Boken Evigt ung – Min och människans dröm om odödlighet är teknikreportern Peter Ottsjös populärvetenskapliga och idéhistoriska epos om hur åldrandet och döden kan ”hackas”. Vi ställde några frågor till den debuterande författaren, precis när boken är på väg ut i julhandeln.

Bland historiens många galna långlevnadsexperiment, har du några favoriter?

— Forskare förr hade en benägenhet att experimentera betydligt mer med sig själva. Jag antar att man kalla dem den tidens biohackare. Jag tänker till exempel på fysiologen Charles-Édouard Brown-Séquard som smorde in hela kroppen med lack bara för att se vad som skulle hända. Ett experiment som nästan tog livet av honom. När han var 70 injicerade han ett flytande extrakt tillverkat av testiklar från unga hundar och marsvin, med hopp om att det skulle ha föryngrande effekt. Fem år senare dog han.

Du pratar om att nyckeln till evigt liv handlar om att minska förekomsten av fyra sjukdomar, vilka är det och varför är de så avgörande?

— Det är hjärtsjukdom, cancer, demens och diabetes. De är de som tar död på flest människor och den överlägset största riskfaktorn för att drabbas av dem är hög ålder. Senare års forskning visar att dessa sjukdomar dessutom har ett antal gemensamma grundorsaker och att det säkerligen vore lämpligare att ta itu med dessa grundorsaker för att förebygga sjukdomarna, snarare än att betrakta dem som väsensskilda.

Peter Ottsjö. Foto: Sandra Artiga Vargas

Evigt ung är ju inte bara en berättelse om människans, utan också om din stund på jorden. Kan du kort förklara hur ditt intresse för evigt liv började?

— Jag är reporter på Ny Teknik och skriver mycket om den typen av teknik som ligger ett antal år in i framtiden. Jag försöker förstå vart vi är på väg och vad det kan innebära för individen och samhället. Det här är biologins århundrade, eftersom vetenskapen är i full färd med att ta makten över evolutionen.

Samtidigt har jag personligen alltid sökt mig till de stora existentiella frågorna. Kanske hänger det ihop med att jag lever ett liv med återkommande depressioner. Att ofta fundera över livet och döden kommer på köpet då.

Hur gick långlevnadsexperimentet du genomförde under bokprojektet och har du fortsatt efter att ditt manus skickades till tryck?

— Det gick bra, men den som vill veta mer får läsa boken! Men ja, jag har fortsatt med mina nya levnadsvanor. Jag planerar inte att upphöra med dem.

Vilka är dina bästa tips för den som siktar på att bli 150?

— Att bli en ambassadör för långlevnadsforskning. Om man ska kunna bli 150 år behöver man hjälp av vetenskapen. Hur bra man än sköter sin hälsa är det än så länge omöjligt. Så man ska investera i sitt framtida jag genom att leva så sunt man orkar. Då ökar naturligtvis chansen att få fler år i livet så att man hinner få vara med om den kommande revolutionen. Och ju fler som inser vad som är på väg att hända, desto snabbare lär utvecklingen ske.

5 september 2022 utkommer Mina Dennerts bok Vitt skilda – Svenskare kan ingen vara. Vi bad henne svåra på några frågor kring boken och dess ”varför”.

– Hur kom det sig att du ville skriva Vitt skilda?

Jag hoppas kunna inspirera fler att börjar tänka på rasism som något vi alla gör, inte något som andra är. Alla har fördomar trots att vi egentligen tycker att det är fel och önskar att det inte vore så.

Rasism är en väldigt smärtsam upptäckt att göra som barn. Att inse att jag inte har samma villkor eller samma regler som andra och att det är för något som jag inte kan göra något åt. Jag kan aldrig ta av mig mitt hår en dag när jag inte orkar bli utsatt.

Jag växte upp utanför Göteborg och gick i högstadiet på slutet av 80-talet. Mitt under VAM och BSS och dem jag umgicks med, nästan alla mina vänner, blev nynazister. Jag är själv uppfostrad i det här samhället och har vuxit upp med vita perspektiv, så samtidigt som jag varit utsatt för rasism så har jag även haft en hel del egna rasistiska föreställningar som jag har behövt arbeta bort.

