Här nedan följer inledningen till bok 1 i min serie Vrida världen: De levande.

Jag står på balkongen i vårt radhus och ser ut över de små trädgårdarna framför mig. Vår trädgård är vildvuxen med mängder av olika växter varav flera i midjehöjd. Häckens grenar sträcker sig ut mot trottoaren. Det ser rätt ovårdat ut. Grannens tomt däremot är en prydlig fyrkant med kort, välklippt gräs. Jag känner att jag borde. Jag borde ansa häcken, klippa gräset och såga ner slyet som börjar bli för kraftigt för gräsklipparen. Jag borde göra som grannen har gjort.

Eller?

Handlar det om att lägga det vilda under sig?

Jag hör hur insekterna surrar på min sida medan det är tyst hos grannen vars kortklippta gräs redan är på väg att tona över i brunt. Det är en varm vår. Jag tycker ju att färgen på min sida är finare och vet att det är svalare i den höga växtligheten och att insekterna behöver blommorna. Ändå känner jag att det är jag som gjort fel. Jag som inte sköter det jag borde sköta på det sätt jag borde. Varför anses den ansade trädgården vara så rätt? Handlar det om att signalera att här är det min ordning som gäller? Handlar det om kontroll? Handlar det om att lägga det vilda under sig? Handlar det om en estetisk idé om skönhet som ibland biter sig själv i svansen? Handlar det om att arbete är en dygd och lättja en synd? Eller handlar det om mig? Handlar det om att vara en civiliserad, ordentlig person? Handlar det om att vara en människa?

Jag känner att jag borde kontrollera trädgården, men där finns också helt andra känslor. De gröna växternas livskraft gör mig glad och imponerad, jag känner en protest mot de normer som sitter i min kropp och en nyfikenhet gentemot vad som händer om jag inte klipper. Jag lägger upp ett inlägg på sociala medier med bild på de två trädgårdarna och får på kort tid mängder av kommentarer där alla vill stötta mig i att bryta en förlegad norm om hur trädgårdar ska se ut.

Vi skulle kunna se, värdera, uppskatta och handla på andra sätt.

Jag undrar om inte det här är något som många jobbar med just nu? Vi blir allt fler som inser att relationen till den omgivande naturen har blivit skev på något sätt. Och i praktik och teori behöver vridas åt ett annat håll. Insikten slår mig, vi skulle kunna göra på helt andra sätt. Vi skulle kunna vara människor på andra sätt. Vi skulle kunna se, värdera, uppskatta och handla på andra sätt.

Livet är öppet.

*

Behovet av att ändra relationen till naturen blir förstås allra tydligast i den serie av miljökriser vi står mitt i. Klimatkrisen som blir allt mer påtaglig, artutdöendet som accelererar och föroreningarna vi ofta glömmer bort. Men lösningen på de specifika kriserna handlar i hög utsträckning om saker vi måste sluta göra och jag är mer intresserad av vad vi ska göra. Jag är mer intresserad av att hitta nya ”ja” än att betona de ”nej” vi står inför (minska eller sluta med flygresor, köttätande, konsumtion och så vidare). Nej:en är på ett sätt enklare i den här situationen, vi vet redan vad vi måste sluta med eller dra ner på, men å andra sidan verkar det svårt att faktiskt följa de nej vi vet att vi borde följa. Med ja:na är problemet det omvända. ”Ja” är per definition något vi vill göra, men vi vet inte alltid vad det är. Varje nej till en handling innehåller förstås ett ja till något annat; om jag säger nej till att flyga så säger jag ja till att åka tåg eller stanna hemma. Men kan vi också hitta ja som inte bara är en konsekvens av ett nej?

Kan vi också hitta ja som inte bara är en konsekvens av ett nej?

