Piketty Explained: Introduction, Critique, and Summary: ”Capital in the Twenty-First Century” (Density Single)

Volante lanserar nu Density, ett internationellt och digitalt imprint som är inriktat på kortformatet ”boksinglar”.

Första titeln är en översättning av Jesper Roines introduktion till Thomas Pikettys forskning. På engelska är titeln ”Piketty Explained — Introduction, Critique, and Summary: ”Capital in the Twenty-First Century”. Priset är 2,99 dollar på Amazon.

Density är resultatet av en idé som vi burit på ett tag. Målet är att i högre grad tillgängliggöra kunskap och bra berättelser. Vi inriktar oss mot tre grupper av författare: forskare, experter och journalister. Jag förklarar mina tankar bakom Density i ett blogginlägg.

Christofer Laurell, forskare på Volante Research och Stockholms universitet, kommer arbeta med den akademiska utgivningen. Vi har också stöd av Emma Stenström — läs henne om vikten av att nå ut — och Pelle Snickars — som skriver om open access kontra den här typen av distribution.

Många titlar är på gång framöver. Håll utkik (twitter @theDensity) — och hjälp oss gärna med att köpa en titel eller skriv en recension. Då lovar jag att bjuda på en öl vid tillfälle!

Volantes senaste medarbetare heter Ulrika Bergwall. Varmt välkommen säger vi och passar på att ställa fyra frågor till Ulrika.

Välkommen till Volante. Varför sökte du dig hit?

Tack! Jag sökte mig till Volante därför att jag ville vara en del ett företag som vågar ta nya grepp kombinationen kvalificerad kunskap och smart förpackning. Volante har tidigare gett ut flera böcker som överraskat och utmanat mina föreställningar; det gillar jag. Ta Freakonomics eller Malcolm Gladwell som exempel, där författarna med driv i berättelsen ställer ”sanningar” på huvudet. Att få nya synvinklar och tvingas tänka nytt är viktigt för mig. Sen är jag också övertygad om redaktörens roll – urval och paketering – blir allt mer central framöver och att Volante kommer att vara en av de mest omtyckta.

Du har tidigare bland annat arbetat på Talarforum. Vad gjorde du där?

Jag har arbetat i flera roller, men senast som Concept Director och ansvarig för ett affärsområde med samma namn: Concept. Området består av ett specialistteam som gör koncept och programinnehåll till event-, pr-, och kommunikationsbyråer. Det handlar om att matcha rätt personer med rätt tillfälle och att leverera inspirerande material. Det påminner en hel del om det jag ska göra hos Volante: välja intressanta perspektiv, hitta sätt att förpacka det och sedan nå rätt mottagare.

Nu skiftar du från talarförmedling till Volante som har en grund som bokförlag. Hur ser ditt intresse ut för böcker?

Som Uppsala-Stockholm-pendlare har jag tid till att läsa varje dag. Rena rama lyxen. Vad jag läst har sett väldigt olika ut genom åren. Extra förtjust är jag i facklitteratur, att lära mig saker håller mig fokuserad. Som småbarnsförälder har romaner en tendens att få mig att somna alldeles för snabbt… Är även betuttad i känslan av en bok. Det finns något evigt över boken. Och fysiskt.

På Volante ska du arbeta med att hitta nya författare, spännande ämnen och samarbeten. Vad krävs för att man som talare eller författare ska nå ut idag?

Ja, om jag ändå hade ett kort svar på den frågan. Som så ofta är det flera faktorer som spelar in. Allt viktigare blir dock tydlighet samt att vara autentisk. Jag brukar säga att den som inte kan förenkla antingen inte kan sitt ämne tillräckligt väl eller inte har lagt ner tillräckligt med tid på att förbereda sig. Flera, bland andra Churchill, har blivit förknippad med citat i stil med: If I had more time, I would have written a shorter letter. Därmed inte sagt att kortare alltid är bättre, men på en scen är det viktigt att innehållet är relevant och bearbetat. Publiken ska bjudas in till en berättelse som fastnar. Att förenkla är en konst som tar tid, kunskap och passion, och de vi ser lyckas idag behärskar den konsten. Om man som talare eller författare har som mål att nå en bred publik får kunskapsinnehållet helt enkelt inte vara svårtillgängligt, vilket inte är detsamma som att säga att det inte får vara svårt. Självklart skiljer sig det skrivna och det talade ordet åt – men narrativet är och bör vara centralt oavsett.