I den här boken har jag samlat mina tankar och idéer och metoder kring hur jag själv har gjort för att få syn på och börjat arbeta bort mina egna fördomar och min förhoppning är att fler ska se vilja hänga på och börja blicka inåt och ifrågasätta våra omedvetna preferenser. Jag vill skapa mer rättvisa genom att fylla igen det här gapet mellan hur vi tror att vi är och agerar och hur samhället faktiskt ser ut idag.

– För vem har du egentligen skrivit den? Vem vill du ska läsa den?

Den här boken gäller verkligen alla.  Dem jag möter på mina föreläsningar eller i mitt arbete tänker att eftersom de har schyssta värderingar så har de redan har koll på mångfald och inkludering. Sedan när de börjar räkna efter så är till exempel hela styrelsen eller ledningen, ibland hela personalstyrkan, helt homogen och man har inte arbetat någonting med inkludering alls.

Jag tänkte länge att jag var skyddad från att ha några fördomar eftersom jag själv blev utsatt för rasism. Många tänker nog som jag, att de inte kan hålla på med rasism eftersom de är antirasister. Andra tänker att eftersom vi är goda och vill väl så är vi automatiskt helt fördomsfria. Men vi måste hålla flera tankar i huvudet samtidigt här. Jag kan vara både priviligerad och diskriminerad samtidigt. Jag kan både utsättas för rasism och utsätta andra. Vi har alla massor av fördomar och omedvetna beteenden så den här boken är till för oss allihop.

– Vad har varit roligast/svårast/smärtsammast med att skriva Vitt skilda?

Det roligaste har varit att sätta ord på allt det här som jag har tänkt under alla år. Det har varit väldigt frustrerande att se debatten och samhällsutvecklingen och tänka att det finns en ganska enkel lösning på hur vi skulle kunna börja agera annorlunda.

Det svåraste har varit att vara ärlig med att jag själv är en del av problemet. Den här boken är i allra högsta grad även till mig själv.

Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor.

Som författare går man nog alltid igenom någon slags katharsis. Det har varit jobbigt att skriva om allt som har hänt, en massa traumatiska upplevelser under min uppväxt och inse hur otroligt mycket rasismen har format mitt liv. Jag brukar försöka hålla borta de där tankarna för att orka med vardagen som synlig minoritet men nu när jag skriver om det så pratar jag också mycket mer om det. Samtidigt, ju mer jag pratar om rasism desto bättre blir jag på det. Så en stor del av processen har handlat om det. Att hela tiden hålla mig konstruktiv. Att behålla fokus på lösningarna.

– Om du kunde göra skillnad med en normförskjutning eller en lagändring eller en social överenskommelse, vilken skulle det vara?

Det jag skriver om handlar inte enbart om rasism. Det här sättet att tänka kan vi använda när det gäller all slags diskriminering.

Själva kärnan av budskapet i boken är att vi som vill leva i en rättvis värld måste börja ifrågasätta våra gamla vanliga tankar om vad som är normalt, vackert, bra osv. ​​Vi måste börja ställa kritiska frågor till oss själva när hjärnan är fördomsfull nästa gång:

Vad betyder det där jag precis tänkte egentligen? Kan det verkligen stämma? Var kommer de där tankarna ifrån? Vem har sagt att det är så?

Hjärnan sorterar omedelbart in oss i grupper och tänker att någon är på ett visst sätt, vill något, eller har det på ett visst sätt baserat på tex. hår- eller hudfärg. Att det finns ett ”vanligt” sätt att se ut, fungera, älska och tro på. Men dyker det upp tankar som helt går emot vilka vi är och vill vara så är det inget att vara rädd för. Vi kan lära oss att överlista våra fördomsfulla hjärnor. Det skulle jag önska att fler vill börja göra.

Handelsprofessorn Micael Dahlen har nyligen blivit rankad som nummer 2 i världen inom sitt forskningsfält.

Men vilken betydelse har sådana siffror? Stor betydelse. Alla siffror har betydelse, vilket får en mängd konsekvenser. Det visar Micael i sin nya bok Sifferdjur: hur siffrorna styr våra liv.

• Läs mer om boken här
• Förköp boken här (släpps i oktober)

Om någon har älskat siffror så är det just Micael Dahlen. Han har gjort räknandet till en konstform och i fantasifulla experiment lyckats siffersätta till och med våra känslor av lycka. Därför är den nya boken på sätt och vis också en uppgörelse med den omåttliga kärleken till siffror.

