Lagom till bokmässan 2023 kommer Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska att finnas i handeln. Vi ställde några frågor till författaren, Eva Ekselius, alldeles inför mötet med det egna verket i fysisk form.

– Detta omfattande och innehållsrika verk måste ha funnits med dig, i tanken och inte minst i datorn, mycket länge. När föddes idén om att skriva Vakna, mitt folk!?

Jag brukar säga att boken tagit mig tio år att skriva, men då har jag dragit av tre år för ett annat projekt. Men egentligen har jag samlat material ända sedan 90-talet – i förra seklet! Jag minns dock att när jag (2007) på en halvtimme skulle presentera mitt examensarbete på Paideia (högskola för judiska studier) så sa jag att det här blir ju nästan bara en innehållsförteckning.

Och det blev det också, det var första utkastet – så jag räknar det som starten.

– Berlin, Odessa, Wien och Vilnius utgör centralpunkterna för historien om det judiska Europa. Vilken är din egen relation till dessa platser?

I somras var jag i Vilnius. Men jag skulle ha rest dit 2020 för att följa spåren av judiskt liv i Litauen. Senare samma år skulle jag göra en liknande resa till Odessa. Men det kom en pandemi emellan! Jag är ändå tacksam för den, då kunde jag istället sitta dygnet runt och skriva. Biblioteken gjorde vetenskapliga tidskrifter digitalt tillgängliga i datorn hemma. Annars har bibliotek och judiska muséer i Berlin, Warszawa, New York, Paris, Tel Aviv och Jerusalem varit livlinor.

Men letar man tillräckligt djupt på YouTube så hittar man filmade dokumentärer där man kan åka droska genom Wien och andra städer vid förrförra sekelskiftet … dokumenten berättar.

Som om jag själv hade bott där för hundrafemtio år sedan, varit en fluga på väggen

Jag har varit flera gånger i Ukraina, besökt judiska institutioner i det som en gång var det judiska bosättningsområdet. Men det har varit i Kiev, aldrig i Odessa. För det är i Odessa jag känslomässigt befinner mig dessa dagar. Som om jag själv hade bott där för hundrafemtio år sedan, varit en fluga på väggen när de manliga journalisterna och författarna träffades för att diskutera judarnas framtid. Eller som om jag varit en av de kvinnliga skribenterna som gick utanför och inte fick vara med.

Nu ser jag samtidigt på TV hur staden med sin fantastiska historia angrips till döds av drönare och bomber.

– Boken innehåller ett oerhört rikt persongalleri och skildrar också en rad fenomen,  rörelser och organisationer under den period som du valt att beskriva, perioden mellan franska revolution och den ryska. Är det någon eller något som har överraskat dig och som du känner lite särskilt för?

Det är mötet mellan två kulturer, den judiska och den europeiska (senare alltmera sekulära) kristna, och samtidigt två tidsskeden, då ”tradition” möter ”modernitet”. Hela Europa är i våldsam omdaning, det är den västerländska demokratins födslovåndor. Med den judiska blicken på inträdet i denna nya kultur blir allting synligt! Det är också ett brytningsskede, en tid av omprövning och kamp, förluster och erövringar.

Jag vill fånga både detta övergripande och samtidigt komma de enskilda människorna riktigt nära, ända in i deras själsliga vånda, deras relationer, ja ända in i sovrummet. Det är ju i kärlekslivet och i inre och andliga kriser som ett samhälles omvandling gör sitt mest nakna avtryck.

en tid av omprövning och kamp, förluster och erövringar

– Om det är en insikt eller upplevelse du framförallt önskar att läsarna tar med sig från Vakna, mitt folk!, vad skulle det då vara?

Jag vill att läsaren på nära håll ska få lära känna och förstå den kultur som av sin europeiska omvärld utpekades som den främmande Andre. Jag vill att även judiska läsare ska lära känna den del av sin historia som kommit i skuggan av det stora kollektiva trauma som Förintelsen fortfarande utgör.

Men vi lever också mitt i vår egen samtids nya och stora kriser. Det är också ett brytningsskede, inte olikt det som inledde 1800-talet efter upplysningens och den industriella revolutionens genombrott. Om vi ska finna vägar att hantera vår egen tids utmaningar måste vi lyfta tidsperspektivet, se hur hela vår epok började, vad vi erövrade och vad som nu kan gå förlorat.

Svante Weyler har varit förläggare för några av Sveriges mest lästa och älskade författarskap. I maj kommer hans bok Böckerna ut – en bok om hur böcker blir till och om litteraturens förmåga att göra livet lite större.

