Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack i Stockholm, kommer i april 2024 ut med boken Det förlorade paradiset – Berättelsen om Konsums uppgång och fall. Vi ställde några frågor om den blåvita utopin och Saras egen relation till rörelsen.

Hur kom det sig att du började skriva en bok om just Konsum?

I Sverige har många generationer vuxit upp med en relation till Konsum. Kooperativa förbundet var folkhemmets flaggskeppskoncern. Men plötsligt var allt borta. Och det skedde i tysthet. Frågan är: vad var det som hände? Det ville jag berätta om.

Din bok visar att Konsum var en del av sin polariserade samtid och en verklig vattendelare. Hur tog det sig uttryck och har du upplevt polariseringen i ditt eget liv?

För många handlade det om ideologi. Antingen var det på Konsum man handlade. Eller så var det här man verkligen inte handlade. Lika självklart som att man fyllde tanken på en annan bensinmack än kooperationsägda OK. Eller valde Expressen framför Aftonbladet. Hemma hos mig hade vi Blåvitt och jag minns hur dåligt rykte serien fick senare på 1980-talet. Blåvitt träffade rätt i tiden när den kom 1979 men frontalkrockade rätt snart med andra strömningar.

Blåvitt finns ju inte längre som varumärke, men var på sin tid starkt. Nu finns bleka kopior som ”egna varumärken” – ICA Basic, Garant. Varför var Blåvitt så mycket starkare och vad kan vi lära oss av det?

Tanken var att den grafiska formen skulle signalera ett lågt pris. Men designen är också betydligt starkare än efterföljarnas. I all sin enkelhet stack förpackningarna ut. Bland mängden av andra märkesvaror i forcerande färger på hyllorna blev de blåvita paketen iögonfallande och symboliserade en flärdfri antikonsumism.

Trots sitt starka varumärke så gick det inget vidare för Konsum. Vad är huvudorsaken till fallet, enligt din mening?

Personligen tycker jag det finns något sympatiskt i kooperativt ägande. Men kooperativa förbundet blev en centralstyrd koloss. Lägg till förflyttningar i tidsandan. Och kanske prioriterade man också rätt ideologi framför kompetens på högre nivåer.

Läs också bokens inledning, ”Minns ni Blåvitt?” här!

De båda före detta statssekreterarna Maja Fjaestad och Emma Lennartsson har gjort något så ovanligt – för sitt skrå – som att skriva en bok. Sällan har politisk styrning och krisarbete på så här hög nivå beskrivits så initierat och samtidigt personligt som i boken Mitt i krisen – Beredskap och ledarskap i skarpt läge. Vi ställde några frågor till författarna inför boksläppet:

Varför ville ni skriva den här boken?

Vi har skrivit den bok vi själva gärna hade läst, innan vi började hantera kriser! Vi har skrivit den för att vi vill dela våra erfarenheter och lärdomar med andra – i en tid när varenda företag och organisation (och ytterst varje människa) behöver höja sin beredskap.

Med den här boken utger vi oss inte för att ha alla svar, men vi vill dela med oss av våra lärdomar och reflektioner, och lyfta frågor som andra gärna får ta vidare och besvara. Samhällets motståndskraft bygger vi tillsammans, genom att dela erfarenheter med varandra.

Samhällets motståndskraft bygger vi tillsammans

Hanterandet av corona gjordes förstås framförallt av sjukvårdens och omvårdens personal, av regioner, kommuner, myndigheter, organisationer, företag, av enskilda, och av politiker i både riksdag och regering. Pandemin krävde extraordinära insatser av många: alla har en egen upplevelse och erfarenhet, och vi behöver fortsätta att lära oss av pandemin under lång tid framöver. Här är vårt bidrag till det samtalet i en tid när hela samhället behöver höja sin beredskap.

Vad är tre viktiga lärdomar som riskerar att glömmas bort?

