Stjärnhimlen över oss, havets oändlighet och skogens djup
- 10 min
Denna text har jag skrivit som förord till Pella Thiels och Henrik Hallgrens bok Naturlagen – om naturens rättigheter och människans möjligheter (utkommen 2022).
Står vi inför nödvändigheten att radikalt tänka om relationen till naturen och därmed grunden för vår kultur? Alltmer pekar på att det är så. Antingen ändrar vi på oss, eller så kommer naturen att tvinga oss, våra barn eller barnbarn, till ändring. Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand, i dina lurar eller på din skärm kan hjälpa oss ett steg framåt.
Naturen överskrider ständigt människan. Den är större och mer än vad vi är, eftersom vi blott är en del av den. Det innebär att våra sätt att förstå naturen alltid kommer vara reducerande på ett eller annat sätt, och det i sin tur innebär att vi behöver ha en levande relation till naturen. En relation som är lyhörd, kritisk, reflekterande och öppen.
Vår relation till naturen är dock inte bara föränderlig utan också kontinuerlig. Den är den livmoder vi härstammar ifrån, den famn som håller oss under livet och den jord vi återvänder till. Naturen är i sin oöverskådlighet något som ständigt överraskar oss, men den karaktäriseras också av sina rytmer och sin ordning. Ja, den har till och med sina lagar.
”Naturlagen” är en dubbeltydighet som illustrerar samtidens ambivalenta och komplexa relation till begreppet ”natur”. Är naturlagen den lag naturen utgör eller är det en lag som gäller för naturen?
I den första bemärkelsen finns det något obevekligt i ”natur-lagen”. Det är just det människan aldrig kan ändra, det vi måste böja oss inför. Naturen som inte tar hänsyn till oss och som också hotar med tsunamis och missväxt, fästingar och malariamyggor. I årtusenden har vi strävat efter att befria oss från den farliga naturen och ta makten över den. Odla kontroll, ordning och kultur. Naturlagarna domesticeras steg för steg när (vissa) människor genom en kunskapsapparat lärt sig använda dem för sina egna syften. Denna domesticeringsprocess kallar vi naturvetenskap, teknik, medicin och så vidare.
Men naturen påverkar oss inte bara utifrån. Den tyska 1900-tals-filosofen Max Scheler menade att första världskriget visade att människan kunde kontrollera allt utom sig själv. Naturen är inte bara det som omger oss, det är också våra inre drifter och begär. Naturen är graviditeter som kastar sig över oss, men också krigets oresonlighet och girighetens eviga hunger. Naturen är det vi måste hålla i schack inom oss själva. Jag tror Scheler har rätt i att det är lättare för människan att kontrollera en yttre natur än det är för henne att kontrollera sin egen inre natur.
Vår kontroll över naturen har också inneburit att vi har satt den på avstånd. Och det är på avstånd som naturen alltmer kan framstå i ett romantiskt skimmer. En romantik som också bär på en bortträngd erfarenhet av att naturen inte bara är ”där borta” utan något vi är del av. Stjärnhimlen över oss, havets oändlighet och skogens djup – människan mitt i ett landskap som sträcker sig bortom henne.
vår kontroll över naturen biter sig själv i svansen
Men vår kontroll över naturen biter sig själv i svansen. Domesticeringen av naturen innebär att den står till tjänst – och dess egna behov osynliggörs. Bettet i svansen sker med sylvassa huggtänder. Idag radar frågorna och problemområdena upp sig och det är lätt att bli dystopisk. När man väl inser hur det står till med planeten, ekosystemen, mångfalden av arter och klimatet präglas reaktionen ofta av skam, skuld och ångest. Jag är del av ett system som är djupt problematiskt. Hur bör jag leva? Hur kunde vi hamna här? Varför gör vi så lite? Det är förstås jobbiga känslor, men de kan vara nödvändiga för att kunna mobilisera för en förändring. För att orka med att ändra invanda livsmönster krävs en stark emotionell insikt, den blott intellektuella räcker aldrig. Men vi kan inte skapa en ny(gammal) relation till naturen utifrån skam, skuld och ångest. Till det behöver vi helt andra känslor och helt andra tankar. Vi måste hitta nya tankesätt, nya sätt att se och förstå världen. Nya sätt att känna världen, lyssna till den, känna smaken och lukten av den.
Kravet klingar allt oftare: ”Vi måste tänka annorlunda.” Vi är många som reagerar med obehag inför ”måste”. Vem är du att säga vad jag måste och hur jag ska leva?! Naturlagen kväser den där fria självbestämmande människan vi ville vara, som hela moderniteten strävade efter att upprätta. Det hugger djupt. Naturlagen var ju den vi hade domesticerat. Och plötsligt finns det ett ”måste” här igen. Dessutom är det ett ”måste” som alltid tolkats av någon, varför ska just dessa människor ha makt över mig? Den kritiska reflektionens maktperspektiv kan vara sund, men kan också användas för att försvara ett strutsbeteende. ”Det är inte naturen som kräver ett omtänkande, utan vissa människor som vill bestämma över mig.” Men sanningen är att naturen nu utvärderar den industrialiserade människans livsstil och domen är hård. Jag tror vi måste bita i det sura äpplet och säga: ”Vi måste faktiskt ändra på oss.”
