FÅR MAN KLAPPA?
- 9 min
Här följer ett (något nedkortat) kapitel ur min bok Nästa station – En ung gammal konduktörs resa, som förhoppningsvis ger en bild av den mångskiftande verklighet som blivit min sedan jag bytte spår och utbildade mig till konduktör, förlåt tågvärd.
Ett av mina mest osympatiska drag, av många, är att jag är djur-ovän.
Kanske inte ovän, alltså inte direkt fientligt inställd men inte precis översvallande i förhållande till vår fauna.
Jag tycker om djur på bild. Inte upp i ansiktet.
En djurart tycker jag mycket om: fåglarna. Jag har aldrig haft någon men har fantiserat, kanske kunde det vara härligt att äga en annan levande varelse och spärra in den i en bur.
På tågen möter vi ofta djur och deras människor. Det är mestadels alldeles oproblematiskt. Men inte alltid.
Jag mötte en man med tre fågelburar på ett regionaltåg. Hans papegojor kunde säga hej, hejdå och puss på svenska, arabiska och persiska. Konversationen blev begränsad. De kunde nio ord, jag enbart tre.
En annan papegoja i vagn 6 på ett X2000-tåg ropade ”Fuck you, you twat!”. Fågeln var uppenbarligen brittisk och tålde av någon anledning inte att se mig.
Fågeln var uppenbarligen brittisk och tålde av någon anledning inte att se mig.
Jag gjorde en efterlysning om ovanliga djurhändelser på tåg bland kollegorna. Det kom många svar. Några av dessa har jag nedan med allas goda minne skrivit om för att kunna varva med mina egna upplevelser.
En passagerare polisanmälde en tågvärd för att passageraren inte fick gå runt i tåget med sina kaniner. Översättningen av entitlement till svenska (rättighet) blir inte så bra. Översätter man den engelska definitionen av ordet blir det tydligare: ”tron att man till sin natur förtjänar privilegier eller särskild behandling”.
Den här tron kan vi ombordare se prov på nästan dagligen – inte alls bara bland djurägare – men till exempel så här:
”Min hund kan verkligen inte sitta nära andra hundar, för hon blir rädd, så dåligt av SJ att ha det så här”, som en passagerare uttryckte det.
Enligt SJ:s och även anda tågbolags regler ska djur sitta i en särskild del av tåget: djuravdelningen. Många gånger har jag häpnat över hur väl hundarna – för det är oftast hundar – fungerar ihop. De skäller sällan, och de är fina att titta på.
En gång mellan Lp och Cst satt sju hundar i varierande storlekar i knät på sina mattar och hussar, utspridda på utrymmet, några av dem alldeles intill varandra, alla helt lugna. Det var ett fotografi jag ville ta men inte tog. (Det blir konstigt om tågvärden börjar fotografera passagerarna.)
Det blir konstigt om tågvärden börjar fotografera passagerarna.
Vid ett annat tillfälle, igen mellan Cst och Lp, kom jag in i 2 Kl Lugn, ja så kallas ju den avdelning som erbjuds passagerare som vill ha lugn och ro, och just i godan ro gick jag genom vagnen när en kolossal hund började skälla så högt att jag hoppade ungefär en meter bort från min ursprungliga plats. Jag blev så rädd att jag blev arg, kanske skrek jag rakt ut JÄVLAR!, sedan var jag tvungen att försäkra mig om att det inte var en ledarhund, dessa har tillsammans med sina förare tillstånd att sitta var som helst på tåget.
Det här var ingen ledarhund, det var en stor yvig skällmaskin så jag skällde på dess husse som skällde tillbaka på mig och till slut var vi tre skällande figurer där i den lugna vagnen. Husse var rasande, han hade inte kunnat åka med sitt tåg till Hamburg, det var inställt. Därför kunde han inte ta sin sovkupé med sex bäddar reserverade för enbart honom och hans jycke i anspråk. Istället hade han gått ombord på första bästa tåg söderut. Jag meddelade att jag inte kunde göra något åt det inställda tåget samt att de inte kunde sitta kvar. De måste istället ovillkorligen under nästa uppehåll via perrongen ta sig till djuravdelningen tre vagnar bort.
När jag en stund senare kom tillbaka till skällplatsen bad både den unge hussen och jag själv om ursäkt för att vi hade skällt så högt.
Hunden var vid det här laget stum.
_____________
Det ska ha funnits en golden retriever som hade lärt sig att hålla Movingokortet i munnen åt matte. Kollegan som berättade detta såg alltid fram emot att visera den hunden.
Eller de där fyra valparna som låg på ett säte och som jag just skulle be husse ta med sig till djuravdelningen. De rörde inte en min, de var nämligen fyra peruker.
På något nöjesfält i landet hade någon vunnit en enorm panda. Lika skrymmande som en medelstor passagerare hade den fått ett eget säte.
En anonym hund som vi kan kalla Lufsen trillade ner mellan tåget och perrongen och hamnade på spåret på Cst. Väktare, förare och tågvärd ryckte in, den förstnämnda lade sig på mage, fick tag i halsbandet och fiskade upp den livrädda jycken till en ännu mer förskräckt äldre matte.