• Ta hand om dig själv och din organisation! Krisen kan bli längre eller mer krävande än du tror. Säkra att ni har tillräckligt med resurser genom att låna in eller anställa extra personal. Låt någon du litar på avlasta dig själv, så att du också kan äta, träna och sova.
• Snabbhet före perfektion. I kris gäller det att agera fort för att få åtgärder på plats som löser krisen, eller mildrar konsekvenserna av den – även om man inte har fullständig information. Då blir det per definition inte perfekt. På totalen är det ändå bättre att agera och ha beredskap att ändra i det som inte blev rätt, än att vänta och tappa initiativ.
• Håll strategisk höjd. Håll krishanteringen på strategisk nivå. Analysera tänkbara händelseutvecklingar, och planera för vad ni ska göra om det värsta scenariot inträffar.

När ni får frågan vad en statssekreterare egentligen gör … vad är kortversionen?

Ibland beskrivs statssekreteraren som departementets VD, medan ministern är styrelseordföranden, den som pekar ut riktningen och avgör kursen.
En annan beskrivning är att statssekreterarens ledarskap är inåtriktat, mot departementet och dess processer, och ministerns utåtriktat.
Statssekreteraren agerar i Regeringskansliets operativa uppgifter, i att säkra att beslutsunderlag tas fram, föra dialog med berörda myndigheter och i vissa fall förhandla med externa organisationer på regeringens mandat.

Vi tycks ständigt befinna oss Mitt i krisen. Är detta det nya normala och hur ska vi förhålla oss till det — i våra yrkesroller och privat? 

Att bygga tillit mellan människor ingår i samhällets krishantering.

Återkommande kriser är också en del av den moderna samhällets historia – samtidigt som att det är viktigt att inte karakterisera minsta störning som en kris. Grunden för beredskap inför nästa kris är kunskap, men också en känsla hos medborgarna av agens, att de är en del i det förlopp som hanterar krisen. Att bygga tillit mellan människor ingår i samhällets krishantering.

Som ledare, hur mycket kan man förbereda sin verksamhet inför en eventuell kris? Hur beredd kan man själv vara?

Våra samtida samhällen kännetecknas av en låg risktolerans. Konsten att förbereda sig för okända hot bygger på att identifiera allmängiltiga drag hos risker, där åtgärder kan förberedas och tillämpas på ett stort antal möjliga händelser. Men inte ens då kan man vara säker på att tillgängliga riskverktyg är heltäckande. Här behöver många av oss tänka om. Vi måste säkra att samhället har beredskap för att det som verkligen behöver fungera i kris faktiskt också gör det.

Första boken Volante ger ut 2024 är ett radikalt manifest för livet, Mot döden. Vi ställde några frågor till författaren, filosofen Patrick Linden, i väntans tider inför bokens ankomst från tryckeriet.

När insåg du att livet går för fort och att döden är dålig?

Tidigt. När jag var jag var liten, kanske 7 år eller så, var jag ledsen att sommarlovet gick så fort och jag försökte fånga nuet genom att skriva ”nu”, ”nu”, ”nu”. Jag förstod att en dag – alltför snart – skulle min farfar inte kunna leka med mig.

När jag var tolv tyckte jag att det fick räcka med att fira födelsedagar som för mig kändes som nedräkningar till förintelse. Nu förstår jag att de även handlar om att fira att någon finns till, fast födelsedagar är fortfarande en obehaglig påminnelse om livets korthet. Att döden är dålig, nej, fruktansvärd, om döden verkligen är slutet, är uppenbart för mig; det är helt enkelt oacceptabelt att en hel inre värld ska förintas och glömmas bort.

det är helt enkelt oacceptabelt att en hel inre värld ska förintas och glömmas bort.

Är du den första filosofen i världshistorien som vill tänka bort döden helt?

Ja. Jag tror faktiskt det. Det finns naturligtvis filosofer som velat leva längre, Aristoteles spekulerade angående möjligheten att förlänga livet, och ävenså Descartes och Francis Bacon. I kortare format och mer försiktigt har min lärare Thomas Nagel ifrågasatt argumentet att om vi inte finns när vi är döda så kan döden inte sägas skada oss, och den svenske filosofen Nick Bostrom har skrivet en klassisk parabel där han jämför döende och död med en ond, tyrannisk drake.

