Volantebloggen

På Volantebloggen får du senaste nytt från oss: nyheter om titlar, evenemang och vad som händer bakom kulisserna.

Magnus Lindkvist vill revolutionera ljudboksformatet: ”Jag försöker reclaima 1300-talet”

Magnus Lindkvist är en svensk världsstjärna. Han de bara de senaste åren föreläst bokstavligt talat på sex kontinenter, från Kapstaden till Karachi och Kiev.

Han har skrivit sex böcker, alla utgivna på engelska. Nu revolutionerar han ljudboksformatet med Så börjar framtiden. Utan manus, enbart med en tydlig egen idé och några punkter med anekdoter som illustrerar den, har han gått in i en studio. 

Till berättelserna lägger han också egna ljudeffekter. Magnus Lindkvist nynnar exempelvis gitarriffet i Enjoy the silence då han berättar om hur kreativitet skapas, utifrån en anekdot om en Depeche Mode-inspelning.

Han kallar formatat för pok.
Inte en bok, inte en podcast, utan någonting däremellan.

Varför ”pok”?

Det var ju så allting berättades innan boktryckarkonsten blev universell och alla kunde sitta hemma och trycka upp en liten bok eller tidning, innan det så berättade man alltid saker för varandra. Så jag försöker att reclaima 1300-talet.

Jag tror folk har ett medium, en väldigt duktig författare är oftast en duktig författare för att han eller hon saknar andra uttrycksformer. Jag är en ganska bra talare och därför per definition en ganska dålig författare. Och efter att ha testat sex gånger så kände jag att nu är det dags att hitta ett nytt uttryckssätt.

Därför gjorde jag den här boken. På det här sättet.

Den utgår ifrån anekdoter jag samlat på mig under tjugo år. Så det är som en slags sagostund om innovation och uppfinningar och framtidsskapande.

Du pratar om att framtiden är ett verb, ”att framtida”. Varför ska vi lära oss om det?

Jag tycker att vi ser på framtiden helt fel idag. Framtiden presenteras ofta som någonting lite lätt hotfullt som gömmer sig bakom nästa hörn, ”här kommer den!”. Då handlar det om brinnande skogar och mat som är slut och robotar som ska ta våra jobb, politiskt kaos och troligtvis krig.

Jag tycker att vi ser på framtiden helt fel idag

Min bok handlar ju om motsatsen, att vi skapar framtiden underifrån, på individnivå. Den skapas i vrår och hörn och genom personliga missöden och genom experiment. Genom att prova och se, ibland genom slump och ibland genom planering men det är egen-skapat och personligt. Det är därför inte en plats eller en sak, framtiden, utan en aktivitet, att framtida.

Du måste få många frågor om framtiden ändå. Vad brukar du säga då folk undrar om vad som kommer hända?

Frågan ”vad ska jag lära mig för framtiden?” får jag väldigt ofta, då brukar jag alltid använda ett svar som Paul Saffo på Institute for the Future sa ”det spelar ingen roll, det kommer ändå vara utdaterat inom tio år efter att du tagit examen”, och man kanske till och med borde korta ner det till fem år.

Men jag tror att renässansbildningen, alltså förmågan att förstå hur olika fält hänger ihop, att bygga tunnlar mellan stuprören, kommer vara en väldigt viktig dimension. Det är jag inte ensam om att tänka. Att det är just mellan de här tunnlarna som affärsmöjligheter uppstår, entreprenör betyder ju mellan.

Renässansbildningen kommer vara en väldigt viktig dimension

Vi ser att det är där forskningen sker, bioteknik, kärnfysik, man slår ihop olika områden och ämnen för att förstå världen bättre, och inte minst i konst. I princip varje låt på Spotify idag som är något att ha kommer med videoprojektioner och förklaring om sångtexten. Det är inte bara en låt längre, det är en video och text och en låt i ett. Ett datorspel är ju både en film och en värld och en arena och en bok. Det är ju vad man kallar för ett gesamtkunstwerk, och gesamtkunstwerk tror jag är en väldigt användbar modell för att förstå framtidens konst, affärer, skapande. Så där någonstans tror jag vårt inlärningsbehov ligger.