Hur hittar vi nya ”ja”? Jag tror inte att det räcker med att försöka tänka ut dem. Det handlar inte bara om hur vi tänker om saker och ting utan om vad vi faktiskt gör. Tankarna är rotade i kroppen och om praktikerna inte ändras finns en risk att nya tankar mest skvalpar runt ovanpå och utanför hur vi lever våra liv. Inte desto mindre kan teorierna hjälpa oss att utmana såväl invanda tankesätt som praktiker. Teori och praktik vinner på att flätas samman. Jag vill undersöka hur vi ändrar en kultur, och en kultur bär både tanke och kropp. Jag vill undersöka hur vi kan vrida världen. I den här bokserien presenterar jag fyra undersökningar som söker nya ”ja”, nya sätt att göra och tänka kring ”vår relation till naturen”. Den frasen är dock i sig djupt problematisk. Vilka är detta vi som står bakom ”vår”, vad är ”naturen” och vad betyder ”relation” i det här sammanhanget? Det är lätt att tolka det som att vi:et är ”vi människor” eller ”vi människor som hör till en viss kultursfär”. Och det är lätt att tolka ”naturen” som det som inte är människor eller det människor har gjort. Vi är vana vid att tänka på dessa enheter som skilda åt. Så skilda att de i en ”relation” möter varandra så att säga utifrån.

Kanske är själva frasen ”vår relation till naturen” problematisk. Vi människor är ju del av naturen, men något hände som gjorde att vi skar ut oss ur den och började separera kultur från natur, civiliserad från barbarisk, tam från vild och så vidare. Problemet syns i vårt vardagsspråk där vi till exempel inte menar människor när vi pratar om djur. Det är i en sådan kulturell (sic!) situation jag vill gräva runt. Jag vill vrida en kultur, jag vill vrida hur vi är natur.

Kanske är själva frasen ’vår relation till naturen’ problematisk.

Men nya ja kan alltså inte bara komma ifrån teorin, de kräver ett experimenterande och undersökande av praktiker. Den här bokseriens undersökningar härstammar från mitt eget liv och forskning (vilka tenderar att vara nära sam-manbundna). De drivs alla av försök att tänka annorlunda, göra annorlunda och lyssna annorlunda. Kanske hittar jag inga intressanta ”ja”, kanske hittar jag dåliga ”ja”, kanske misslyckas jag. Men om jag redan visste vad jag skulle finna, skulle undersökandet inte vara på riktigt. Den första undersökningen, och ämnet för den här boken, utgår från relationen till andra djur, där mina möten med mörtar och hästen Kaja står i centrum. Vad blir vi, jag och de andra djuren, i dessa möten och hur kan gemensamma rörelser forma om världen? Undersökningen tematiserar hur vi är levande varelser och hur vi blir levande tillsammans med andra varelser.

Den andra undersökningen, i nästa bok, kretsar kring ett mänskligt ”vi” och hur vissa erfarenheter ofta utesluts ur ett sådant ”vi”. Sådana uteslutningar finns av många slag men jag fokuserar på hur det ratio jag befinner mig i är uppbyggt av en neurotypisk sinnlighet och hur världen kan träda fram på andra sätt utifrån vissa autistiska erfarenheter. Hur skulle dessa kunna kultiveras och bli världsformande? Hur kan så grundläggande teman som vår relation till materian och vad ett jag är, formas om genom att en annan sinnlighet än den neurotypiska tas omhand och odlas?

I den tredje undersökningen vänder jag blicken mot begäret som det som driver såväl människan som andra livsformer och kanske till och med materian? Begäret framträder som motstridigt och som något som ger riktning. Det undersöks här i relation till mina egna praktiker av sex och bdsm. Vad är begär? Vilken relation har vi till våra egna begär? Vilket arv bär vi på och hur kan vi forma om det?

De fyra empiriska områdena är med flit väldigt olika.

I den fjärde och sista undersökningen riktar jag fokus mot det jag kallar abstraktionsplanet, den del av det levande som utgör förmågan att leva i abstraktioner, generaliseringar och idéer. Vad är det och hur ska vi förstå dess relation till sinn-lighet och begär? Hur påverkar det vår relation till skärmar? Med hjälp av framförallt andras erfarenheter av AI och annan avancerad digital teknik undersöker jag också vad människan blir och vad tekniken blir i vår samtid. När hindrar dessa tekniker ett undersökande av världen och när bidrar de?

