Nicklas Lundblad

Nicklas arbetar med frågor om framtid, teknik och samhälle. Han han skrivit över hundra artiklar för Svenska Dagbladets Under strecket-vinjett. Nicklas bok Frågvisare utkommer på Volante förlag. Mer om Nicklas

Människans viktigaste verktyg

  • 15 min

Frågvisare handlar om den mänskliga nyfikenheten, hur den uppkommit, vad som skiljer oss från djuren.
Bättre frågor kommer att hjälpa oss att skaffa oss en bättre bild av världen. Den här boken ger förslag på hur.

»Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?« Året är 1901, och det är August Strindberg som ställer denna fråga till Harriet Bosse. Hon niger, säger ja tack, och senare samma år gifter de sig. Det blir som det blir med det äktenskapet. Efter några år blir det skilsmässa. Det är kanske inget att förundras över, Strindbergs två tidigare äktenskap hade också slutat illa. Det intressanta är affärens start. En direkt uppmaning, »Fröken Bosse, skaffa ett litet barn med mig!« hade knappast fungerat lika bra. Frågan kan ha en alldeles särskild kraft.

Frågor spelar en mycket stor roll för oss människor, de ramar in våra liv. Från det nyfödda barnets första blick – »vad var det som hände?« – till den döendes sista suck – »var det här allt?« – ägnar vi oss åt att ställa frågor, om och till världen. Det är vårt första och vårt sista förhållningssätt. Det är också med frågornas hjälp vi förändrar världen. Ta något så enkelt som fickor på kläder, en oväntat sen uppfinning. Människor har varit påklädda i tiotusentals år, men först för runt 500 år sedan började fickor bli vanliga. Innan dess hade man haft små väskor av olika slag, ofta fastknutna i bältet. En vacker dag var det någon som frågade sig om dessa små väskor inte kunde sys fast direkt i kläderna i stället. Vore det inte enklare? Så var fickan född. Med frågornas hjälp utmanar vi det som varit och är, upptäcker nya aspekter av tillvaron, ser den på nya vis.

Det är vårt första och vårt sista förhållningssätt.

Den här boken handlar om den mänskliga nyfikenheten, hur den uppkommit, hur den kommer till användning på skilda områden, hur den kan förbättras. Vi människor är ett nyfiket släkte, och denna nyfikenhet fick oss att lämna Afrika en gång för länge sedan, ge oss ut på haven, utforska kontinenter och försöka få ihop en fungerande bild av världen. I dag vet vi saker om de mest avlägsna delarna av universum, vi har en god bild av vad som hände innan det fanns människor, till och med av hur universum såg ut innan jorden bildades. Utan vår nyfikenhet hade våra förfäder inte gjort denna resa. De skulle ha stannat kvar i Afrika, de hade varit en annan sorts varelser, och allt hade varit väldigt annorlunda.

För att orientera oss i tillvaron tar vi hjälp av våra sinnesorgan. Med ögonen utforskar vi omgivningen – den synliga delen av omgivningen. Näsan ger oss vägledning om vilka flyktiga ämnen som finns i närheten, och med hjälp av öronen får vi information om ljud. Vi känner på saker och ting för att lista ut vad de är gjorda av, hur mycket tryck de står emot, vad de väger och så vidare. Men så har vi också denna vår nyfikenhet som inte är beroende av något visst sinnesorgan utan använder alla. Den är som ett extra organ, utöver de andra sinnesorganen. Den får oss att sniffa runt, ta en extra titt, stå stilla och skärpa vår hörsel, känna efter vad vi har i vår närhet. Det är den som driver små barn att tugga på allt de får tag i. Det är också den som får oss att ställa frågor.

frågan är det som händer när vår nyfikenhet får språklig dräkt

Nyfikenhet finns hos andra djur än människan, men som vi ska se är den så mycket mer uttalad och utvecklad hos oss. Vi använder den för få en tydligare uppfattning om vår omgivning än den nakna bild som våra sinnen först ger oss. Våra sinnen är inte särskilt goda informationskällor utan den extra input vi skaffar oss genom att rota runt i världen. Skulle du inte kunna röra dig utan bara titta rakt fram så skulle bilden av den omgivande världen vara just bara en bild – det fattas något väsentligt i din kunskap. Vi människor arbetar ständigt på att komplettera denna bild. Vi söker andra perspektiv (hur ser bordets undersida ut?, vi böjer oss ned och tittar), och använder oss av de andra sinnena för att komplettera bilden ytterligare (är bordsskivan ihålig?, vi knackar och lyssnar).