Den första stora granskningen av svensk förlossningsvård

Sommarkaos på BB över hela landet – varje år. Gravida som
tvingas föda längs landsvägen. Spädbarn och mödrar som skadas vid kaotiska förlossningar. Hur kunde det gå så fel?
Nu kommer journalisten Lisa Bjurwald med den första stora granskningen i boken BB-krisen. Sveket vid livets början.

De senaste åren har tiotusentals vanliga svenskar gått ut på gatorna för att protestera mot den stress och osäkerhet som i dag präglar svensk förlossningsvård. De nationella protesterna blev startskottet för en landsomfattande gräsrotsrörelse – och för den här efterlängtade boken.

Utöver en unik granskning av utvalda, ofta chockerande fall intervjuas ett stort antal nyckelpersoner i boken. Däribland:

• Unga kvinnor som skadats svårt av vårdmisstag vid sina förlossningar, vissa så allvarligt att de tvingas bära stomipåse på magen.

• Familjer vars barn blivit permanent hjärnskadade av vårdmisstag vid förlossningen.

• Visselblåsande barnmorskor från norr till söder som vittnar om livsfarlig stress och bristande patientsäkerhet på stora svenska sjukhus.

• Aktivister för en säker förlossningsvård.

• Experter, psykologer, medicinreportrar, med flera.

Boken är en djupgående journalistisk granskning som utmynnar i krav på en reformerad förlossningsvård där kvinnors rättigheter inte sätts på undantag.

 

Lisa Bjurwald är prisbelönt journalist, föreläsare och debattör samt författare till fem böcker, däribland de uppmärksammade Europas skam och Skrivbordskrigarna.

 

Utkommer oktober 2019

För mer information kontakta matilda@volante.se eller ring 08-702 15 19.

Pressbilder finns här.


Magnus Västerbro: ”Att tänka på spöken och andar har varit ett sätt att öppna upp för de stora, existentiella frågorna.”

 

I höst kommer Magnus Västerbros uppföljare till Augustprisbelönade Svälten

Boken Vålnadernas historia : Spöken, skeptiker och drömmen om den eviga själen tar upp den västerländska spöktron under ett par dryga årtusenden, men handlar också om vårt förhållande till den allra största existentiella frågan: hur vi ska förhålla oss till att vi och de vi älskar en dag ska dö?

Varför en bok om spöken och spöktro?
– För att jag alltid har dragits till berättelser om det övernaturliga, det fasansfulla och skrämmande. Men också för att det ur ett kulturhistoriskt perspektiv är ett djupt fascinerande ämne. I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant. Den berömde författaren Samuel Johnson sa redan på 1770-talet att frågan om spöken finns eller inte är en av de viktigaste man överhuvudtaget kan ställa sig om man är intresserad av teologi och/eller psykologi. För om spöken finns så bevisar de att det finns en ”andlig” dimension i världen och att de ateister som märktes allt mer redan på Johnsons tid hade fel. Men finns de inte så är det faktum att så många ändå tycker sig se dem oerhört intressant ur en psykologisk synvinkel – hur skapar egentligen människor sin bild av verkligheten?

I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant.

 

Inte den mest logiska uppföljaren till Svälten? Eller?
– Kanske inte, men för mig finns det ett samband – och det är helt enkelt att jag skriver om sådant som fascinerar och skrämmer mig. Dessutom handlar även den här boken, liksom mina tidigare om pest och hungersnöd, om människors utsatthet och existentiella osäkerhet. Frågan om spöken finns eller inte handlar ju ytterst om vad som händer med människan efter döden. På så vis beskriver den här boken en aspekt av dödens historia, så att säga sedd från den andra sidan. Det handlar om människors sorg och rädsla inför döden, och om deras längtan efter ett liv efter detta. Helt enkelt drömmen om att ha en odödlig själ, som är så viktig för många – men inte för alla.