Personalen på ett X2000-tåg fick reda på att en american xl bully (en sorts blandras av bulldog, pitbull och amstaff) som vi här kan kalla Killer vandrade omkring på egen hand i vagn 6. Ägaren hade lämnat sin hund ombord, tagit en rökpaus i Nässjö och missat avgången. Killer fick vatten och hamnade så småningom hos polisen i Stockholm, husse kom med nästa tåg. Oklart hur det gick för de två. Ryktet säger att Killer ännu inte har förlåtit husse men förstås vet var husse bor.
En passagerare placerade sin hund direkt på sätet vilket inte är tillåtet utan skydd. En tågvärd upplyste om saken och lade till att sätena är till för människor. Svaret blev: ”Hundar är ju också människor.”
Hundar är ju också människor.
Hundar är alltså de vanligaste medföljande djuren på tågen. Därefter kommer katterna som inte gör så mycket väsen av sig i sina burar.
Ibland kan man förledas att tro att det är kattungar i en bur när den i själva verket är full av bedårande pygmé-igelkottar.
En annan resenär satt med en fågel i fel vagn, blev hänvisad till djuravdelningen och svarade: ”Men det här är ju en fågel.”
Kattungen som smet på tåget i Norsesund nordost om Göteborg fick åka vidare i lokförarhytten och på tillbakavägen hoppa av igen i hembygden.
En mycket ung passagerare i djuravdelningen satt med knäppta händer, formade precis så att en spräcklig liten dunboll fick rum.
Kycklingar hör inte till de vanliga djuren idag men för inte alltför länge sedan fraktades mängder av höns och kycklingar i godsvagnarna.
Det var ungefär på den tiden hundar under 40 centimeters mankhöjd färdades gratis om de förvarades i väska. En passagerare tyckte att regeln borde gälla även vilt. I en väska tog han med ett rådjurskid han hade fött upp efter att mamman blivit påkörd, han placerade det lilla rådjuret på medhavd cellstoff i kupén och berättade att han nu planerade att släppa ut det ”i skogen”.
På tågen har inte bara genskyddade gulankor från Skansen på väg till Skåne påträffats, utan även stora vita råttor i bur placerade strax intill en hungrig katt.
En kaja i Nk (Nyköping) hoppade med jämna mellanrum in i tåget. Fågeln flög självmant ut när någon blåste i en visselpipa och det sägs i Hallsberg att kajorna är betydligt mer kunniga och observanta än resenärerna när det gäller tågens avgångstider.
Det sägs i Hallsberg att kajorna är betydligt mer kunniga och observanta än resenärerna när det gäller tågens avgångstider.
Ekorren som åkte tur och retur Mjölby–Jönköping hittade en fin plats i ett fönster.
Och det var en gång en trollkarl som kom ombord med en bur i handen. Han frågade tågvärden var han kunde göra av sina duvor? Tågvärden svarade: ”Trolla bort dem!” Trollkarlen var inte road.
Ett annat exempel på oinbjuden djurgäst: En kväll i Ludvika, tågets slutstation, lokföraren skulle ställa undan tåget för natten, gick ut på perrongen för att invänta klar-tecken från tågvärden som synade tåget (det sista som görs innan tåget tas ur trafik är att vi synar det, för att försäkra oss om att ingen passagerare är kvar samt för att samla ihop hittegods).
Alla passagerare hade stigit av när föraren kom ut. Då tassade ett mindre fyrfota djur ut från tåget, slank raskt över perrongen, ner på spåret på andra sidan och vidare över bangården. En räv. Hur länge hade den varit ombord? Vad hade hänt om den hade blivit instängd? Hur hade den tagit emot nästa förare vid dygnsklareringen som görs varje morgon?
Ekorren som åkte tur och retur Mjölby–Jönköping hittade en fin plats i ett fönster.
De som arbetade på nattågen i äldre tider kunde i expressgodsvagnarna möta en inburad björn från övre Norrland, eller stora grå burar av trä med schäfrar på väg till eller ifrån statens hundskola i Sollefteå eller, i värsta fall, ett dött rådjur i en tjock men genomskinlig plastpåse med någon liter grumlig assaft i botten. Den påsen skulle till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala.
Ibland fraktades mängder av vita laboratoriemöss och råttor i lådor staplade på varandra ända upp till taket och med endast en smal passage emellan. Vagnen var nedsläckt, det stank av urin. Den som skulle passera fick dra in armarna och tända en ficklampa. Då pep det i hela vagnen och rasslade av hundratals möss, panikslagna av ljuset när någon hastigt tittade in mot deras lysande röda ögon.
Det är oklart om tågbolagen diskriminerar vissa djur. I en gammal förordning hittade jag följande formulering: ”Levande och skrymmande zoo- och cirkusdjur äga inte rätt att medfölja tågsättet.”
Ett medelålders par som en solig vårdag i Arboga insisterade på att ta med en levande, förvisso kopplad, giraff på mitt dubbeldäckartåg hade en kreativ lösning för djurets placering. Kroppen kunde stå i vestibulen, där man går in i tåget, så kunde hals och huvud placeras smidigt i trappan upp mot första klass.
Paret och giraffen hade giltiga förstaklassbiljetter men de fick nobben.
Vi har ändå regler.