Här är vår nyfikenhet central – och frågan är det som händer när vår nyfikenhet får språklig dräkt. Därför är frågan vårt centrala redskap för att orientera oss i världen, och ju mer vi får reda på, desto mer vill vi veta. De obesvarade frågorna hopas. Vi växer aldrig ifrån frågandet, och med »vi« menas här både den enskilda människan och människosläktet, släktet av frågande varelser.

Den här boken tar upp frågandet ur flera perspektiv. Vi tittar på hur vi människor har uppstått som frågande varelser, och vad som skiljer vår medfödda nyfikenhet och vårt sätt att ställa frågor från djurens frågelika aktiviteter (hunden som nosar runt i det nya huset innan den kommer till ro). Vi ska även titta närmare på nyfikenhetens och frågornas betydelse inom vetenskapen, filosofin, konsten och politiken. Vi kan på så vis förstå frågandet ännu lite bättre och därmed också förhoppningsvis ställa ännu lite bättre frågor. Kanske stämmer det att det inte finns några dumma frågor (men vi har några exempel på lager!), men det går i varje fall att lära sig att ställa bättre frågor. Och bättre frågor kommer att hjälpa oss att skaffa oss en bättre bild av världen.

Vi kan hitta två teman eller strömmar i boken, som möts någonstans i mitten. Den första är närmast biologisk. Vilka faktorer är det som gör att just människor ställer frågor, och hur skiljer vi det mänskliga frågandet från den allmänna nyfikenheten, som finns också hos andra djur? Även andra djur uppvisar en generell nyfikenhet och utforskar, mer eller mindre systematiskt, sina omgivningar. Men andra djurs omgivningar är enklare än människors. Andra djur har en omvärld, en Umwelt (den balttyske biologen Jakob von Üxkulls term) som är mer lätthanterlig, mer möjlig att överblicka. Människor – djurvärldens stora generalister – har en Umwelt där så mycket mer är relevant. Och en mer komplicerad Umwelt betyder att mer komplicerade metoder krävs för att undersöka den.

Det är i själva verket rimligt att säga att det är i och med frågandet som människan blir till människa.

Här kommer det mänskliga frågandet in. Ta till exempel en kackerlacka i ett kök. För kackerlackan finns det två intressanta uppgifter i detta kök. Dels finns det något att äta här?, dels är något farligt i närheten? Jämför med den människa som kliver in i samma kök: Är det inte dags att byta golvet snart? Hinner jag ta en kopp kaffe innan jag måste rusa? Finns det mjölk kvar? Är inte den där mattan ganska ful egentligen? Var ligger bilnycklarna? är exempel på frågor som kan flimra förbi i medvetandet. Den varelse som har sådana uppsättningar tankar i huvudet måste vara annorlunda konstruerad än kackerlackan, och denna annorlunda konstruktion kommer att ge sig till känna i olika sätt att hantera omvärlden.

Vi människor har också ett språk för att ställa frågor. Vi ställer fler frågor, av mer olika slag, och vi ställer sociala frågor – vi frågar andra. Det bygger på att vi använder oss av andra människor som kunskapskällor. Här är vi praktiskt taget unika i djurvärlden. Och det är i just detta avseende som det mänskliga frågandet intar en särställning. Det är i själva verket rimligt att säga att det är i och med frågandet som människan blir till människa.

Vi inser därför snabbt att vi inte kan reducera den mänskliga nyfikenheten, vårt oupphörliga frågande, till ett biologiskt fenomen. Vi människor bygger vår kunskap på varandras kunskap. Och detta görs systematiskt, på ett sätt som verkar komma naturligt. Barnets frågande är vägen in i en begriplig värld. Utan frågorna kommer barnet aldrig kunna hantera denna värld, för den är så komplex att man inte kan utrusta någon att i förväg begripa den. Så varje individ som tar steget in i den måste skaffa sig denna kunskap via andras kunskap. Det ställer kognitiva krav och sätter samtidigt fingret på något viktigt: Vårt frågande måste kombineras med en inställning att det finns något att hämta i omgivningen, och en tro på att andra är villiga att ge oss den information vi vill ha. En föraning om detta kan vi se i hur barnet hanterar pekande. Det är mycket få djurarter som inte tittar på fingret på den som pekar, och människan är en av dessa. Vi tittar på det utpekade, och det kommer sig helt naturligt för oss. Ingen behöver lära barnet att göra det.