Svälten och Pestens år handlade om specifika händelser under specifika tider. Vålnadernas historia sträcker sig över tusentals år. Hur var det att skriva en sådan stor bok?
– Precis. Jag följer vissa fenomen från antiken fram till idag. Det är alltså en mycket bredare bok än de jag skrivit förut, den rymmer historia, filosofi, teologi och idéhistoria i ett. Det har varit en utmaning att få den att fungera som en helhet – men samtidigt oerhört givande och stimulerande att ge sig på en så övergripande historieskrivning. Liksom i mina tidigare försöker jag ändå så ofta det går förankra berättelsen i enskilda människoöden, vilket jag hoppas gör boken lättläst och läsvärd.

Jag använder frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.

Boken handlar till största delen om den västerländska spöktron, men den finns väl över hela världen?
– Inom i princip alla kända kulturer har människor trott på några slags andar eller spöken, men jag försöker mig inte på att skildra hur de olika traditionerna har sett ut på olika håll på jorden, det skulle ha gjort boken alldeles för splittrad. Fokuset ligger istället på västvärldens spöktro, och i synnerhet på en skandinavisk eller i varje fall nordvästeuropeisk tradition. Det vill säga kombinationen av det antika arvet, en hednisk kultur samt det kristna inflytandet, allt det som ligger bakom många av de föreställningar om de dödas återkomst som vi ser än idag.

Vad är det som vålnadernas historia berättar om mänskligheten som inte berättats förr?
– Mycket, hoppas jag! Boken tar läsaren med på en lång och vindlande resa genom historien, från antiken fram till idag, och är full av makabra historier. Men det är också en resa genom filosofihistorien ur ett lite annorlunda perspektiv. Framförallt lyfter jag fram ny historisk forskning som visar hur viktigt det skeptiska tänkandet varit i alla tider. Även under den så kallade medeltiden, då människor brukar beskrivas som att de så självklart trodde på alla slags övernaturliga fenomen, fanns det många som inte trodde på sådant. Jag använder helt enkelt frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.

En katolsk präst på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna.

Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Det är nog hur viktig frågan om spöken och andar har varit – att de har setts som ett filosofiskt betydelsefullt ämne. I vissa tider har tron på dem sett som vidskepelse, men i andra epoker har de bejakats som ett bevis på att till exempel den kristna läran är sann. Sedan har jag också fascinerats av alla berättelser om fejkade spöken. I alla tider har det funnits personer som hittat på vålnader för att lura sina medmänniskor – som den katolska präst som på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna. Sådant är ju sjukt fascinerande!

I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat.

Har du själv börjat tro på vålnader?
Nej, det kan jag inte säga. Jag fortsätter att vara en övertygad ateist. Men jag har fått större förståelse för de som tror, när jag sett hur tidlös övertygelsen om att de döda kan återvända faktiskt är. Ytterst handlar det om drömmen om att döden inte innebär slutet, att det kommer något sedan. I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat. Det finns en myt om att man förr i tiden inte såg på döden som en så allvarlig sak, eftersom man ändå var så övertygad om att livet fortsätter. Men så enkelt har det aldrig varit. Att tänka på spöken och andar har helt enkelt visat sig vara ett sätt att öppna upp för de stora, existentiella frågorna.

Jag har valts in i Förläggareföreningens styrelse

Jag har blivit invald i Förläggareföreningens styrelse. Det är en förening som har funnits sedan 1843. Bilden ovan visar Zacharias Haeggstöm som var föreningens ordförande under de första åren.

För mig har Förläggareföreningen stått för etablissemanget. Volante, däremot, ville jag sedan starten skulle stå för det nya. Som en outsider.

Min bild av föreningen och som ristat sig kvar utgår ifrån Per Gedins memoarer. I den berättas om hur några få äldre män — styrelsen i Förläggareföreningen — stenhårt bevarade en monopolstruktur i den svenska bokbranschen.

De bestämde enväldigt vem som skulle få driva en bokhandel och inte. Ner på personnivå. Annars fick man inga böcker. Per Gedin skildrar hur man utan direkt kunskap eller underlag kunde fatta beslut över människors liv och företag.

Det dröjde till 1970-talet innan denna monopolstruktur bröts upp. Min pappa var med och startade den första bokhandeln efter denna reform, Björns bokhandel i Vetlanda. Den finns fortfarande kvar.

