Människans viktigaste verktyg

• 12 oktober 2021
• 15 min

Bättre frågor kommer att hjälpa oss att skaffa oss en bättre bild av världen. 

»Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?« Året är 1901, och det är August Strindberg som ställer denna fråga till Harriet Bosse. Hon niger, säger ja tack, och senare samma år gifter de sig. Det blir som det blir med det äktenskapet. Efter några år blir det skilsmässa. Det är kanske inget att förundras över, Strindbergs två tidigare äktenskap hade också slutat illa. Det intressanta är affärens start. En direkt uppmaning, »Fröken Bosse, skaffa ett litet barn med mig!« hade knappast fungerat lika bra. Frågan kan ha en alldeles särskild kraft.

Frågor spelar en mycket stor roll för oss människor, de ramar in våra liv. Från det nyfödda barnets första blick – »vad var det som hände?« – till den döendes sista suck – »var det här allt?« – ägnar vi oss åt att ställa frågor, om och till världen. Det är vårt första och vårt sista förhållningssätt. Det är också med frågornas hjälp vi förändrar världen. Ta något så enkelt som fickor på kläder, en oväntat sen uppfinning. Människor har varit påklädda i tiotusentals år, men först för runt 500 år sedan började fickor bli vanliga. Innan dess hade man haft små väskor av olika slag, ofta fastknutna i bältet. En vacker dag var det någon som frågade sig om dessa små väskor inte kunde sys fast direkt i kläderna i stället. Vore det inte enklare? Så var fickan född. Med frågornas hjälp utmanar vi det som varit och är, upptäcker nya aspekter av tillvaron, ser den på nya vis.

Det är vårt första och vårt sista förhållningssätt.

Den här boken handlar om den mänskliga nyfikenheten, hur den uppkommit, hur den kommer till användning på skilda områden, hur den kan förbättras. Vi människor är ett nyfiket släkte, och denna nyfikenhet fick oss att lämna Afrika en gång för länge sedan, ge oss ut på haven, utforska kontinenter och försöka få ihop en fungerande bild av världen. I dag vet vi saker om de mest avlägsna delarna av universum, vi har en god bild av vad som hände innan det fanns människor, till och med av hur universum såg ut innan jorden bildades. Utan vår nyfikenhet hade våra förfäder inte gjort denna resa. De skulle ha stannat kvar i Afrika, de hade varit en annan sorts varelser, och allt hade varit väldigt annorlunda.

För att orientera oss i tillvaron tar vi hjälp av våra sinnesorgan. Med ögonen utforskar vi omgivningen – den synliga delen av omgivningen. Näsan ger oss vägledning om vilka flyktiga ämnen som finns i närheten, och med hjälp av öronen får vi information om ljud. Vi känner på saker och ting för att lista ut vad de är gjorda av, hur mycket tryck de står emot, vad de väger och så vidare. Men så har vi också denna vår nyfikenhet som inte är beroende av något visst sinnesorgan utan använder alla. Den är som ett extra organ, utöver de andra sinnesorganen. Den får oss att sniffa runt, ta en extra titt, stå stilla och skärpa vår hörsel, känna efter vad vi har i vår närhet. Det är den som driver små barn att tugga på allt de får tag i. Det är också den som får oss att ställa frågor.

frågan är det som händer när vår nyfikenhet får språklig dräkt

Nyfikenhet finns hos andra djur än människan, men som vi ska se är den så mycket mer uttalad och utvecklad hos oss. Vi använder den för få en tydligare uppfattning om vår omgivning än den nakna bild som våra sinnen först ger oss. Våra sinnen är inte särskilt goda informationskällor utan den extra input vi skaffar oss genom att rota runt i världen. Skulle du inte kunna röra dig utan bara titta rakt fram så skulle bilden av den omgivande världen vara just bara en bild – det fattas något väsentligt i din kunskap. Vi människor arbetar ständigt på att komplettera denna bild. Vi söker andra perspektiv (hur ser bordets undersida ut?, vi böjer oss ned och tittar), och använder oss av de andra sinnena för att komplettera bilden ytterligare (är bordsskivan ihålig?, vi knackar och lyssnar).

Här är vår nyfikenhet central – och frågan är det som händer när vår nyfikenhet får språklig dräkt. Därför är frågan vårt centrala redskap för att orientera oss i världen, och ju mer vi får reda på, desto mer vill vi veta. De obesvarade frågorna hopas. Vi växer aldrig ifrån frågandet, och med »vi« menas här både den enskilda människan och människosläktet, släktet av frågande varelser.

Den här boken tar upp frågandet ur flera perspektiv. Vi tittar på hur vi människor har uppstått som frågande varelser, och vad som skiljer vår medfödda nyfikenhet och vårt sätt att ställa frågor från djurens frågelika aktiviteter (hunden som nosar runt i det nya huset innan den kommer till ro). Vi ska även titta närmare på nyfikenhetens och frågornas betydelse inom vetenskapen, filosofin, konsten och politiken. Vi kan på så vis förstå frågandet ännu lite bättre och därmed också förhoppningsvis ställa ännu lite bättre frågor. Kanske stämmer det att det inte finns några dumma frågor (men vi har några exempel på lager!), men det går i varje fall att lära sig att ställa bättre frågor. Och bättre frågor kommer att hjälpa oss att skaffa oss en bättre bild av världen.