De fyra empiriska områdena: andra djur, neurodiversitet, sexualitet och AI, är med flit väldigt olika. Jag har valt just dessa för att de ligger mig nära och att jag har tillgång till egna och andras praktiker. Det är också fyra områden där ”natur” betyder lite olika saker. I den första boken pekar det på relationen till andra djur. I den andra handlar det snarare om människans sinnliga natur och relationen till världen omkring henne. I den tredje handlar det om såväl människans som den övriga naturens begär, riktning och drivkrafter. I den fjärde boken slutligen handlar det om hur det jag kallar abstraktionsplan kan förstås som en del av den övriga naturens rörelse – och hur den kan frysa den.

Denna text har jag skrivit som förord till Pella Thiels och Henrik Hallgrens bok Naturlagen – om naturens rättigheter och människans möjligheter (utkommen 2022).

Står vi inför nödvändigheten att radikalt tänka om relationen till naturen och därmed grunden för vår kultur? Alltmer pekar på att det är så. Antingen ändrar vi på oss, eller så kommer naturen att tvinga oss, våra barn eller barnbarn, till ändring. Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand, i dina lurar eller på din skärm kan hjälpa oss ett steg framåt.
Naturen överskrider ständigt människan. Den är större och mer än vad vi är, eftersom vi blott är en del av den. Det innebär att våra sätt att förstå naturen alltid kommer vara reducerande på ett eller annat sätt, och det i sin tur innebär att vi behöver ha en levande relation till naturen. En relation som är lyhörd, kritisk, reflekterande och öppen.
Vår relation till naturen är dock inte bara föränderlig utan också kontinuerlig. Den är den livmoder vi härstammar ifrån, den famn som håller oss under livet och den jord vi återvänder till. Naturen är i sin oöverskådlighet något som ständigt överraskar oss, men den karaktäriseras också av sina rytmer och sin ordning. Ja, den har till och med sina lagar.
”Naturlagen” är en dubbeltydighet som illustrerar samtidens ambivalenta och komplexa relation till begreppet ”natur”. Är naturlagen den lag naturen utgör eller är det en lag som gäller för naturen?
I den första bemärkelsen finns det något obevekligt i ”natur-lagen”. Det är just det människan aldrig kan ändra, det vi måste böja oss inför. Naturen som inte tar hänsyn till oss och som också hotar med tsunamis och missväxt, fästingar och malariamyggor. I årtusenden har vi strävat efter att befria oss från den farliga naturen och ta makten över den. Odla kontroll, ordning och kultur. Naturlagarna domesticeras steg för steg när (vissa) människor genom en kunskapsapparat lärt sig använda dem för sina egna syften. Denna domesticeringsprocess kallar vi naturvetenskap, teknik, medicin och så vidare.
Men naturen påverkar oss inte bara utifrån. Den tyska 1900-tals-filosofen Max Scheler menade att första världskriget visade att människan kunde kontrollera allt utom sig själv. Naturen är inte bara det som omger oss, det är också våra inre drifter och begär. Naturen är graviditeter som kastar sig över oss, men också krigets oresonlighet och girighetens eviga hunger. Naturen är det vi måste hålla i schack inom oss själva. Jag tror Scheler har rätt i att det är lättare för människan att kontrollera en yttre natur än det är för henne att kontrollera sin egen inre natur.
Vår kontroll över naturen har också inneburit att vi har satt den på avstånd. Och det är på avstånd som naturen alltmer kan framstå i ett romantiskt skimmer. En romantik som också bär på en bortträngd erfarenhet av att naturen inte bara är ”där borta” utan något vi är del av. Stjärnhimlen över oss, havets oändlighet och skogens djup – människan mitt i ett landskap som sträcker sig bortom henne.

