”Rasism är något vi alla gör, inte något som andra är”
5 september 2022 utkommer Mina Dennerts bok Vitt skilda – Svenskare kan ingen vara. Vi bad henne svåra på några frågor kring boken och dess ”varför”.
– Hur kom det sig att du ville skriva Vitt skilda?
Jag hoppas kunna inspirera fler att börjar tänka på rasism som något vi alla gör, inte något som andra är. Alla har fördomar trots att vi egentligen tycker att det är fel och önskar att det inte vore så.
Rasism är en väldigt smärtsam upptäckt att göra som barn. Att inse att jag inte har samma villkor eller samma regler som andra och att det är för något som jag inte kan göra något åt. Jag kan aldrig ta av mig mitt hår en dag när jag inte orkar bli utsatt.
Jag växte upp utanför Göteborg och gick i högstadiet på slutet av 80-talet. Mitt under VAM och BSS och dem jag umgicks med, nästan alla mina vänner, blev nynazister. Jag är själv uppfostrad i det här samhället och har vuxit upp med vita perspektiv, så samtidigt som jag varit utsatt för rasism så har jag även haft en hel del egna rasistiska föreställningar som jag har behövt arbeta bort.
I den här boken har jag samlat mina tankar och idéer och metoder kring hur jag själv har gjort för att få syn på och börjat arbeta bort mina egna fördomar och min förhoppning är att fler ska se vilja hänga på och börja blicka inåt och ifrågasätta våra omedvetna preferenser. Jag vill skapa mer rättvisa genom att fylla igen det här gapet mellan hur vi tror att vi är och agerar och hur samhället faktiskt ser ut idag.
– För vem har du egentligen skrivit den? Vem vill du ska läsa den?
Den här boken gäller verkligen alla. Dem jag möter på mina föreläsningar eller i mitt arbete tänker att eftersom de har schyssta värderingar så har de redan har koll på mångfald och inkludering. Sedan när de börjar räkna efter så är till exempel hela styrelsen eller ledningen, ibland hela personalstyrkan, helt homogen och man har inte arbetat någonting med inkludering alls.
Jag tänkte länge att jag var skyddad från att ha några fördomar eftersom jag själv blev utsatt för rasism. Många tänker nog som jag, att de inte kan hålla på med rasism eftersom de är antirasister. Andra tänker att eftersom vi är goda och vill väl så är vi automatiskt helt fördomsfria. Men vi måste hålla flera tankar i huvudet samtidigt här. Jag kan vara både priviligerad och diskriminerad samtidigt. Jag kan både utsättas för rasism och utsätta andra. Vi har alla massor av fördomar och omedvetna beteenden så den här boken är till för oss allihop.
– Vad har varit roligast/svårast/smärtsammast med att skriva Vitt skilda?
Det roligaste har varit att sätta ord på allt det här som jag har tänkt under alla år. Det har varit väldigt frustrerande att se debatten och samhällsutvecklingen och tänka att det finns en ganska enkel lösning på hur vi skulle kunna börja agera annorlunda.
Det svåraste har varit att vara ärlig med att jag själv är en del av problemet. Den här boken är i allra högsta grad även till mig själv.
Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor.
Som författare går man nog alltid igenom någon slags katharsis. Det har varit jobbigt att skriva om allt som har hänt, en massa traumatiska upplevelser under min uppväxt och inse hur otroligt mycket rasismen har format mitt liv. Jag brukar försöka hålla borta de där tankarna för att orka med vardagen som synlig minoritet men nu när jag skriver om det så pratar jag också mycket mer om det. Samtidigt, ju mer jag pratar om rasism desto bättre blir jag på det. Så en stor del av processen har handlat om det. Att hela tiden hålla mig konstruktiv. Att behålla fokus på lösningarna.
– Om du kunde göra skillnad med en normförskjutning eller en lagändring eller en social överenskommelse, vilken skulle det vara?
Det jag skriver om handlar inte enbart om rasism. Det här sättet att tänka kan vi använda när det gäller all slags diskriminering.
Själva kärnan av budskapet i boken är att vi som vill leva i en rättvis värld måste börja ifrågasätta våra gamla vanliga tankar om vad som är normalt, vackert, bra osv. Vi måste börja ställa kritiska frågor till oss själva när hjärnan är fördomsfull nästa gång:
Vad betyder det där jag precis tänkte egentligen? Kan det verkligen stämma? Var kommer de där tankarna ifrån? Vem har sagt att det är så?
Hjärnan sorterar omedelbart in oss i grupper och tänker att någon är på ett visst sätt, vill något, eller har det på ett visst sätt baserat på tex. hår- eller hudfärg. Att det finns ett ”vanligt” sätt att se ut, fungera, älska och tro på. Men dyker det upp tankar som helt går emot vilka vi är och vill vara så är det inget att vara rädd för. Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor. Det skulle jag önska att fler vill börja göra.