Barnet behöver inte lära sig att ställa frågor. Den frågande attityden finns med från början. Barnet beter sig frågande innan det kan säga särskilt mycket alls, barnet ber om in-formation, med gester eller med ögonen, ibland med hela kroppen. Om detta hade varit en dålig idé, om den information som omgivningen levererar hade varit regelmässigt felaktig eller otillförlitlig, skulle detta handlingsmönster inte ha suttit så hårt fast hos barn; andra beteendemönster skulle ha slagit igenom. Ett skeptiskt avvisande hade varit grundtemat.

Den frågande attityden finns med från början.

Med det kommer vi till det andra av bokens två teman. Frågandet är inte bara ett biologiskt fenomen och något som är centralt för vårt tänkande, utan något som genomsyrar hela vårt samhälle och flera av våra viktigaste verksamheter. Vetenskap, teknik, filosofi, politik, konst och mycket annat är organiserat runt frågande och hantering av frågor. Detta syns kanske enklast när det gäller vetenskapen – här ska frågor behandlas och (helst) besvaras. Men det gäller också för politiken, den arena där frågor av gemensamt intresse ska hanteras trots en ofta långtgående oenighet. Oenigheten i politiken gäller värdefrågor, medan den i vetenskapen inte rör värdefrågor utan någon form av faktafrågor. Tekniken präglas av problemlösning, och de problem vi uppfattar är väl just de frågor vi ställer om hur något kunde göras annorlunda, göras bättre. Inom filosofin ser vi hur frågandet är frågande på ett slags övervarv: vi vet inte längre hur frågan ska besvaras, och ibland vet vi inte ens om frågan egentligen är meningsfull överhuvudtaget.
Vi har också valt att ägna ett kapitel i boken åt konsten, eftersom det hjälper oss att se hur centrala frågorna är när vi närmar oss något som inte omedelbart syftar till att ge oss svar utan i stället öppnar upp nya frågor. Många konst-vetare vill göra gällande att det avgörande för att något alls ska kunna ses som ett konstverk är om man närmar sig verket med frågor. Konstverket »i sig« är just ingenting utan betraktarens frågande perspektiv. Och detta gäller rent allmänt för vår varseblivning. Naken varseblivning, utan bakomliggande frågor, är mest en laboratoriefantasi. Att se något är att fråga om något som något. När frågan halkar på verket, som i abstrakt konst, eller när det plötsligt visar sig att verket frågar oss något, som i konceptuell konst, ser vi detta kanske tydligast.

Vi ägnar också ett kapitel åt vetenskapen, för där finner vi vårt mest systematiska frågande. Vetenskapen är ett sätt att försöka hantera de frågor vi kommer att vilja ha svar på, och det görs med en grad av reflektion som inte gäller för våra vanliga försök att orientera oss i vardagen. Därför blir det intressant att fråga sig: Hur fungerar det vetenskapliga frågandet?

Även i politiken finns en särskild plats för frågor. Dels talar man om politikens centrala dagsfrågor, som varierar från en tid till annan. Dels ser man hur politiker hanterar frågor från journalister och andra. Här finns en paradox: väljarna säger i undersökningar att politiker inte svarar på frågor, och säger sig också vilja ha raka svar från politiker. Men den politiker som faktiskt svarar direkt på frågor i medierna brukar inte bli belönad för detta – tvärtom, det är ofta dåligt för en politiker att ge ett rakt svar. Man kan lätt framstå som defensiv och fastna i detaljer. »Vilka skatter måste höjas för att ditt förslag ska genomföras?« Hur de än gör blir det fel. För politiker är det ofta bättre att vara den som ställer frågor än den som besvarar dem. Det är kanske därför som politiker har utvecklat en omfattande arsenal av icke-svar och andra metoder för att låta bli att besvara en viss fråga, helst utan att det märks alltför mycket.

Har vi kanske nått vägs ände med våra enkla sökningar?

