Krisernas budskap

  • 6 min

Ur Horisonten finns alltid kvar

De senaste åren har flera filosofer med mig gjort en förskräckande upptäckt. Filosofin blev plötsligt viktig.

Vi tog emot det med skräckblandad förtjusning, filosofin tog sig utanför seminarierummen och allt oftare in i människors liv och organisationer. Men upptäckten var förskräckande eftersom det tyder på att vi befinner oss i en kris – eller kanske flera.

När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats. Men det är också den positiva sidan av saken, att vi liksom upptäcker att något vi tagit för givet inte längre är självklart. Det är då filosofin växer i betydelse. Det är då vi måste lyfta blicken och börja relatera till horisonterna, men utan att tappa markkontakt.

Kriser ställs människor återkommande inför, på såväl privat som samhällelig nivå. Och de formar om våra liv och vår kultur. Inför krisen kan vi dels bli väldigt rädda. Rädsla uppstår när vi vet vad som är viktigt och är rädda att förlora det – eller aldrig få det. Men i en verklig kris finns också ångest. I ångesten vet vi inte längre vad som är viktigt och i den djupaste ångesten är världen meningslös.

I krisen vet vi inte – men måste ändå handla. Vi kan göra fel, men vet inte vad fel är. Krisens ångest kan också leda till att det gamla känns fel och allt känns meningslöst innan vi fått syn på något nytt som är betydelsefullt. För ångestens andra sida är frihet: vi är fria att upptäcka något nytt. Och ju djupare krisen är, ju mer ångest, desto större kan upptäckten vara.

Filosofin står här, i denna dubbla frihet och ångest-relation.

Under 2000-talet har vi sett en rad med kriser. Flyktingkrisen där vi på allvar måste fundera på vilka »vi« är och om vi menar allvar med vårt humanistiska arv eller om det rasistiska arv vi står mitt i ska tillåtas ta över. Miljökrisen där de humanistiska perspektiven inte räcker till, utan vi måste förstå att »vi« inte bara är människor, men att vi människor har levt på ett galet sätt och måste handla annorlunda nu.

Men hur ska man leva då? Här finns rädslor för att förlora det bekanta, men också ångest i att vi inte riktigt vet vad detta »vi« betyder och vad som egentligen är viktigt. När samhällen splittrades i dessa frågor såg vi hur till och med sanningen polariserades och märkliga begrepp som »alternativa fakta« och »postsanning« dök upp. Filosofiska frågor i centrum av samhällsdebatten.

Jag har dock tidigare framförallt skrivit om en annan kris, en kris som kan verka mer marginell och på ytan handlar om vilket styrsystem som fungerar i offentlig sektor. Men kritiken mot det som kallas new public management (NPM) blottlägger frågor som är centrala i alla kriser: Hur ska vi möta problem? Vad ska styra våra handlingar? Vad är viktigt?

I NPM vill man lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar. Det passar väl in i murens tänkande att vi alltid kan handla utifrån befintlig kunskap. Att det räcker.

Men NPM har tagit oss till absurditetens gräns. Om man ska handla utifrån befintlig kunskap, tänker man, måste all kunskap skrivas ner och sedan bara följas.

En anekdot kan visa på absurditeten. En kvinna berättade för mig att hennes arbetsplats blev granskad av en myndighet. De blev imponerade över att pappersarbetet var i så god ordning. Alla riktlinjer, handlingsplaner och granskningar var på plats. Men så säger tillsyningsmannen: »Det ser ju bra ut det här, men hur vet vi att det efterföljs i praktiken? Har ni papper på det?«

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har.

Vi griper efter den där undflyende kvaliteten, men kanske blir gapet mellan det nedskrivna ordet och praktiken större ju mer vi fokuserar på dokumenten? Och det har visat sig att ett klokt handlande i mellanmänskliga yrken (och inte bara där) kräver sådant som är svårt att mäta: lyssnande, empati och omdöme. Det alternativ som har getts är alltså tillitsbaserad styrning.

Det som står på spel här är dock mer än en administrativ eller ledningsteoretisk fråga. Det handlar om grundläggande värderingar, kanske till och med vad det innebär att vara människa. Ska den handlande människan ha ett färdigt rutmönster att passa in i, eller ska de ha redskap för att kunna förhålla sig till horisonter av icke-vetande? Eller, med andra ord, ska de bara lyda order eller lära sig tänka själva?