För något har hänt. Ur boken:
”Utvecklingen är epidemisk. Vi befinner oss i en sifferdemi där siffrorna letar sig in allt mer i våra liv, i allt vi gör och är, påverkar hur vi beter oss, vilka beslut vi fattar och hur vi tänker, känner och mår.”

Vad fick dig att skriva den här boken?

Jag kände att den verkligen behövde skrivas. Plötsligt såg jag förändringarna och effekterna överallt, i det stora och det lilla. ”Ser ni vad jag ser!?”

Den blev så angelägen att jag till slut var tvungen att skriva den.

Inget blir sig riktigt likt när du läst den.

Hur sammanfattar du själv boken i tre meningar? 

En bok om samhället och tiden vi lever i och en bok om dig. Eller om din partner eller chef. Inget blir sig riktigt likt när du läst den.

Boken känns helt ny — med både ny forskning och nya idéer — samtidigt som den bygger vidare på sådant som du har forskat, skrivit och talat om tidigare. Från marknadsföring och konsumentbeteende, till frågor som hänger ihop med ålder, lycka, meningen och träning. Finns det någon sfär dit siffror inte når?

Nä, det var just det. De har smugit sig in överallt, utan att vi riktigt förstått det.

Vid föredragen: Alla känner sig träffade

Du kommer även hålla en del föredrag utifrån din nya forskning och boken Sifferdjur? Från regeringskansliet till företag. Vilka reaktioner har mött hittills när du har talat om hur siffror styr oss?

Alla känner sig träffade, det är höjda ögonbryn och tappade hakor, mycket skratt och ett visst mått av förskräckelse. Det är alltid väldigt roligt att se och kul att få prata om.

Du har beskrivit Sifferdjur som ”nya Nextopia”. En sak som slår mig är alla nya begrepp och ord som fångar in utvecklingen. I den boken så satte sig, utöver ”nextopia”, även förväntningssamhället. Nu tror jag vi kommer vi börja prata om ”försiffrade”, ”sifferdjur” och ”sifferdemi”.

Nya Nextopia

Vad menar du annars när du säger ”nya Nextopia”?

På samma sätt som Nextopia sätter den fingret på samtiden och en skenande utveckling vi är mitt uppe i. Jag hoppas den också på samma sätt blir en bok alla pratar om och får oss att tänka till kring oss själva och samhället.

Boken är skriven ihop med Helge Thorbjørnsen, som även han är professor vid en Handelshögskola, fast i Norge. Ni har suttit på olika håll och skrivit och forskat, mitt under pandemin. Hur har ni jobbat ihop?

Vi har jobbat ihop på samma sätt som vi brukar göra i olika forskningsprojekt, vi skickar dokument fram och tillbaka mellan oss vid alla möjliga tider på dygnet alla dagar på året och har väldigt kul. Helge är den enda jag vet som blir glad som ett barn på julafton när vi får resultaten från en ny studie, även på julafton.

Vi har gjort en massa studier

Just det. Boken är baserad på din och Helges forskning, som redan fått en del uppmärksamhet, till exempel i Vetenskapsradion. Berätta om forskningen!

I september 2021 utkommer vännerna Jan Gradvall och Magnus Lindkvist med en bok tillsammans: Kreativ friktion. Vi ställde dem några frågor …

Varför är ni så maniskt intresserade av det här ämnet?

Jan: Jag har intervjuat människor i 40 år. Den första intervju jag gjorde var med punkbanden Spy och IQ55 när jag var 16.
Genomgående i alla intervjuer jag gjort – oavsett om det gällt ABBA eller Joan Didion eller skådisarna i Avengers eller unga forskare – har varit att jag själv ska försöka förstå hur de arbetar, tänker, skapar. Det är det som är kärnfrågan i allt jag gjort. Genom att pumpa andra på information har jag också lärt mig att själv lösa problem.

Magnus: Det här ämnet är mitt liv. Kreativ friktion är det som driver och motiverar mig.

Har ni egentligen kommit fram till något?

Jan: Ja, vikten att aldrig någonsin stå still. Livet går ut på att hela tiden lära sig nya saker.

Magnus: Att det alltid går att referera till Depeche Mode oavsett ämne.

Boken är ju sprängfylld av olika anekdoter och exempel. Har ni några favoriter och varför?