Vi kan hitta två teman eller strömmar i boken, som möts någonstans i mitten. Den första är närmast biologisk. Vilka faktorer är det som gör att just människor ställer frågor, och hur skiljer vi det mänskliga frågandet från den allmänna nyfikenheten, som finns också hos andra djur? Även andra djur uppvisar en generell nyfikenhet och utforskar, mer eller mindre systematiskt, sina omgivningar. Men andra djurs omgivningar är enklare än människors. Andra djur har en omvärld, en Umwelt (den balttyske biologen Jakob von Üxkulls term) som är mer lätthanterlig, mer möjlig att överblicka. Människor – djurvärldens stora generalister – har en Umwelt där så mycket mer är relevant. Och en mer komplicerad Umwelt betyder att mer komplicerade metoder krävs för att undersöka den.

Det är i själva verket rimligt att säga att det är i och med frågandet som människan blir till människa.

Här kommer det mänskliga frågandet in. Ta till exempel en kackerlacka i ett kök. För kackerlackan finns det två intressanta uppgifter i detta kök. Dels finns det något att äta här?, dels är något farligt i närheten? Jämför med den människa som kliver in i samma kök: Är det inte dags att byta golvet snart? Hinner jag ta en kopp kaffe innan jag måste rusa? Finns det mjölk kvar? Är inte den där mattan ganska ful egentligen? Var ligger bilnycklarna? är exempel på frågor som kan flimra förbi i medvetandet. Den varelse som har sådana uppsättningar tankar i huvudet måste vara annorlunda konstruerad än kackerlackan, och denna annorlunda konstruktion kommer att ge sig till känna i olika sätt att hantera omvärlden.

Vi människor har också ett språk för att ställa frågor. Vi ställer fler frågor, av mer olika slag, och vi ställer sociala frågor – vi frågar andra. Det bygger på att vi använder oss av andra människor som kunskapskällor. Här är vi praktiskt taget unika i djurvärlden. Och det är i just detta avseende som det mänskliga frågandet intar en särställning. Det är i själva verket rimligt att säga att det är i och med frågandet som människan blir till människa.

Vi inser därför snabbt att vi inte kan reducera den mänskliga nyfikenheten, vårt oupphörliga frågande, till ett biologiskt fenomen. Vi människor bygger vår kunskap på varandras kunskap. Och detta görs systematiskt, på ett sätt som verkar komma naturligt. Barnets frågande är vägen in i en begriplig värld. Utan frågorna kommer barnet aldrig kunna hantera denna värld, för den är så komplex att man inte kan utrusta någon att i förväg begripa den. Så varje individ som tar steget in i den måste skaffa sig denna kunskap via andras kunskap. Det ställer kognitiva krav och sätter samtidigt fingret på något viktigt: Vårt frågande måste kombineras med en inställning att det finns något att hämta i omgivningen, och en tro på att andra är villiga att ge oss den information vi vill ha. En föraning om detta kan vi se i hur barnet hanterar pekande. Det är mycket få djurarter som inte tittar på fingret på den som pekar, och människan är en av dessa. Vi tittar på det utpekade, och det kommer sig helt naturligt för oss. Ingen behöver lära barnet att göra det.

Barnet behöver inte lära sig att ställa frågor. Den frågande attityden finns med från början. Barnet beter sig frågande innan det kan säga särskilt mycket alls, barnet ber om in-formation, med gester eller med ögonen, ibland med hela kroppen. Om detta hade varit en dålig idé, om den information som omgivningen levererar hade varit regelmässigt felaktig eller otillförlitlig, skulle detta handlingsmönster inte ha suttit så hårt fast hos barn; andra beteendemönster skulle ha slagit igenom. Ett skeptiskt avvisande hade varit grundtemat.

Den frågande attityden finns med från början.

Med det kommer vi till det andra av bokens två teman. Frågandet är inte bara ett biologiskt fenomen och något som är centralt för vårt tänkande, utan något som genomsyrar hela vårt samhälle och flera av våra viktigaste verksamheter. Vetenskap, teknik, filosofi, politik, konst och mycket annat är organiserat runt frågande och hantering av frågor. Detta syns kanske enklast när det gäller vetenskapen – här ska frågor behandlas och (helst) besvaras. Men det gäller också för politiken, den arena där frågor av gemensamt intresse ska hanteras trots en ofta långtgående oenighet. Oenigheten i politiken gäller värdefrågor, medan den i vetenskapen inte rör värdefrågor utan någon form av faktafrågor. Tekniken präglas av problemlösning, och de problem vi uppfattar är väl just de frågor vi ställer om hur något kunde göras annorlunda, göras bättre. Inom filosofin ser vi hur frågandet är frågande på ett slags övervarv: vi vet inte längre hur frågan ska besvaras, och ibland vet vi inte ens om frågan egentligen är meningsfull överhuvudtaget.
Vi har också valt att ägna ett kapitel i boken åt konsten, eftersom det hjälper oss att se hur centrala frågorna är när vi närmar oss något som inte omedelbart syftar till att ge oss svar utan i stället öppnar upp nya frågor. Många konst-vetare vill göra gällande att det avgörande för att något alls ska kunna ses som ett konstverk är om man närmar sig verket med frågor. Konstverket »i sig« är just ingenting utan betraktarens frågande perspektiv. Och detta gäller rent allmänt för vår varseblivning. Naken varseblivning, utan bakomliggande frågor, är mest en laboratoriefantasi. Att se något är att fråga om något som något. När frågan halkar på verket, som i abstrakt konst, eller när det plötsligt visar sig att verket frågar oss något, som i konceptuell konst, ser vi detta kanske tydligast.