Din bok heter kort och gott Böckerna – hur kommer det sig? Vad är det för typ av bok du har skrivit?

Jag har skrivit om de böcker och de författare som har format mig. Ett slags memoarer genom böckerna, alltså.

Har du valt att skriva om dina absoluta favoritförfattare eller hur har urvalskriterierna sett ut?

Först har jag skrivit om de böcker och författare som kom i min väg, som Göran Sonnevi, Vilhelm Moberg, PO Enquist, Aleksandr Solzjenitsyn och Agneta Pleijel. Sen lika mycket om dem jag liksom valde, som Hilary Mantel, Marlene van Niekerk och Marilynne Robinson till exempel.

Vilka är de viktigaste lärdomarna du tar med dig från den del av ditt liv som ägnats åt litteraturen?

Att det inte går att förstå världen utan skönlitteraturen. Inget annat hjälper en ända fram till det som skulle kunna kallas sanningen om världen.

Inför den bokcirkel du kommer att genomföra i Gamla stans bokhandel med Böckerna som grund upptäckte du att flera av de böcker du valt att ta med inte längre finns i tryck. Vad tror du om bokens ställning och framtid …?

Jag är skräckslagen inför tanken att läsning av långa texter inte kommer att vara en självklarhet. Om det finns böcker kvar eller inte är mindre viktigt, men jag fattar inte hur man ska bli klyftig nog att förstå och förändra denna värld utan långläsning.

Här kan du läsa ett smakprov ur Böckerna.

27 april 2023 släpps självbiografin Legenden Börje Salming, som journalisten Ola Liljedahl skrev i samarbete med Börje Salming och nu har omarbetat. 10 % av intäkterna från boken skänks till Börje Salming ALS-stiftelse.

Hur gick det till när boken blev till?

En vårvinterdag år 2000 ringde telefonen. Börje Salming frågade om jag ville skriva hans memoarer. Det kändes förstås stort. Han var ju en av min barndoms hjältar.
Vi hade träffats i samband med en intervju för en tidning någon månad tidigare och han hade gillat den intervjun. Hade jag lust att komma till honom i Vaxholm, där han bodde då, för att prata igenom hur det skulle fungera? Självklart.
Vi träffades för en fika. Han kom med barnvagn där dottern Bianca sov till att börja med men vaknade sedan lätt irriterad, om man säger så. Börje bytte blöjor, kände sig nog lite stressad av det och föreslog att vi skulle göra en första intervju någon vecka senare – utan barnvagn.

Boken är berättad i jag-form. Varför blev det ett naturligt grepp? 

Det här var ju Börjes historia! Hans bok! Därför kände jag direkt att jag-formen var självklar. När vi satt på fik, restauranger, hemma hos honom eller promenerade under en massa möten berättade han ju i jag-form in i min bandspelare. Jag såg som min uppgift att göra berättelserna tydliga och läsvärda och, förstås, kolla en massa fakta och göra en massa kringintervjuer.

Vad minns du av processen annars? 

Som ishockeyspelare var Börje känd för att göra det som måste göras. Behövde man täcka ett skott gjorde man det även om det gjorde ont. När vi pratade om hans barndom och uppväxt i trakterna kring Kiruna insåg jag att den inställningen nog fötts redan där. Om fiskenäten måste upp så måste de det även om vädret var dåligt. Så kändes det med hans inställning till boken också. Ibland bromsade jag honom och frågade om han verkligen skulle berätta vissa saker och ville kolla om han förstod att det skulle bli löpsedlar av detta. Hans svar var varje gång, efter kort funderande, att ska han berätta ska han göra det på riktigt. Annars var det liksom ingen mening.

Nu har du kompletterat med ett efterord där du intervjuat brodern Stig. Hur var det? Stigs plats i boken är ju över huvud taget stor. Du skriver ju att det på många sätt är en bok om två bröder.

Stig, eller Stigge som Börje alltid sa, hade någon sorts papparoll i Börjes liv. I alla fall uppfattade jag det så. Deras pappa omkom i en olycka i gruvan när de var små och Stig blev efter det mer än en storebror. I efterordet pratar Stig fint om Börjes sista tid där givetvis hans familj var ett stort stöd – men även storebror fanns med. Stig och jag satt i ishallen i Gävle och Stig berättade väldigt öppet och känslosamt och för mig kändes det som en självklar förlängning av Börjes nakna inställning i sitt berättande. När jag själv läste boken igen efter många år insåg jag att det här inte bara är en bok av och om Börje utan också en fin berättelse om två bröder. Börje kommer i boken gång på gång tillbaka till Stigges betydelse i hans liv och även under själva arbetet med boken var det Stig han då och då ville kolla av med. Ibland om fakta från barndomen, ibland om vad Stig tyckte om något.