Tiderna förändras. Det är oftast bra. Förläggareföreningen är idag något annat och sitt arv i tryckfrihetsförordningen och upphovsrätten är något som ständigt behöver vårdas och utvecklas.

Jag skulle inte säga att Volante numera är en del av etablissemanget nu, men det är inte fel att säga att vi sedan flera år är ett förlag som är etablerat. I början av året passerade vi en miljon sålda böcker. Det ska inte hindra att vi ska fortsätta våga och testa nytt.

Själv hoppas jag i styrelsen kunna bidra med min tidigare erfarenhet om kulturpolitik och kulturekonomi. Jag har bland annat varit ledamot i två kulturmyndigheter och med i juryn för Regeringens exportpris för kulturella och kreativa näringar. I tidigare roller har jag ansvarat för några mätningar av olika ”kreativa branscher”, innan förlagsbranschen fick sin metod på plats.

Bara kort: Förlagens roll i kulturpolitiken är kraftigt försummad. Låt mig återkomma till det.

David Sumpter: ”Att skriva boken blev ett sätt att lugna ner mig själv”

 

David Sumpters Uträknad : Sanningen om algoritmerna som styr världen är en av årets mest klargörande böcker – och folkbildning när den är som bäst och behövs som mest.

I boken gör Uppsalaprofessorn (som numera jobbar halvtid som matematikexpert för Hammarby fotboll) på ett oerhört underhållande och upplysande sätt upp med myterna om algoritmer och AI.

 

Varför skrev du Uträknad?
– Jag har jobbat med matematiska modeller samt maskininlärning och AI i tjugo år och har nästan aldrig ifrågasatttt om det jag gör är bra eller dåligt för samhället. Min bok Fotbollens matematik handlade om de intressanta och viktiga tillämpningarna som matematiken används till, inte minst då i fotboll men också överlag i vetenskapen och samhället. Efter att den boken släpptes började jag läsa mer om de negativa sidorna av matematiken. Om hur exempelvis Facebook använder vår data, hur algoritmer används av polisen och om AI:s utveckling.
På ett besök hos Google upplevde jag ett företag som var helt besatt av sin image som ”coolt” och som inte reflekterade över sin roll i samhället. Jag blev både orolig över hur bortkopplade de var från verkligheten och hur jag själv, som professor i tillämpad matematik, bidrog till det sättet att se på världen.
Så jag ville lära mig mer och skriva om det.

På ett besök hos Google upplevde jag ett företag som var helt besatt av sin image som ”coolt” och som inte reflekterade över sin roll i samhället.

Vad var svårast?
– Att Facebook och Google inte svarar på epost och frågor! Men eftersom jag är akademiker kunde jag smyga in bakvägen och tog kontakt med ingenjörer och datavetenskapare som jobbar för företagen. Och jag blev otroligt nöjd när jag, innan The Guardian skrev om företaget, fick en intervju med Alex Kogan som låg bakom Cambridge Analyticas användande av Facebooks data, samt Thomas Mikolov som utvecklade Googles sökalgoritm. En algoritm som visade sig vara sexistisk.

Uträknad sträcker sig från jakten på Banksy till AI-utvecklingen. Hur bestämde du vad och vilka som skulle platsa?
–  Bra fråga. Jag tittade på allt möjligt. Från statistiknyhetssajten FiveThirtyEight till algoritmerna som används av Facebook och Amazon. Men jag började alltid med idén att jag skulle förklara algoritmer. Så varje exempel illustreras en viktig sådan. En sådan som är en del av ditt liv.

Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Att algoritmerna utvecklats såpass lite sen jag var student. De grundläggande idéerna är detsamma som för tjugo år sedan. Vissa framsteg har förstås gjort, på grund av att datorerna blivit snabbare, men med tanke på hajpen som byggts upp de senaste åren så överraskades jag av att metoderna i grund och botten är ganska enkla.

Algoritmerna har utvecklats lite sen jag var student. De grundläggande idéerna är detsamma som för tjugo år sedan.

