Varför besvarar inte politikerna dina frågor?
- 8 min
Den som frågar om du ”har slutat slå din partner?” försätter dig i en knepig situation. Ett ”ja” antyder att du gjorde det, ett ”nej” att du fortfarande gör det. Om en opinionsundersökning frågar hur det ”skulle påverka din syn på kandidat X om du visste att hen dömts för rattfylla?” förändrar det sannolikt hela din bild av kandidat X.
Dessa så kallade ”push polls” är en del av det politiska maskineriet. Det finns till och med studier som visar att om någon frågar dig om att donera blod, så är det mer sannolikt att du kommer att donera blod inom tolv månader från det att du besvarat frågan.
Frågor handlar inte bara om världen – de förändrar den. Frågorna vi ställer sätter konturerna för det samhälle vi har och de sätt vi löser problem. Ett samhälles gemensamma frågor är grunden för dess politiska liv.
Att ställa frågor kräver makt – den som vill ställa någon till svars måste antingen befinna sig i en maktposition, eller försöka ta sig en maktposition. Ifrågasättandet är en aggressiv handling. Maktkampen börjar redan om den första frågan får motfrågan: ”Och vem är du att fråga mig om det?”. Rätten att fråga är inte självklar, och vi kan tydligt se maktförhållanden där gränserna för frågorna etableras.
Frågan måste stanna vid trons gräns. Antingen tror vi på någon, eller så ifrågasätter vi dem. Att frågan står i ett slags motsatsförhållande till tron är uppenbart i exempelvis Jobs bok (Job 38–41). Inledningsvis beklagar sig Job över sina prövningar. Han ställer svåra frågor om Gud, rättvisan och världens ordning. Det sätter emellertid Gud snabbt stopp för. I Bibelns mest magnifika uppvisning i härskarteknik sätter Gud Job på plats. Vem är Job som tror att han kan ställa Herren till svars? Vart var Job var när Herren lade grunden till jorden? När han uppfann gryningen? När han reste till havets källa och visade både mörker och ljus sina hem? Gud frågar om Job har sett dödens portar. Om Job vet var blixtarna ska slå ned och om han är regnens fader.
Avslutningsvis säger Gud: ”Låt den som anklagar Gud svara honom!” Job lägger handen över munnen och säger att han inte har något svar att ge. Att stå svarslös är bokstavligen att vara berövad all makt. Gud ger sig inte, utan frågar om Job kanske kan fånga och besegra Leviathan, det stora odjuret från djupet. Jobs svar är sinnebilden av någon som inte längre ser sig förmögen att ifrågasätta: ”Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.”
I stoft och aska – där slutar den som saknar makten att ifrågasätta.
Guds utskällning av Job är en uppvisning i makt (väl värd att läsas i sin helhet). Den påminner oss dessutom om något viktigt: den med makt ska inte behöva förklara sig, stå till svars. Hal Gregersen påpekar i sin bok om frågor Questions are the answer (2018) att det enskilt bästa måttet på makt mycket väl kan vara hur få frågor som ställs till en person. Vi ser denna logik i politiken. Det finns ett skäl till att politiker inte svarar på frågor i intervjuer och vid partimöten – att inte svara på frågan signalerar handlingskraft och makt.
Vi hittar även det omvända resonemanget – att vår frihet består i vår förmåga att parera frågor, i vår möjlighet att inte besvara dem. Essäisten och nobelpristagaren Elias Canetti observerar att den värsta formen av översitteri är det där vi känner oss tvingade att besvara de grövsta eller mest påträngande (eng. blatant) frågorna:
Hos frågeställaren blir effekten en känsla av förstärkt makt. Han njuter av detta och ställer därför fler och fler frågor; varje svar blir en akt av underkastelse. Personlig frihet består i hög grad av att ha ett försvar mot frågor. Det grövsta tyranniet är det som ställer de grövsta frågorna.
År 1987 möttes Margaret Thatcher och Neil Kinnock i allmänna val i Storbritannien. De frågades ut i en serie tv-intervjuer. Några år senare, 1993, publicerade psykologerna Peter Bull och Kate Mayer en studie där de tittade på hur partiledarna hanterade frågorna i dessa intervjuer. Resultatet bekräftar misstanken att frågor kan användas för att projicera makt. Ingen av de två partiledarna besvarade ens hälften av frågorna. Kinnock ägnade i stället betydande tid åt att förklara vad Labourpartiet inte skulle göra, medan Thatcher attackerade intervjuaren. Denna strategi tycks ha vunnit Thatcher respekt bland väljarna och följaktligen fler röster. Båda partiledarna gjorde ofta politiska poänger i stället för att besvara frågorna och ifrågasatte hur frågorna var formulerade. Den som ser utdrag i efterhand får känslan av att intervjuaren skulle ha känt viss sympati för Job.