Den frågan kanske också är relevant för de tidigare nämnda kriserna: Hur ser vi på vad människor med olika erfarenheter har att bidra med? Ska nyanlända passas in i ett existerande rutmönster eller kan deras erfarenheter bidra till att stärka ett kollektivt omdöme? Och i relation till miljöfrågan, hur kan vi tänka när själva grundvillkoren för vår kultur kastas om? När den ekonomiska effektivitetens tankesätt inte räcker till (och kanske aldrig gjorde det)?

Och sedan kom corona. Det var en kris som på ett plötsligt och radikalt sätt förde in helt nya frågor i allas vardag. Sällan har vi sett sådan handlingskraft när hela samhällen stängdes av (om än mer eller mindre). Även här sattes frågor om icke-vetande, tillit och omdöme på sin spets. Vad har vi uppenbarligen, trots vår enorma tilltro till data och algoritmernas överlägsenhet, inte kunnat räkna ut? Hade kanske lite omdöme och respekt inför horisonter av icke-vetande, istället för ekonomiska kalkyler och ett snävt fokus på effektivitet, gjort att vi haft kvar våra beredskapslager, så som de hade i Finland?

Det är konkreta och praktiska frågor. Men filosofin går vidare. De existentiella frågorna blev centrala. Hur ska vi handla när vi vet så lite? Vad är egentligen viktigt? Och hur dåligt mår äldre egentligen av att inte längre få träffa sina anhöriga? Vad betyder alla dessa siffror som snurrar runt?

Vi försöker möta kriserna med kunskap vi redan har. Men en kris innebär just att allt kastas om och att kunskapen har blivit gammal. Det nya kan inte redan vara evidensbaserat.

I krisen glimtar något viktigt fram. Vi måste handla trots att vi inte vet allt. Vi kan inte sitta passiva och vänta tills kunskapen finns. Att inte handla är också att handla. Men vad kan då guida oss? Det är här vi upptäcker att det finns något vi kallar omdöme. Omdömet är just vår förmåga att stå i relation till horisonterna av icke-vetande, fånga upp vad som är viktigt och kunna handla i en situation som inte funnits förut. Omdömets roll blir tydlig i krisen, men det är också något som får vår vardag att fungera, som finns i varje omvårdande handling, varje mellanmänskligt möte och i varje klokt beslut.

Horisonten

  • 1 min

Tänk att det finns en horisont där ute på havet. Vid horisonten finns en ö. Jag kan åka till den ön och utforska den. Men horisonten är ju inte borta för det. Den har bara flyttat sig.

Jag kanske ser en ny ö längre bort. Jag kan ta mig dit, men det som väntar där är ännu en horisont. Jag kan undersöka de här öarna och skaffa en massa kunskap om dem. Räkna hur många sorters växter som finns där, mäta hur högt över havet de sträcker sig. Men horisonten finns kvar. Och tack vare den kan vi röra oss till nästa ö.

Vid varje ö väntar en ny horisont.

Ett utdrag ur Jonna Bornemarks bok Horisonten finns alltid kvar: Om det bortglömda omdömet

Jonna Bornemarks tal inför riksmötets öppnande

  • 3 min

Högtidstal av Jonna Bornemark
Professor i filosofi på Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter
Kära folkvalda, det här talet är särskilt riktat till er.

Det finns en fråga som har smugit sig på oss långsamt, nästan obemärkt. En grundläggande fråga om hur vi organiserar samhället, och vilken sorts människor vi förväntar oss att samhället byggs av. Den har kanske först och främst blivit brännande i diskussionen om hur vi organiserar offentliga verksamheter. Jag tänker på debattartiklar som den psykologen Minna Forsell skrev i Aftonbladet: ”Vården är omänsklig, bränner ut sin personal” var rubriken. Och hon är inte ensam. Vi kan fråga oss om det är något i själva organiseringen av till exempel vården som har blivit människofientlig.