Jag ska även inledningsvis jobba med att hitta författare till Volantes nya internationella imprint Density, och då är också kortformatet och tilltalet i fokus.

Imorgon tågar Brasilien och Kroatien in på Arena Corinthians i São Paulo för att drabba samman i VM:s premiärmatch. Under en dryg månad ska trettiotvå länder göra upp om världsmästartiteln. I VM är varje minut av varje match av högsta betydelse, ett litet misstag någonstans längs vägen kan innebära tack och hej och kanske en ny chans om fyra år. Och det finns inget moment där detta blir så tydligt som vid en straffläggning; en decimeter hit eller dit kan vara skillnaden mellan triumf och nederlag. (Minns till exempel Asamoah Gyans straff då Ghana mötte Uruguay i semifinal i VM 2010.) Men vad säger egentligen statistiken? Hur ska man bäst skjuta en straff? Svaren hittar vi i Steven D. Levitt och Stephen J. Dubners kommande bok ”Tänk som ett freak”. Ibland är raka vägen framåt faktiskt det allra djärvaste vägvalet, se bara på Andrea Pirlo nedan.

Tänk dig att du är fotbollsspelare. Du har lett ditt landslag nästan ända fram till VM-guldet. Det enda du behöver göra nu är att lägga en straffspark. Du har statistiken på din sida – nästan 75 procent av alla straffsparkar på elitnivå går i mål. Publiken tjuter när du lägger bollen på straffpunkten. Målet är bara 11 meter bort; det är 7,32 meter brett och 2,44 meter högt. Målvakten stirrar ut dig. När bollen väl far iväg från din fot kommer den att komma emot honom i 130 kilometers hastighet. Eftersom det går så fort har han ingen möjlighet att vänta och se åt vilket håll du sparkar bollen; han måste gissa och slänga sig ditåt. Om målvakten gissar fel ökar dina chanser med ungefär 90 procent. Det bästa alternativet är att sparka så hårt mot ena hörnet att målvakten inte hinner rädda skottet även om han gissar rätt. Men ett sådant skott har små marginaler – om du bara skjuter en aning snett så missar du. Så du kanske föredrar att ta det lite lugnare, eller sikta en bit bort från hörnet – men då har målvakten större chans om han gissar rätt. Du måste dessutom välja mellan det vänstra och det högra hörnet. Är du som de flesta fotbollsspelare högerfotad, så är vänstern din “bästa” sida. Det innebär både större styrka och bättre precision – men det vet förstås målvakten också. Det är därför målvakter i 57 procent av fallen slänger sig mot det vänstra hörnet från straffläggaren sett, och åt höger bara 41 procent av gångerna. Där står du nu – publiken vrålar, ditt hjärta bultar stenhårt – och du förbereder dig för en livsavgörande spark. Världens ögon vilar på dig, och i ditt land ber man för dig. Om bollen går in kommer ditt namn alltid att uttalas i den ton som man använder om sina mest omhuldade helgon. Om du missar – du vågar inte ens tänka på hur det blir i så fall. Alternativen snurrar runt i ditt huvud. Starka eller svaga sidan? Stenhårt upp i krysset, eller kanske lite mer försiktigt? Har du lagt straffar mot samma målvakt förut – vartåt siktade du då? Och åt vilket håll slängde han sig? Medan du funderar på detta tänker du dessutom på vad målvakten tänker, och du kanske till och med tänker på vad målvakten tänker att du tänker. Du vet att du har cirka 75 procents chans att bli hjälte, inte illa alls. Men skulle det inte vara trevligt att bättra på den statistiken lite? Det kanske finns ett mer konstruktivt sätt att angripa problemet? Kan du möjligen överlista motståndaren genom att tänka längre än näsan räcker? Du vet att målvakten försöker bedöma om det är bäst att slänga sig åt höger eller åt vänster. Men tänk om… tänk om… tänk om du varken ska sparka åt höger eller åt vänster? Tänk om du gör det mest korkade som finns och sparkar bollen rakt framåt i målburen? Jovisst är det där målvakten står just nu, men du är rätt säker på att han kommer att lämna platsen så fort du har kickat till bollen. Kom ihåg fakta – i 57 procent av fallen slänger sig målvakter åt vänster och i 41 åt höger – det betyder att de bara stannar i mitten ungefär i 2 fall av 100. En målvakt som slänger sig kan förstås fortfarande ta en boll som går rakt in mot mitten, men hur ofta händer det? Om du bara kunde se statistik över alla straffsparkar mot mitten av målet! Okej, vi råkar faktiskt ha tillgång till fakta: en spark mot mitten kan verka riskabel, men den har sju gånger så stora chanser att träffa målet som en spark mot hörnet. Vågar du ta den risken? (Hur förlöjligad är inte Andrea Pirlo när han försöker samma som i videon ovan, men misslyckas.)

