Inför utgivningen av succéromanen Wat wij zagen – på svenska Sakerna vi såg – ställde vi fyra frågor till författaren, Hanna Bervoets.
Har du en personlig relation till den här bokens ganska jobbiga ämne?
Jag har aldrig arbetat som innehållsmoderator, om det är det du menar. Men min relation till ämnet och temat är ”personlig” i den meningen att jag omedelbart fascinerades av konceptet med innehållsmoderering när jag först läste om det.
Det var en nederländsk tidningsartikel från, tror jag, 2018, som uppmärksammade mig på det faktum att det överallt i världen finns människor som arbetar dygnet runt för att hålla våra sociala medieplattformar rena och säkra. Själva idén förbluffade mig och jag hade så många frågor.
Min första fråga var: Vad ser dessa människor? Det är förstås en ganska sensationell approach till ämnet. Men det är ofta inramningen som används av medierna när de behandlar ämnet. När jag undersökte ämnet mer blev den initiala frågan mindre intressant för mig. Istället ville jag veta: Hur är jobbet, vad gör det med den sociala dynamiken på arbetsplatsen, och vad händer när moderatorsriktlinjerna (riktlinjer som talar om för anställda vad som ska få vara kvar och vad som ska tas bort) kolliderar med moderatorernas personliga moral?
Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra?
Dessutom ligger Sakerna vi såg tematiskt i linje med mina tidigare arbeten. Till exempel har jag alltid varit intresserad av gemenskap. Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra? Och många av mina böcker kretsar kring frågan om vad som är normalt och vem som får bestämma. Jag skrev till exempel en roman (Ivanov) om en forskare som vill korsa apor med människor: Vem får bestämma om hon får göra det, och varför? I Sakerna vi såg handlar frågan moderatorerna ständigt måste hantera om vilka inlägg som ska få vara kvar och vad som behöver tas bort. Men självklart har de sina egna åsikter om vad som är rätt och fel. I boken böjer karaktärerna moralen lite och anpassar sig efter det de ser. Och förutom det påverkas de av gruppdynamiken på arbetsplatsen; ibland baserar vi vad vi tycker på moralen hos de människor som omger oss – jag vet att jag gör det.
Så även om jag inte är en innehållsmoderator relaterar jag till mina karaktärer på många sätt, som jag tror vi alla gör. I slutändan modererar vi ständigt våra egna liv, frågar oss själva vad som är rätt, vad som är verkligt och vad som är sant.
Den omfattande research du gjorde för den här boken – hur gick du tillväga och hur fick dina upptäckter dig att känna dig?
Förutom några av mina tidigare romaner, som ibland hade en sci-fi-känsla, är Sakerna vi såg mycket mer förankrad i verkligheten. Jag ville verkligen göra rättvisa åt arbetet med dessa verkliga innehållsmoderatorer. Så för min forskning ville jag läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering – vilket jag misslyckades med, naturligtvis. Men jag läste många fantastiska böcker, artiklar, studier och memoarer om ämnet. I slutet av boken har jag lagt till en lista över källor – där finns det dokumentärer, böcker, artiklar. Det finns också mycket material på YouTube, så jag spenderade timmar och timmar med att gå igenom det.
Det finns tre källor som jag särskilt vill nämna. Det är Sjarrel de Charon, innehållsmoderatorn i den nederländska artikeln jag nämnde, som skrev en memoar om sin tid som innehållsmoderator. Och sedan finns det en fantastisk bok som heter Behind the Screen av Sarah T. Roberts, som tar en mer akademisk, antropologisk ingång till ämnet. En annan källa jag också var mycket tacksam för var en uppsättning artiklar av journalisten Casey Newton för The Verge.
Jag ville läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering.