Varför ska man läsa den här boken om man redan har läst om Börje Salming (om man jämför med andra, nyare eller äldre, böcker)?

Man ska läsa den för att det är Börjes egen ärliga och, tycker jag, enormt starka berättelse. Och då pratar jag både om ishockeykarriären men lika mycket om skildringarna från uppväxten, den som i högsta grad gjorde att han blev den han blev.

Du har bearbetat boken inför återutgivningen. Hur skiljer den sig?

Målet med bearbetningen har varit att lyfta Börjes berättelser mer. Jag har stuvat om en del bland kapitlen för att skapa ett bättre flyt. Något kapitel är bortplockat, till exempel där han pratar om svensk hockeys framtid, eftersom det kändes inaktuellt så många år senare. En del långa kapitel har brutits ner till några kortare just för att historierna ska bli tydligare. Men orden är ju samma. Självklart. Det är Börjes röst.

Rolf Lassgård läser in ljudboken. Hur känns det?

Jag blev väldigt glad och jag tror att Börje skulle ha blivit det också. Jag är dessutom helt övertygad om att ingen kan göra detta bättre än just Rolf Lassgård. Hans röst som andas Norrland, hans hockeyintresse och hans stora respekt för Börje Salming som både hockeyspelare och människa kommer att kännas.

Inför utgivningen av succéromanen Wat wij zagen – på svenska Sakerna vi såg – ställde vi fyra frågor till författaren, Hanna Bervoets.

Har du en personlig relation till den här bokens ganska jobbiga ämne?

Jag har aldrig arbetat som innehållsmoderator, om det är det du menar. Men min relation till ämnet och temat är ”personlig” i den meningen att jag omedelbart fascinerades av konceptet med innehållsmoderering när jag först läste om det.

Det var en nederländsk tidningsartikel från, tror jag, 2018, som uppmärksammade mig på det faktum att det överallt i världen finns människor som arbetar dygnet runt för att hålla våra sociala medieplattformar rena och säkra. Själva idén förbluffade mig och jag hade så många frågor.

Min första fråga var: Vad ser dessa människor? Det är förstås en ganska sensationell approach till ämnet. Men det är ofta inramningen som används av medierna när de behandlar ämnet. När jag undersökte ämnet mer blev den initiala frågan mindre intressant för mig. Istället ville jag veta: Hur är jobbet, vad gör det med den sociala dynamiken på arbetsplatsen, och vad händer när moderatorsriktlinjerna (riktlinjer som talar om för anställda vad som ska få vara kvar och vad som ska tas bort) kolliderar med moderatorernas personliga moral?

Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra?

Dessutom ligger Sakerna vi såg tematiskt i linje med mina tidigare arbeten. Till exempel har jag alltid varit intresserad av gemenskap. Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra? Och många av mina böcker kretsar kring frågan om vad som är normalt och vem som får bestämma. Jag skrev till exempel en roman (Ivanov) om en forskare som vill korsa apor med människor: Vem får bestämma om hon får göra det, och varför? I Sakerna vi såg handlar frågan moderatorerna ständigt måste hantera om vilka inlägg som ska få vara kvar och vad som behöver tas bort. Men självklart har de sina egna åsikter om vad som är rätt och fel. I boken böjer karaktärerna moralen lite och anpassar sig efter det de ser. Och förutom det påverkas de av gruppdynamiken på arbetsplatsen; ibland baserar vi vad vi tycker på moralen hos de människor som omger oss – jag vet att jag gör det.

Så även om jag inte är en innehållsmoderator relaterar jag till mina karaktärer på många sätt, som jag tror vi alla gör. I slutändan modererar vi ständigt våra egna liv, frågar oss själva vad som är rätt, vad som är verkligt och vad som är sant. 

Den omfattande research du gjorde för den här boken – hur gick du tillväga och hur fick dina upptäckter dig att känna dig?

Förutom några av mina tidigare romaner, som ibland hade en sci-fi-känsla, är Sakerna vi såg mycket mer förankrad i verkligheten. Jag ville verkligen göra rättvisa åt arbetet med dessa verkliga innehållsmoderatorer. Så för min forskning ville jag läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering – vilket jag misslyckades med, naturligtvis. Men jag läste många fantastiska böcker, artiklar, studier och memoarer om ämnet. I slutet av boken har jag lagt till en lista över källor – där finns det dokumentärer, böcker, artiklar. Det finns också mycket material på YouTube, så jag spenderade timmar och timmar med att gå igenom det.

