Hej Historiepodden-Robin! Du bokdebuterar med ett ambitiöst tvåbandsverk, Historien om Norrland. Inför boklanseringen vill vi på förlaget be dig lista några favoriter ur historien som ett sätt för läsarna att lära känna dig lite närmare.

– Vilken är din favorit-KUNG?

Adolf Fredrik. Äldre historiker har öst galla över den kung som bara är känd för att han dog efter att ha ätit för mycket. I själva verket regerade han tålmodigt under den frihetstid som ställde frågor få svenska kungar före honom tvingats ta ställning till.

– Vilken är din favorit-EPOK?

Allt är 1800-tal. Från luciafiranden och olympiska spel till demokrati och genikult. 1800-talet är det avgörande seklet för allting vi idag dras med. Allt det bra och allt det dåliga.

Allt är 1800-tal.

– Vilket är ditt favorit-LAND?

Albanien förtjänar mer uppmärksamhet än vi ger det. Under kommunistregimen bröt diktatorn Enver Hoxha med både Sovjetunionen och Kina. Europas fattigaste land spenderade det lilla man hade på att bygga bunkrar för att vara beredd på den dagen NATO och Warszawapakten gemensamt skulle attackera. Bland kommunistiska monument, vackra berg och paradisstränder finns oerhört mycket att fascineras av.

Albanien förtjänar mer uppmärksamhet än vi ger det.

– Vilken är din favorit-PLATS?

Storforsen mellan Arvidsjaur och Älvsbyn är Europas största oreglerade fors. Det är en mäktig plats som jag upplever få människor känner till.

– Vem är din favorit-FÖRFATTARE?

Den författare jag läst mest är Stephen King. Mikael Yvesands Häng city är den bok som påverkat mig mest de senaste åren. Jag är dessutom svag för Éric Vuillards korta historiska berättelser. Bäst är Dagordningen.

Tack, Robin! Du har också svarat på ”de vanligaste frågorna om Norrland”, vilket vi bjuder på här!

Efter sina år av forskning och intervjuer med Nobelpristagare, bland annat i podden Idéer som förändrar världen, sammanfattar Gustav Källstrand nu insikterna han fått i boken Tänk som en Nobelpristagare – som kommer ut i oktober 2024. Vi ställde några frågor till honom mitt under slutförandet av manus.

– Du menar att vem som helst kan tänka som en Nobelpristagare, stämmer det verkligen?

Ja! Kanske inte lika bra som en Nobelpristagare, men på samma sätt. Vad jag menar är förstås inte att alla kan lösa kvantfysiska mysterier, utan att alla kan vara öppna, nyfikna, villiga att förändra hur de ser på världen. Sedan är det inte alltid enkelt: det är ofta lättare att låta autopiloten ta över och hellre vilja tänka som vanligt, att gilla läget. Men jag tror att världen blir större och livet rikare om man ser saker från flera vinklar.

världen blir större och livet rikare om man ser saker från flera vinklar

– Du har träffat och intervjuat många Nobelpristagare. Berätta om en favoritpristagare eller ett favoritmöte med en pristagare!

 Två möten som varit speciella:

Frances Arnold – ett möte som inspirerade hela boken. Jag har träffat henne ett par gånger, dels i samband med priset men även senare. Plus då intervjun. Hon är en oerhört driven och fokuserad person, trevlig och öppen men man känner att man träffar en person som rör sig på en helt annan nivå, på de stora scenerna. När vi sågs berättade hon en del om hur det var att vara vetenskaplig rådgivare till Joe Biden – och att hon inte ville vara politisk, och drivkraften var inte att läxa upp politiker eller de som inte tror på vetenskap, utan kärlek och omtanke: vetenskap handlar om att göra livet bättre! Ju fler som inser det, desto bättre kan livet bli. Spelar ingen roll vilken politisk uppfattning man har…

vetenskap handlar om att göra livet bättre

Och Svante Pääbo, som jag träffade innan han fick priset. Inför en föreläsning på Dramaten, som aldrig blev av på grund av pandemin. Vi var 4-5 personer som fick en privat föreläsning om neandertalares dna, otroligt lyxigt. Och man kände Pääbos lågmälda men ändå sprudlande energi, anspråkslös men samtidigt oerhört ambitiös. Att träffa en sådan person är att en stund komma in i en annan värld – vars vardag är att göra banbrytande upptäckter, att skriva historia, att (så att säga) förändra världen.