Vad är det då som behöver förändras? Vi pratar om hur vi organiserar våra liv: vad vi äter, hur vi bor, hur vi reser. Men det är inte det enda vi behöver prata om. Vi behöver diskutera vilka drivkrafter som är viktigast, vilka delar av en mänsklig natur vi behöver odla och vilka delar vi behöver beskära. Liksom vi behöver fundera på vilket historiskt arv vi vill bygga vidare på och vilket vi vill tänka om.
En problematik som många pekat ut, och som också diskuteras Förord som en central problempunkt i den här boken, är det cartesianska tänkandet. En idéströmning som drivits längre än vad Descartes själv kanske avsåg när det begav sig på 1600-talet, i alla fall pekar hans sista bok åt ett annat håll. Nåväl, en av de aspekter som står i centrum i ett cartesianskt tänkande är uppdelningen mellan res extensa och res cogitans, det vill säga utsträckt materia respektive tänkandet. Den utsträckta materian är rent passiv och rör sig bara genom yttre påverkan, den följer kausala samband som kan mätas och formuleras i lagbundenheter inom ramen för en mekanistisk världsbild. Vi skulle kunna säga att res extensa fångar upp naturens lagbundenhet. Res cogitans, tänkandet, däremot är en ren aktivitet som står helt fri från yttre påverkan. På motsvarande sätt skulle vi kunna säga att den fångar upp det kreativa och aktiva i naturen, det levandes och människans natur.
Denna uppdelning mellan mekanistisk materia och fritt tänkande separerar därmed passivitet från aktivitet och lagbundenhet från fri vilja. Eftersom Descartes menade att det bara är människan som är tänkande så separerar det i samma andetag människa från andra djur och kultur från natur. Separationen innebär att vi delar in allt i ett antingen/eller och naturen själv skiljs alltså från människan.
I en senmodernitet tenderar dock även människans tänkande att bli reducerat till utsträckt materia, till en ”hjärna” som görs till ett studieobjekt i ett forskningslabb. Skillnaden mellan människa och ”naturen” upphävs därmed, allt reduceras till mekanik, och kanske tappar vi därmed helt förståelsen för det levande. Samtidigt återinstalleras dock genast skillnaden mellan passivt objekt (res extensa) och aktivt tänkande (res cogitans) i forskaren som är en agent som tänker, forskar, ställer frågor och skapar kunskap. Missförstå mig inte, naturvetenskapen är inte fienden, men den behöver ramas in av en relation till det levande, och den behöver teorier som inte är reduktionistiska. För en natur som blott är mekanik kan vi göra vad vi vill med, den har ingen egen agens, inga behov, ingen upplevelse, ingen smärta. Grisar blir produktionsenheter i en köttindustri.
Så hur skulle det kunna vara annorlunda? Sitter vårt tänkande fast? Kanske inte ändå. Hallgren och Thiel skriver i boken att det inte är ”’människan’ som orsakat problemen, utan snarare den industrialiserade människan”. Det är goda nyheter. Det betyder att människan kan leva på många andra sätt, att hon kan forma om sig och är rörlig. Den industrialiserade människan kan finna inspiration, släktskap och glädje i andra kulturer och tider och tänka om.
Hallgren och Thiel vänder sig bland annat till animistiska kulturer, traditioner som uppfattar inte bara djur och träd utan även berg och floder som levande. Jag undrar om inte det animistiska ligger kvar under ytan även i en senmodern kultur. Som däggdjur växer vi fram i en annan människa, en kropp vi skiljs från vid födelsen. Men kanske tar vi med oss en erfarenhet från den upplevelsen, nämligen att det levande inte bara är här i den egna kroppen, utan även där i andra kroppar. Oavsett vad det beror på uppfattar vi gärna även ting som levande, när vi utvecklar en teknik vi kallar artificiell intelligens ger vi den genast namn, röst och mänsklig kropp. Det är lite fascinerande att notera att den som ser jorden som levande, till exempel i olika typer av Gaiateorier, ofta anses flummig. Medan den som ser ett dataprogram som levande, eller som snart levande, är framtidsinriktad.
Världen är alltid större än det vi kan ta in, fokusera på och rikta oss mot i ett givet ögonblick
Men människans mest framtidsinriktade färdighet kanske är förmågan att tänka om. Just det människan kan, men inte AI:n. Det är därför det mänskliga omdömet alltid måste trumfa den artificiella intelligensens överlägsna problemlösningsförmåga. Världen är alltid större än det vi kan ta in, fokusera på och rikta oss mot i ett givet ögonblick. För att världen alltid är större än en individs kunskaper måste vi lyssna på varandra, för att världen alltid är större än en grupps kunskaper måste kulturer lära av varandra, och för att världen alltid är större än en arts kunskaper måste människan lyssna på andra arter och på ekosystem. Begreppet ”natur” med dess mångtydigheter och dess förmåga att peka både utåt och inåt visar att vi är del av denna omgivande natur. Vi ”hör till”, är del av ett system som sträcker sig bortom oss. Det betyder också att om inte systemet fungerar kommer inte heller vi må bra. Att kämpa för naturens rättigheter är ingen altruistisk handling som någon gör för att vara god och tänka på andra. Men det är inte heller en egoism som egentligen, bortom alla fina ord, görs för att bara gynna sig själv (eller sina egna organisationer). Sant politiska kamper förs för att våra skillnader hör samman. Och idag måste vi utöka vårt ”vi”.
Jonna Bornemark