Trots att en straffspark som styrs mot målburens mitt har betydligt större chanser att gå i mål, är det bara 17 procent av alla straffar som skjuts rakt framåt. Varför är det så få? Ett skäl är att det vid första anblicken verkar vara en urdålig idé att sikta mot mitten. Vadå skjuta rakt på målvakten? Det verkar helt enkelt onaturligt, ett uppenbart brott mot sunda förnuftet – fast det gjorde idén att förebygga sjukdomar genom att ge folk sprutor med samma bakterier som orsakade dem också. Dessutom har straffläggaren fördelen av att ovissheten är på hans sida: målvakten vet inte åt vilket håll spelaren tänker sparka. Om alla straffläggare alltid gjorde på samma sätt, skulle betydligt fler straffar misslyckas; om de började sikta rakt framåt oftare skulle målvakterna anpassa sig. Det finns ett tredje skäl till att inte fler strafflägare skjuter mitt i målet, särskilt i prestigefyllda sammanhang som världsmästerskap. Men detta skulle ingen fotbollsspelare i världen erkänna: de är rädda för att göra bort sig. Tänk dig att du är den där spelaren som ska lägga straffen. Vilken är din viktigaste drivkraft i detta ytterst omskakande ögonblick? Svaret kan verka självklart: du vill göra mål och vinna matchen åt ditt lag. Om så är fallet visar statistiken tydligt att du borde sparka bollen rakt mot mitten på målet. Men är din innersta motivering verkligen att vinna matchen? Tänk dig att du står där med bollen framför fötterna. Mentalt har du just bestämt dig för att sikta mot mitten. Men vänta lite – tänk om målvakten inte slänger sig? Tänk om han av någon anledning står kvar, och du sparkar bollen rakt i magen på honom, så att han räddar sitt land utan att behöva röra en fena? Hur patetiskt skulle inte det vara! Nu är målvakten hjälte, medan du måste flytta utomlands med familjen för att komma undan potentiella lönnmördare. Så du tänker om. Du tänker på att följa den traditionella vägen och skjuta mot ena hörnet. Om målvakten gissar rätt och tar bollen – tja, då har du gjort ett tappert försök, även om det överglänstes av en ännu tapprare insats. Du blir visserligen inte hjälte, men du lär å andra sidan inte behöva emigrera.

Om du följer den själviska impulsen – och skyddar ditt eget rykte genom att inte göra någonting som kan visa sig vara dåraktigt – så siktar du antagligen mot ena hörnet. Om du följer det kollektiva incitamentet – och försöker vinna matchen åt ditt land, trots att du personligen riskerar att göra bort dig – så sparkar du bollen rakt framåt. Ibland är raka vägen framåt faktiskt det allra djärvaste vägvalet.

***

Ovanstående text är ett utdrag ur Steven D. Levitt och Stephen J. Dubners kommande bok ”Tänk som ett freak”, som släpps i september 2014 i översättning av Ulrika Junker Miranda.

Volante AB köper bokförlaget Bookhouse Editions AB.

Därmed rymmer Volante de böcker och författare som nått flest läsare inom genren management de senaste åren.

Bookhouse har givit ut storsäljare som Jim Collins Good to great, Daniel Pinks Drivkraft, Frans Johanssons Medicieffekten och Kjell A. Nordströms och Jonas Ridderstråles Funky Business-böcker.

Volante blir i och med förvärvet också hem för ytterligare en ”Nobelpristagare”. Nu tillkommer fredspristagaren Muhammad Yunus, som för övrigt kommer till Sverige om några dagar. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman är sedan tidigare på Volante (och priset heter förstås Riksbankens pris till Alfred Nobels minne).

