”Jag jobbar i Ukraina. Inget förvånar mig …”
Blågula kriget – Svenskarna som slåss i Ukraina är Alex Voronovs unika reportage om frontsoldaten Oliver Mets, biståndsarbetaren Tilde Addenbrooke samt Sten, mer känd som Okänd soldat – och en rad andra volontärer, som valt att göra det de kan för Ukrainas sak. Vi ställde några frågor till honom inför bokens utgivning.
Vad var det som fick dig att skriva den här boken, om de svenska volontärerna i Ukraina?
Jag började följa dem för att komma in i krigsmiljöerna och föra dagens Ukraina närmare folk i Sverige. Jag tänkte att svenskar som såg sina landsmän i kriget skulle lättare relatera till det som pågår där.
Men ursprunget var att förläggaren Johan Wirfält tog kontakt med mig och frågade rakt ut om jag inte ville skriva en bok. Det fick mig att tänka i den riktningen och gav den trygghet jag behövde för att genomföra planerna.
Jag jobbar i Ukraina. Inget förvånar mig …
Hur kom du i kontakt med dem?
Jag såg Sten på Twitter och det kändes som en genuin person som vet vad han håller på med. När jag pratade med honom berättade han om Tilde. Så jag ringde henne. Det var sommaren 2022. En svensk civil volontär utan tidigare kontakt med Ukraina väljer att bosätta sig här för att koordinera humanitär hjälp – det var definitivt en person som jag ville träffa och följa. När jag väl kommit in i det arbetet insåg jag att här fanns historier som förtjänade ett annat, större format än tidningsartikelns. Och jag ville vara med dem under längre tid.
På hösten 2022 träffade jag Oliver. Vi hade följt varandra på Twitter en tid och jag känner hans far sedan tidigare. Vi träffades i Eskilstuna mellan Olivers vändor i Ukraina, pratade under ett antal timmar och jag insåg att här finns ännu en unik historia, av en svensk i strid, som borde vara med. Jag sökte egentligen någon svensk med de uppgifterna i Ukraina. Och nu fanns han här i min hemstad och i utkanten av min bekantskapskrets. Olivers estniska bakgrund och parallellen mellan estländarnas och ukrainarnas erfarenheter är ytterligare en sådan där intressant sak att beskriva.
Jag har inte lämnat tyckandet.
Hur kom det sig att en ledarskribent lämnat tyckandet och gav sig iväg till Ukraina och började skriva reportage?
Jag har inte lämnat tyckandet. Mitt arbete i Ukraina är opinionsbildning på regionala ledarsidor för Liberala Nyhetsbyrån. Men det är sant att det är mer berättande än explicit tesbyggande i boken. Ja, det är väldigt annorlunda mot det jag jobbat med de föregående 20 åren. Men det nya är framför allt bokformatet där jag tvingats gå ifrån det avskalade ledarsidestexten till att försöka skriva mer beskrivande och med större närvaro. Det har varit svårt men just därför också mycket lärorikt.
Och varför blev det just du som skrev den här boken?
Jag kan nog svara på den frågan bättre när det har gått lite tid och jag fått distans till boken. Men grundvillkoren är att jag har kunnat tillbringa sammanlagt flera månader i Ukraina som del av jobbet för LNB samt haft en rad andra förutsättningar för att kunna avsätta den tid som krävs för att skriva en bok. Det underlättar att Ukraina är hemmaplan för mig. Jag har med mig språket och kulturen, har jobbat i Ukraina till och från i många år, känner mycket folk och kan göra väldigt mycket på egen hand när jag är där.
Det underlättar att Ukraina är hemmaplan för mig.
Du är född i Odessa. Kan du berätta om din bakgrund?
Mina föräldrar träffades i Odessa under sin studietid. Mamma, som nu inte är i livet, hade kommit dit från Ryssland för att läsa på en sjöfartsskola. Pappa var militärstudent från Uganda och utbildade sig till officer inom luftvärnet. Jag föddes 1975 och något år senare började min far konspirera mot Idi Amins ugandiska regim som han var tänkt att tjäna. Hans överordnade i Uganda fick reda på det och hemkallade honom. Det ville han förstås inte vara med om, så han smet till Sverige och sökte politisk asyl. Det var 1977. Vid samma tid tog min mormor och gammelmormor mig till Ryssland medan min mamma läste fem år till på telekommunikationshögskola i Odessa. Ett par år efter att hon blev klar där fick vi tillåtelse att flytta till Sverige för att återförenas med min pappa.
Vid ett tillfälle fick du oss att lova att trycka boken även om du inte kom tillbaka. Vart skulle du då?
Det är en sådan sak som låter mer dramatisk än vad den är. Det var säkerhetsmässigt inget särskilt med den resan – visserligen österut men inte till den omedelbara frontlinjen den gången. Samtidigt kan man inte ta något för givet i Ukraina och det var bra för mig att veta att oavsett vad som händer så kommer det jobb jag lagt ner att utmynna i en bok. Allt som kan ge positiva tankar och undanröja oro är av godo.
Vad har förvånat dig mest under arbetet med boken?
Jag jobbar i Ukraina. Inget förvånar mig …