Det finns tre källor som jag särskilt vill nämna. Det är Sjarrel de Charon, innehållsmoderatorn i den nederländska artikeln jag nämnde, som skrev en memoar om sin tid som innehållsmoderator. Och sedan finns det en fantastisk bok som heter Behind the Screen av Sarah T. Roberts, som tar en mer akademisk, antropologisk ingång till ämnet. En annan källa jag också var mycket tacksam för var en uppsättning artiklar av journalisten Casey Newton för The Verge.

Jag ville läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering.

Förutom att läsa allt det där ville jag också moderera själv som forskning. Men jag var tvungen att göra det hemifrån, eftersom pandemin slagit till medan jag avslutade boken. Så jag ansökte om att göra HIT:s – ’H-I-T:s’ -, vilket står för ’Human Intelligent Tasks’. Detta är onlineuppgifter som bara kan göras av människor (som när du behöver ’klicka på alla cyklar’ på vissa bilder för att köpa konsertbiljetter till exempel), och ibland inkluderar dessa uppgifter innehållsmoderering. Men det jag fick göra var att jämföra en till synes slumpmässig uppsättning data med information på LinkedIn. Så jag fick en massa namn på personer och företag och sedan var jag tvungen att logga in på LinkedIn för att se om informationen fortfarande var aktuell. Jag fick ungefär 40 cent per timme för det, och det var en mycket insiktsfull upplevelse. För även om jag inte modererade något, fick jag en känsla av hur det är att göra dessa riktigt repetitiva, påfrestande uppgifter som faktiskt känns ganska avhumaniserande, även om de är utformade att göras av människor; ironiskt nog. I romanen har jag en karaktär som har erfarenhet av att utföra HIT:s, Souhaim, och han nämner hur det påverkat honom. Utöver detta sökte jag på internet efter andra berättelser om innehållsmoderering och jag hittade ganska många vilseledande funktionbeskrivningar från företag som försökte rekrytera nya moderatorer. Jag undersökte det här, skapade en LinkedIn-profil som sa att jag letade efter en teknisk tjänst, och sedan dess får jag fortfarande jobberbjudanden som innehållsmoderator varje vecka. Jobbeskrivningen är nästan alltid mycket vag: ”En rolig tjänst i Portugal för ett stort techföretag!” Men du kommer inte att arbeta för techföretaget, du kommer att arbeta för en underleverantör, och ofta är jobbet inte särskilt soligt alls. 

Det finns ett antal viktiga teman i din bok. Planerade du hela tiden att skriva om så många olika aktuella frågor i ett så komprimerat format?

Ja och nej. Innan jag skriver brukar jag planera hela handlingen – det är den typen av författare jag är, jag behöver den typen av säkerhet och kontroll.

Så till exempel fanns ämnet konspirationsteorier där från början. Men när jag planerade att skriva om det var det inte ”en aktuell fråga” än.

Jag kom på det 2019, eftersom jag var så fascinerad av ”Flat Earth-communityn” – en nischad grupp på internet bestående av människor som tror, eller vill tro, att jorden är platt. Återigen var detta bara en liten grupp – konspirationsteorier var inte en mainstream-grej 2019. Men medan jag skrev slog pandemin till och plötsligt såg jag dessa idéer som redan var en del av ”Flat Earthers” trosuppfattningar sippra ner till mainstream.

Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande?

Jag vet inte hur det var i Sverige, men i Nederländerna blev konspirationsteorier mycket en del av antiregeringsrörelser som kritiserade coronapolitiken. Dessa teorier handlade inte bara om själva viruset, många människor kom att tro att vår värld styrs av en utvald grupp ledare, som kanske också är pedofiler – ett narrativ som går tillbaka flera århundraden och faktiskt har sin grund i gamla antisemitiska idéer. Och dessa teorier fanns och diskuterades redan i Flat Earth-communityn.

När jag skrev boken hade jag ingen aning om att dessa teorier skulle omfamnas så brett när boken väl kom ut. Ärligt talat gjorde det mig orolig, eftersom en bok inte ska vara för aktuell. Jag strävar alltid efter att berätta historier som inte bara handlar om vår tid, utan kan tillämpas på alla tider. När konspirationsteorierna dök upp på bred front var jag rädd att min bok skulle verka föråldrad när den kom ut.

För mig handlar mitt arbete inte bara om tiden vi lever i. Det är de större temana jag är intresserad av, de mer universella ämnena. Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande? Det är frågor som alltid är relevanta, tror jag.