Vi ägnar också ett kapitel åt vetenskapen, för där finner vi vårt mest systematiska frågande. Vetenskapen är ett sätt att försöka hantera de frågor vi kommer att vilja ha svar på, och det görs med en grad av reflektion som inte gäller för våra vanliga försök att orientera oss i vardagen. Därför blir det intressant att fråga sig: Hur fungerar det vetenskapliga frågandet?

Även i politiken finns en särskild plats för frågor. Dels talar man om politikens centrala dagsfrågor, som varierar från en tid till annan. Dels ser man hur politiker hanterar frågor från journalister och andra. Här finns en paradox: väljarna säger i undersökningar att politiker inte svarar på frågor, och säger sig också vilja ha raka svar från politiker. Men den politiker som faktiskt svarar direkt på frågor i medierna brukar inte bli belönad för detta – tvärtom, det är ofta dåligt för en politiker att ge ett rakt svar. Man kan lätt framstå som defensiv och fastna i detaljer. »Vilka skatter måste höjas för att ditt förslag ska genomföras?« Hur de än gör blir det fel. För politiker är det ofta bättre att vara den som ställer frågor än den som besvarar dem. Det är kanske därför som politiker har utvecklat en omfattande arsenal av icke-svar och andra metoder för att låta bli att besvara en viss fråga, helst utan att det märks alltför mycket.

Har vi kanske nått vägs ände med våra enkla sökningar?

Vi ska också närmare undersöka frågans betydelse inom filosofin, vid en av det mänskliga frågandets yttersta gränser. Icke-filosofers bild av att filosofer håller på med meningslösa frågor, frågor som aldrig kan komma att besvaras och som inte spelar någon roll överhuvudtaget (»hur många änglar får plats på ett knappnålshuvud?«) är en nidbild, men den är ändå inte helt missvisande. Filosofer har själva gång efter annan velat göra upp med det träsk av frågor som aldrig leder någonstans som de har tyckt sig se i filosofin. Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Filosofiska frågor – som vad är kunskap? eller är det möjligt att handla fritt? – är kanske inte eviga frågor, men de är ofta rätt långlivade. De kan framstå som ett slags frågandets nollpunkt – vi vet inte hur den filosofiska frågan ska besvaras, vi vet ofta inte riktigt vad den innebär (det filosofiska arbetet går ofta ut på att klargöra vad en fråga innebär), och vi vet inte hur den hänger samman med andra frågor. Men är frågan därför meningslös?
I ett par kapitel ska vi sedan närmare undersöka det moderna digitala frågelandskapet, format av inte minst sökmotorer som Google. Det är en miljö där många olika intressen konkurrerar om vår uppmärksamhet, och där vi översvämmade och skeptiska försöker orientera oss, alltmedan vi avslöjar oss själva genom de frågor vi ställer.
Har vi kanske nått vägs ände med våra enkla sökningar? Är det nu vi förstår till fullo att vi behöver lära oss att ställa bättre frågor och föra bättre dialoger med både människor och maskiner?

Bokens avslutande kapitel handlar just om hur vi kan skärpa till vårt frågande, hur vi kan ställa bättre frågor. Det är lätt att missa de väsentliga följdfrågorna, att av lättja eller sorglöshet strunta i vissa frågor, och därmed missa chanser att få veta något. Den godtrogne missar viktiga följdfrågor, den arrogante tror sig redan veta bäst, den trångsynte tror att svaret redan är givet. Det finns många förhållningssätt som leder till att man slutar söka efter kunskap, slutar ställa frågor. Och vi vill inte att den kanske inte alldeles sanna historien om hur man i Kina mot 1400-talets slut upphörde att forska om världen och i stället bestämde sig för att administrera riket – för att allt man behövde veta redan var känt – ska upprepa sig. Vi ska se att det finns många vägar framåt till ett bättre frågande. Att det är fullt möjligt att bli frågvisare.

*

Texten ovan är ett utdrag från boken Frågvisare: Människans viktigaste verktyg av Nicklas Berild Lundblad och Fredrik Stjernberg

*

Här kan du köpa boken.
Här finns Volantes utgivning.

Återpublicera texten? press@volante.se
Intervjua Nicklas Berild Lundblad? press@volante.se
Mer material från Nicklas & föreläsningar: speakers@volante.se