Jan: När Magnus berättade om att hemligheten med att gå på lina med en balansstång inte handlar om att vara stilla utan att vara i konstant rörelse.
Det tänker jag på nästan dagligen, går att överföra till så mycket, äktenskap, barn, allt.

Varför boken — om man lyssnat på podden ”Gradvall+Magnus”, eller läst Gradvall i en massa år, eller hört Magnus från scenen?

Jan: Boken är ett destillat av vad vi båda lärt oss på var sitt håll. Jag får ofta frågan ”Det där du sa… var kan jag hitta mer om det?”. Nu har jag äntligen ett tydligt svar, läs vår bok.

Magnus: Podden är basen men att göra transkript på den hade inte funkat. Så vi skrev om allting och har gjort mer gediget. Det är den här boken vi själva skulle vilja haft när vi började.

Förresten… hur träffades ni?

Magnus: När jag gick på Handels intervjuade jag Janne i augusti 2002. Han påstår att han kommer ihåg det men jag tror han ljuger.  Sen gjorde jag mitt allra första trendseminarium i januari 2003 och bjöd in honom.

Jan: Jag såg Magnus stå där och prata framför en anslagstavla, intensivt pratande, och tänkte: ”Antingen har han rymt från anstalt eller också är han ett geni. Oavsett vilket vill jag bli kompis med honom”.

Under ett helt år kastade sig Maria Eriksson, författaren till Delad: Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett, ut i delningsekonomin – för att arbeta friare, dela sitt liv med främlingar och tänja på sina egna gränser. Nu plötsligt har ord som ”gigjobb”, ”samvaro” och ”äventyr” fått andra betydelser. Vi ställde några frågor om vilka lärdomar hennes unika experiment kan ge oss under brinnande corona-kris.

Foto: Sofia Runarsdotter

I din bok använder du appar och delningsekonomi dels för att försörja dig, men framför allt för att möta nya människor öga mot öga. Just nu när det är oklokt att träffa alltför många främlingar, men har du några tips för att connecta med andra digitalt?

Det gäller att titta åt rätt håll bara

En ”gig-jobbarmentalitet” kan vara väldigt värdefull

Ofta är det rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”

En ny medarbetare här på Volante har tagit plats vid hörnskrivbordet i vårt stora rum mot gatan — vi kallar det redaktionsrummet. Mattias Pettersson har i augusti börjat som ny förläggande redaktör på Volante. Han kommer senast från många år på Bonnierförlagen och en tjänst på Semic som redaktör.

Vilken är din favoritvolantebok?

Max Tegmarks Liv 3.0 är ett stycke svindlande, omvälvande och oupphörligt fascinerande läsning om vad som är att vänta i framtiden – och vad som redan händer omkring oss. En helt annan sorts intelligens som har några miljoner års försprång på både människor och maskiner är förstås fåglarna, som man lär sig helt makalösa saker om i Jennifer Ackermans Bevingad intelligens.

Du har jobbat på förlag den största delen av ditt yrkesliv. Varför blev det så?

Att dagligen få vara med och välja ut, forma och förädla böcker, det är väl nästan förklaring nog? Men det började väl med att jag var familjens bokmal, som sedan med stor förtjusning började jobba i bokhandel – tills jag fick upp ögonen för att man kunde jobba med böcker redan innan de kom färdigtryckta till bokhandeln (och dessutom sitta ner och dricka kaffe vid ett skrivbord på arbetstid). Att jag är vetgirig och allmänbildningstörstande är väl också en del av förklaringen – bättre sysselsättning för att mätta såna behov får man leta efter. Mig får ni bära ut från redaktionen när min yttersta deadline är kommen.

Hur kommer det märkas att du börjar på Volante? Någon ny typ av böcker eller favoritgrepp i bokredaktörandet eller produktionen som kommer sticka ut?

För mina kollegor kanske mest genom en ökad grad av visslande och nynnande på redaktionen – något jag glatt gör utan att riktigt tänka på det. Utåt och för utgivningens del tänker jag att det kanske kommer dyka upp lite extra om människans strapatser och äventyr ute i rymden och biografier om hängivna vetenskapsmän och forskare – förr och nu.

Och så har jag ju arbetat många år med illustrerad facklitteratur, så det kanske rent av dyker upp någon extra titel av det slaget.

Vilka böcker sätter du annars igång med?