Vi ska också närmare undersöka frågans betydelse inom filosofin, vid en av det mänskliga frågandets yttersta gränser. Icke-filosofers bild av att filosofer håller på med meningslösa frågor, frågor som aldrig kan komma att besvaras och som inte spelar någon roll överhuvudtaget (»hur många änglar får plats på ett knappnålshuvud?«) är en nidbild, men den är ändå inte helt missvisande. Filosofer har själva gång efter annan velat göra upp med det träsk av frågor som aldrig leder någonstans som de har tyckt sig se i filosofin. Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Filosofiska frågor – som vad är kunskap? eller är det möjligt att handla fritt? – är kanske inte eviga frågor, men de är ofta rätt långlivade. De kan framstå som ett slags frågandets nollpunkt – vi vet inte hur den filosofiska frågan ska besvaras, vi vet ofta inte riktigt vad den innebär (det filosofiska arbetet går ofta ut på att klargöra vad en fråga innebär), och vi vet inte hur den hänger samman med andra frågor. Men är frågan därför meningslös?
I ett par kapitel ska vi sedan närmare undersöka det moderna digitala frågelandskapet, format av inte minst sökmotorer som Google. Det är en miljö där många olika intressen konkurrerar om vår uppmärksamhet, och där vi översvämmade och skeptiska försöker orientera oss, alltmedan vi avslöjar oss själva genom de frågor vi ställer.
Har vi kanske nått vägs ände med våra enkla sökningar? Är det nu vi förstår till fullo att vi behöver lära oss att ställa bättre frågor och föra bättre dialoger med både människor och maskiner?

Bokens avslutande kapitel handlar just om hur vi kan skärpa till vårt frågande, hur vi kan ställa bättre frågor. Det är lätt att missa de väsentliga följdfrågorna, att av lättja eller sorglöshet strunta i vissa frågor, och därmed missa chanser att få veta något. Den godtrogne missar viktiga följdfrågor, den arrogante tror sig redan veta bäst, den trångsynte tror att svaret redan är givet. Det finns många förhållningssätt som leder till att man slutar söka efter kunskap, slutar ställa frågor. Och vi vill inte att den kanske inte alldeles sanna historien om hur man i Kina mot 1400-talets slut upphörde att forska om världen och i stället bestämde sig för att administrera riket – för att allt man behövde veta redan var känt – ska upprepa sig. Vi ska se att det finns många vägar framåt till ett bättre frågande. Att det är fullt möjligt att bli frågvisare.

FRÅGOR V: Vem? Del3

Frågor och svar bygger relationer, och dessa relationer betyder mycket för hur både frågandet och svaren ser ut och tas emot. Det finns några särskilt viktiga exempel på hur vem som frågar kan inverka mycket på hur vi upplever frågorna – och svaren. Det kanske mest uppenbara fallet är relationen mellan en chef och hennes team. Låt oss se på några exempel.

*

Vad är micromanagement? De flesta av oss tänker nog på en chef som nogsamt och detaljerat beskriver allt som skall göras, tvingar sina anställda att göra det och sedan mäter deras resultat. Men verkligheten kan se mycket annorlunda ut. Även bland chefer som inte gör något av detta kan medarbetarna ibland klaga på micromanagement, och skälet är inte detaljstyrning, utan något mycket enklare: chefen svarar på alla frågor som han eller hon får.

Tänk dig själv. Du arbetar med ett problem, du har några olika tankar om hur det kan lösas, du vill ha ett samtal om problemet, frågar chefen  – som svarar:

– Gör X.

X kan mycket väl ha varit en av dina alternativ, kanske till och med det som du skulle ha föredragit, men nog skulle det kännas snöpligt? Och visst skulle det kännas som om chefen gick förbi allt det arbete du gjort, och styrde i detalj? Så ser ofta micromanagement ut. Det handlar om att underkänna din förmåga att resonera, att ignorera att frågan ställts för att ha en diskussion, inte för att få ett svar. I min roll som chef har jag hållit ett antal kurser för chefer som anklagats för micromanagement, och ett av de kanske vanligaste problemen är just detta: att de svarar – omedelbart – på frågan. Och det är inte bara ett problem för den anställde, det blir också snabbt ett problem för chefen. När en chef hela tiden svarar på frågor – snarare än att uppmuntra den som frågar att själv svara, gärna tillsammans med chefen, så lär hon alla i teamet att bara fråga chefen. Teamet blir mindre självständigt, chefen blir en flaskhals och stämningen sjunker snabbt. För några år sedan skrev jag om detta och menade att chefens vanligaste misstag förmodligen är att svara på frågan – något som många höll med om, men lustigt nog var det flera chefer som inte gjorde det. De ansåg att det var just att svara på frågan som var deras jobb. Jag antar att det är en fråga om hur man ser på chefsrollen.

