Krisernas budskap

  • 6 min

Ur Horisonten finns alltid kvar

De senaste åren har flera filosofer med mig gjort en förskräckande upptäckt. Filosofin blev plötsligt viktig.

Vi tog emot det med skräckblandad förtjusning, filosofin tog sig utanför seminarierummen och allt oftare in i människors liv och organisationer. Men upptäckten var förskräckande eftersom det tyder på att vi befinner oss i en kris – eller kanske flera.

När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats. Men det är också den positiva sidan av saken, att vi liksom upptäcker att något vi tagit för givet inte längre är självklart. Det är då filosofin växer i betydelse. Det är då vi måste lyfta blicken och börja relatera till horisonterna, men utan att tappa markkontakt.

Kriser ställs människor återkommande inför, på såväl privat som samhällelig nivå. Och de formar om våra liv och vår kultur. Inför krisen kan vi dels bli väldigt rädda. Rädsla uppstår när vi vet vad som är viktigt och är rädda att förlora det – eller aldrig få det. Men i en verklig kris finns också ångest. I ångesten vet vi inte längre vad som är viktigt och i den djupaste ångesten är världen meningslös.

I krisen vet vi inte – men måste ändå handla. Vi kan göra fel, men vet inte vad fel är. Krisens ångest kan också leda till att det gamla känns fel och allt känns meningslöst innan vi fått syn på något nytt som är betydelsefullt. För ångestens andra sida är frihet: vi är fria att upptäcka något nytt. Och ju djupare krisen är, ju mer ångest, desto större kan upptäckten vara.

Filosofin står här, i denna dubbla frihet och ångest-relation.

Under 2000-talet har vi sett en rad med kriser. Flyktingkrisen där vi på allvar måste fundera på vilka »vi« är och om vi menar allvar med vårt humanistiska arv eller om det rasistiska arv vi står mitt i ska tillåtas ta över. Miljökrisen där de humanistiska perspektiven inte räcker till, utan vi måste förstå att »vi« inte bara är människor, men att vi människor har levt på ett galet sätt och måste handla annorlunda nu.

Men hur ska man leva då? Här finns rädslor för att förlora det bekanta, men också ångest i att vi inte riktigt vet vad detta »vi« betyder och vad som egentligen är viktigt. När samhällen splittrades i dessa frågor såg vi hur till och med sanningen polariserades och märkliga begrepp som »alternativa fakta« och »postsanning« dök upp. Filosofiska frågor i centrum av samhällsdebatten.

Jag har dock tidigare framförallt skrivit om en annan kris, en kris som kan verka mer marginell och på ytan handlar om vilket styrsystem som fungerar i offentlig sektor. Men kritiken mot det som kallas new public management (NPM) blottlägger frågor som är centrala i alla kriser: Hur ska vi möta problem? Vad ska styra våra handlingar? Vad är viktigt?

I NPM vill man lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar. Det passar väl in i murens tänkande att vi alltid kan handla utifrån befintlig kunskap. Att det räcker.

Men NPM har tagit oss till absurditetens gräns. Om man ska handla utifrån befintlig kunskap, tänker man, måste all kunskap skrivas ner och sedan bara följas.

En anekdot kan visa på absurditeten. En kvinna berättade för mig att hennes arbetsplats blev granskad av en myndighet. De blev imponerade över att pappersarbetet var i så god ordning. Alla riktlinjer, handlingsplaner och granskningar var på plats. Men så säger tillsyningsmannen: »Det ser ju bra ut det här, men hur vet vi att det efterföljs i praktiken? Har ni papper på det?«

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har.

Vi griper efter den där undflyende kvaliteten, men kanske blir gapet mellan det nedskrivna ordet och praktiken större ju mer vi fokuserar på dokumenten? Och det har visat sig att ett klokt handlande i mellanmänskliga yrken (och inte bara där) kräver sådant som är svårt att mäta: lyssnande, empati och omdöme. Det alternativ som har getts är alltså tillitsbaserad styrning.

Det som står på spel här är dock mer än en administrativ eller ledningsteoretisk fråga. Det handlar om grundläggande värderingar, kanske till och med vad det innebär att vara människa. Ska den handlande människan ha ett färdigt rutmönster att passa in i, eller ska de ha redskap för att kunna förhålla sig till horisonter av icke-vetande? Eller, med andra ord, ska de bara lyda order eller lära sig tänka själva?

Den frågan kanske också är relevant för de tidigare nämnda kriserna: Hur ser vi på vad människor med olika erfarenheter har att bidra med? Ska nyanlända passas in i ett existerande rutmönster eller kan deras erfarenheter bidra till att stärka ett kollektivt omdöme? Och i relation till miljöfrågan, hur kan vi tänka när själva grundvillkoren för vår kultur kastas om? När den ekonomiska effektivitetens tankesätt inte räcker till (och kanske aldrig gjorde det)?

Och sedan kom corona. Det var en kris som på ett plötsligt och radikalt sätt förde in helt nya frågor i allas vardag. Sällan har vi sett sådan handlingskraft när hela samhällen stängdes av (om än mer eller mindre). Även här sattes frågor om icke-vetande, tillit och omdöme på sin spets. Vad har vi uppenbarligen, trots vår enorma tilltro till data och algoritmernas överlägsenhet, inte kunnat räkna ut? Hade kanske lite omdöme och respekt inför horisonter av icke-vetande, istället för ekonomiska kalkyler och ett snävt fokus på effektivitet, gjort att vi haft kvar våra beredskapslager, så som de hade i Finland?

Det är konkreta och praktiska frågor. Men filosofin går vidare. De existentiella frågorna blev centrala. Hur ska vi handla när vi vet så lite? Vad är egentligen viktigt? Och hur dåligt mår äldre egentligen av att inte längre få träffa sina anhöriga? Vad betyder alla dessa siffror som snurrar runt?

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har. Men en kris innebär just att allt kastas om och att kunskapen har blivit gammal. Det nya kan inte redan vara evidensbaserat.

I krisen glimtar något viktigt fram. Vi måste handla trots att vi inte vet allt. Vi kan inte sitta passiva och vänta tills kunskapen finns. Att inte handla är också att handla. Men vad kan då guida oss? Det är här vi upptäcker att det finns något vi kallar omdöme. Omdömet är just vår förmåga att stå i relation till horisonterna av icke-vetande, fånga upp vad som är viktigt och kunna handla i en situation som inte funnits förut. Omdömets roll blir tydlig i krisen, men det är också något som får vår vardag att fungera, som finns i varje omvårdande handling, varje mellanmänskligt möte och i varje klokt beslut.