FRÅGOR III: Vem? Del 2
- 6 min
Förmågan att ställa frågor är kanske nära sammankopplad med vad det är att vara människa, men den har också att göra med vem jag är. Själva tänkandet, självuppfattning och självbild, formas hela tiden i frågor som andra ställer till oss och som vi ställer till oss själv. Andras uppfattning om vem vi är formas också av de frågor de ställer till oss, och de vi ställer till dem. Den franske filosofen Voltaire lär ha sagt att vi inte bör döma människor efter de svar de ger på våra frågor så mycket som efter de frågor de själva förmår ställa. Det är värt att fundera på vad det betyder, och hur de frågor vi ställer formar andras uppfattning om oss.
Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv.
Det gäller inte bara vilka frågor vi ställer, utan också om vi överhuvudtaget ställer frågor. Den som aldrig frågor något om sina medmänniskor upplevs ofta som både ohyfsad och kanske ointresserad av dem. Att ställa frågor – och sedan lyssna till svaren – är ett av de karaktärsdrag som återkommande anses vara avgörande för om en person är en bra ledare, en attraktiv man eller kvinna och en bra förälder.
Det är kanske just detta som gör frågor så intressanta i spel. Vi spelar alltfler spel som bygger på frågor av olika slag: trivial pursuit, på spåret…vår förmåga att besvara frågor låter oss vinna social status eller andras aktning. Detta är inte något nytt fenomen, utan är något som vi kan spåra i idéhistorien. Att ställa en fråga till någon är att pröva denne. Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv. Det formar vem vi blir.
Vi ser det i nästan alla kulturer.
Tänk på oraklet i Delfi. Dit vallfärdade människor för att ställa frågor till oraklet som kunde bryta igenom denna världens sken och ge svar på de frågor som var mest angelägna för människan. Som när oraklet fick frågan om vem som var visast i Aten, och svarade Sokrates. Sokrates själv tyckte att det var så häpnadsväckande att han omedelbart började söka upp de visa män och kvinnor han visste fanns i staden och i sin tur ställa frågor till dem – för att nå slutsatsen att det var för att han visste att han så litet visste – för att han hela tiden fortsatte att fråga, som oraklet kallat honom vis.
Det sokratiska frågandet identifierades med grunden till filosofin, och de sokratiska frågorna om vad rättvisa, skönhet och rätt är återkommer vi till i ett senare kapitel. Men det finns ett exempel där Sokrates kan ha ställt en ”vem”-fråga väldigt medvetet. Det finns ett avsnitt i dialogen Gorgias – där Sokrates slutligen möter just Gorgias – den kanske störste sofisten av dem alla, en man som lärde ut att det inte fanns något han inte kunde argumentera för. Så hur närmar sig Sokrates då Gorgias? Debatterar han frågor om filosofi med honom? Med denne mästersofist? Nej, i stället låter han sin unge följeslagare inleda konversationen med Gorgias, som generöst erbjudit sig att svara på precis vilken fråga som helst.
Fråga honom då, föreslår Sokrates, vem han är.
Sokrates – det filosofiska frågandets fader.
I vissa översättningar av dialogen föreslår översättaren att vi istället skall läsa grekiskan här som ”vad han är”, men låt oss för ett ögonblick dröja vid tolkningen ovan. Sokrates fråga utmanar Gorgias i grunden. Om han kan argumentera för allt, och om han kan besvara vilken fråga som helst — vem är han då? Finns det verkligen något kvar av honom då som kan sägas vara Gorgias?
Det sätt på vilket vi besvarar frågor tecknar vår identitet. Det bygger upp en bild av oss. Om vi kan besvara alla frågor på alla olika visa förvandlas vi långsamt till ingen alls.
Att fråga blir ett sätt att ta reda på vem jag är.
Oraklet i Delfi besvarade frågor med dunkla, öppna svar – och formade därigenom liv och öden. Ett sätt att förstå oraklet är att säga att det är ett tecken på vår vilja att fråga även där vi vet att det kanske inte finns givna svar. Det är lätt att tro att spådomar och annat bara är vidskepelse, men det är också möjligt att se oraklet och andra spådomstekniker som en sorts kognitiv strategi: att fråga någon stimulerar det egna tänkandet, det tvingar fram nya perspektiv och vinklar på det problem du studerar – frågan kastar nytt ljus över problemet och svaret – särskilt om det är dunkelt och märkligt – tvingar dig att se problemet på nytt.
Det samma gäller den kinesiska boken I Ching. Denna spådomsbok, som ibland anses vara en av världens äldsta böcker, används som så att vi ställer frågor till den och sedan rullar vi mynt eller använder rölleksstjälkar för att kasta ett hexagram med sex brutna eller hela linjer. Detta hexagram slår vi sedan upp och i gåtfulla ordalag får vi sedan ett svar som måste tolkas, förstås och uttydas.
I-Ching: förändringarnas bok – vi ställer frågor som vi vet att vi inte kan få besvarade för att tvinga oss att tänka i nya banor. Spådomskonsten är egentligen en kognitiv strategi.
Vi ställer frågor för att ta reda på vilka vi är, vad som kommer att hända oss och hur vi skall handla. Oraklen visar tydligt hur viktiga frågorna är för oss – och hur vi sedan med hjälp av frågor och svar formar oss själva. Sokrates gick så långt att han i dialogen Teiatetos identifierade tänkandet med en process där vi ställer frågor till os själva och sedan besvarar dem. När vi tystnar har vi nått vår åsikt – denna inre dialog, detta inre frågande blir nyckeln till jaget.
Även i andra sammanhang, enklare lekar, ser vi hur identitet och frågande hör samman. Ta leken ”Sanning eller konsekvens” – den har du kanske spelat någon gång som barn eller tonåring? Det är en mycket enkel lek, som kräver tre deltagare. En ställer en fråga som den andre måste besvara sanningsenligt – eller utföra en handling som den tredje lagt fast. Det kittlande i leken är att man kan fråga vad som helst, och att medspelaren måste svara sanningsenligt. Vi avslöjar något om den andre när vi kan utöva sådan makt över honom. Leken kommer också, menar vissa, från så kallade kommandolekar där en person befaller en annan att göra något eller att lida ett visst straff. Men kommandon är inte så intressanta när vi växer upp – ju mer vi utvecklas och identiteten formas, desto mer spännande blir också frågorna. Det är kanske typiskt att ”Sanning och konsekvens” spelas av ungdomar, barn och är en del av identitetens framväxt.
Det är genom de frågor vi ställer oss själva och andra som vi formar vilka vi är.