Din roman har blivit en fantastisk framgång och lockat hundratusentals läsare – på olika språk. Har du fått många reaktioner från läsare och i så fall, vilket intryck har dessa svar lämnat hos dig?

Ja, jag fick mycket respons. Beröm från personer som älskade den, men också en hel del frågor om slutet. Det är ganska öppet slut, och för mig är det perfekt, men – utan att avslöja för mycket – har många frågat mig: Vad händer sen? För mig är det en stor komplimang, eftersom det visar att min huvudperson Kayleigh engagerar människor på ett mycket direkt sätt. De vill veta vad som hände med henne, även om hon är fiktiv.

En annan reaktion jag inte kommer att glömma var från en innehållsmoderator, som tackade mig för boken och sa att den beskrev hans erfarenhet mycket väl. Med så många innehållsmoderatorer som arbetar för så många olika företag tror jag inte att det finns en enda innehållsmodereringsupplevelse. Så det finns förmodligen också många innehållsmoderatorer där ute som inte känner igen sig själva i min bok överhuvudtaget. Dessutom handlar boken inte bara om innehållsmoderering. Jag valde innehållsmodereringsarenan eftersom den gav mig så många intressanta frågor och ämnen att utforska, och framför allt eftersom den gav mig en ursäkt att dyka ner i bredare, mer filosofiska teman som jag alltid har varit intresserad av som författare.

Men ändå, den kommentaren från en riktig innehållsmoderator som älskade boken betydde mycket för mig.

Inför utgivningen av den efterlängtade boken Bubbelhoppa – En metod för att förstå andra ställde vi fyra frågor till författaren Emma Stenström, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och den som tagit metoden ”bubbelhoppning” till Sverige och utvecklat den. 

Omslag Miroslav Šokčić

Vad innebär det egentligen att bubbelhoppa?

Enkelt uttryckt handlar det om att möta någon som tycker, tänker eller lever annorlunda med nyfikenhet – i syfte att vidga både sina egna och den andras perspektiv. Det kräver ett nyfiket sinnelag förstås, men också en rad färdigheter som man kan öva upp (och som man lär sig när man läser min bok).

Kan det vara försent att börja med det? Man har ju ofta redan sina invanda mönster, sina vänner, sin bostadsort och så vidare.

Nej, det är aldrig försent! Tvärtom kan det kanske bli ännu viktigare med åren, då nya sammanhang och människor kanske inte lika lätt och naturligt kommer i ens väg.

Vilka är vinsterna? Varför ska man bubbelhoppa?

Först och främst gör vi andra glada och mindre ensamma – och mår på köpet själva bra av det. Det finns inget viktigare för hälsa och välmående än relationer, och vi mår allra bäst av att ha en bredd av relationer, både privat och yrkesmässigt.

Sedan finns det uppenbara samhälleliga vinster. Bubbelhoppning kan vara ett led i att skapa bättre sammanhållning och förståelse mellan grupper som inte alltid möts och öka den sociala tilliten.

Du är själv en mycket aktiv bubbelhoppare, men för den som inte ”har det naturligt i sig”: Vilka är dina bästa tips för att komma igång?

Boken Evigt ung – Min och människans dröm om odödlighet är teknikreportern Peter Ottsjös populärvetenskapliga och idéhistoriska epos om hur åldrandet och döden kan ”hackas”. Vi ställde några frågor till den debuterande författaren, precis när boken är på väg ut i julhandeln.

Bland historiens många galna långlevnadsexperiment, har du några favoriter?

— Forskare förr hade en benägenhet att experimentera betydligt mer med sig själva. Jag antar att man kalla dem den tidens biohackare. Jag tänker till exempel på fysiologen Charles-Édouard Brown-Séquard som smorde in hela kroppen med lack bara för att se vad som skulle hända. Ett experiment som nästan tog livet av honom. När han var 70 injicerade han ett flytande extrakt tillverkat av testiklar från unga hundar och marsvin, med hopp om att det skulle ha föryngrande effekt. Fem år senare dog han.

Du pratar om att nyckeln till evigt liv handlar om att minska förekomsten av fyra sjukdomar, vilka är det och varför är de så avgörande?

— Det är hjärtsjukdom, cancer, demens och diabetes. De är de som tar död på flest människor och den överlägset största riskfaktorn för att drabbas av dem är hög ålder. Senare års forskning visar att dessa sjukdomar dessutom har ett antal gemensamma grundorsaker och att det säkerligen vore lämpligare att ta itu med dessa grundorsaker för att förebygga sjukdomarna, snarare än att betrakta dem som väsensskilda.