Jag är just mitt uppe i Brad Stones på alla sätt häpnadsväckande och inte så lite underhållande Världens största butik – biografin om Jeff Bezos och Amazon (kommer ut 14 oktober). Makalöst intressant om hur Jeff Bezos med en dåres envishet och inte så få koleriska utbrott (inom Amazon kända som s.k. knäppar) skapade världens största butik (och på köpet samlade ihop världens största personliga förmögenhet) – och nu bland annat siktar på att ta människor ut i rymden, på tal om fascinationen för folk i omlopp.

Dessutom är jag i gång med barnläkaren Jonas F Ludvigssons kunniga och erfarna Barnläkarens guide – farligt och ofarligt från nyfödd till tonåring (i bokhandeln 11 november), som verkligen kommer att bli en given bok för ALLA föräldrar att ha hemma. Doktor Jonas ger oss olika patientfall baserat på sin långa praktiska erfarenhet inom vården, så man får verkligen en fördjupad insikt bortom den lite trista, opersonliga och inte alltid helt entydiga informationen på nätet.

Du har en särskild vana att promenera mycket varje dag. Varför?

Enkla svaret: Det är ett lätt sätt att röra lite mer på mig. Men det handlar lika mycket om att ta mig en stund för att sortera tankarna efter en arbetsdag och klura på nya idéer. Promenadens och tankeverksamhetens förhållande är ju något som redan de gamla grekerna lyfte fram. Jag överväger nästan att börja prata högt på promenaderna också, i någon sorts Platon-dialog med mig själv, men tänker att det kanske är lite för tidigt i livet att bli känd som den där göken på Götgatan.

Dessutom tror jag alltmer på att praktisera omvägens princip i vardagen – att ta den längre eller mindre givna vägen hem för att upptäcka nya saker och i all enkelhet ge sinnena och tankarna vidgade vyer och upplevelser.

Volante ger ut DöBra Kortleken i samarbete med forskningsprogrammet DöBra på Karolinska Institutet. Här berättar Lena, en av dem som använt kortleken inom ramarna för DöBra-programmet, om att använda kortleken tillsammans med en döende anhörig. 

Jag använde korten tillsammans med min pappa. Vi visste båda att han skulle dö inom en mycket snar framtid och jag frågade om han var intresserad av att titta på korten.

Valde ut fem kort utan att tveka

Pappa satt vid köksbordet och var fruktansvärt trött och bläddrade igenom kortleken raskt och valde ut fem kort utan att tveka. Han orkade inte prata så mycket efter det men vi kunde prata om korten lite senare. ASIH [Avancerad sjukvård i hemmet, red. anm.] fick se de utvalda korten och frågade särskilt om korten ”Att ha förtroende för min läkare ” och ”Att inte bli kopplad till medicinska apparater”.

Det var bra att de klargjorde vad han menade med medicinska apparater för det gjorde att vi förstod att pappa ville vara smärtfri och skulle acceptera den morfinpump som sattes in någon dag senare när han inte längre orkade prata och att han kände sig trygg med läkarkontakten.

Hjälpte oss barn att förstå

Korten som handlade om att inte vara till en belastning för sin familj hjälpte oss barn att förstå varför pappa valde att tillbringa sitt sista dygn på en palliativ enhet tillsammans med oss barn.

Det var helt odramatiskt att använda korten och de hjälpte oss att ha fokus på de saker som var viktigast för pappa hans sista vecka i livet.

Det här var korten han valde.

DöBra Kortleken har använts för att förbättra vård i livets slutskede, men finns nu tillgänglig för allmänheten. Du hittar den på bokus och adlibris. För vårdenheter, organisationer och företag med förfrågningar om kortleken, kontakta elina@volante.se. 

Volante ger tillsammans med Karolinska Institutet ut DöBra Kortleken, ett samtalsverktyg som gör det lättare att tala om det tyngsta. Vi frågade med. dr. Olav Lindqvist om döden, kortleken och vilket som är hans eget viktigaste kort.

Du leder forskningsprogrammet DöBra tillsammans med Carol Tishelman, och projektleder också Så vill jag ha det i livets slutskede (Swe-ACP). Varför väljer man att arbeta med död och döende?