*

Frågor spelar också roll när det gäller utvärderingar på arbetsplatsen. Att ge återkoppling och feedback till sina medarbetare är ett måste, men det sätt på vilket man gör det spelar roll. Det finns en del undersökningar som visar att rak feedback helt enkelt inte fungerar. Om det är bra feedback diskonteras den av medarbetarna som tänker att “ja, jag visste nog att jag var bra” om det är negativ feedback slår den klassiska kognitiva dissonansen till och vi bortförklarar den: “jag var sjuk” eller “om bara Y gjort sitt jobb bättre!”. Varken bra eller negativ feedback ger några verkliga beteendeförändringar, utan absorberas bara för att sedan försvinna. Hur kan man då åstadkomma verkliga beteendeförändringar? Jo med frågor.

Den chef som istället för att skälla eller berömma frågar “hur tyckte du att det där gick?” eller “vad skulle du göra annorlunda nästa gång?” smiter snabbt förbi de försvarsmekanismer som hjärnan sätter upp. Frågan tvingar fram ett svar – och svaret förändrar den som fått frågan. När vi besvarar frågor absorberar vi frågeställningen, accepterar den och påbörjar ett inre förändringsarbete. Sokrates kallade det majevistik – förlossningskonst. Anledningen till att Sokrates använder den sokratiska metoden – eller en av anledningarna – är att det är så oerhört mycket mer effektivt än att tala om för folk hur det är. Dessutom finns det en annan aspekt som är värd att nämna: det kan faktiskt vara så att vi som ledare eller chefer inte vet hur det är. Sokrates var fast övertygad om att han inte visste något alls, och därför var frågorna det enda som stod honom åter. Kanske är det så att en riktigt bra ledare antar att hon inte vet allt och därför borde utvecklas med sina medarbetare i ett gemensamt frågande i stället för monologer?

 

FRÅGOR IV: Frågeforskningsgenomgång. Del I

Förändras ditt beteende när du besvarar några frågor i ett forskningsarbete? Förändrar vi oss själva när vi vet att vi har blivit föremål för forskningsfrågande? Det finns de som tror det, och det bredare fenomenet, att vi förändrar vad vi gör när vi observeras i forskningsprojekt, kallas ibland för Hawthorne-effekten[1]. Effekten fick sitt namn i samband med en studie över produktiviteten på just Hawthornefabriken i USA, där ett antal forskare genomförde produktivitetsstudier. Fabriksarbetarnas produktivitet ökade under studiens gång, men forskarna ställdes snabbt inför det besvärliga problemet att de inte visste om det var för att arbetarna visste att de observerades, eller om det var för att de åtgärder man studerade verkligen fungerade. Kan det vara så att bara det faktum att du studeras gör att du förändrar ditt beteende?

Om vi utsätter oss för frågor om vad vi gör med jämna mellan rum kan vi förändra vilka vi är.

Åsikterna går isär. Hawthorne-effekten är kontroversiell, många menar att den är gravt feltolkad och flera tror att den inte existerar alls. Samtidigt är tanken att vi beter oss annorlunda om vi vet att det forskas på vad vi gör inte svår att förstå. Och om vi studerar vad som sker i forskningssituationen närmare så blir det intressant för forskningen om frågor. Är det så att de frågor som ställs i forskningssituationen faktiskt förändrar hur vi beter oss? 

Det antyder försiktigtvis forskarna Jim McCambridge och Kypros Kypri, som i artikeln[2] “Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials” studerat vad som händer med deltagarna i en studie om alkoholbruk. De studerade deltagare i korta forskningsinterventioner om alkoholanvändning och fann att “Answering questions on drinking in brief intervention trials appears to alter subsequent self-reported behaviour” och de konstaterar vidare att “These findings are relevant to evaluations of any interventions to alter behaviour which involve participant self-report.” 