vår kontroll över naturen biter sig själv i svansen

Men vår kontroll över naturen biter sig själv i svansen. Domesticeringen av naturen innebär att den står till tjänst – och dess egna behov osynliggörs. Bettet i svansen sker med sylvassa huggtänder. Idag radar frågorna och problemområdena upp sig och det är lätt att bli dystopisk. När man väl inser hur det står till med planeten, ekosystemen, mångfalden av arter och klimatet präglas reaktionen ofta av skam, skuld och ångest. Jag är del av ett system som är djupt problematiskt. Hur bör jag leva? Hur kunde vi hamna här? Varför gör vi så lite? Det är förstås jobbiga känslor, men de kan vara nödvändiga för att kunna mobilisera för en förändring. För att orka med att ändra invanda livsmönster krävs en stark emotionell insikt, den blott intellektuella räcker aldrig. Men vi kan inte skapa en ny(gammal) relation till naturen utifrån skam, skuld och ångest. Till det behöver vi helt andra känslor och helt andra tankar. Vi måste hitta nya tankesätt, nya sätt att se och förstå världen. Nya sätt att känna världen, lyssna till den, känna smaken och lukten av den.
Kravet klingar allt oftare: ”Vi måste tänka annorlunda.” Vi är många som reagerar med obehag inför ”måste”. Vem är du att säga vad jag måste och hur jag ska leva?! Naturlagen kväser den där fria självbestämmande människan vi ville vara, som hela moderniteten strävade efter att upprätta. Det hugger djupt. Naturlagen var ju den vi hade domesticerat. Och plötsligt finns det ett ”måste” här igen. Dessutom är det ett ”måste” som alltid tolkats av någon, varför ska just dessa människor ha makt över mig? Den kritiska reflektionens maktperspektiv kan vara sund, men kan också användas för att försvara ett strutsbeteende. ”Det är inte naturen som kräver ett omtänkande, utan vissa människor som vill bestämma över mig.” Men sanningen är att naturen nu utvärderar den industrialiserade människans livsstil och domen är hård. Jag tror vi måste bita i det sura äpplet och säga: ”Vi måste faktiskt ändra på oss.”
Vad är det då som behöver förändras? Vi pratar om hur vi organiserar våra liv: vad vi äter, hur vi bor, hur vi reser. Men det är inte det enda vi behöver prata om. Vi behöver diskutera vilka drivkrafter som är viktigast, vilka delar av en mänsklig natur vi behöver odla och vilka delar vi behöver beskära. Liksom vi behöver fundera på vilket historiskt arv vi vill bygga vidare på och vilket vi vill tänka om.
En problematik som många pekat ut, och som också diskuteras Förord som en central problempunkt i den här boken, är det cartesianska tänkandet. En idéströmning som drivits längre än vad Descartes själv kanske avsåg när det begav sig på 1600-talet, i alla fall pekar hans sista bok åt ett annat håll. Nåväl, en av de aspekter som står i centrum i ett cartesianskt tänkande är uppdelningen mellan res extensa och res cogitans, det vill säga utsträckt materia respektive tänkandet. Den utsträckta materian är rent passiv och rör sig bara genom yttre påverkan, den följer kausala samband som kan mätas och formuleras i lagbundenheter inom ramen för en mekanistisk världsbild. Vi skulle kunna säga att res extensa fångar upp naturens lagbundenhet. Res cogitans, tänkandet, däremot är en ren aktivitet som står helt fri från yttre påverkan. På motsvarande sätt skulle vi kunna säga att den fångar upp det kreativa och aktiva i naturen, det levandes och människans natur.
Denna uppdelning mellan mekanistisk materia och fritt tänkande separerar därmed passivitet från aktivitet och lagbundenhet från fri vilja. Eftersom Descartes menade att det bara är människan som är tänkande så separerar det i samma andetag människa från andra djur och kultur från natur. Separationen innebär att vi delar in allt i ett antingen/eller och naturen själv skiljs alltså från människan.
I en senmodernitet tenderar dock även människans tänkande att bli reducerat till utsträckt materia, till en ”hjärna” som görs till ett studieobjekt i ett forskningslabb. Skillnaden mellan människa och ”naturen” upphävs därmed, allt reduceras till mekanik, och kanske tappar vi därmed helt förståelsen för det levande. Samtidigt återinstalleras dock genast skillnaden mellan passivt objekt (res extensa) och aktivt tänkande (res cogitans) i forskaren som är en agent som tänker, forskar, ställer frågor och skapar kunskap. Missförstå mig inte, naturvetenskapen är inte fienden, men den behöver ramas in av en relation till det levande, och den behöver teorier som inte är reduktionistiska. För en natur som blott är mekanik kan vi göra vad vi vill med, den har ingen egen agens, inga behov, ingen upplevelse, ingen smärta. Grisar blir produktionsenheter i en köttindustri.
Så hur skulle det kunna vara annorlunda? Sitter vårt tänkande fast? Kanske inte ändå. Hallgren och Thiel skriver i boken att det inte är ”’människan’ som orsakat problemen, utan snarare den industrialiserade människan”. Det är goda nyheter. Det betyder att människan kan leva på många andra sätt, att hon kan forma om sig och är rörlig. Den industrialiserade människan kan finna inspiration, släktskap och glädje i andra kulturer och tider och tänka om.
Hallgren och Thiel vänder sig bland annat till animistiska kulturer, traditioner som uppfattar inte bara djur och träd utan även berg och floder som levande. Jag undrar om inte det animistiska ligger kvar under ytan även i en senmodern kultur. Som däggdjur växer vi fram i en annan människa, en kropp vi skiljs från vid födelsen. Men kanske tar vi med oss en erfarenhet från den upplevelsen, nämligen att det levande inte bara är här i den egna kroppen, utan även där i andra kroppar. Oavsett vad det beror på uppfattar vi gärna även ting som levande, när vi utvecklar en teknik vi kallar artificiell intelligens ger vi den genast namn, röst och mänsklig kropp. Det är lite fascinerande att notera att den som ser jorden som levande, till exempel i olika typer av Gaiateorier, ofta anses flummig. Medan den som ser ett dataprogram som levande, eller som snart levande, är framtidsinriktad.