Det finns säkert många skäl för att arbeta med döende, död och sorg, sannolikt olika för olika människor. När Carol och jag (som båda tidigare arbetat som sjuksköterskor med vård i livets slutskede) i olika sammanhang berättar om DöBra brukar vi säga att ett skäl till att vi håller på med detta är betydelsen av att främja öppenhet kring frågor om döende, död och sorg, att skapa arenor eller platser för att de som vill ska ha möjlighet att samtala om dessa frågor (frivilligheten är mycket viktig). Ett annat skäl är orättvisorna i vården i livets slutskede, att det är olika villkor för befolkningen beroende på diagnos, var man bor, var man vårdas osv. Slutligen, och kanske viktigast, är att detta är något som händer oss alla förr eller senare, genom döende och död av någon som står oss nära och slutligen vår egen död. 

Att dö är inte en och samma händelse för alla, inte en erfarenhet, inte en enkel
stereotyp av försämring eller förfall.

Med. dr. Olav Lindqvist, Karolinska Institutet.

Sverige är ett i hög grad sekulariserat land, men det är inte vårt enda kulturella särdrag. Hur skiljer sig döendet i Sverige från andra länder?

I forskningsprogrammet DöBra så jämför vi inte situationen i Sverige med andra länder. Som jag ser det så är döendet först och främst individuellt och olika, oavsett om den sker här i landet eller någon annanstans. Vi har alla olika sätt att förehålla oss till den kultur vi växt upp i och den bakgrund vi har.

En av drivkrafterna är att synliggöra det individuella

Till exempel vad gäller religion och tro, så är min erfarenhet att den ibland är ett stöd, ibland inte. En av drivkrafterna bakom vårt arbete med DöBra Kortleken är just att synliggöra det individuella, samtalet om hur jag vill ha det i livets slutskede. Frågan får mig att tänka på ett citat av sociologen Allan Kellehear, vars idéer om ett folkhälsoperspektiv på döende, död och sorg till stor del ligger till grund för DöBra:

Att dö är inte en och samma händelse för alla, inte en erfarenhet, inte en enkel stereotyp av försämring eller förfall. Döendet täcks inte av vad vi vet om sjukdom, trots att sjukdom är en vanlig orsak till död. Döendet handlar inte alltid om försämring och hopplöshet, trots att både försämring och förtvivlan ofta är förknippat med livets slutskede. Döendet kan vara snabbt eller långsamt, heroiskt eller förnedrande, representera ett helt liv eller vara oväntat förändrande. Döende människor kan visa kontroll och autonomi eller rädsla och beroende. Att dö är som att leva, därför att döende människor är levande människor – de är inte döda, ännu.[1] (egen översättning)

Att göra något med händerna, och kanske inte hela tiden behöva titta någon djupt i ögonen, underlättar samtalet

DöBra Kortleken.

Det kan väcka stor ångest att tänka på att man ska dö. Varför är det viktigt att diskutera och reflektera kring sitt eget döende?

Först och främst för att det är en oundviklig del av våra liv, men frivilligheten är som sagt mycket viktig. Erfarenheter vi gjort och som forskning också visar är att många vill tala om döende, död och sorg, men att man inte riktigt vet hur, att tillfällen och kanske platser för detta saknas. DöBra Kortleken är här ett verktyg för att underlätta samtalet, det ger en form för samtalet, jag behöver inte i förväg i detalj ha funderat ut och formulerat hur jag vill ha det utan kan ta ställning till de olika påståendena. Dessutom tycks det också vara så att detta med att göra något med händerna, och kanske inte hela tiden behöva titta någon djupt i ögonen, underlättar samtalet.

Mina val är ingen hemlighet för de som står mig nära

Vill du dela med dig av ditt viktigaste kort i kortleken?

Njae, egenligen inte… utifrån resonemanget ovan om att dessa frågor är individuella, att vi ser olika på vad som är viktigt, och att det inte finns ett rätt svar eller facit. Mina val är ingen hemlighet för de som står mig nära, men ens egna unika prioritering och samtalet kring dessa val är själva huvudpoängen med DöBra Kortleken. Sedan ska inte valen av vad som är viktigt ses som huggna i sten, det är förhoppningsvis starten för fler samtal om döende, död och sorg. Men om ni skulle tvinga mig utse det viktigaste kortet skulle jag säga ”Valfritt alternativ”, detta därför att om det är något som är särskilt viktigt för mig och inte finns med bland de 37 påståendena kan jag ändå lägga till det.