– En gemensam nämnare som du återkommer till i boken Tänk som en Nobelpristagare är förändring – det enda konstanta i vår tillvaro, ju. Har du något konkret exempel att dela med dig av på hur förändringar skapat idéer som förändrar världen?

Idéer förändrar världen – det betyder både att hur vi tänker på världen förändrar hur vi ser på världen och att idéer kan leda till att vi kan göra nya saker.
Evolutionsteorin är en idé som Darwin hade, och som på ett genomgripande sätt förändrat hur vi ser på naturen. Världen ser inte likadan ut före och efter att den idén slagit igenom. Samtidigt har ju idén i sig inte ändrat världen – utan vår kunskap om världen.

Så: idéer förändrar vår kunskap om världen.

idéer förändrar vår kunskap om världen

Men kunskap kan också förändra världen. För när vi vet att organismer förändras genom evolution så kan vi också förstå hur vi kan påverka utvecklingen.

Så hur vi ser på förändring förändrar vad vi gör och gör det möjligt att förändra vad vi gör, och att göra teknik mer effektiv, osv.

hur vi ser på förändring förändrar vad vi gör och gör det möjligt att förändra vad vi gör

– Dagdröm för en stund: Om du själv skulle tilldelas Nobelpriset, i vilken kategori hade du då velat få det?

Varför inte ett ekonomipris? Om det är någonting jag lärt mig de senaste åren så är det att ekonomerna absolut inte bara jobbar med pengar – utan deras forskning handlar precis om de komplexa faktorer som styr varför vi människor gör som vi gör i olika situationer. Det är psykologi, historia, sociologi på en gång – en idéhistorikers dröm!

en läslista av världens mest respekterade expertkommittéer varje år

Egentligen vore det nog roligare att dela ut det än att få det – prisutdelarna måste ju sätta sig in i väldigt mycket intressant forskning, och sedan diskutera den med varandra på långa och noggranna möten, det måste vara otroligt fascinerande och lärorikt.

Men då är å andra sidan mitt jobb mer bekvämt, jag kan bara vänta in experternas beslut och sedan läsa in mig på de pristagare som de väljer. Som att få en läslista av världens mest respekterade expertkommittéer varje år.

Årets sportjournalist är en fin utmärkelse, som Patrik Brenning fick 2022 för sitt arbete med att bevaka barn- och ungdomsidrotten i Sverige. 2 september 2024 kommer resultatet av den bevakningen i bokform – boken Så vinner vi igen – Att utveckla talanger och svensk idrott är ett verk som sammanfattar de kunskaper han inhämtat, och de lösningar han ser på idrottens problem idag. Vi ställde några frågor till författaren inför utgivningen.

– Boken Så vinner vi igen har du dedikerat till dina tränare från barndomen – och pappa, som alltid skjutsade. Hur ser din idrottsbakgrund ut?

den där sortens barn som såg på sport, lekte sport och drömde sport

– Bredd och elit, talangutveckling och hälsokampanjer … Vi har stora förväntningar på vad idrotten ska göra. Var är misslyckandena som värst, enligt din mening?

Det finns inte en bov i dramat, och ingen vinnare på utvecklingen

– Vad har överraskat dig mest när du gjort research för Så vinner vi igen?

Det var ärligt talat en mindre chock när jag kom över de dokumenten

– Du inleder med att rikta dig till olika typer av läsare; de aktiva, föräldrarna, ledarna och åskådarna. Riktar sig verkligen Så vinner vi igen till alla svenskar som på något sätt berörs av idrottsrörelsen?

här finns svar på många av de frågor jag upplever alltid återkommer inom idrotten

– Vilka är dina största förhoppningar för svensk idrott framöver? Ett drömscenario?

lyckligare barn, bättre elitklubbar och fler mästerskapsmedaljer

två grupper som känner sig gjorda till offer av varandra

det finns utbredd oro över vad som sker när män och kvinnor rör sig längre ifrån varandra

det finns faktiskt svar att få!

– Lars Fuhre – ett inte helt okänt namn för den som är designintresserad. Men hur sjutton kommer det sig att du nu bokdebuterar med en bok om att bli och vara tågvärd?

Efter mer än 30 år som grafisk formgivare, art director och lärare kände jag mig trött på mig själv i de rollerna, jag ville framförallt hitta en tvär förändring i tillvaron. Betald tvåmånaders tågvärdsutbildning, fast inkomst som heltidsanställd och därmed ekonomisk förutsägbarhet bidrog också till lockelsen.