Världen är alltid större än det vi kan ta in, fokusera på och rikta oss mot i ett givet ögonblick

Men människans mest framtidsinriktade färdighet kanske är förmågan att tänka om. Just det människan kan, men inte AI:n. Det är därför det mänskliga omdömet alltid måste trumfa den artificiella intelligensens överlägsna problemlösningsförmåga. Världen är alltid större än det vi kan ta in, fokusera på och rikta oss mot i ett givet ögonblick. För att världen alltid är större än en individs kunskaper måste vi lyssna på varandra, för att världen alltid är större än en grupps kunskaper måste kulturer lära av varandra, och för att världen alltid är större än en arts kunskaper måste människan lyssna på andra arter och på ekosystem. Begreppet ”natur” med dess mångtydigheter och dess förmåga att peka både utåt och inåt visar att vi är del av denna omgivande natur. Vi ”hör till”, är del av ett system som sträcker sig bortom oss. Det betyder också att om inte systemet fungerar kommer inte heller vi må bra. Att kämpa för naturens rättigheter är ingen altruistisk handling som någon gör för att vara god och tänka på andra. Men det är inte heller en egoism som egentligen, bortom alla fina ord, görs för att bara gynna sig själv (eller sina egna organisationer). Sant politiska kamper förs för att våra skillnader hör samman. Och idag måste vi utöka vårt ”vi”.

Jonna Bornemark

Varsågod: Ett utdrag ur boken jag är himmel och hav – en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser av Jonna Bornemark. Det är en blandning av filosofiska teser och mer personliga texter, inklusive poesi.

En plaststicka. Sedan en skärm i en sjukhussal. Informationen om att vi är två kommer ofta utifrån och på märkliga vägar. När jag en gång accepterat denna information försöker jag på olika sätt känna efter hur vi är på väg att bli två. En rörelse i magen, ett sprattel som ett litet fiskstim. Är det tarmarna som rör sig eller är det fostret?

Jag tror att en mer eller mindre allmänmänsklig, eller kanske snarare allmänkvinnlig, respons på denna första rörelse är en hand som förs mot det område där det har sprattlat. Sprattlet är en förnimmelse bland många av min egen kropp, men samtidigt kastas förnimmelsen ut ur mig: det var kanske inte min kropp! Handen som förs mot magen är min, och för första gången sker ett möte mellan två: ett sprattel från en kropp som inte är min och min hand som möter upp. Vi är två även om gemensamma hinnor gör gränsen indistinkt och vag. Dugaj.