Så en hel del filosofer är positivt inställda till att leva längre, men jag har faktiskt aldrig sett en utförlig polemik i boklängd mot själva döden. Sådan polemik mot döden finner man däremot ofta i ”dårens” mun; filosofens roll är traditionellt sett att bemöta den och att visa att döden faktiskt inte är så hemsk som människor kan tycka. Jag kallar detta intellektuella projekt Vishetsläran, eftersom dödsacceptans är centralt för många filosofier. Min inställning, att döden, om den innebär slutet, är oacceptabel och högst fruktansvärd, är något av det mest ofilosofiska man kan påstå.

dödsacceptans är centralt för många filosofier

Vilka är dina starkaste argument mot att acceptera döden?

Om döden inte är slutet så vet jag inte om döden är bra eller dålig, men om döden är slutet är den dålig för att den förhindrar oss från att fortsätta att njuta av allt vi uppskattar med livet: dödens dålighet är en funktion av livets godhet. Jag brukar säga att döden har en enorm alternativkostnad.

Döden kan även i många fall vara dålig för att den gravt traumatiserar människor som förlorar någon de älskar. Dessutom är den en form av ofrihet; vi dör vare sig vi vill eller ej, och oavsett vilka vackra drömmar och planer vi har. Jag ser därför motståndet mot döden som ett liberalt projekt att frigöra oss från godtyckliga begränsningar.

Slutligen menar jag att det är naturligt att se döden som något dåligt; är inte oftast det goda just det som tendera att hålla oss vid liv?

döden har en enorm alternativkostnad

Du har själv översatt och bearbetat Mot döden från sin originalform A Case against Death. Vad har hänt på vägen (och varför ska man, om man kan, läsa den på svenska)?

Jag har ytterligare slipat till mitt argument, tagit bort det mindre viktiga och lagt till mer av det viktiga. Dessutom har jag engagerat några svenska röster och anpassat mycket av den empiriska sidan till svenska förhållanden. Allt sammantaget är det nog en bättre bok, och helt säkert så för en svensk läsare. Att översätta sin egen bok är lite som att få ge sitt yngre jag råd.

Att översätta sin egen bok är lite som att få ge sitt yngre jag råd.

Vem har inspirerat dig mest till att formulera ditt radikalt livsbejakande manifest?

Inte direkt någon filosof, men snarare olika erfarenheter med människor. Jag blev ”triggad” vid en middag av en kvinna som sa att hon tyckte att det skulle vara tråkigt att leva utan att åldras och att hon hoppades att hon skulle dö senast vid 80. Då förstod jag att alla inte är på samma sida: vissa människor, kanske de flesta, vill åldras och dö. Otroligt provocerad började jag forska i detta, attityder till döden, och var tvungen att skriva en bok. Vänner kring mig uppmuntrade mig starkt.

Det intressanta här är att vi befinner oss alla i samma situation, men vi ser saker så olika: för de som håller med mig är min tes självklar, fast för de som inte håller med mig är min tes uppenbart fel. Boken är en riktig konversationsstartare. Det skulle vara fantastiskt om jag hade fel, fast tyvärr tror jag att tanken att åldrande och död inte vill skada oss är för bra för att vara sann. Detta har varit det mest spännande projekt jag någonsin genomfört och ett verkligt passionerat sådant, vilket jag hoppas kunna förmedla till de som läser min bok.

Boken är en riktig konversationsstartare

Lagom till bokmässan 2023 kommer Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska att finnas i handeln. Vi ställde några frågor till författaren, Eva Ekselius, alldeles inför mötet med det egna verket i fysisk form.

– Detta omfattande och innehållsrika verk måste ha funnits med dig, i tanken och inte minst i datorn, mycket länge. När föddes idén om att skriva Vakna, mitt folk!?

Jag brukar säga att boken tagit mig tio år att skriva, men då har jag dragit av tre år för ett annat projekt. Men egentligen har jag samlat material ända sedan 90-talet – i förra seklet! Jag minns dock att när jag (2007) på en halvtimme skulle presentera mitt examensarbete på Paideia (högskola för judiska studier) så sa jag att det här blir ju nästan bara en innehållsförteckning.

Och det blev det också, det var första utkastet – så jag räknar det som starten.