Peter Ottsjö. Foto: Sandra Artiga Vargas

Evigt ung är ju inte bara en berättelse om människans, utan också om din stund på jorden. Kan du kort förklara hur ditt intresse för evigt liv började?

— Jag är reporter på Ny Teknik och skriver mycket om den typen av teknik som ligger ett antal år in i framtiden. Jag försöker förstå vart vi är på väg och vad det kan innebära för individen och samhället. Det här är biologins århundrade, eftersom vetenskapen är i full färd med att ta makten över evolutionen.

Samtidigt har jag personligen alltid sökt mig till de stora existentiella frågorna. Kanske hänger det ihop med att jag lever ett liv med återkommande depressioner. Att ofta fundera över livet och döden kommer på köpet då.

Hur gick långlevnadsexperimentet du genomförde under bokprojektet och har du fortsatt efter att ditt manus skickades till tryck?

— Det gick bra, men den som vill veta mer får läsa boken! Men ja, jag har fortsatt med mina nya levnadsvanor. Jag planerar inte att upphöra med dem.

Vilka är dina bästa tips för den som siktar på att bli 150?

— Att bli en ambassadör för långlevnadsforskning. Om man ska kunna bli 150 år behöver man hjälp av vetenskapen. Hur bra man än sköter sin hälsa är det än så länge omöjligt. Så man ska investera i sitt framtida jag genom att leva så sunt man orkar. Då ökar naturligtvis chansen att få fler år i livet så att man hinner få vara med om den kommande revolutionen. Och ju fler som inser vad som är på väg att hända, desto snabbare lär utvecklingen ske.

5 september 2022 utkommer Mina Dennerts bok Vitt skilda – Svenskare kan ingen vara. Vi bad henne svåra på några frågor kring boken och dess ”varför”.

– Hur kom det sig att du ville skriva Vitt skilda?

Jag hoppas kunna inspirera fler att börjar tänka på rasism som något vi alla gör, inte något som andra är. Alla har fördomar trots att vi egentligen tycker att det är fel och önskar att det inte vore så.

Rasism är en väldigt smärtsam upptäckt att göra som barn. Att inse att jag inte har samma villkor eller samma regler som andra och att det är för något som jag inte kan göra något åt. Jag kan aldrig ta av mig mitt hår en dag när jag inte orkar bli utsatt.

Jag växte upp utanför Göteborg och gick i högstadiet på slutet av 80-talet. Mitt under VAM och BSS och dem jag umgicks med, nästan alla mina vänner, blev nynazister. Jag är själv uppfostrad i det här samhället och har vuxit upp med vita perspektiv, så samtidigt som jag varit utsatt för rasism så har jag även haft en hel del egna rasistiska föreställningar som jag har behövt arbeta bort.

I den här boken har jag samlat mina tankar och idéer och metoder kring hur jag själv har gjort för att få syn på och börjat arbeta bort mina egna fördomar och min förhoppning är att fler ska se vilja hänga på och börja blicka inåt och ifrågasätta våra omedvetna preferenser. Jag vill skapa mer rättvisa genom att fylla igen det här gapet mellan hur vi tror att vi är och agerar och hur samhället faktiskt ser ut idag.

– För vem har du egentligen skrivit den? Vem vill du ska läsa den?

Den här boken gäller verkligen alla.  Dem jag möter på mina föreläsningar eller i mitt arbete tänker att eftersom de har schyssta värderingar så har de redan har koll på mångfald och inkludering. Sedan när de börjar räkna efter så är till exempel hela styrelsen eller ledningen, ibland hela personalstyrkan, helt homogen och man har inte arbetat någonting med inkludering alls.

Jag tänkte länge att jag var skyddad från att ha några fördomar eftersom jag själv blev utsatt för rasism. Många tänker nog som jag, att de inte kan hålla på med rasism eftersom de är antirasister. Andra tänker att eftersom vi är goda och vill väl så är vi automatiskt helt fördomsfria. Men vi måste hålla flera tankar i huvudet samtidigt här. Jag kan vara både priviligerad och diskriminerad samtidigt. Jag kan både utsättas för rasism och utsätta andra. Vi har alla massor av fördomar och omedvetna beteenden så den här boken är till för oss allihop.

– Vad har varit roligast/svårast/smärtsammast med att skriva Vitt skilda?

Det roligaste har varit att sätta ord på allt det här som jag har tänkt under alla år. Det har varit väldigt frustrerande att se debatten och samhällsutvecklingen och tänka att det finns en ganska enkel lösning på hur vi skulle kunna börja agera annorlunda.