Bookhouse är en inspirationskälla på flera sätt. Jag kan gilla hur de har verkat vid sidan av den förlagsbransch som får mest ljus i både media och bokhandel, men som ändå nått många läsare. De har ordnat egna seminarier, de har varit innovativa hur de arbetar med och säljer böcker (till exempel så crowd-översatte de Yunus böcker), de har funderat över utvecklingen inom sitt fält (läs grundaren Jan Lapidoths blogginlägg om ”inflation i managementlitteratur” och vad vi kan lära oss av ”tänkarna”).

Under Bookhouse tak ryms många fina böcker och författare, och för att nämna några: Tor Nørretranders är en fantastisk vetenskapsjournalist som slog igenom med Märk världen; hans bok Den som ger bort mest vinner uppbär lika stark påverkanskraft och klokskap. Ekonomiprofessorn Alf Rehn fortsätter enträget att vrida och vända på olika ämnen. Björn Söderberg är en av flera som skriver om samhällsentrepenörskap, men som med sina egna exempel är särskilt inspirerande.

Jag är också glad över Jan Lapidoths fina överlämningsord: ”BookHouse böcker, författare och kunder får nu ett nytt och varmt hem hos Volante.”

Bookhouse kommer på kort sikt finnas kvar som eget förlag, men på längre sikt gå upp i Volante.

Förvärvet är en del i Volantes satsning på både kvalitet och tillväxt. Från good to great om vi ska låna från Jim Collins.

Bloggposten ”Work in progess: ett omslag blir till” som vi publicerade för ett par veckor sen har fascinerat många. I posten beskriver vi hur omslaget till Pelle Snickars kommande bok ”Digitalism” blev till – och redovisar samtliga 35 skisser som formgivaren Viktor Hertz tog fram innan vi landade rätt.

Det nylanserade bokmagasinet ”Fyrahundrafemtio” plockade upp bloggposten och passade på att intervjua Viktor Hertz:

***

För övrigt tycker vi att det är roligt att Svensk Bokhandels tidigare chefredaktör, Lasse Winkler, och hans medarbetare har satsat stort och lanserat det läsvärda och snygga magasinet ”Fyrahundrafemtio”. Den som undrar över tidningens namn får svar i första numret.

Att göra ett bokomslag hör till både det roligaste och det svåraste i processen när en bok blir till. Roligt är det därför att det ju är fundamentet i den fysiska gestaltningen av boken: det ”blir” boken. Omslaget blir det vi ser framför oss när när vi tänker på boken.

Svårt är det av flera anledningar. För det första därför att det är så definitivt; när man väl har bestämt sig finns ingen återvändo. För det det andra så ska man försöka sätta sig in i vad ni som ska läsa boken tycker och tänker (och vad ni köper!).

Ibland landar man i en perfekt idé på första försöket och ibland får man skissa, bestämma sig, ändra sig, skissa om och slita sitt hår rätt många gånger innan man träffar rätt. Nedan illustreras processen med att färdigställa omslaget till Pelle Snickars kommande bok ”Digitalism”. Denna gång tog det 35 försök.

Formgivare är supergrymma konstnären och grafiska designern Viktor Hertz.

Vi passar på att ställa fyra frågor till Pelle Snickars, vars bok ”Digitalism” utkommer i maj 2014 på Volante förlag. För att följa arbetet med boken kan du läsa Pelles blogg eller följa honom på Twitter. Vill du veta mer om bokens omslag, läs vår tidigare bloggpost Work in progress: ett omslag blir till.

Vem är Pelle Snickars?

Jag är en 42-årig medieforskare som under snart ett decennium också varit chef – och samtidigt rört mig mellan olika miljöer: myndighetssektorn, förlagsbransch, näringsliv och universitetsvärld. – Även om jag under flera år inte har varit anställd vid ett universitet så har det varit viktigt för mig att hålla kontakten med forskarvärlden. Nyligen återvände jag också formellt till universitetsvärlden eftersom jag fått en medieprofessur vid Umeå universitet. Faktum är dock att jag velat en aning i min identitet. För två år sedan sökte jag faktiskt tjänsten som riksbibliotekarie, och blev bland annat slutintervjuad av statssekreteraren: – Inför den anställningsintervjun var jag ganska nervös, det sa erkännas. Men efter att ha funderat en stund så tackade jag nej. Jag är forskare i grunden, och det är forskning, skriva och läsa jag vill ägna mig åt. Men inte bara för en smal akademisk grupp. Tvärtom riktar jag mig alltid till en bredare krets av intresserade. – Det roar mig helt enkelt att arbeta och skriva i gränslandet mellan forskning och forskningskommunikation.