– Bland alla fenomen du beskriver finns det faktum att du behövde lära dig ett nytt språk, ”SJiska”. Hur oväntat var det?

Mycket oväntat, dvs inget jag hade tänkt på. Nu är det kanske litet att ta i att det är ett helt eget språk, det handlar förvisso om en ny vokabulär men också om ett visst sätt att uttrycka sig som återfinns i flera andra organisationer. Ett exempel: tidriktighet istället för punktlighet. Lite ”kanslistiskt” sådär… Jag är väldigt språkintresserad så det har roat mig att lyfta vissa av de här egenheterna i boken.

– Du beskriver en mängd möten i boken – med klassiska järnvägsknutar så väl som med resenärer av olika slag. Har du något favoritmöte du vill beskriva kort?

Nästan dagligen händer det oväntade saker. Främst bland tankar just idag ligger mötet med 16 resenärer häromdagen. De var sena med ett tåg och fick därför kliva på tåget jag arbetade på i Katrineholm. Jag hade bett dem komma till bistron. När jag öppnade dörren mot perrongen stod de alla beredda men de var omgärdade av en gigantisk myggsvärm som de försökte fäkta bort. Myggorna följde med in i bistrovagnen, kanske är någon av dem kvar än i dag.

(Vi kan passa på att tipsa om att det går att läsa ett utdrag ur boken med djur-tema här!)

– Hur har din arbetsgivare SJ och dina kollegor bland tågvärdarna tagit emot nyheten att det blir en bok?

Reaktionerna har varit allt från enorm entusiasm till försiktigt intresse. Ingen har varit negativ men en och annan har nog undrat vad boken ska handla om. Jag har varit noggrann med att påpeka att det främst är en hyllning till livet på räls men allt är förstås inte enbart positivt.

 Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack i Stockholm, kommer i april 2024 ut med boken Det förlorade paradiset – Berättelsen om Konsums uppgång och fall. Vi ställde några frågor om den blåvita utopin och Saras egen relation till rörelsen.

Hur kom det sig att du började skriva en bok om just Konsum?

I Sverige har många generationer vuxit upp med en relation till Konsum. Kooperativa förbundet var folkhemmets flaggskeppskoncern. Men plötsligt var allt borta. Och det skedde i tysthet. Frågan är: vad var det som hände? Det ville jag berätta om.

Din bok visar att Konsum var en del av sin polariserade samtid och en verklig vattendelare. Hur tog det sig uttryck och har du upplevt polariseringen i ditt eget liv?

För många handlade det om ideologi. Antingen var det på Konsum man handlade. Eller så var det här man verkligen inte handlade. Lika självklart som att man fyllde tanken på en annan bensinmack än kooperationsägda OK. Eller valde Expressen framför Aftonbladet. Hemma hos mig hade vi Blåvitt och jag minns hur dåligt rykte serien fick senare på 1980-talet. Blåvitt träffade rätt i tiden när den kom 1979 men frontalkrockade rätt snart med andra strömningar.

Blåvitt finns ju inte längre som varumärke, men var på sin tid starkt. Nu finns bleka kopior som ”egna varumärken” – ICA Basic, Garant. Varför var Blåvitt så mycket starkare och vad kan vi lära oss av det?

Tanken var att den grafiska formen skulle signalera ett lågt pris. Men designen är också betydligt starkare än efterföljarnas. I all sin enkelhet stack förpackningarna ut. Bland mängden av andra märkesvaror i forcerande färger på hyllorna blev de blåvita paketen iögonfallande och symboliserade en flärdfri antikonsumism.

Trots sitt starka varumärke så gick det inget vidare för Konsum. Vad är huvudorsaken till fallet, enligt din mening?

Personligen tycker jag det finns något sympatiskt i kooperativt ägande. Men kooperativa förbundet blev en centralstyrd koloss. Lägg till förflyttningar i tidsandan. Och kanske prioriterade man också rätt ideologi framför kompetens på högre nivåer.

Läs också bokens inledning, ”Minns ni Blåvitt?” här!

De båda före detta statssekreterarna Maja Fjaestad och Emma Lennartsson har gjort något så ovanligt – för sitt skrå – som att skriva en bok. Sällan har politisk styrning och krisarbete på så här hög nivå beskrivits så initierat och samtidigt personligt som i boken Mitt i krisen – Beredskap och ledarskap i skarpt läge. Vi ställde några frågor till författarna inför boksläppet:

Varför ville ni skriva den här boken?