Vad de menar sig ha funnit är alltså att bara det att vi med jämna mellanrum tillfrågas om ett beteende faktiskt förändrar just detta beteende. Inte särskilt uppseendeväckande, kanske ni tycker, men fundera över vilken intressant nyckel det ger till hur vi kan förändra oss själva. Om vi utsätter oss för frågor om vad vi gör med jämna mellan rum kan vi förändra vilka vi är. 

Vi ser det förstås på massor av olika områden. Den som vill minska i vikt vinner på att regelbundet besvara frågan om vad han väger, den som vill börja träna vinner på att då och då förhöras om hur det går med löpningen. 

Kanske behöver det inte ens vara människor som frågar oss – alltfler använder nu appar som dagligen ställer frågor om vikt, kost, motion och andra vanor som vi försöker skaffa oss — har du tränat i dag? Möjligheten att låta tekniken ställa frågor till oss skulle alltså kunna vara ett utmärkt sätt att hjälpa oss att förändra de vanor eller beteenden som vi inte är nöjda med. McCambridge och Kypri menar att med de nya möjligheter till tekniskt frågande som nu öppnas är det viktigare än någonsin att förstå hur frågor förändrar oss. Och det är lätt att se att de har rätt. Hela den subkultur som kallas “quantified life” och som sysslar med att mäta livet i alla dess dimensioner (vissa publicerar till och med årsrapporter [2] där de går igenom sitt liv som om vore det en företagsverksamhet), är en sorts satsning på att om vi frågor oss själva vilka vi är och vilka vi vill vara tillräckligt ofta så kan vi förverkliga våra drömmar. 

Tillbaka till forskningen. Jim McCambridge och Kypros Kyri studerade ett antal andra studier för att försöka få reda på om det kan vara så att frågandet i sig förändrar beteendet, och de tyckte sig hitta en liten, men viktig effekt. Samtidigt är de noga med att påpeka att detta är ett område där vi vet alldeles för litet – att det saknas forskning och att deras resultat är otillräckliga för att dra de bredare slutsatser som skulle göra det möjligt att mer konstruktivt bygga ut frågebatterier och frågande som en behandlingsform.

Om det nu är så att ett regelbundet frågande faktiskt kan hjälpa oss att bli de vi vill vara vore det både intressant och viktigt att se mer forskning här.

***

[1] Mer om Hawthorneeffekten här http://www.economist.com/node/12510632 och med referenser till Gillespie, G., “Manufacturing Knowledge, A History of the Hawthorne Experiments”, Cambridge University Press, 1991, Mayo, E., “The Human Problems of an Industrial Civilisation”, Macmillan, 1933; 2nd edn Harvard University, 1946, Mayo, E., “The Social Problems of an Industrial Civilisation”, Routledge and Kegan Paul, 1949; later edn with appendix, 1975, Roethlisberger, F.J. and Dickson, W.J., “Management and the Worker: An Account of a Research Program Conducted by the Western Electric Company, Hawthorne Works, Chicago”, Harvard University Press, 1939

[2] McCambridge j, Kypri K (2011) Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials. PLoS One 6(10): e23748. do:10.1371/journal.pone.0023748 

[3] Se feltron.com och http://bits.blogs.nytimes.com/2010/02/09/an-annual-report-on-one-mans-life/?_r=0

FRÅGOR III: Vem? Del 2

Förmågan att ställa frågor är kanske nära sammankopplad med vad det är att vara människa, men den har också att göra med vem jag är. Själva tänkandet, självuppfattning och självbild, formas hela tiden i frågor som andra ställer till oss och som vi ställer till oss själv. Andras uppfattning om vem vi är formas också av de frågor de ställer till oss, och de vi ställer till dem. Den franske filosofen Voltaire lär ha sagt att vi inte bör döma människor efter de svar de ger på våra frågor så mycket som efter de frågor de själva förmår ställa. Det är värt att fundera på vad det betyder, och hur de frågor vi ställer formar andras uppfattning om oss.

Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv.

Det gäller inte bara vilka frågor vi ställer, utan också om vi överhuvudtaget ställer frågor. Den som aldrig frågor något om sina medmänniskor upplevs ofta som både ohyfsad och kanske ointresserad av dem. Att ställa frågor – och sedan lyssna till svaren – är ett av de karaktärsdrag som återkommande anses vara avgörande för om en person är en bra ledare, en attraktiv man eller kvinna och en bra förälder.