Du har nyligen bytt jobb, från forskningschef på Kungliga biblioteket till medieprofessor vid Umeå universitet. Vad kommer du forska om?

Huvudteman i min forskning rör förhållandet mellan äldre och nya medier, jag har skrivit om mediehistoria och om medie-ekonomi, men också intresserat mig för digitalisering av kulturarv och betydelsen av ny teknisk infrastruktur för humaniora. Bland annat har jag under många år drivit flera audiovisuella forsknings- och digitaliseringsprojekt. – I min tidigare forskning ägnade jag mig en hel del åt mediers användande under 1900-talet, och vi kommer därför att starta ett internationellt mediehistoriskt seminarium uppe i Umeå. Men jag är också intresserad av den tekniska infrastrukturens betydelse för digitala medier. Om till exempel en stor del av en tidnings läsare köper surfplattor, hur påverkar det tidningarna? Jag vill också undersöka hur vi ska spara och arkivera vårt kulturarv, och hur vi ska få människor att utforska de samlingarna. Här har vi mycket att lära från de stora nätföretagen. Se till exempel på Spotify, som ju egentligen är ett gigantiskt musikarkiv. Hur bygger de upp sin databas? Hur kan man söka i den? Hur får de sina användare att känna sig bekväma i databasen? Det är frågor som vi bland annat kommer att undersöka i ett nytt Vetenskapsrådsprojekt som jag leder, ”Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution”.

Din bok har titeln ”Digitalism” – vad är det? 

Som medievetare är jag rättså bred, och det är också därför som jag under lång tid intresserat mig för digitaliseringen som en samhällsförändrande kraft. Ur ett mediehistoriskt perspektiv har digitaliseringen på mycket kort tid förändrat det mediekulturella landskapet – medievärlden har drastiskt bytt utseende, det offentliga samtalet och kulturen likaså. Om industriella tankar och maskinromantik var den underström som influerade moderniteten (och modernismen), är dagens datorbaserade flöde av information den samtida digitalismens standardvärde. – Termen digitalism är såtillvida ett sätt att beskriva ett tillstånd (eller en pågående process). Men en ism kan också vara militant och propagera för ett visst synsätt; och det gäller även digitalismen i allra högsta grad. Digitaliseringen sägs ju skapa nya ”möjligheter” – men alla är förstås inte digitala vinnare. En av digitalismens mer brännande frågor handlar därför om hur man ska förstå den politiska och ekonomiska retorik där analog numera betyder gammal – och digital skinande ny och modern.

Vilken är nästa stora digitaliseringstrend?

Den är redan här och handlar om hur vi konsumerar medier och kultur– men framför allt varför vi gör det. Upplevelser håller för närvarande på att ersätta objekt. – Det är en väldigt stor omställning, skulle jag vilja hävda, där ny typ av musik- och filmaccess idag sätter agendan. Själva konsumtionsakten har helt sonika förändrat sig, speciellt i form av strömmande innehåll i olika mediala och kulturella former. Det verkligt intressanta med denna trend – som förstås också är kopplad till diverse molntjänster – är att den ställer kulturekonomin, ja rentav hela mediekapitalismen på huvudet. I digital form är det helt enkelt inte längre självklart, eller ens önskvärt att köpa och äga innehåll – det handlar alltså i viss mån om en helt ny typ av konsumtion av medier och kultur i form av tjänster som vi genom våra ständigt uppkopplade apparater alltid har tillgång till.

***

Har du frågor eller vill veta mer? Kontakta press[@]volante.se eller ring oss på 08–702 15 19

Vi blickar tillbaka på ett fantastiskt 2013 och vill tacka till alla som hjälp till att göra det så bra – våra författare, alla boklådor, formgivare, korrekturläsare och många fler. Och stort tack till alla ni som köpt och läst någon av böckerna vi gett ut i år, det är ju för er vi finns och tack vare er vi kan ge ut fler spännande böcker.