Ändrade du själv inställning?
– Att skriva boken blev ett sätt att lugna ner mig själv och förhoppningsvis även läsaren. Och på många sätt blev jag verkligen lugnare. Samtidigt blev jag chockad och frustrerad över hur inte minst AI presenteras i media. De mesta som publiceras stämmer inte överens med verkligheten.

Hur rädda ska vi vara för algoritmer?
– Inte så rädda faktiskt. Mycket är överdrifter. Däremot ska vi vara rädda för när algoritmer gör fel. De kan dra sexistiska och rasistiska slutsatser och grova misstag. I de flesta sammanhang är människor bättre på att bedöma läget än vad maskinerna är. Vi tänker dock ofta på AI som något neutralt. Det bör oroa oss, inte att AI ska ta över världen.

Vad hoppas du att läsaren ska ta med sig?
– Många som har läst boken har berättat för mig att de nu förstår hur algoritmer funkar. Ingen hype, inga överdrifter. Bara förståelse och på en underhållande sätt! Det är det som var mitt mål och som jag vill att de ska ta med sig.

 

Läs en stor intervju med David Sumpter i Veckans affärer:

””Struntprat att AI kan förgöra mänskligheten” menar professorn som jämför dagens algoritmer med en bakteries intelligens”

 

Och här om hur han hjälper Hammarby Fotboll:

”Så ska siffrorna hjälpa Hammarby”

 

Ledarskapet är en paradox – frukostsamtal med Alf Rehn

”Det var en riktig karlakarl. En sån som ser ut att äta spik och skita ut kätting” berättar Alf Rehn om den första VD han coachat. När Tobias Nielsén intervjuar Alf om nya Ledarskapsparadoxen: Omöjligheterna som gör dig till en sann ledare fnissar publiken, någon skrattar rakt ut och sätter frukostmackan i vrångstrupen – och i och med att Alf är rolig så lämnar vi alla bokhandeln lite klokare. 

Det är svårt att inte bli medryckt när Rehn berättar. Hans historier rör sig mellan högt och lågt medan han förklarar hur han tänkt och tänker kring ledarskap, kring att föreläsa, kring människor i stort. Det är ofta motsägande tankar, men som Rehn säger så är det ju så ledarskap är. Det är en motsägelse. Det är att vara hård, men att vara mjuk. Att vara närvarande, men inte så närvarande att det stör. Att peka, men inte med hela handen.

Det är det här som skiljer proffset från amatören

Boken blev till av ren olyckshändelse, som bra saker så ofta blir. Efter att ha läst igenom sina egna krönikor och insett att han flera gånger har sagt emot sig själv i råden han gett så började han tänka. Han kunde ju inte dementera något av det han skrivit, för han höll ju med sig själv i alla de motsägande ståndpunkterna han argumenterat för. ”Då slog det mig att det är det här som skiljer proffset från amatören. Amatören känner skam, proffset ser en möjlighet. Jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en bok där man hela tiden argumenterar emot sig själv”.

Så blev Ledarskapsparadoxen till, där varje kapitel argumenterar för ett påstående (”en ledare är hård”) som följs av ett kapitel som argumenterar för ett motsatt påstående (”en ledare är mjuk”). Resultatet blir vad man i Finland kallar för armollinen – nådegivande. En slags frist från överförenklande pekpinnar, glättiga övergeneraliseringar och optimeringsmodeller utan verklighetsförankring. Kanske ett mänskligare grepp om ledarskapsteori. Det som gör Ledarskapsparadoxen så unik är att den ger dig förmågan att hålla två motsägande tankar i huvudet samtidigt, samt ger dig verktygen nyttja dem. Alf Rehn lär dig att dikotomin i ledarskapet inte är fienden, den är en tillgång.

Alfs bästa tips

Vad som är Alfs bästa ledarskapstips? Jo, att göra som Bill Gates. En vecka om året åker han upp till en stuga (nåja, världens näst rikaste person lär ju ha något annat än ett litet timrat hus i skogen att resa till) med en trave böcker och utan kontakt med omvärlden. Sedan läser och tänker han ostört i flera dagar. När han kommer tillbaka så är det med nya ögon på sin organisation och han har fler idéer än någonsin – han har fått syn på nyanser och perspektiv som hjälper honom navigera en motsägelsefull samtid. Kanske någonting som är värt att ta fasta på för er ledare därute. Och om ni gör det, varför inte lägga till Ledarskapsparadoxen i er läshög?