Det är kanske just detta som gör frågor så intressanta i spel. Vi spelar alltfler spel som bygger på frågor av olika slag: trivial pursuit, på spåret…vår förmåga att besvara frågor låter oss vinna social status eller andras aktning. Detta är inte något nytt fenomen, utan är något som vi kan spåra i idéhistorien. Att ställa en fråga till någon är att pröva denne. Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv. Det formar vem vi blir.

Vi ser det i nästan alla kulturer.

Tänk på oraklet i Delfi. Dit vallfärdade människor för att ställa frågor till oraklet som kunde bryta igenom denna världens sken och ge svar på de frågor som var mest angelägna för människan. Som när oraklet fick frågan om vem som var visast i Aten, och svarade Sokrates. Sokrates själv tyckte att det var så häpnadsväckande att han omedelbart började söka upp de visa män och kvinnor han visste fanns i staden och i sin tur ställa frågor till dem – för att nå slutsatsen att det var för att han visste att han så litet visste – för att han hela tiden fortsatte att fråga, som oraklet kallat honom vis.

Det sokratiska frågandet identifierades med grunden till filosofin, och de sokratiska frågorna om vad rättvisa, skönhet och rätt är återkommer vi till i ett senare kapitel. Men det finns ett exempel där Sokrates kan ha ställt en ”vem”-fråga väldigt medvetet. Det finns ett avsnitt i dialogen Gorgias – där Sokrates slutligen möter just Gorgias – den kanske störste sofisten av dem alla, en man som lärde ut att det inte fanns något han inte kunde argumentera för. Så hur närmar sig Sokrates då Gorgias? Debatterar han frågor om filosofi med honom? Med denne mästersofist? Nej, i stället låter han sin unge följeslagare inleda konversationen med Gorgias, som generöst erbjudit sig att svara på precis vilken fråga som helst.

Fråga honom då, föreslår Sokrates, vem han är.

Socrates_Louvre

Sokrates – det filosofiska frågandets fader.

I vissa översättningar av dialogen föreslår översättaren att vi istället skall läsa grekiskan här som ”vad han är”, men låt oss för ett ögonblick dröja vid tolkningen ovan. Sokrates fråga utmanar Gorgias i grunden. Om han kan argumentera för allt, och om han kan besvara vilken fråga som helst — vem är han då? Finns det verkligen något kvar av honom då som kan sägas vara Gorgias?

Det sätt på vilket vi besvarar frågor tecknar vår identitet. Det bygger upp en bild av oss. Om vi kan besvara alla frågor på alla olika visa förvandlas vi långsamt till ingen alls.

Att fråga blir ett sätt att ta reda på vem jag är.

Oraklet i Delfi besvarade frågor med dunkla, öppna svar – och formade därigenom liv och öden. Ett sätt att förstå oraklet är att säga att det är ett tecken på vår vilja att fråga även där vi vet att det kanske inte finns givna svar. Det är lätt att tro att spådomar och annat bara är vidskepelse, men det är också möjligt att se oraklet och andra spådomstekniker som en sorts kognitiv strategi: att fråga någon stimulerar det egna tänkandet, det tvingar fram nya perspektiv och vinklar på det problem du studerar – frågan kastar nytt ljus över problemet och svaret – särskilt om det är dunkelt och märkligt – tvingar dig att se problemet på nytt.

Det samma gäller den kinesiska boken I Ching. Denna spådomsbok, som ibland anses vara en av världens äldsta böcker, används som så att vi ställer frågor till den och sedan rullar vi mynt eller använder rölleksstjälkar för att kasta ett hexagram med sex brutna eller hela linjer. Detta hexagram slår vi sedan upp och i gåtfulla ordalag får vi sedan ett svar som måste tolkas, förstås och uttydas.

Diagram_of_I_Ching_hexagrams_owned_by_Gottfried_Wilhelm_Leibniz,_1701

I-Ching: förändringarnas bok – vi ställer frågor som vi vet att vi inte kan få besvarade för att tvinga oss att tänka i nya banor. Spådomskonsten är egentligen en kognitiv strategi. 

Vi ställer frågor för att ta reda på vilka vi är, vad som kommer att hända oss och hur vi skall handla. Oraklen visar tydligt hur viktiga frågorna är för oss – och hur vi sedan med hjälp av frågor och svar formar oss själva. Sokrates gick så långt att han i dialogen Teiatetos identifierade tänkandet med en process där vi ställer frågor till os själva och sedan besvarar dem. När vi tystnar har vi nått vår åsikt – denna inre dialog, detta inre frågande blir nyckeln till jaget.