Förutom att läsa allt det där ville jag också moderera själv som forskning. Men jag var tvungen att göra det hemifrån, eftersom pandemin slagit till medan jag avslutade boken. Så jag ansökte om att göra HIT:s – ’H-I-T:s’ -, vilket står för ’Human Intelligent Tasks’. Detta är onlineuppgifter som bara kan göras av människor (som när du behöver ’klicka på alla cyklar’ på vissa bilder för att köpa konsertbiljetter till exempel), och ibland inkluderar dessa uppgifter innehållsmoderering. Men det jag fick göra var att jämföra en till synes slumpmässig uppsättning data med information på LinkedIn. Så jag fick en massa namn på personer och företag och sedan var jag tvungen att logga in på LinkedIn för att se om informationen fortfarande var aktuell. Jag fick ungefär 40 cent per timme för det, och det var en mycket insiktsfull upplevelse. För även om jag inte modererade något, fick jag en känsla av hur det är att göra dessa riktigt repetitiva, påfrestande uppgifter som faktiskt känns ganska avhumaniserande, även om de är utformade att göras av människor; ironiskt nog. I romanen har jag en karaktär som har erfarenhet av att utföra HIT:s, Souhaim, och han nämner hur det påverkat honom. Utöver detta sökte jag på internet efter andra berättelser om innehållsmoderering och jag hittade ganska många vilseledande funktionbeskrivningar från företag som försökte rekrytera nya moderatorer. Jag undersökte det här, skapade en LinkedIn-profil som sa att jag letade efter en teknisk tjänst, och sedan dess får jag fortfarande jobberbjudanden som innehållsmoderator varje vecka. Jobbeskrivningen är nästan alltid mycket vag: ”En rolig tjänst i Portugal för ett stort techföretag!” Men du kommer inte att arbeta för techföretaget, du kommer att arbeta för en underleverantör, och ofta är jobbet inte särskilt soligt alls.
Det finns ett antal viktiga teman i din bok. Planerade du hela tiden att skriva om så många olika aktuella frågor i ett så komprimerat format?
Ja och nej. Innan jag skriver brukar jag planera hela handlingen – det är den typen av författare jag är, jag behöver den typen av säkerhet och kontroll.
Så till exempel fanns ämnet konspirationsteorier där från början. Men när jag planerade att skriva om det var det inte ”en aktuell fråga” än.
Jag kom på det 2019, eftersom jag var så fascinerad av ”Flat Earth-communityn” – en nischad grupp på internet bestående av människor som tror, eller vill tro, att jorden är platt. Återigen var detta bara en liten grupp – konspirationsteorier var inte en mainstream-grej 2019. Men medan jag skrev slog pandemin till och plötsligt såg jag dessa idéer som redan var en del av ”Flat Earthers” trosuppfattningar sippra ner till mainstream.
Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande?
Jag vet inte hur det var i Sverige, men i Nederländerna blev konspirationsteorier mycket en del av antiregeringsrörelser som kritiserade coronapolitiken. Dessa teorier handlade inte bara om själva viruset, många människor kom att tro att vår värld styrs av en utvald grupp ledare, som kanske också är pedofiler – ett narrativ som går tillbaka flera århundraden och faktiskt har sin grund i gamla antisemitiska idéer. Och dessa teorier fanns och diskuterades redan i Flat Earth-communityn.
När jag skrev boken hade jag ingen aning om att dessa teorier skulle omfamnas så brett när boken väl kom ut. Ärligt talat gjorde det mig orolig, eftersom en bok inte ska vara för aktuell. Jag strävar alltid efter att berätta historier som inte bara handlar om vår tid, utan kan tillämpas på alla tider. När konspirationsteorierna dök upp på bred front var jag rädd att min bok skulle verka föråldrad när den kom ut.
För mig handlar mitt arbete inte bara om tiden vi lever i. Det är de större temana jag är intresserad av, de mer universella ämnena. Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande? Det är frågor som alltid är relevanta, tror jag.
Din roman har blivit en fantastisk framgång och lockat hundratusentals läsare – på olika språk. Har du fått många reaktioner från läsare och i så fall, vilket intryck har dessa svar lämnat hos dig?
Ja, jag fick mycket respons. Beröm från personer som älskade den, men också en hel del frågor om slutet. Det är ganska öppet slut, och för mig är det perfekt, men – utan att avslöja för mycket – har många frågat mig: Vad händer sen? För mig är det en stor komplimang, eftersom det visar att min huvudperson Kayleigh engagerar människor på ett mycket direkt sätt. De vill veta vad som hände med henne, även om hon är fiktiv.
En annan reaktion jag inte kommer att glömma var från en innehållsmoderator, som tackade mig för boken och sa att den beskrev hans erfarenhet mycket väl. Med så många innehållsmoderatorer som arbetar för så många olika företag tror jag inte att det finns en enda innehållsmodereringsupplevelse. Så det finns förmodligen också många innehållsmoderatorer där ute som inte känner igen sig själva i min bok överhuvudtaget. Dessutom handlar boken inte bara om innehållsmoderering. Jag valde innehållsmodereringsarenan eftersom den gav mig så många intressanta frågor och ämnen att utforska, och framför allt eftersom den gav mig en ursäkt att dyka ner i bredare, mer filosofiska teman som jag alltid har varit intresserad av som författare.
Men ändå, den kommentaren från en riktig innehållsmoderator som älskade boken betydde mycket för mig.