Vi har skrivit den bok vi själva gärna hade läst, innan vi började hantera kriser! Vi har skrivit den för att vi vill dela våra erfarenheter och lärdomar med andra – i en tid när varenda företag och organisation (och ytterst varje människa) behöver höja sin beredskap.

Med den här boken utger vi oss inte för att ha alla svar, men vi vill dela med oss av våra lärdomar och reflektioner, och lyfta frågor som andra gärna får ta vidare och besvara. Samhällets motståndskraft bygger vi tillsammans, genom att dela erfarenheter med varandra.

Samhällets motståndskraft bygger vi tillsammans

Hanterandet av corona gjordes förstås framförallt av sjukvårdens och omvårdens personal, av regioner, kommuner, myndigheter, organisationer, företag, av enskilda, och av politiker i både riksdag och regering. Pandemin krävde extraordinära insatser av många: alla har en egen upplevelse och erfarenhet, och vi behöver fortsätta att lära oss av pandemin under lång tid framöver. Här är vårt bidrag till det samtalet i en tid när hela samhället behöver höja sin beredskap.

Vad är tre viktiga lärdomar som riskerar att glömmas bort?

• Ta hand om dig själv och din organisation! Krisen kan bli längre eller mer krävande än du tror. Säkra att ni har tillräckligt med resurser genom att låna in eller anställa extra personal. Låt någon du litar på avlasta dig själv, så att du också kan äta, träna och sova.
• Snabbhet före perfektion. I kris gäller det att agera fort för att få åtgärder på plats som löser krisen, eller mildrar konsekvenserna av den – även om man inte har fullständig information. Då blir det per definition inte perfekt. På totalen är det ändå bättre att agera och ha beredskap att ändra i det som inte blev rätt, än att vänta och tappa initiativ.
• Håll strategisk höjd. Håll krishanteringen på strategisk nivå. Analysera tänkbara händelseutvecklingar, och planera för vad ni ska göra om det värsta scenariot inträffar.

När ni får frågan vad en statssekreterare egentligen gör … vad är kortversionen?

Ibland beskrivs statssekreteraren som departementets VD, medan ministern är styrelseordföranden, den som pekar ut riktningen och avgör kursen.
En annan beskrivning är att statssekreterarens ledarskap är inåtriktat, mot departementet och dess processer, och ministerns utåtriktat.
Statssekreteraren agerar i Regeringskansliets operativa uppgifter, i att säkra att beslutsunderlag tas fram, föra dialog med berörda myndigheter och i vissa fall förhandla med externa organisationer på regeringens mandat.

Vi tycks ständigt befinna oss Mitt i krisen. Är detta det nya normala och hur ska vi förhålla oss till det — i våra yrkesroller och privat? 

Att bygga tillit mellan människor ingår i samhällets krishantering.

Återkommande kriser är också en del av den moderna samhällets historia – samtidigt som att det är viktigt att inte karakterisera minsta störning som en kris. Grunden för beredskap inför nästa kris är kunskap, men också en känsla hos medborgarna av agens, att de är en del i det förlopp som hanterar krisen. Att bygga tillit mellan människor ingår i samhällets krishantering.

Som ledare, hur mycket kan man förbereda sin verksamhet inför en eventuell kris? Hur beredd kan man själv vara?

Våra samtida samhällen kännetecknas av en låg risktolerans. Konsten att förbereda sig för okända hot bygger på att identifiera allmängiltiga drag hos risker, där åtgärder kan förberedas och tillämpas på ett stort antal möjliga händelser. Men inte ens då kan man vara säker på att tillgängliga riskverktyg är heltäckande. Här behöver många av oss tänka om. Vi måste säkra att samhället har beredskap för att det som verkligen behöver fungera i kris faktiskt också gör det.

Första boken Volante ger ut 2024 är ett radikalt manifest för livet, Mot döden. Vi ställde några frågor till författaren, filosofen Patrick Linden, i väntans tider inför bokens ankomst från tryckeriet.

När insåg du att livet går för fort och att döden är dålig?

Tidigt. När jag var jag var liten, kanske 7 år eller så, var jag ledsen att sommarlovet gick så fort och jag försökte fånga nuet genom att skriva ”nu”, ”nu”, ”nu”. Jag förstod att en dag – alltför snart – skulle min farfar inte kunna leka med mig.