2013 har det blivit tio boksläpp, och flera 2012-titlar (till exempel Anders Mildners ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans” och Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt”) har kommit som pocket.

Härnäst, våren 2014, väntar bland annat Micael Dahlens första roman ”Livet på Mars”, Malcolm Gladwells hyllade ”David och Goliat”, MIT-forskaren Max Tegmarks episka resa genom universum, forskaren och bloggaren Nina Åkestams första bok ”Meningen med hela skiten” samt medieprofessorn Pelle Snickars berättelse om hur hela vår tillvaro blev internet i boken ”Digitalism”.

Även om Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” först utkom i november 2012 så har boken och dess framgångar i hög grad påverkat vårt 2013. Sedan Kahneman medverkade i Skavlan i början på mars så har boken sålt i närmare 70 000 exemplar (!). Fantastiskt. En inte allt för vild gissning är att boken kommer att bli läst och omtalad även under 2014 och för lång tid framåt.

*

Den allra första boken vi gav ut i år släppte vi redan den 6 januari 2013 – antologin ”Framtidsutmaningar: Det nya Sverige”. Boken var en samarbetsproduktion mellan vårt imprint 8tto och regeringens Framtidskommission. Syftet med antologin var att teckna en karta över framtida samhällsutmaningar som Sverige står inför. Redaktör för antologin var professor Jesper Strömbäck och bland de medverkande skribenterna fanns bland andra Johan Rockström, Qaisar Mahmood, Viveca Ax:son Johnson, Klas Eklund och Mernosh Saatchi (se alla här).

*

Bok nummer två hade release den 14 februari och var Caroline Hainers debutroman ”Inte helt hundra”. Boken var inte bara Carolines debutroman, det var även Volantes debut som romanutgivande förlag. ”Hennes berättelse är rappt och roligt berättad med en mörk underton, lite som en kvinnlig version av Nick Hornbys High Fidelity”, skrev Svenska Dagbladet. ”Inte helt hundra” kom nyligen ut i pocket, med ett nytt snyggt omslag. Caroline skriver just nu på bok nummer två, hur det arbetet går framåt kan man följa på hennes blogg Jazzhands.

*

Den tredje boken vi gav ut i år var även den en antologi gjord i samarbete, denna gång tillsammans med Handelshögskolan i Stockholm och Vinnova. Fem forskningsprojekt om ledarskap i den kulturella och kreativa sektorn sammanfattades i antologin ”Kreativt kapital”, som utkom i mars. Redaktörer var Lars Strannegård och Emma Stenström från Handelshögskolan i Stockholm. I samband med boksläppet anordnade vi också ett seminarium.

*

Bok nummer fyra och bok nummer fem kom i juli och var två uppdateringar på Micael Dahlens bok ”Nextopia”, en svensk version och en engelsk version. ”Nextopia” fortsätter sälja bra och fascinera människor världen över, den kom nyligen ut på tyska och kommer under 2014 ut i Sydkorea. Därför fräschade vi upp den svenska och engelska versionen med ny statistik och nya exempel, och gav den dessutom en guldförpackning. Det är den värd!

*

Sedan kom den efterlängtade hösten. Första bok ut där var hjärnforskaren Pontus Waslings bok ”Minnet, fram och tillbaka”. Boken släpptes i början av augusti. Våra minnens makt över våra liv fascinerade många och boken blev snabbt en snackis. Pontus intervjuades i bland annat DN, SvD, GP, SVT och TV4. Det bästa citatet om boken hämtar vi från Helsingborgs Dagblad: ”Jag får fan en uppenbarelse av läsningen. Det förklarar varför min hjärna fungerar som den gör.” Pontus kan man följa via hans blogg eller på Twitter.

*

Nästa bok på tur var Per Grankvists ”Engagemang – Batman, Putnam och jag” som kom i slutet på oktober. Per, som länge intresserat sig för hur företag kan ta ansvar, vände denna gång blicken mot individen: hur, varför och vad engagerar oss människor? Se gärna Per berätta mer i ”En bok, en författare”. Detta är en bok som det kommer refereras mycket till under det stundade ”supervalåret” 2014. ”En av årets bästa böcker”, tyckte DN. Vi håller med!