Utveckla eller dö

I några blogginlägg — läs bakgrunden här — beskriver jag några egna lärdomar från Micael Dahlens böcker apropå nya tankeboken om träning (Starkt kul). Det här är inlägg #1 utifrån Boxen: Kreativitet som skapar bättre affärer (2006).

 

Det finns en figur som varit en ledstjärna för hur jag valt att se på världen och för hur Volante växt fram.

Förändring är normaltillstånd.

Det handlar kanske inte så mycket om figuren i sig, som vad Micael Dahlen ville säga med den. Han konstaterade att det här inte var ett diagram som man brukade finna i en kreativitets- eller marknadsföringsbok.

Diagrammet var nämligen hämtat från evolutionsbiologin och — citat från boken — ”beskriver hur arter utvecklas genom evolution och vad som gör att vissa arter överlever och andra inte”.

”Arter som inte förändras (…) utvecklas inte överhuvudtaget. Evolutionen är fylld av kortlivade arter som stått och stampat på samma ställe, blivit omsprungna och dött ut.”

På många sätt är detta också en illustration av Micael Dahlen själv, hur han vågat testa nya saker, alltid sökt utveckling.

Utvecklingslandskapet har egentligen bara en vertikal dimension: framgång. Tvärtemot vanliga diagram är det bättre att röra sig neråt, ju längre ner i diagrammet desto större framgång. Den horisontella dimensionen, från vänster till höger, är bara ett sätt att illustrera förändring.
Den första, raka pilen (1) beskriver ett företag som inte gör några förändringar i sina affärer överhuvudtaget. Den förändras ingenstans på vägen och kommer därför inte neråt.
Den andra pilen (2) visar ett företag som utvecklas i en given riktning, till exempel genom en tydlig och konsekvent positionering som ”den säkraste bilen”. Inom ramen för den utvecklar man sedan olika koncept och förbättringar på temat säkerhet. Den tredje pilen (3) representerar ett företag som utvecklas i alla möjliga och oförutsägbara riktningar.

Alla mutationer och riktningar är inte framgångsrika (i figuren kan du se hur den tredje pilen vid ett tillfälle till och med är högre upp i diagrammet än den första, raka pilen), men tillsammans garanterar de att utvecklingen aldrig stoppas. 

***

Det här ligger djupt inneboende hos människan. Jag har tänkt på det många gånger, hur ofantligt bra vi ändå är på att anpassa oss.

Jag var som ung journalist i Sarajevo under slutet av kriget och präglades för livet av att se optimismen mitt i den sönderbombade staden, hur jämnåriga hittade vägar för att fortsätta leva sin liv. Hur de höll fast vid sina rockband och ordnade klubbar med hjälp av elgeneratorer (där fanns ingen el). De intrycken har fortsatt vara en enorm inspiration.

Samma sak nu med Notre Dame-branden där Paris motto lyfts fram och gör sig påmint: fluctuat nec mergitur, det gungar men sjunker inte. Katedralen ska byggas upp igen, bli ännu vackrare.

Men det kan förstås göras bättre eller sämre. Det är lätt att fastna och inte minst gäller det om något gått bra. Som Petter Stordalen skriver i sin bok: Framgång är inte något man har, utan något man haft.

Micael Dahlens modell i Boxen må verka simpel, men jag ser den framför mig varje dag.

Dessutom älskar jag hans tips som kommer i förbigående: ”Besök gärna ett naturhistoriskt museum – det kan ge betydligt nyttigare insikter än att gå på ett seminarium om hur man gör affärer.”

Kunskap kan komma ifrån olika håll, inspiration är bäst utifrån, och vi är alla del av något större.

 

 

 

 

Det här har jag lärt mig av Micael Dahlen

Varje dag tänker jag på något som jag lärt mig av Micael Dahlen. Något som han sagt, skrivit eller introducerat.