Men vi är också en. Vi är ett kroppsligt system som syre, näring, bakterier och så mycket mer rör sig inom. Vi räknas som en – på väg mot två. Dina rörelser känner jag direkt, utan avstånd mellan dig och mig. Jag känner dem när jag tar emot dem, du känner dem när du utför dem. Samma rörelses insida och utsida. Och ännu mer: ett sammanhängande system med blott långsam differentiering. Du kommer både djupt inifrån mig och bortifrån mig. Du har din början i en spermie från någon helt annan. Men du är inte en spermie + ett ägg. Du är något eget och något nytt.

Ur Horisonten finns alltid kvar

De senaste åren har flera filosofer med mig gjort en förskräckande upptäckt. Filosofin blev plötsligt viktig.

Vi tog emot det med skräckblandad förtjusning, filosofin tog sig utanför seminarierummen och allt oftare in i människors liv och organisationer. Men upptäckten var förskräckande eftersom det tyder på att vi befinner oss i en kris – eller kanske flera.

När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats. Men det är också den positiva sidan av saken, att vi liksom upptäcker att något vi tagit för givet inte längre är självklart. Det är då filosofin växer i betydelse. Det är då vi måste lyfta blicken och börja relatera till horisonterna, men utan att tappa markkontakt.

Kriser ställs människor återkommande inför, på såväl privat som samhällelig nivå. Och de formar om våra liv och vår kultur. Inför krisen kan vi dels bli väldigt rädda. Rädsla uppstår när vi vet vad som är viktigt och är rädda att förlora det – eller aldrig få det. Men i en verklig kris finns också ångest. I ångesten vet vi inte längre vad som är viktigt och i den djupaste ångesten är världen meningslös.

I krisen vet vi inte – men måste ändå handla. Vi kan göra fel, men vet inte vad fel är. Krisens ångest kan också leda till att det gamla känns fel och allt känns meningslöst innan vi fått syn på något nytt som är betydelsefullt. För ångestens andra sida är frihet: vi är fria att upptäcka något nytt. Och ju djupare krisen är, ju mer ångest, desto större kan upptäckten vara.

Filosofin står här, i denna dubbla frihet och ångest-relation.

Under 2000-talet har vi sett en rad med kriser. Flyktingkrisen där vi på allvar måste fundera på vilka »vi« är och om vi menar allvar med vårt humanistiska arv eller om det rasistiska arv vi står mitt i ska tillåtas ta över. Miljökrisen där de humanistiska perspektiven inte räcker till, utan vi måste förstå att »vi« inte bara är människor, men att vi människor har levt på ett galet sätt och måste handla annorlunda nu.

Men hur ska man leva då? Här finns rädslor för att förlora det bekanta, men också ångest i att vi inte riktigt vet vad detta »vi« betyder och vad som egentligen är viktigt. När samhällen splittrades i dessa frågor såg vi hur till och med sanningen polariserades och märkliga begrepp som »alternativa fakta« och »postsanning« dök upp. Filosofiska frågor i centrum av samhällsdebatten.

Jag har dock tidigare framförallt skrivit om en annan kris, en kris som kan verka mer marginell och på ytan handlar om vilket styrsystem som fungerar i offentlig sektor. Men kritiken mot det som kallas new public management (NPM) blottlägger frågor som är centrala i alla kriser: Hur ska vi möta problem? Vad ska styra våra handlingar? Vad är viktigt?

I NPM vill man lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar. Det passar väl in i murens tänkande att vi alltid kan handla utifrån befintlig kunskap. Att det räcker.

Men NPM har tagit oss till absurditetens gräns. Om man ska handla utifrån befintlig kunskap, tänker man, måste all kunskap skrivas ner och sedan bara följas.