För intervju med någon från DöBra-programmet, kontakta press@volante.se. DöBra Kortleken finns att köpa på Bokus och Adlibris.

[1] Kellehear, A. (2009). Preface. In A. Kellehear (Eds.), The Study of Dying – From Autonomy to Transformation (pp. xiii-xiv). Cambridge: Cambridge University Press. (egen översättning)

Den 14 november kl. 20.00 direktsänds Sveriges första diabetesgala på TV3. Leder galan gör Peter Jihde, som i boken Jihdes diabetes samlat intervjuer med diabetiker, erfarenheter av sjukdomen och ett och annat recept.

Vi fångade honom och medförfattaren, hustrun Karin Jihde för fyra snabba.

–> Köp boken på Bokus eller Adlibris eller i din lokala bokhandel.

Foto: Olle Nordell.

Varför behövs en Diabetesgala?

Peter: Diabetesgalan behövs för att täta en kunskapslucka i det svenska samhället. Och att samla in pengar till kampen mot en snabbt växande, dödlig folksjukdom.

Jag vill visa hur läskigt det är att uppleva

Peter, du har mystiskt berättat att du ska insulintesta dig till gränsen och kanske faller ihop på scen. Vad vill du visa med detta?

Peter: Vad jag vill visa är hur det ser ut när en diabetiker får lågt blodsocker. Hur läskigt det är att uppleva. Som drabbad och som medmänniska.

En bok som behövs

Er bok ”Jihdes diabetes” är en bok om att få beskedet att man har en dödlig sjukdom, men framför allt om hur man hittar en väg för att leva med en sådan. Vilka reaktioner från läsare har ni mött?

Peter: Positiva reaktioner. En bok som saknats. En bok som behövs.

Karin: Vi får höra att läsare som känner till diabetes känner igen sig i många av berättelserna. Andra har lärt sig nya saker om diabetes. Båda grupperna har blivit berörda. Det känns fint.

Det finns några recept också i boken. Några nya matfavoriter?

Peter: Alla nya matfavoriter tävlar om en plats i en eventuell, ny bok!

Karin: Chili på högrev. Men korvmackan överger han aldrig.

Peter Jihde tillsammans med Molly Sandén och andra medverkande i boken. Foto: Olle Nordell.

Håkan Liljemärker är en av Sveriges främsta formgivare – och med omslaget till Ngũgĩ wa Thiong’os Se Afrika överträffade han våra förväntningar med råge. När ljuset släcks lyser kontinenten i mörkret, något som verkligen knyter an till titeln så väl att den inte ens behövdes tryckas på framsidan.

Vad är tanken med omslaget?
– Den självlysande kontinenten är en dygnet-runt-påminnelse om rättigheter – skyldigheter – möjligheter. Bakgrundsbilden visar en webbhistorik av favicons (ikoner i webbläsarens flik) från besök på hemsidor under några dagar, som både visualiserar gränslös kommunikation i en globalisering, där Afrika spelar en betydande roll, och samtidigt kopplar till historien och traditioner.

Hur får man en så snygg webbhistorik?
– Med Iconic History. Ett Chrome-tillägg som skapar en favicon för varje webbadress du besökt. När jag inverterade ikonerna så blev bilden också något som påminner om viss konst och textil från kontinenten.

Hur och var kom du på idén?
– Titeln ÄR idén. Och den tillkom förmodligen sådär 50 meter under ett flygplan som skulle land på Bromma flygplats. Jag brydde mig aldrig om att söka någon annanstans. ”Se Afrika” är lite som hämtat ur en pekbok och i motsättningen mellan det banalt självklara i titelns uppmaning och det som i realiteten tydligen inte är lika givet – att Afrika med 55 länder och en befolkning på 1,2 miljarder är en gigantiskt och viktig del av världen – såg jag en möjlighet att använda ett maximalt simpelt formspråk till ett maximalt avgörande budskap. Lika värden, lika villkor. Inte ens när jag släcker lampan på kvällen ska jag komma undan. Det vore fint om jag då ler och samtidigt får dåligt samvete. Jag vill också nämna att förlaget kom med synpunkten att titeln på framsidan kändes överflödig i det här utförandet. Tack!

Har du gjort fler självlysande böcker?
– Nej. Jag hade ett förslag på ett självlysande omslag till en skräckroman för ett par år sedan men förlaget tyckte det blev för dyrt.