Jaget är ett pussel som ständigt byggs om och det är svårt att härleda varifrån bitarna kommer. Men med Micael Dahlen kan jag verkligen peka på olika saker, vissa större, ibland små detaljer.

Nu släpper vi en ny bok, Starkt kul: Ingen kan bli perfekt – men alla kan bli skitbra. Lagret av tips, råd och förhållningssätt har blivit ännu större. Arbetet med även den här boken har gjort att jag testar ytterligare nya saker, tänker på nya sätt igen.

Men jag tog också tillfället att gå tillbaka och fundera utifrån böckerna som vi gjort. Vad finns i dem? Vad plockade jag själv upp? Jag kommer i några inlägg skriva och ge exempel på några olika lärdomar.

Med Micael Dahlen började kontakten då han var min lärare på Handelshögskolan i Stockholm. Det finns saker redan därifrån som jag bär med mig. Kanske framför allt insikten om att även ekonomi och marknadsföring alltid faller tillbaka till att vi är människor, och att inga modeller helt kan fånga detta. Vi är känslostyrda, kan påverkas, påverkar oss själva på inte alltid rationella sätt.*

Vi hade roligt. Och vi gjorde saker för att det skulle bli roligt för andra, åtminstone skapa någon form av effekt. Sedan mäta. Alltid försöka mäta.

Så Micaels forskning och intresse har alltid utgått ifrån förstå människan och våra beteenden. Det har varit utgångspunkten — och kan förklara hur böckerna sedan kommit att handla om såväl mördare som lycka och träning. Lägg till drivkraften om att se och undersöka (gärna mäta) saker på nya sätt, och viljan att själv göra saker på nya sätt, så ser ni en mycket röd tråd.

Vi började jobba ihop med boken Boxen: Kreativitet som skapar bättre affärerDen kom 2006 och den boken kom att göra Micael Dahlen ännu mer till marknadsföringsguru.

Låt mig börja där. I den boken finns en figur som har påverkat mig enormt mycket, inte minst för hur Volante växte fram.

>>> Läs inlägget: Utveckla eller dö

 

** Indirekt ligger det här bakom att jag så tidigt och tydligt insåg varför Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt är en fantastisk bok. Och här har ni också en förklaring bakom Micaels Ekonomipris-tips Richard Thaler, innan Thaler tilldelades priset.

En oväntad översättare

När man jobbar på ett bokförlag händer det ibland att helt oväntade personer knackar på dörren. Det är aspirerande debutanter med manus i hand, formgivare som sliter sitt hår och författare med vägarna förbi. Men det finns vissa som nästan aldrig dyker upp oannonserat: översättare. 

En översättares arbete tar månader. De kontaktas i god tid, man skriver kontrakt, de jobbar med försäkran om arvode. De sliter med böcker som vi på förlaget köpt in från mässor och agenter – böcker som vi på förlaget älskar och tror på. Det är vårt jobb att övertala dem. Inget av detta gällde Eva Block Holmgren.

En dag kom Eva insvepande på vårt kontor i gamla stan, som ett yrväder med en massiv pärm i handen. Och döm om vår förvåning när pärmen inte innehöll en livstid av byrålådslyrik eller ett godnattsageinspirerat barnboksepos!

Pärmen innehöll något så ovanligt som ett manus till en bok som hon inte skrivit själv. Eva hade översatt en hel bok från franska till svenska. Och vilken bok.

Resultatet har blivit boken som vi gav den svenska titeln Det hemliga pianot: Från Maos arbetsläger till de stora konsertscenerna.

Författaren Zhu Xiao-Mei växte upp som musiker i kulturrevolutionens Kina. Hon berättar inifrån hur det är att berövas sin kultur, sin familj, sin fria vilja. Att hjärntvättas. Att självmant vandalisera det piano man älskat sedan tre års ålder. Att personligen förnedras av självaste Mao. Och om att ta sig till världens största konsertscener med hjälp av ett trasigt gammalt piano i ett arbetsläger.

Bilden ovan är från då Xiao-Mei spelar piano i arbetslägret efter att reglerna blivit mildare, 1973.