Det svåraste har varit att vara ärlig med att jag själv är en del av problemet. Den här boken är i allra högsta grad även till mig själv.

Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor.

Som författare går man nog alltid igenom någon slags katharsis. Det har varit jobbigt att skriva om allt som har hänt, en massa traumatiska upplevelser under min uppväxt och inse hur otroligt mycket rasismen har format mitt liv. Jag brukar försöka hålla borta de där tankarna för att orka med vardagen som synlig minoritet men nu när jag skriver om det så pratar jag också mycket mer om det. Samtidigt, ju mer jag pratar om rasism desto bättre blir jag på det. Så en stor del av processen har handlat om det. Att hela tiden hålla mig konstruktiv. Att behålla fokus på lösningarna.

– Om du kunde göra skillnad med en normförskjutning eller en lagändring eller en social överenskommelse, vilken skulle det vara?

Det jag skriver om handlar inte enbart om rasism. Det här sättet att tänka kan vi använda när det gäller all slags diskriminering.

Själva kärnan av budskapet i boken är att vi som vill leva i en rättvis värld måste börja ifrågasätta våra gamla vanliga tankar om vad som är normalt, vackert, bra osv. ​​Vi måste börja ställa kritiska frågor till oss själva när hjärnan är fördomsfull nästa gång:

Vad betyder det där jag precis tänkte egentligen? Kan det verkligen stämma? Var kommer de där tankarna ifrån? Vem har sagt att det är så?

Hjärnan sorterar omedelbart in oss i grupper och tänker att någon är på ett visst sätt, vill något, eller har det på ett visst sätt baserat på tex. hår- eller hudfärg. Att det finns ett ”vanligt” sätt att se ut, fungera, älska och tro på. Men dyker det upp tankar som helt går emot vilka vi är och vill vara så är det inget att vara rädd för. Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor. Det skulle jag önska att fler vill börja göra.

Handelsprofessorn Micael Dahlen har nyligen blivit rankad som nummer 2 i världen inom sitt forskningsfält.

Men vilken betydelse har sådana siffror? Stor betydelse. Alla siffror har betydelse, vilket får en mängd konsekvenser. Det visar Micael i sin nya bok Sifferdjur: hur siffrorna styr våra liv.

• Läs mer om boken här
• Förköp boken här (släpps i oktober)

Om någon har älskat siffror så är det just Micael Dahlen. Han har gjort räknandet till en konstform och i fantasifulla experiment lyckats siffersätta till och med våra känslor av lycka. Därför är den nya boken på sätt och vis också en uppgörelse med den omåttliga kärleken till siffror.

För något har hänt. Ur boken:
”Utvecklingen är epidemisk. Vi befinner oss i en sifferdemi där siffrorna letar sig in allt mer i våra liv, i allt vi gör och är, påverkar hur vi beter oss, vilka beslut vi fattar och hur vi tänker, känner och mår.”

Vad fick dig att skriva den här boken?

Jag kände att den verkligen behövde skrivas. Plötsligt såg jag förändringarna och effekterna överallt, i det stora och det lilla. ”Ser ni vad jag ser!?”

Den blev så angelägen att jag till slut var tvungen att skriva den.

Inget blir sig riktigt likt när du läst den.

Hur sammanfattar du själv boken i tre meningar? 

En bok om samhället och tiden vi lever i och en bok om dig. Eller om din partner eller chef. Inget blir sig riktigt likt när du läst den.

Boken känns helt ny — med både ny forskning och nya idéer — samtidigt som den bygger vidare på sådant som du har forskat, skrivit och talat om tidigare. Från marknadsföring och konsumentbeteende, till frågor som hänger ihop med ålder, lycka, meningen och träning. Finns det någon sfär dit siffror inte når?

Nä, det var just det. De har smugit sig in överallt, utan att vi riktigt förstått det.

Vid föredragen: Alla känner sig träffade

Du kommer även hålla en del föredrag utifrån din nya forskning och boken Sifferdjur? Från regeringskansliet till företag. Vilka reaktioner har mött hittills när du har talat om hur siffror styr oss?

Alla känner sig träffade, det är höjda ögonbryn och tappade hakor, mycket skratt och ett visst mått av förskräckelse. Det är alltid väldigt roligt att se och kul att få prata om.

Du har beskrivit Sifferdjur som ”nya Nextopia”. En sak som slår mig är alla nya begrepp och ord som fångar in utvecklingen. I den boken så satte sig, utöver ”nextopia”, även förväntningssamhället. Nu tror jag vi kommer vi börja prata om ”försiffrade”, ”sifferdjur” och ”sifferdemi”.

