Fyra frågor till en ung gammal konduktör
– Lars Fuhre – ett inte helt okänt namn för den som är designintresserad. Men hur sjutton kommer det sig att du nu bokdebuterar med en bok om att bli och vara tågvärd?
Efter mer än 30 år som grafisk formgivare, art director och lärare kände jag mig trött på mig själv i de rollerna, jag ville framförallt hitta en tvär förändring i tillvaron. Betald tvåmånaders tågvärdsutbildning, fast inkomst som heltidsanställd och därmed ekonomisk förutsägbarhet bidrog också till lockelsen.
– Bland alla fenomen du beskriver finns det faktum att du behövde lära dig ett nytt språk, ”SJiska”. Hur oväntat var det?
Mycket oväntat, dvs inget jag hade tänkt på. Nu är det kanske litet att ta i att det är ett helt eget språk, det handlar förvisso om en ny vokabulär men också om ett visst sätt att uttrycka sig som återfinns i flera andra organisationer. Ett exempel: tidriktighet istället för punktlighet. Lite ”kanslistiskt” sådär… Jag är väldigt språkintresserad så det har roat mig att lyfta vissa av de här egenheterna i boken.
– Du beskriver en mängd möten i boken – med klassiska järnvägsknutar så väl som med resenärer av olika slag. Har du något favoritmöte du vill beskriva kort?
Nästan dagligen händer det oväntade saker. Främst bland tankar just idag ligger mötet med 16 resenärer häromdagen. De var sena med ett tåg och fick därför kliva på tåget jag arbetade på i Katrineholm. Jag hade bett dem komma till bistron. När jag öppnade dörren mot perrongen stod de alla beredda men de var omgärdade av en gigantisk myggsvärm som de försökte fäkta bort. Myggorna följde med in i bistrovagnen, kanske är någon av dem kvar än i dag.
(Vi kan passa på att tipsa om att det går att läsa ett utdrag ur boken med djur-tema här!)
– Hur har din arbetsgivare SJ och dina kollegor bland tågvärdarna tagit emot nyheten att det blir en bok?
Reaktionerna har varit allt från enorm entusiasm till försiktigt intresse. Ingen har varit negativ men en och annan har nog undrat vad boken ska handla om. Jag har varit noggrann med att påpeka att det främst är en hyllning till livet på räls men allt är förstås inte enbart positivt.