*

Årets åttonde bok var även den en roman – Deborah Levys hyllade ”Simma hem”. Boken har fått en mängd fina recensioner, till exempel i Kulturnytt och UNT. Och när Svenska Dagbladet skulle välja årets bästa böcker fanns den med på listan. Levy kommer att besöka Stockholm den 6 februari 2014 för att medverka på Internationell författarscen.

*

Bok nummer nio var journalisten Björn Hedensjös ”En perfekt natt : varför du sover och hur du gör det bättre”. Sömn är omgärdat av många myter och missuppfattningar. Journalisten Björn Hedensjö ville reda ut vad som egentligen stämmer och se vad några världsledande forskare hade att säga om saken; resultatet blev en underhållande och viktig bok. Vill man läsa mer om boken kan man kika på vad till exempel Sydsvenskan, Bokhora, Dagens industri och DN har skrivit om den.

*

Årets sista bok – Adam Grants ”Ge och ta: en annorlunda framgångssaga” – hade släppdatum den 5 december. Professor Adam Grant är en av USA:s mest hypade unga forskare och tokhyllade ”Ge och ta” låg länge på bästsäljarlistorna. Boken levererar ett lika kraftfullt som överraskande budskap: snällast vinner! Läs intervjuer med Grant i till exempel DN och Dagens industri.

Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström väljer sina favoriter för 2013. Vi är glada över att han lyfter fram Deborah Levys ”Simma hem” som vi släppte i svensk översättning i slutet av hösten.

Romanen är värd sin uppmärksamhet.

Få författare, särskilt inte inom non-fiction eller sakprosa, har varit så inflytelserika på den här sidan år 2000 som Malcolm Gladwell. Det var året som han slog igenom med The Tipping Point och även om inte alla har läst honom så är det få inte som inte har hört uttryck som ”tipping point” eller tiotusentimmarsregeln.

Det hade givetvis varit fantastiskt att ha följt med honom under alla dessa år, men vi på Volante är mycket glada att börja samarbetet just med hans nya bok David och Goliat.

Det är Gladwells mest engagerade och känslomässiga bok. Han tar ställning mot lagar och missförhållanden och agerar mindre som bara en passiv åskådare och berättare. Han berättar om inbördeskriget i Nordirland, om Martin Luther King Jr:s uppror och – i en av de mest minnesvärda passagerna – om läkaren som furiöst kämpade sig framåt för att hitta något som kunde stävja blodcancer. Jag tror aldrig jag har blivit tårögd av någon av hans böcker tidigare, men det hände när jag läste David och Goliat.

Uppdatering: Jan Gradvall i DI Weekend gör en liknande analys. Han skriver: ”jag tycker att Gladwell bara blir bättre. David och Goliat är argare än någon av hans tidigare böcker. Exemplen från amerikanska medborgarrättsrörelsen, konflikten på Nordirland och förföljelsen av judar i Frankrike under andra världskriget framstår som skrivna med blodiga knogar.”

Boken skiljer sig på så sätt mot The Tipping Point. Tim Lewis i en intervju i Esquire formulerar det bra: den boken var en produkt av sin tid, millennieskiftet med dotcom-vågen och efter några år då populärkultur hade intagit sin plats på scenen för intellektuell analys. ”Reading The Tipping Point was like listening to an iPod shuffle as it curated an eclectic but inspired selection of tracks. David & Goliath, meanwhile, is most definitely an album.”

Gladwell säger själv i intervjun: “Jag skrev min första bok i trettioårsåldern. Jag kunde inte ha skrivit den här boken i trettioårsåldern. Jag var helt enkelt inte kapabel att göra det som jag kan göra nu.”

Boken fångar i sin samhällsanalys många områden och tangerar liksom tidigare även företagande. Forbes och Inc tar upp just entreprenörsperspektivet och Gladwell berättar i boken om Ingvar Kamprad och Ikea.

Men några likheter kvarstår. Berättandet står i centrum och det är lika underhållande som vanligt. Kanske är det också det som gör att boken fäster. Det är få andra författare vars verk stannar kvar och kommer tillbaka till mig så länge och så ofta som Gladwell. En förklaring återfinns i Pontus Waslings Minnet, fram och tillbaka. Han skriver ju att det är det som engagerar som man sedan kommer ihåg.

Det är på så sätt inte märkligt att Gladwells böcker verkar återberättas mer och leva längre än alla andra titlar i samma genre.