– Berlin, Odessa, Wien och Vilnius utgör centralpunkterna för historien om det judiska Europa. Vilken är din egen relation till dessa platser?

I somras var jag i Vilnius. Men jag skulle ha rest dit 2020 för att följa spåren av judiskt liv i Litauen. Senare samma år skulle jag göra en liknande resa till Odessa. Men det kom en pandemi emellan! Jag är ändå tacksam för den, då kunde jag istället sitta dygnet runt och skriva. Biblioteken gjorde vetenskapliga tidskrifter digitalt tillgängliga i datorn hemma. Annars har bibliotek och judiska muséer i Berlin, Warszawa, New York, Paris, Tel Aviv och Jerusalem varit livlinor.

Men letar man tillräckligt djupt på YouTube så hittar man filmade dokumentärer där man kan åka droska genom Wien och andra städer vid förrförra sekelskiftet … dokumenten berättar.

Som om jag själv hade bott där för hundrafemtio år sedan, varit en fluga på väggen

Jag har varit flera gånger i Ukraina, besökt judiska institutioner i det som en gång var det judiska bosättningsområdet. Men det har varit i Kiev, aldrig i Odessa. För det är i Odessa jag känslomässigt befinner mig dessa dagar. Som om jag själv hade bott där för hundrafemtio år sedan, varit en fluga på väggen när de manliga journalisterna och författarna träffades för att diskutera judarnas framtid. Eller som om jag varit en av de kvinnliga skribenterna som gick utanför och inte fick vara med.

Nu ser jag samtidigt på TV hur staden med sin fantastiska historia angrips till döds av drönare och bomber.

– Boken innehåller ett oerhört rikt persongalleri och skildrar också en rad fenomen,  rörelser och organisationer under den period som du valt att beskriva, perioden mellan franska revolution och den ryska. Är det någon eller något som har överraskat dig och som du känner lite särskilt för?

Det är mötet mellan två kulturer, den judiska och den europeiska (senare alltmera sekulära) kristna, och samtidigt två tidsskeden, då ”tradition” möter ”modernitet”. Hela Europa är i våldsam omdaning, det är den västerländska demokratins födslovåndor. Med den judiska blicken på inträdet i denna nya kultur blir allting synligt! Det är också ett brytningsskede, en tid av omprövning och kamp, förluster och erövringar.

Jag vill fånga både detta övergripande och samtidigt komma de enskilda människorna riktigt nära, ända in i deras själsliga vånda, deras relationer, ja ända in i sovrummet. Det är ju i kärlekslivet och i inre och andliga kriser som ett samhälles omvandling gör sitt mest nakna avtryck.

en tid av omprövning och kamp, förluster och erövringar

– Om det är en insikt eller upplevelse du framförallt önskar att läsarna tar med sig från Vakna, mitt folk!, vad skulle det då vara?

Jag vill att läsaren på nära håll ska få lära känna och förstå den kultur som av sin europeiska omvärld utpekades som den främmande Andre. Jag vill att även judiska läsare ska lära känna den del av sin historia som kommit i skuggan av det stora kollektiva trauma som Förintelsen fortfarande utgör.

Men vi lever också mitt i vår egen samtids nya och stora kriser. Det är också ett brytningsskede, inte olikt det som inledde 1800-talet efter upplysningens och den industriella revolutionens genombrott. Om vi ska finna vägar att hantera vår egen tids utmaningar måste vi lyfta tidsperspektivet, se hur hela vår epok började, vad vi erövrade och vad som nu kan gå förlorat.

Svante Weyler har varit förläggare för några av Sveriges mest lästa och älskade författarskap. I maj kommer hans bok Böckerna ut – en bok om hur böcker blir till och om litteraturens förmåga att göra livet lite större.

Din bok heter kort och gott Böckerna – hur kommer det sig? Vad är det för typ av bok du har skrivit?

Jag har skrivit om de böcker och de författare som har format mig. Ett slags memoarer genom böckerna, alltså.

Har du valt att skriva om dina absoluta favoritförfattare eller hur har urvalskriterierna sett ut?