En anekdot kan visa på absurditeten. En kvinna berättade för mig att hennes arbetsplats blev granskad av en myndighet. De blev imponerade över att pappersarbetet var i så god ordning. Alla riktlinjer, handlingsplaner och granskningar var på plats. Men så säger tillsyningsmannen: »Det ser ju bra ut det här, men hur vet vi att det efterföljs i praktiken? Har ni papper på det?«

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har.

Vi griper efter den där undflyende kvaliteten, men kanske blir gapet mellan det nedskrivna ordet och praktiken större ju mer vi fokuserar på dokumenten? Och det har visat sig att ett klokt handlande i mellanmänskliga yrken (och inte bara där) kräver sådant som är svårt att mäta: lyssnande, empati och omdöme. Det alternativ som har getts är alltså tillitsbaserad styrning.

Det som står på spel här är dock mer än en administrativ eller ledningsteoretisk fråga. Det handlar om grundläggande värderingar, kanske till och med vad det innebär att vara människa. Ska den handlande människan ha ett färdigt rutmönster att passa in i, eller ska de ha redskap för att kunna förhålla sig till horisonter av icke-vetande? Eller, med andra ord, ska de bara lyda order eller lära sig tänka själva?

Den frågan kanske också är relevant för de tidigare nämnda kriserna: Hur ser vi på vad människor med olika erfarenheter har att bidra med? Ska nyanlända passas in i ett existerande rutmönster eller kan deras erfarenheter bidra till att stärka ett kollektivt omdöme? Och i relation till miljöfrågan, hur kan vi tänka när själva grundvillkoren för vår kultur kastas om? När den ekonomiska effektivitetens tankesätt inte räcker till (och kanske aldrig gjorde det)?

Och sedan kom corona. Det var en kris som på ett plötsligt och radikalt sätt förde in helt nya frågor i allas vardag. Sällan har vi sett sådan handlingskraft när hela samhällen stängdes av (om än mer eller mindre). Även här sattes frågor om icke-vetande, tillit och omdöme på sin spets. Vad har vi uppenbarligen, trots vår enorma tilltro till data och algoritmernas överlägsenhet, inte kunnat räkna ut? Hade kanske lite omdöme och respekt inför horisonter av icke-vetande, istället för ekonomiska kalkyler och ett snävt fokus på effektivitet, gjort att vi haft kvar våra beredskapslager, så som de hade i Finland?

Det är konkreta och praktiska frågor. Men filosofin går vidare. De existentiella frågorna blev centrala. Hur ska vi handla när vi vet så lite? Vad är egentligen viktigt? Och hur dåligt mår äldre egentligen av att inte längre få träffa sina anhöriga? Vad betyder alla dessa siffror som snurrar runt?

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har. Men en kris innebär just att allt kastas om och att kunskapen har blivit gammal. Det nya kan inte redan vara evidensbaserat.

I krisen glimtar något viktigt fram. Vi måste handla trots att vi inte vet allt. Vi kan inte sitta passiva och vänta tills kunskapen finns. Att inte handla är också att handla. Men vad kan då guida oss? Det är här vi upptäcker att det finns något vi kallar omdöme. Omdömet är just vår förmåga att stå i relation till horisonterna av icke-vetande, fånga upp vad som är viktigt och kunna handla i en situation som inte funnits förut. Omdömets roll blir tydlig i krisen, men det är också något som får vår vardag att fungera, som finns i varje omvårdande handling, varje mellanmänskligt möte och i varje klokt beslut.

Tänk att det finns en horisont där ute på havet. Vid horisonten finns en ö. Jag kan åka till den ön och utforska den. Men horisonten är ju inte borta för det. Den har bara flyttat sig.

Jag kanske ser en ny ö längre bort. Jag kan ta mig dit, men det som väntar där är ännu en horisont. Jag kan undersöka de här öarna och skaffa en massa kunskap om dem. Räkna hur många sorters växter som finns där, mäta hur högt över havet de sträcker sig. Men horisonten finns kvar. Och tack vare den kan vi röra oss till nästa ö.

Vid varje ö väntar en ny horisont.

Ett utdrag ur Jonna Bornemarks bok Horisonten finns alltid kvar: Om det bortglömda omdömet.