När jag var tolv tyckte jag att det fick räcka med att fira födelsedagar som för mig kändes som nedräkningar till förintelse. Nu förstår jag att de även handlar om att fira att någon finns till, fast födelsedagar är fortfarande en obehaglig påminnelse om livets korthet. Att döden är dålig, nej, fruktansvärd, om döden verkligen är slutet, är uppenbart för mig; det är helt enkelt oacceptabelt att en hel inre värld ska förintas och glömmas bort.

det är helt enkelt oacceptabelt att en hel inre värld ska förintas och glömmas bort.

Är du den första filosofen i världshistorien som vill tänka bort döden helt?

Ja. Jag tror faktiskt det. Det finns naturligtvis filosofer som velat leva längre, Aristoteles spekulerade angående möjligheten att förlänga livet, och ävenså Descartes och Francis Bacon. I kortare format och mer försiktigt har min lärare Thomas Nagel ifrågasatt argumentet att om vi inte finns när vi är döda så kan döden inte sägas skada oss, och den svenske filosofen Nick Bostrom har skrivet en klassisk parabel där han jämför döende och död med en ond, tyrannisk drake.

Så en hel del filosofer är positivt inställda till att leva längre, men jag har faktiskt aldrig sett en utförlig polemik i boklängd mot själva döden. Sådan polemik mot döden finner man däremot ofta i ”dårens” mun; filosofens roll är traditionellt sett att bemöta den och att visa att döden faktiskt inte är så hemsk som människor kan tycka. Jag kallar detta intellektuella projekt Vishetsläran, eftersom dödsacceptans är centralt för många filosofier. Min inställning, att döden, om den innebär slutet, är oacceptabel och högst fruktansvärd, är något av det mest ofilosofiska man kan påstå.

dödsacceptans är centralt för många filosofier

Vilka är dina starkaste argument mot att acceptera döden?

Om döden inte är slutet så vet jag inte om döden är bra eller dålig, men om döden är slutet är den dålig för att den förhindrar oss från att fortsätta att njuta av allt vi uppskattar med livet: dödens dålighet är en funktion av livets godhet. Jag brukar säga att döden har en enorm alternativkostnad.

Döden kan även i många fall vara dålig för att den gravt traumatiserar människor som förlorar någon de älskar. Dessutom är den en form av ofrihet; vi dör vare sig vi vill eller ej, och oavsett vilka vackra drömmar och planer vi har. Jag ser därför motståndet mot döden som ett liberalt projekt att frigöra oss från godtyckliga begränsningar.

Slutligen menar jag att det är naturligt att se döden som något dåligt; är inte oftast det goda just det som tendera att hålla oss vid liv?

döden har en enorm alternativkostnad

Du har själv översatt och bearbetat Mot döden från sin originalform A Case against Death. Vad har hänt på vägen (och varför ska man, om man kan, läsa den på svenska)?

Jag har ytterligare slipat till mitt argument, tagit bort det mindre viktiga och lagt till mer av det viktiga. Dessutom har jag engagerat några svenska röster och anpassat mycket av den empiriska sidan till svenska förhållanden. Allt sammantaget är det nog en bättre bok, och helt säkert så för en svensk läsare. Att översätta sin egen bok är lite som att få ge sitt yngre jag råd.

Att översätta sin egen bok är lite som att få ge sitt yngre jag råd.

Vem har inspirerat dig mest till att formulera ditt radikalt livsbejakande manifest?

Inte direkt någon filosof, men snarare olika erfarenheter med människor. Jag blev ”triggad” vid en middag av en kvinna som sa att hon tyckte att det skulle vara tråkigt att leva utan att åldras och att hon hoppades att hon skulle dö senast vid 80. Då förstod jag att alla inte är på samma sida: vissa människor, kanske de flesta, vill åldras och dö. Otroligt provocerad började jag forska i detta, attityder till döden, och var tvungen att skriva en bok. Vänner kring mig uppmuntrade mig starkt.

Det intressanta här är att vi befinner oss alla i samma situation, men vi ser saker så olika: för de som håller med mig är min tes självklar, fast för de som inte håller med mig är min tes uppenbart fel. Boken är en riktig konversationsstartare. Det skulle vara fantastiskt om jag hade fel, fast tyvärr tror jag att tanken att åldrande och död inte vill skada oss är för bra för att vara sann. Detta har varit det mest spännande projekt jag någonsin genomfört och ett verkligt passionerat sådant, vilket jag hoppas kunna förmedla till de som läser min bok.

Boken är en riktig konversationsstartare