Först har jag skrivit om de böcker och författare som kom i min väg, som Göran Sonnevi, Vilhelm Moberg, PO Enquist, Aleksandr Solzjenitsyn och Agneta Pleijel. Sen lika mycket om dem jag liksom valde, som Hilary Mantel, Marlene van Niekerk och Marilynne Robinson till exempel.

Vilka är de viktigaste lärdomarna du tar med dig från den del av ditt liv som ägnats åt litteraturen?

Att det inte går att förstå världen utan skönlitteraturen. Inget annat hjälper en ända fram till det som skulle kunna kallas sanningen om världen.

Inför den bokcirkel du kommer att genomföra i Gamla stans bokhandel med Böckerna som grund upptäckte du att flera av de böcker du valt att ta med inte längre finns i tryck. Vad tror du om bokens ställning och framtid …?

Jag är skräckslagen inför tanken att läsning av långa texter inte kommer att vara en självklarhet. Om det finns böcker kvar eller inte är mindre viktigt, men jag fattar inte hur man ska bli klyftig nog att förstå och förändra denna värld utan långläsning.

Här kan du läsa ett smakprov ur Böckerna.

27 april 2023 släpps självbiografin Legenden Börje Salming, som journalisten Ola Liljedahl skrev i samarbete med Börje Salming och nu har omarbetat. 10 % av intäkterna från boken skänks till Börje Salming ALS-stiftelse.

Hur gick det till när boken blev till?

En vårvinterdag år 2000 ringde telefonen. Börje Salming frågade om jag ville skriva hans memoarer. Det kändes förstås stort. Han var ju en av min barndoms hjältar.
Vi hade träffats i samband med en intervju för en tidning någon månad tidigare och han hade gillat den intervjun. Hade jag lust att komma till honom i Vaxholm, där han bodde då, för att prata igenom hur det skulle fungera? Självklart.
Vi träffades för en fika. Han kom med barnvagn där dottern Bianca sov till att börja med men vaknade sedan lätt irriterad, om man säger så. Börje bytte blöjor, kände sig nog lite stressad av det och föreslog att vi skulle göra en första intervju någon vecka senare – utan barnvagn.

Boken är berättad i jag-form. Varför blev det ett naturligt grepp? 

Det här var ju Börjes historia! Hans bok! Därför kände jag direkt att jag-formen var självklar. När vi satt på fik, restauranger, hemma hos honom eller promenerade under en massa möten berättade han ju i jag-form in i min bandspelare. Jag såg som min uppgift att göra berättelserna tydliga och läsvärda och, förstås, kolla en massa fakta och göra en massa kringintervjuer.

Vad minns du av processen annars? 

Som ishockeyspelare var Börje känd för att göra det som måste göras. Behövde man täcka ett skott gjorde man det även om det gjorde ont. När vi pratade om hans barndom och uppväxt i trakterna kring Kiruna insåg jag att den inställningen nog fötts redan där. Om fiskenäten måste upp så måste de det även om vädret var dåligt. Så kändes det med hans inställning till boken också. Ibland bromsade jag honom och frågade om han verkligen skulle berätta vissa saker och ville kolla om han förstod att det skulle bli löpsedlar av detta. Hans svar var varje gång, efter kort funderande, att ska han berätta ska han göra det på riktigt. Annars var det liksom ingen mening.

Nu har du kompletterat med ett efterord där du intervjuat brodern Stig. Hur var det? Stigs plats i boken är ju över huvud taget stor. Du skriver ju att det på många sätt är en bok om två bröder.

Stig, eller Stigge som Börje alltid sa, hade någon sorts papparoll i Börjes liv. I alla fall uppfattade jag det så. Deras pappa omkom i en olycka i gruvan när de var små och Stig blev efter det mer än en storebror. I efterordet pratar Stig fint om Börjes sista tid där givetvis hans familj var ett stort stöd – men även storebror fanns med. Stig och jag satt i ishallen i Gävle och Stig berättade väldigt öppet och känslosamt och för mig kändes det som en självklar förlängning av Börjes nakna inställning i sitt berättande. När jag själv läste boken igen efter många år insåg jag att det här inte bara är en bok av och om Börje utan också en fin berättelse om två bröder. Börje kommer i boken gång på gång tillbaka till Stigges betydelse i hans liv och även under själva arbetet med boken var det Stig han då och då ville kolla av med. Ibland om fakta från barndomen, ibland om vad Stig tyckte om något.

