Liza Alexandrova-Zorina är rysk författare och Putinkritiker. Liza är bosatt i Sverige, men hotas nu av utvisning till Ryssland. Sedan Migrationsverkets beslut blev känt har hennes fall blivit mycket uppmärksammat. I en intervju med sin förläggare Johan Wirfält berättar Liza Alexandrova-Zorina om den senaste tidens händelser, hur situationen påverkar arbetet med reportageboken Imperiets barn som hon ger ut på Volante våren 2023 – och hur andra kan engagera sig och hjälpa till.
Sedan 2016 har Liza Alexandrova-Zorina delat sitt liv mellan Stockholm och Moskva, men förra året valde hon att lämna Ryssland då människorrättsorganisationen hon var engagerad i förbjöds av myndigheterna. Hon bor idag i Sverige med sin man Dmitri Plax och deras gemensamma barn, som båda är svenska medborgare.
Som författare och journalist har Liza Alexandrova-Zorina tidigare medverkat i antologin Det nya landet, utgiven av Volante i samarbete med Expressen. Just nu lägger hon sista handen vid sin första bok på svenska – Imperiets barn, ett reportage från insidan av det ryskspråkiga parallellsamhället i Sverige, som ges ut av Volante i april 2023.
Liza Alexandrova-Zorina har sökt uppehållstillstånd av anknytningsskäl, men fick i veckan beslut om utvisning från Migrationsverket. I Ryssland riskerar hon fängelse på grund av sin skarpa kritik mot Vladimir Putin och kriget i Ukraina. Sedan hotet om utvisning blev känt har fallet blivit brett uppmärksammat – och mängder av människor har slutit upp bakom henne.
Hur har dagarna sedan du fick beskedet från Migrationsverket varit?
– Mycket tunga. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Min man försöker så klart hjälpa mig i mån av hans rätt begränsade krafter och jag får mycket stöd av vänner, bekanta och människor jag inte ens känner. Men ovissheten är stor och den tär på mig.
Din man Dmitri Plax har i Expressen beskrivit en närmast Kafkaartat myndighetsprocess gentemot Migrationsverket. Kan du berätta mer om den?
– Jag har lämnat ansökan om uppehållstillstånd på familjeanknytning i februari 2021. I maj samma år gifte jag mig med Dmitri här i Sverige. När jag besökte min man i juli 2021 var jag redan höggravid, då ansökte vi om att jag skulle få stanna och föda vårt barn i Sverige. Det fick vi, förutsatt att vi kunde betala för förlossningen själva.
– Den tjänstekvinna på Migrationsverket vi hade kontakt med då var vänlig, korrekt, förklarade tydligt vilka regler som gällde, uppträdde mycket proffsigt, helt enkelt. Vi fick bland annat reda på att Migrationsverket kan, i vissa fall, göra undantag och bevilja uppehållstillstånd utan att man behöver lämna Sverige. Grunder för sådana undantag kan vara långt gången graviditet, gemensamt barn, sjuktillstånd eller orimligt stora svårigheter för att ansöka om uppehållstillstånd från hemlandet. Behöver jag säga att vi tyckte att vi nog utan problem kvalar in på flera av dessa grunder?
När jag läste beslutet kunde jag knappt tro mina ögon.
– I början av september föddes vår son. Månaderna gick, men vi fick aldrig något svar om min ansökan. Då begärde vi ett avgörande och fick avslag på det med motiveringen att våra papper redan var för gamla. Ingen hade informerat oss om att det skulle finnas något ”bäst före datum” för ansökningshandlingarna. Vi skickade in alla papper på nytt, denna gång både fysiskt per post och elektroniskt. Sedan begärde vi bekräftelse på att allt kommit fram och allt var som det skulle vara, att inga kompletteringar behövdes. För säkerhets skull kompletterade vi också ansökningen med intyg om min mans situation, vår sons situation, beskrev min situation, ja allt detta som Dmitri skriver om i sin artikel i Expressen. Månaderna gick, inget svar. Då kontaktade vi Migrationsverket igen och undrade om det var några problem, om vi skulle bistå med något. Svaret var – vänta, er tur kommer.
– Den 14 november kom alltså ”vår tur”. När jag läste beslutet kunde jag knappt tro mina ögon. Antingen har de tappat bort handlingar vi skickat och alltså begått ett ganska grovt misstag – eller bortsett från dem med flit. Antingen ligger kompetensen hos handläggarna på en nivå under golvlisten, som man säger på ryska, eller så… jag törs nästan inte säga det, men – eller så ljuger de.
