Fyra frågor till Karin Tidbeck
The Memory Theater av svenska författaren Karin Tidbeck är en i raden av succéromaner hen skrivit och fått uppmärksamhet och uppskattning för i den anglosaxiska världen. Nu finns den äntligen i svensk översättning av Andreas Vesterlund. Lite bakvänt, kan tyckas, att översätta en roman till författarens modersmål?
Vi ställde några frågor till en av Sveriges största litterära exportsuccéer när nu Minnesteatern landar på bokhandelsdiskarna lagom till jul!
– Vill du berätta lite om hur Minnesteatern mottagits ute i stora vida världen – som The Memory Theater?
Den har fått väldigt fina recensioner av folk som verkar ha förstått vad det är jag försökte göra. Bland annat tyckte New York Times att den var en av årets bästa fantastikböcker, och det är ju en fjäder i hatten.
Viktigast av allt är den respons jag har fått från mina läsare, som lägger upp snälla omdömen och är entusiastiska på sociala medier. Den kommer också att översättas till andra språk, bland annat turkiska.
– Att få se sitt verk översatt till sitt modersmål – hur har den upplevelsen varit?
Först var jag nervös, men jag insåg snabbt att jag var i goda händer. Andreas Vesterlund som översatte greppade omedelbart språkdräkten och atmosfären. Det var också väldigt lyxigt att kunna läsa resultatet och vara med i processen! Det är sällan jag har den förmånen när det gäller översättningar till andra språk (tyska, franska och spanska översättningar förstår jag hjälpligt, men det är svårt att se nyanserna).
Gladast av allt är jag att Andreas excellerade i blankvers.
– Hur skulle du beskriva den genre Minnesteatern är skriven som?
Genrer är knepigt. Jag tänker inte på genre när jag skriver, det är oftast en efterkonstruktion när någon annan läser och talar om för mig vad det är.
Minnesteatern har inslag av fantasy, weird fiction, magisk realism och historisk roman; att sätta en enda genrebeteckning på den skulle vara en förenkling. Jag tänker mig att folk som gillar någon av de genrerna kan hitta en väg in i berättelsen.
– Har du några tydliga förebilder i ditt författarskap?
Det är alltid en knepig fråga. Jag har läst rätt mycket i mitt liv, så att peka ut enskilda personer som inspiration är snårigt. Men jag har alltid uppskattat Ursula Le Guins förmåga att experimentera och gestalta visioner samtidigt som hon behåller ett enormt jordnära patos*. Tove Jansson var en mästare på att klä svåra frågor i en dräkt som gjorde dem lätta att närma sig. Samuel R. Delany gör som han vill och skiter i vad folk tycker.
De tre principerna ligger mig nära om hjärtat.
__________________
* Karins ödmjukhet innebär att vi får gå in här och lägga till att Ursula Le Guin också uppskattade Karin Tidbeck. Så här blurbade hon Jagannath: ”I have never read anything like Jagannath. Karin Tidbeck’s imagination is recognizably Nordic, but otherwise unclassifiable – quietly, intelligently, unutterably strange. And various. And ominous. And funny. And mysteriously tender. These are wonderful stories.” Och det föll sig därför naturligt för Boktugg att intervjua Karin i samband med Le Guins bortgång 2018.