FRÅGOR II: Vem? Del I

• 16 januari 2015
• 3 min
• Kommentera

Jag börjar ångra att jag beslöt mig för att intervjua honom. Telefonlinjen sprakar och knakar, vi har kopplats ned flera gånger och det är först nu som uppkopplingen verkar fungera så att mannen på andra sidan – han sitter i Rio – hör vad jag säger. Han är musikforskare, och har skrivit om stämsång och hur människan utvecklats tillsammans med de stora kattdjuren. Hans forskning spänner över evolutionsbiologi, musik och filosofi – och han är missnöjd med de olika akademiska stuprör som hela tiden tvingas på forskningen. Han talar med en lätt brytning, men rösten är mjuk och vänlig – fast insisterande. Det är uppenbart att frågan om frågan verkligen engagerar honom.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Anledningen till att jag ringer honom – och intervjuar honom i nästan två timmar samtal som fångar mig totalt- är att han skrivit en av de få böcker om frågande och frågor som jag hittat – och i den har han formulerat just en sådan fråga som verkligen får en att tänka efter, en fråga som öppnar ett nytt perspektiv och nya intressanta forskningsfält. Professor Joseph Jordania själv blev så fångad av den frågan att han valde att låta den bli titeln på boken.

Boken ”Vem ställde den första frågan?” handlar om musik, frågor och språk och är en utmärkt introduktion till en möjlig frågeforskning. Professor Jordania börjar med att berätta om hur han alltid fascinerats av frågeintonationen – den där särskilda tonen mot slutet av en fråga som gör att man så klart hör att det är en fråga – och hur denna frågeintonation redan mycket tidigt visar sig hos barn. Den som har egna barn eller har umgåtts med andras vet att barn använder frågeintonation mycket tidigare än de kan tala.

Vi frågar innan vi kan ett enda ord.

Det är tankeväckande av två skäl. Det första är att frågandet tycks vara enormt naturligt för oss, men samtidigt är det svårt att komma på någon annan djurart som kan ställa frågor. Inte ens de stora aporna tycks kunna göra det. Professor Jordania tar exemplet med de olika experiment som genomfördes under sjuttio och åttiotalen med att lära chimpanser språk, och hur aporna, trots att de snabbt kunde lära sig språk, aldrig själva ställde några frågor. Han citerar en av forskarna, David Premack, som i sina observationer av hur aporna använde språket skrev:

”Though she [Sarah] understood the question, she did not herself ask any questions — unlike the child who asks interminable questions, such as What that? Who making noise? When Daddy come home? Me go Granny’s house? Where puppy? Sarah never delayed the departure of her trainer after her lessons by asking where the trainer was going, when she was returning, or anything else”

Det tycks gå en gräns, säger professor Jordania när jag talar med honom, just precis där, i förmågan att ställa frågor, mellan människor och alla andra djur.

Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid

Det är lätt att vara skeptisk när man ställs inför påståendet som detta. Försök att hitta en enda egenskap som definierar människan misslyckas nästan alltid. Samtidigt är det svårt att inte medge att tanken är spännande. Tänk om det som gör oss till människor är förmågan att ställa frågor till oss själva och andra?

Då har vi svaret på frågan, förklarar professor Jordania.

Den som ställde den första frågan, ja, det var ju den första människan.

FRÅGOR I: En bok om frågor

• 16 januari 2015
• 3 min
• 1 kommentar

Under våren har jag beslutat mig för att skriva en bok om frågor. Det bästa sätt jag vet att skriva är att skriva små stycken, observationer och tankar och sedan se om de håller, hänger ihop och vad jag lär mig under det att jag skriver. Därför kommer jag att publicera dessa förarbeten som bloggposter här på bloggen och sedan långsamt arbeta samman dem till en bok. Jag hoppas förstås också på synpunkter och tankar från den som har tid och lust att läsa inläggen här.

Jag vill skriva en bok som hjälper oss att bli bättre på att ställa frågor, och förstå frågandet som grunden för vår nyfikenhet.

Varför skriva en bok om frågor? Svaret är förstås att frågor verkligen intresserar mig – inte bara de olika frågor vi ställer oss själva, utan det faktum att vi kan ställa frågor. Det är en samtidigt sällsam och självklar förmåga som delas av den absoluta majoriteten människor. Samtidigt är det ett område som till dels tycks ganska outforskat.

Det är inte det att det inte finns forskning om frågor – för det gör det: inom lingvistik, psykologi, pedagogik, språkfilosofi och en hel del andra områden. Det som däremot tycks märkligt frånvarande är just diskussionen om frågor och frågande i sig – om det hantverk det innebär att ställa bra frågor och hur vi kan förbättra vår förmåga att ställa frågor. Det är där jag hoppas att det arbete som jag här håller på att sammanställa skall kunna bli intressant. Jag vill skriva en bok som hjälper oss att bli bättre på att ställa frågor, och förstå frågandet som grunden för vår nyfikenhet och kanske också för våra framsteg inom vetenskap och kultur.

Jag vill nu försöka skriva en bok med följande kapitel: ”Vem?”, ”Varför?”, ”När?”, ”Hur?”, ”Vad?” och ”Om?”

Jag funderade mycket på hur man strukturerar en bok om frågor. Det finns en hel del olika möjligheter. Det är exempelvis möjligt att skriva en bok som studerar frågor och frågande i anslutning till olika områden och discipliner. Det är fullt möjligt att skriva essäer om frågor i politiken, litteraturens frågor, frågans filosofi, frågor som biologi och frågelekar. Andra ämnen – som frågor och ledarskap, eller frågande lärande är också goda grunder för essäer. Jag har en del anteckningar och idéer liggande i just det formatet och jag tror att det skulle kunna bli en ganska bra bok, faktiskt. Det jag dock till sist fastnade för, och som jag vill försöka göra – väl medveten om att det kan resultera i ett fantastiskt misslyckande – är att disponera materialet litet annorlunda. Jag skulle vilja studera ett antal olika sätt att fråga och diskutera de olika ämnena ovan utifrån dem. Jag vill nu försöka skriva en bok med följande kapitel: ”Vem?”, ”Varför?”, ”När?”, ”Hur?”, ”Vad?” och ”Om?” – och se om jag kan organisera materialet på ett intressant sätt efter just dessa frågeord. Jag tror att det kan gå, men risken är förstås att det förfaller till en gimmick. Att det blir för enkelt – en sorts kåseri över frågor. Det vill jag inte. Målet är att skriva en bok som kan hjälpa mig och andra att ställa nya, mer intressanta och kanske oväntade frågor till varandra och oss själva.

Vad sägs om det?