Det låter väldigt allvarligt.
– Bara ett exempel: de skriver att det inte gick att fastställa min identitet med hjälp av passkopiorna vi skickade in. Men ingen har någonsin frågat efter mitt pass i original, utan det man begärt var just inskannade sidor. Vilka de fick både elektroniskt och fysiskt, som utskrifter, och vilka de var nöjda med eftersom vi fick svar att allt som de behövde fick de.
– Konsekvensen av den ”lilla missen” ter sig än mer bisarr. Eftersom de inte kunde fastställa min identitet kunde de uppenbarligen inte fastställa min anknytning till barnet. Trots att jag bevisligen fött Maximilian på Danderyds sjukhus.
– Jag kan fortsätta, men då kommer det ta mycket lång tid.
Du har ju angivit anknytningsskäl när du ansökt om uppehållstillstånd. Samtidigt riskerar du som Putinkritiker och oppositionell fängelse i Ryssland. Hur kommer det sig att du inte sökte asyl direkt istället?
– Jag tänkte så här: jag kommer ju att få skydd genom min man som är svensk medborgare. Varför ska jag då ta både resurser och tjänstemannatid från staten? Varför ska jag ta någon annans plats, någons som inte har en möjlighet att få skydd på ett annat sätt än just genom en asylprocess? Jag har ju den möjligheten, jag får skydd eftersom jag bor tillsammans med min man och son här i Sverige och vi behöver ingen hjälp från statligt håll. Låter det inte logiskt?
det som ofta premieras är fusk och det som straffas är ärlighet
Du har sagt att situationen känns bisarr, inte minst för att det här är frågor du granskat i boken du skriver nu?
– Ja, också det… En del av min bok handlar ju om hur migrations- och asylreglerna fungerar, eller kanske inte fungerar. Den slutsats man kommer fram till, när man studerar den frågan, intervjuar personer som hamnat i det systemet eller utnyttjar det, är att det som ofta premieras är fusk och det som straffas är ärlighet. Ofta låter det som: svarar du rätt på Migrationsverkets frågor, (oavsett om du säger sanningen eller far med osanning), motsvarar du deras ”mall” – får du stanna. Berättar du som det är blir du utvisad. Nu vill de utvisa mig.
Hur påverkar det här ditt arbete med boken?
– Det som är lite roligt, eller vad man ska säga, är att boken redan liksom lever sitt eget liv, bredvid mig. När historien med min eventuella utvisning fick spridning, blev jag kontaktad av flera personer som jag intervjuat för min bok och som vi skrivit om i mina och Johanna Karlssons reportage för Expressen. En gangster som vi skrev om och vars osannolika historia öppnar min bok har hört av sig och uttryckt sin medkänsla. Flera andra har också gjort det. Det är bara en person som skrev till mig om att han är glad över beslutet att utvisa mig. Personen i fråga har rätt tunga bevis mot sig i en historia om hur man utnyttjar kvinnor från rysktalande länder.
Ditt fall har ju fått stor uppmärksamhet, många vill engagera sig. Hur kan folk hjälpa dig och familjen?
– Jag är ju ingen jurist och jag har aldrig tidigare varit i en sådan här situation. Som den undersökande journalist och människorättsaktivist jag är kan jag bara komma på en sak – låt era röster bli hörda av Migrationsverket, riksdagen, beslutfattare på olika nivåer. Tycker ni att det är upprörande – tig inte, protestera, skriv, kräv att beslutet ska rivas upp och ändras. Hjälper det inte oss så kanske hjälper det andra. Vårt fall är inte unikt, familjer skiljs åt av dumma regler, inkompetenta tjänstemän, inhuman politik eller bara på grund av felaktiga beslut eller handläggningsmissar. Det måste kunna få ändras. Kräv en ändring, ni har alla möjligheter och instrument för att göra det.
Så, vad händer nu?
– Vi har fått enormt mycket stöd. Jag skäms nästan över det. Samtidigt som jag inte är säker på vad jag ska göra. Vi kontaktade just ett par advokater, flera har hört av sig och erbjöd hjälp. Jag måste också ta hand om min man som tog det mycket hårt. Han är skör. Han har just börjat återvända till något slags normalitet… om det ens möjligt att återvända till det efter att ens barn blivit mördat… jag vet inte… En sak är dock säker – jag kommer inte att ge upp.