Nya Nextopia

Vad menar du annars när du säger ”nya Nextopia”?

På samma sätt som Nextopia sätter den fingret på samtiden och en skenande utveckling vi är mitt uppe i. Jag hoppas den också på samma sätt blir en bok alla pratar om och får oss att tänka till kring oss själva och samhället.

Boken är skriven ihop med Helge Thorbjørnsen, som även han är professor vid en Handelshögskola, fast i Norge. Ni har suttit på olika håll och skrivit och forskat, mitt under pandemin. Hur har ni jobbat ihop?

Vi har jobbat ihop på samma sätt som vi brukar göra i olika forskningsprojekt, vi skickar dokument fram och tillbaka mellan oss vid alla möjliga tider på dygnet alla dagar på året och har väldigt kul. Helge är den enda jag vet som blir glad som ett barn på julafton när vi får resultaten från en ny studie, även på julafton.

Vi har gjort en massa studier

Just det. Boken är baserad på din och Helges forskning, som redan fått en del uppmärksamhet, till exempel i Vetenskapsradion. Berätta om forskningen!

I september 2021 utkommer vännerna Jan Gradvall och Magnus Lindkvist med en bok tillsammans: Kreativ friktion. Vi ställde dem några frågor …

Varför är ni så maniskt intresserade av det här ämnet?

Jan: Jag har intervjuat människor i 40 år. Den första intervju jag gjorde var med punkbanden Spy och IQ55 när jag var 16.
Genomgående i alla intervjuer jag gjort – oavsett om det gällt ABBA eller Joan Didion eller skådisarna i Avengers eller unga forskare – har varit att jag själv ska försöka förstå hur de arbetar, tänker, skapar. Det är det som är kärnfrågan i allt jag gjort. Genom att pumpa andra på information har jag också lärt mig att själv lösa problem.

Magnus: Det här ämnet är mitt liv. Kreativ friktion är det som driver och motiverar mig.

Har ni egentligen kommit fram till något?

Jan: Ja, vikten att aldrig någonsin stå still. Livet går ut på att hela tiden lära sig nya saker.

Magnus: Att det alltid går att referera till Depeche Mode oavsett ämne.

Boken är ju sprängfylld av olika anekdoter och exempel. Har ni några favoriter och varför?

Jan: När Magnus berättade om att hemligheten med att gå på lina med en balansstång inte handlar om att vara stilla utan att vara i konstant rörelse.
Det tänker jag på nästan dagligen, går att överföra till så mycket, äktenskap, barn, allt.

Varför boken — om man lyssnat på podden ”Gradvall+Magnus”, eller läst Gradvall i en massa år, eller hört Magnus från scenen?

Jan: Boken är ett destillat av vad vi båda lärt oss på var sitt håll. Jag får ofta frågan ”Det där du sa… var kan jag hitta mer om det?”. Nu har jag äntligen ett tydligt svar, läs vår bok.

Magnus: Podden är basen men att göra transkript på den hade inte funkat. Så vi skrev om allting och har gjort mer gediget. Det är den här boken vi själva skulle vilja haft när vi började.

Förresten… hur träffades ni?

Magnus: När jag gick på Handels intervjuade jag Janne i augusti 2002. Han påstår att han kommer ihåg det men jag tror han ljuger.  Sen gjorde jag mitt allra första trendseminarium i januari 2003 och bjöd in honom.

Jan: Jag såg Magnus stå där och prata framför en anslagstavla, intensivt pratande, och tänkte: ”Antingen har han rymt från anstalt eller också är han ett geni. Oavsett vilket vill jag bli kompis med honom”.

Under ett helt år kastade sig Maria Eriksson, författaren till Delad: Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett, ut i delningsekonomin – för att arbeta friare, dela sitt liv med främlingar och tänja på sina egna gränser. Nu plötsligt har ord som ”gigjobb”, ”samvaro” och ”äventyr” fått andra betydelser. Vi ställde några frågor om vilka lärdomar hennes unika experiment kan ge oss under brinnande corona-kris.

Foto: Sofia Runarsdotter

I din bok använder du appar och delningsekonomi dels för att försörja dig, men framför allt för att möta nya människor öga mot öga. Just nu när det är oklokt att träffa alltför många främlingar, men har du några tips för att connecta med andra digitalt?

Det gäller att titta åt rätt håll bara

En ”gig-jobbarmentalitet” kan vara väldigt värdefull

Ofta är det rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”