Utan Eva hade denna enorma berättelse aldrig sett dagens ljus i Sverige. Läs. Det är värt det. (Och se det här klippet för en introduktion.)

#nyttjobb: Senior förläggande redaktör

Vi söker nu en senior förläggande redaktör som ska hjälpa oss att göra världen lite klokare och roligare. Du kommer jobba med flera egna titlar, både svenska och översatta – från start till mål.

Du är en genomförare — och kommer fungera som projektledare för att böckerna blir både fantastiska, formgivna väl och färdigställda i tid. En viktig del av jobbet blir förstås relationen till författare och andra viktiga personer i den redaktionella processen och vidare, från formgivare och översättare till tryckerier.

Ditt område

Vi söker särskilt dig som är intresserad av gränslinjerna mellan mänskligt beteende (psykologi, organisation, självutveckling) och vår värld i stort (a.k.a. ”samhället”, men det är så trist ord). Du har förstås koll på Micael Dahlen, Daniel Kahneman, Simon Sinek och Max Tegmark (åtminstone Liv 3.0).

make your mark on the world

Och visst, om du noterade i uppräkningen: Det är många män bland författarna i det här fältet. Det vill vi gärna ändra på.

För du kommer även vara med på utgivnings- och marknadsmöten, det vill säga i arbetet från idé till lansering – och därefter: att jobba mot en boks potentiellt långa liv. Tänk, Riv pyramiderna av Jan Carlzon, en annan bok som vi numera ger ut. (Ett boktips: Ryan Holidays Perennial seller).

Din erfarenhet, din inställning

Du behöver ha minst tre års erfarenhet som redaktör, alternativt förläggare, på ett bokförlag, eller motsvarande erfarenhet. Vi tror att du har en akademisk examen. Utan förståelse och intresse för forskning och akademiska texter kommer jobbet helt enkelt bli omöjligt.

Vi jobbar med personer som kan något och som dessutom vill berätta om det, som vill göra skillnad. Ditt jobb blir att hjälpa dem med det — med innehåll, med text och med att nå ut. Budskapet på tavlan som hänger i redaktionsrummet fångar in vad vi menar: make your mark on the world. 

Du ska också vara en person som funderar om vi kan göra saker på nya sätt – och sedan gärna testar.

funderar om vi kan göra saker på nya sätt – och sedan gärna testar

Känner du igen dig?

För att ringa in ytterligare, vi söker efter en person som:

  • Drivs av samma vision som Volante har, att bidra till en klokare och roligare värld.
  •  Noterar att det blev ett blanksteg för mycket i början av den här raden. Det vill säga är sjukligt noggrann när det gäller språk och stil, samt har känsla för estetik och form.
  • Tänker som en dagstidningsredaktör: tidningen måste bli klar och komma ut, och det hänger på dig (ihop med oss andra).
  • Fångar upp och utvecklar nya idéer, och vill utmana rådande konventioner.
  • Är nyfiken och redo att tänka och göra när det gäller digital distribution, ljudböcker och nya marknader generellt.
  • Gillar att att det är olika saker på gång och kan då sortera och prioritera. (Jo, du såg förstås också att det blev två ”att” här i början av stycket.)
  • Är nyfiken på och intresserad av samhällsutveckling och forskning, och brinner för att förpacka kunskap och goda idéer.
  • Hade kunnat korta den här alltför långa punktlistan till högst fem punkter och tycker att det gör ont om ”före” och ”innan” används felaktigt.

***

Skicka ansökan senast måndag 4 mars, men gärna tidigare.

E-post till jobb@volante.se så snart som möjligt. Märk i ämnesraden ”Editor”.

För frågor kontakta förlagschefen Tobias Nielsén, tobias@volante.se. (Inte telefon.) Du kan skriva vad du vill i ämnesfältet, men något som tydliggör vad du undrar.

Heltid. Tillträde i vår eller enligt överenskommelse.

Volante är ett av Sveriges ledande förlag inom framför allt kvalitativ och publiktillvänd facklitteratur, sakprosa och populärvetenskap.