Varför ska man läsa den här boken om man redan har läst om Börje Salming (om man jämför med andra, nyare eller äldre, böcker)?

Man ska läsa den för att det är Börjes egen ärliga och, tycker jag, enormt starka berättelse. Och då pratar jag både om ishockeykarriären men lika mycket om skildringarna från uppväxten, den som i högsta grad gjorde att han blev den han blev.

Du har bearbetat boken inför återutgivningen. Hur skiljer den sig?

Målet med bearbetningen har varit att lyfta Börjes berättelser mer. Jag har stuvat om en del bland kapitlen för att skapa ett bättre flyt. Något kapitel är bortplockat, till exempel där han pratar om svensk hockeys framtid, eftersom det kändes inaktuellt så många år senare. En del långa kapitel har brutits ner till några kortare just för att historierna ska bli tydligare. Men orden är ju samma. Självklart. Det är Börjes röst.

Rolf Lassgård läser in ljudboken. Hur känns det?

Jag blev väldigt glad och jag tror att Börje skulle ha blivit det också. Jag är dessutom helt övertygad om att ingen kan göra detta bättre än just Rolf Lassgård. Hans röst som andas Norrland, hans hockeyintresse och hans stora respekt för Börje Salming som både hockeyspelare och människa kommer att kännas.

Inför utgivningen av succéromanen Wat wij zagen – på svenska Sakerna vi såg – ställde vi fyra frågor till författaren, Hanna Bervoets.

Har du en personlig relation till den här bokens ganska jobbiga ämne?

Jag har aldrig arbetat som innehållsmoderator, om det är det du menar. Men min relation till ämnet och temat är ”personlig” i den meningen att jag omedelbart fascinerades av konceptet med innehållsmoderering när jag först läste om det.

Det var en nederländsk tidningsartikel från, tror jag, 2018, som uppmärksammade mig på det faktum att det överallt i världen finns människor som arbetar dygnet runt för att hålla våra sociala medieplattformar rena och säkra. Själva idén förbluffade mig och jag hade så många frågor.

Min första fråga var: Vad ser dessa människor? Det är förstås en ganska sensationell approach till ämnet. Men det är ofta inramningen som används av medierna när de behandlar ämnet. När jag undersökte ämnet mer blev den initiala frågan mindre intressant för mig. Istället ville jag veta: Hur är jobbet, vad gör det med den sociala dynamiken på arbetsplatsen, och vad händer när moderatorsriktlinjerna (riktlinjer som talar om för anställda vad som ska få vara kvar och vad som ska tas bort) kolliderar med moderatorernas personliga moral?

Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra?

Dessutom ligger Sakerna vi såg tematiskt i linje med mina tidigare arbeten. Till exempel har jag alltid varit intresserad av gemenskap. Varför behöver vi höra till och vad gör vi för att tillhöra? Och många av mina böcker kretsar kring frågan om vad som är normalt och vem som får bestämma. Jag skrev till exempel en roman (Ivanov) om en forskare som vill korsa apor med människor: Vem får bestämma om hon får göra det, och varför? I Sakerna vi såg handlar frågan moderatorerna ständigt måste hantera om vilka inlägg som ska få vara kvar och vad som behöver tas bort. Men självklart har de sina egna åsikter om vad som är rätt och fel. I boken böjer karaktärerna moralen lite och anpassar sig efter det de ser. Och förutom det påverkas de av gruppdynamiken på arbetsplatsen; ibland baserar vi vad vi tycker på moralen hos de människor som omger oss – jag vet att jag gör det.

Så även om jag inte är en innehållsmoderator relaterar jag till mina karaktärer på många sätt, som jag tror vi alla gör. I slutändan modererar vi ständigt våra egna liv, frågar oss själva vad som är rätt, vad som är verkligt och vad som är sant. 

Den omfattande research du gjorde för den här boken – hur gick du tillväga och hur fick dina upptäckter dig att känna dig?