Makten gillar inte att bli ifrågasatt, och ibland gillar vi när makten inte låter sig bli ställd till svars. Peter Bull nöjde sig emellertid inte med den insikten, utan kartlade olika sätt att inte svara på frågor. Han kom fram till följande lilla taxonomi över 35 olika sätt:
1. Ignorera frågan.
2. Säg att du hör frågan, men besvara den inte.
3. Ifrågasätt frågan genom att …
a) … begära en förklaring.
b) … skicka tillbaka den ”vad tycker du?”
4. Attackera frågan genom att …
a) … säga att den inte rör nyckelfrågan som diskuteras.
b) … förklara frågan hypotetisk.
c) … hävda att frågan är baserad på en felaktig premiss.
d) … påpeka att frågan inte baserar sig på korrekta fakta.
e) … indikera att frågan innehåller ett felaktigt citat.
f) … mena att frågan berör ett citat som tagits ur sitt sammanhang.
g) … hävda att frågan är baserad på ett felaktigt val.
5. Attackera frågeställaren.
6. Vägra att svara …
a) … för att du inte kan.
b) … för att du inte vill.
c) … för att du inte vill lägga ord i någon annans mun.
d) … för att det inte är rätt tid – vänta och se!
e) … för att du inte vet.
7. Gör en politisk poäng av frågan genom att …
a) … attackera en annan grupp, eller oppositionen.
b) … diskutera ett politiskt förslag.
c) … försvara en politisk hållning.
d) … lugna lyssnaren.
e) … appellera till nationalism.
f) … presentera en politisk analys.
g) … rättfärdiga dig själv.
h) … försvara ditt parti eller din åsikt.
8. Ge ett ofullständigt svar genom att …
a) … börja svara, men sedan avbryta dig.
b) … berätta vad som inte kommer att hända, eller vad som inte är sant.
c) … ge ett delsvar.
d) … svara på halva frågan.
e) … svara på en liten, liten del av frågan.
9. Upprepa svaret på den föregående frågan.
10. Förklara att du redan svarat på frågan.
11. Ursäkta dig (Förlåt, men …)
12. Ta frågan bokstavligt.
En imponerande lista, eller hur? Det tar inte lång tid i en genomsnittlig intervju med en politiker innan du kan hitta goda exempel på flera av dessa strategier.
Det är förstås inte bara politiker som kan ha nytta av den här kunskapen. Det kan vi alla – och det gör vi alla till någon del. När vi som väljare frågar varför politiker inte svarar på frågan kan en stor del av svaret vara att vi kanske inte vill att de ska göra det – vi vill se en politiker som är kraftfull och ställer egna frågor. Det finns också tecken på att det knappast blivit bättre sedan Thatcher. Bull, som fortsatt att studera mikrointeraktioner och frågor, noterade i en ny studie att Theresa May svarade på så få som 14 procent av de frågor som ställdes till henne i en intervju för BBC. Brittiska politiker besvarar i genomsnitt 39 procent av de frågor som ställs till dem, menade han vidare. 5Bull dock att May undvek frågorna på ett nytt sätt – hon svarade utan att svara (och utan att angripa intervjuaren). May besvarade inte den fråga hon fick, utan den hon ville ha.
Här kan vi ana inflytandet från medieträningsindustrin. Allt fler politiker och företagsledare som ofta figurerar i medierna genomgår något slags medieträning. Medieträning kan se olika ut, men handlar ofta om att den utfrågade ska lära sig att ta makten i intervjusituationen. Inte sällan är tränarna före detta journalister. Ofta handlar det om budskapet den intervjuade vill nå ut med, inte om frågorna som ställs i intervjun. Det gäller att se till så att du inte förlorar kontrollen över den berättelse du vill etablera.
Ett par studenter vid Södertörns högskola intervjuade ett antal journalister om medieträningens effekter. De fann att nästan alla accepterade medieträningen som ett självklart inslag i medielandskapet, men att det naturligtvis innebär att journalisterna får ett svårare uppdrag när det gäller att ifrågasätta makten. Journalisten Andrew Dodd menar i en artikel att medieträningen förvrider journalistikens möjligheter att rapportera på ett bra sätt och att det nu krävs att journalistutbildningen lär ut hur man hanterar medietränade personer – en sorts kapprustning, alltså, mellan utfrågarna och de utfrågade.
Nicklas Lundblad
Arbetar med frågor om framtid, teknik och samhälle. Han han skrivit över hundra artiklar för SvD:s Under strecket. Han är numera verksam som samhällspolitisk chef för Stripe och aktuell med boken Frågvisare på Volante.