Även i andra sammanhang, enklare lekar, ser vi hur identitet och frågande hör samman. Ta leken ”Sanning eller konsekvens” – den har du kanske spelat någon gång som barn eller tonåring? Det är en mycket enkel lek, som kräver tre deltagare. En ställer en fråga som den andre måste besvara sanningsenligt – eller utföra en handling som den tredje lagt fast. Det kittlande i leken är att man kan fråga vad som helst, och att medspelaren måste svara sanningsenligt. Vi avslöjar något om den andre när vi kan utöva sådan makt över honom. Leken kommer också, menar vissa, från så kallade kommandolekar där en person befaller en annan att göra något eller att lida ett visst straff. Men kommandon är inte så intressanta när vi växer upp – ju mer vi utvecklas och identiteten formas, desto mer spännande blir också frågorna. Det är kanske typiskt att ”Sanning och konsekvens” spelas av ungdomar, barn och är en del av identitetens framväxt.

Det är genom de frågor vi ställer oss själva och andra som vi formar vilka vi är.

FRÅGOR II: Vem? Del I

Jag börjar ångra att jag beslöt mig för att intervjua honom. Telefonlinjen sprakar och knakar, vi har kopplats ned flera gånger och det är först nu som uppkopplingen verkar fungera så att mannen på andra sidan – han sitter i Rio – hör vad jag säger. Han är musikforskare, och har skrivit om stämsång och hur människan utvecklats tillsammans med de stora kattdjuren. Hans forskning spänner över evolutionsbiologi, musik och filosofi – och han är missnöjd med de olika akademiska stuprör som hela tiden tvingas på forskningen. Han talar med en lätt brytning, men rösten är mjuk och vänlig – fast insisterande. Det är uppenbart att frågan om frågan verkligen engagerar honom.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Anledningen till att jag ringer honom – och intervjuar honom i nästan två timmar samtal som fångar mig totalt- är att han skrivit en av de få böcker om frågande och frågor som jag hittat – och i den har han formulerat just en sådan fråga som verkligen får en att tänka efter, en fråga som öppnar ett nytt perspektiv och nya intressanta forskningsfält. Professor Joseph Jordania själv blev så fångad av den frågan att han valde att låta den bli titeln på boken.

Boken ”Vem ställde den första frågan?” handlar om musik, frågor och språk och är en utmärkt introduktion till en möjlig frågeforskning. Professor Jordania börjar med att berätta om hur han alltid fascinerats av frågeintonationen – den där särskilda tonen mot slutet av en fråga som gör att man så klart hör att det är en fråga – och hur denna frågeintonation redan mycket tidigt visar sig hos barn. Den som har egna barn eller har umgåtts med andras vet att barn använder frågeintonation mycket tidigare än de kan tala.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Det är tankeväckande av två skäl. Det första är att frågandet tycks vara enormt naturligt för oss, men samtidigt är det svårt att komma på någon annan djurart som kan ställa frågor. Inte ens de stora aporna tycks kunna göra det. Professor Jordania tar exemplet med de olika experiment som genomfördes under sjuttio och åttiotalen med att lära chimpanser språk, och hur aporna, trots att de snabbt kunde lära sig språk, aldrig själva ställde några frågor. Han citerar en av forskarna, David Premack, som i sina observationer av hur aporna använde språket skrev:

”Though she [Sarah] understood the question, she did not herself ask any questions — unlike the child who asks interminable questions, such as What that? Who making noise? When Daddy come home? Me go Granny’s house? Where puppy? Sarah never delayed the departure of her trainer after her lessons by asking where the trainer was going, when she was returning, or anything else”

Det tycks gå en gräns, säger professor Jordania när jag talar med honom, just precis där, i förmågan att ställa frågor, mellan människor och alla andra djur.

Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid

Det är lätt att vara skeptisk när man ställs inför påståendet som detta. Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid. Samtidigt är det svårt att inte medge att tanken är spännande. Tänk om det som gör oss till människor är förmågan att ställa frågor till oss själva och andra?

Då har vi svaret på frågan, förklarar professor Jordania.

Den som ställde den första frågan, ja, det var ju den första människan.