Förutom några av mina tidigare romaner, som ibland hade en sci-fi-känsla, är Sakerna vi såg mycket mer förankrad i verkligheten. Jag ville verkligen göra rättvisa åt arbetet med dessa verkliga innehållsmoderatorer. Så för min forskning ville jag läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering – vilket jag misslyckades med, naturligtvis. Men jag läste många fantastiska böcker, artiklar, studier och memoarer om ämnet. I slutet av boken har jag lagt till en lista över källor – där finns det dokumentärer, böcker, artiklar. Det finns också mycket material på YouTube, så jag spenderade timmar och timmar med att gå igenom det.

Det finns tre källor som jag särskilt vill nämna. Det är Sjarrel de Charon, innehållsmoderatorn i den nederländska artikeln jag nämnde, som skrev en memoar om sin tid som innehållsmoderator. Och sedan finns det en fantastisk bok som heter Behind the Screen av Sarah T. Roberts, som tar en mer akademisk, antropologisk ingång till ämnet. En annan källa jag också var mycket tacksam för var en uppsättning artiklar av journalisten Casey Newton för The Verge.

Jag ville läsa allt som någonsin skrivits om innehållsmoderering.

Förutom att läsa allt det där ville jag också moderera själv som forskning. Men jag var tvungen att göra det hemifrån, eftersom pandemin slagit till medan jag avslutade boken. Så jag ansökte om att göra HIT:s – ’H-I-T:s’ -, vilket står för ’Human Intelligent Tasks’. Detta är onlineuppgifter som bara kan göras av människor (som när du behöver ’klicka på alla cyklar’ på vissa bilder för att köpa konsertbiljetter till exempel), och ibland inkluderar dessa uppgifter innehållsmoderering. Men det jag fick göra var att jämföra en till synes slumpmässig uppsättning data med information på LinkedIn. Så jag fick en massa namn på personer och företag och sedan var jag tvungen att logga in på LinkedIn för att se om informationen fortfarande var aktuell. Jag fick ungefär 40 cent per timme för det, och det var en mycket insiktsfull upplevelse. För även om jag inte modererade något, fick jag en känsla av hur det är att göra dessa riktigt repetitiva, påfrestande uppgifter som faktiskt känns ganska avhumaniserande, även om de är utformade att göras av människor; ironiskt nog. I romanen har jag en karaktär som har erfarenhet av att utföra HIT:s, Souhaim, och han nämner hur det påverkat honom. Utöver detta sökte jag på internet efter andra berättelser om innehållsmoderering och jag hittade ganska många vilseledande funktionbeskrivningar från företag som försökte rekrytera nya moderatorer. Jag undersökte det här, skapade en LinkedIn-profil som sa att jag letade efter en teknisk tjänst, och sedan dess får jag fortfarande jobberbjudanden som innehållsmoderator varje vecka. Jobbeskrivningen är nästan alltid mycket vag: ”En rolig tjänst i Portugal för ett stort techföretag!” Men du kommer inte att arbeta för techföretaget, du kommer att arbeta för en underleverantör, och ofta är jobbet inte särskilt soligt alls. 

Det finns ett antal viktiga teman i din bok. Planerade du hela tiden att skriva om så många olika aktuella frågor i ett så komprimerat format?

Ja och nej. Innan jag skriver brukar jag planera hela handlingen – det är den typen av författare jag är, jag behöver den typen av säkerhet och kontroll.

Så till exempel fanns ämnet konspirationsteorier där från början. Men när jag planerade att skriva om det var det inte ”en aktuell fråga” än.

Jag kom på det 2019, eftersom jag var så fascinerad av ”Flat Earth-communityn” – en nischad grupp på internet bestående av människor som tror, eller vill tro, att jorden är platt. Återigen var detta bara en liten grupp – konspirationsteorier var inte en mainstream-grej 2019. Men medan jag skrev slog pandemin till och plötsligt såg jag dessa idéer som redan var en del av ”Flat Earthers” trosuppfattningar sippra ner till mainstream.

Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande?

Jag vet inte hur det var i Sverige, men i Nederländerna blev konspirationsteorier mycket en del av antiregeringsrörelser som kritiserade coronapolitiken. Dessa teorier handlade inte bara om själva viruset, många människor kom att tro att vår värld styrs av en utvald grupp ledare, som kanske också är pedofiler – ett narrativ som går tillbaka flera århundraden och faktiskt har sin grund i gamla antisemitiska idéer. Och dessa teorier fanns och diskuterades redan i Flat Earth-communityn.

När jag skrev boken hade jag ingen aning om att dessa teorier skulle omfamnas så brett när boken väl kom ut. Ärligt talat gjorde det mig orolig, eftersom en bok inte ska vara för aktuell. Jag strävar alltid efter att berätta historier som inte bara handlar om vår tid, utan kan tillämpas på alla tider. När konspirationsteorierna dök upp på bred front var jag rädd att min bok skulle verka föråldrad när den kom ut.

För mig handlar mitt arbete inte bara om tiden vi lever i. Det är de större temana jag är intresserad av, de mer universella ämnena. Vem eller vad formar vår världsbild? Hur påverkar politik, kultur och samhälle vårt tänkande? Det är frågor som alltid är relevanta, tror jag.

Din roman har blivit en fantastisk framgång och lockat hundratusentals läsare – på olika språk. Har du fått många reaktioner från läsare och i så fall, vilket intryck har dessa svar lämnat hos dig?

Ja, jag fick mycket respons. Beröm från personer som älskade den, men också en hel del frågor om slutet. Det är ganska öppet slut, och för mig är det perfekt, men – utan att avslöja för mycket – har många frågat mig: Vad händer sen? För mig är det en stor komplimang, eftersom det visar att min huvudperson Kayleigh engagerar människor på ett mycket direkt sätt. De vill veta vad som hände med henne, även om hon är fiktiv.

En annan reaktion jag inte kommer att glömma var från en innehållsmoderator, som tackade mig för boken och sa att den beskrev hans erfarenhet mycket väl. Med så många innehållsmoderatorer som arbetar för så många olika företag tror jag inte att det finns en enda innehållsmodereringsupplevelse. Så det finns förmodligen också många innehållsmoderatorer där ute som inte känner igen sig själva i min bok överhuvudtaget. Dessutom handlar boken inte bara om innehållsmoderering. Jag valde innehållsmodereringsarenan eftersom den gav mig så många intressanta frågor och ämnen att utforska, och framför allt eftersom den gav mig en ursäkt att dyka ner i bredare, mer filosofiska teman som jag alltid har varit intresserad av som författare.

Men ändå, den kommentaren från en riktig innehållsmoderator som älskade boken betydde mycket för mig.

Inför utgivningen av den efterlängtade boken Bubbelhoppa – En metod för att förstå andra ställde vi fyra frågor till författaren Emma Stenström, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och den som tagit metoden ”bubbelhoppning” till Sverige och utvecklat den. 

Omslag Miroslav Šokčić

Vad innebär det egentligen att bubbelhoppa?

Enkelt uttryckt handlar det om att möta någon som tycker, tänker eller lever annorlunda med nyfikenhet – i syfte att vidga både sina egna och den andras perspektiv. Det kräver ett nyfiket sinnelag förstås, men också en rad färdigheter som man kan öva upp (och som man lär sig när man läser min bok).

Kan det vara försent att börja med det? Man har ju ofta redan sina invanda mönster, sina vänner, sin bostadsort och så vidare.

Nej, det är aldrig försent! Tvärtom kan det kanske bli ännu viktigare med åren, då nya sammanhang och människor kanske inte lika lätt och naturligt kommer i ens väg.

Vilka är vinsterna? Varför ska man bubbelhoppa?

Först och främst gör vi andra glada och mindre ensamma – och mår på köpet själva bra av det. Det finns inget viktigare för hälsa och välmående än relationer, och vi mår allra bäst av att ha en bredd av relationer, både privat och yrkesmässigt.

Sedan finns det uppenbara samhälleliga vinster. Bubbelhoppning kan vara ett led i att skapa bättre sammanhållning och förståelse mellan grupper som inte alltid möts och öka den sociala tilliten.

Du är själv en mycket aktiv bubbelhoppare, men för den som inte ”har det naturligt i sig”: Vilka är dina bästa tips för att komma igång?