För det har hänt något märkligt. Långsamt har syftet med verksamheterna förskjutits, från att till exempel inom äldreomsorgen handla om att vårda de äldre till att vårda register och checklistor genom att följa manualer. Det har blivit viktigare att fokusera på vad det står i papprena än att fokusera på de äldre. Det här är en till synes oskyldig glidning, alla papper är ju där för att det ska bli så bra som möjligt för den äldre. Säkerställa att de får den omsorg de ska ha och inte vara utsatta för personalens godtycke. Men det är en glidning som i längden får ödesdigra konsekvenser. Kvalitetsarbetet tar plats i papprena, inte i verkligheten. Och det gör att någon utanför verksamheten ska säkerställa kvaliteten, inte de som är på plats, de ska bara lyda order. På så sätt har vi skapat ett system som ger allt mindre plats för ett professionellt omdöme. Den där förmågan att i just den här unika situationen, handla på bästa möjliga sätt. Undersköterskan som förstår när en dusch av en dement person blir ett övergrepp och när den kan genomföras. Den där kunskapen som aldrig kan generaliseras och skrivas ner i regler för att verkligheten alltid är rikare och mer mångfacetterad.

Sverige är bra på ett rationellt organiserande. Det är bra. Det kanske till och med är en svensk grundvärdering? Vi ordnar, kontrollerar och granskar tillvaron. Men har kanske denna styrka också en baksida? Bidrar den kanske till att vi skapar ett system som inte kan ta tillvara på ett professionellt omdöme? En överdriven, pedantisk rationalisering utgår från att allt går att stoppa in i ett antal färdiga boxar, men livet är rörligt, ständigt lite annorlunda och specifikt – och det är just denna känslighet inför det levande som omdömet har, men inte manualen.

Och det här problemet gäller förstås inte bara inom äldreomsorgen. Idag vittnar läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, lärare, arkitekter, journalister, jurister, snickare, tjänstemän, mellanchefer, kvalitetsgranskare och väldigt många fler yrkesgrupper om ett växande problem. Jobbet blir tömt på mening när det allt mer handlar om att mata pappersapparaten och där bara det mätbara blir synligt.

För kanske har vi satt datorns intelligens som ideal och därmed glömt bort vad en människa kan? En dator är fantastisk på att räkna, och den artificiella intelligensen är och kommer bli fantastisk på problemlösning. Men den har inget omdöme. Den kan inte stå inför en komplex värld och fråga sig vad som är viktigt. Den har alltid redan sina mål färdiga. Med svällande räknande och problemlösande muskler bli behovet av omdöme skriande. Vi behöver utveckla det mänskliga, inte avveckla det. Förmåga till omdöme finns i varje människa, jag undrar om det är en dold kunskapsbank som vi glömt använda oss av?

Jonna Bornemarks referenser, Sommar i P1

  • 2 min

Jonna Bornemark var 3 augusti 2017 sommarvärd i P1 och listar här sina referenser (i den ordning ämnena dyker upp i programmet).

 

Cusanusläsningen utgår ifrån:

De docta ignorantia, De coniecturis, Dialogus de ludo globi, De genesi, De icone, De quaerendo Deum alla i tysk översättning i Nicolas Cusanus, Philosophische und theologische Schriften, Studienausgabe, översättare Anton Scharpff, utgivare och inledning av Eberhard Döring, Wiesbaden: Marix Verlag, 2005.

Egna texter som bygger på Cusanus:

”Försvarstal för icke-vetandet: En Marciansk läsning av Nicholas Cusanus” i Ad Marciam, red. Jonna Bornemark och Hans Ruin, Södertörn Philosophical Studies, Huddinge: Södertörns högskola, 2017

”Planerarens fronesis, intellectus och icke-vetande: en undersökning av den praktiska kunskapens djupdimensioner” i Medborgardialog – om det svåra i att mötas: praktikers erfarenheter av ett av demokratins viktigaste verktyg, red. Jonna Bornemark, Stockholm: Arkus, 2016

Mer om Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola finns här:
http://www.sh.se/cpk

Siffrorna om den ökade administrationen kommer från:

Administrationssamhället, Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg, Lund: Studentlitteratur, 2014

Den bok jag skriver på just nu diskuterar bland annat NPM utifrån Cusanus analyser:

Pedanternas världsherravälde: en renässansfilosofisk blick på samtidens mätbarhetssamhälle, Stockholm: Volante, up.

Forskningsprojekt om utmattning:

Marie Åsberg och Åke Nygren, Slutrapport. Depression och utmattning i människovårdande yrken. DU-projektet, Institutionen för kliniska vetenskaper, Karolinska institutet/Danderyds sjukhus (KIDS)
Karolinska institutet, 2012

Relationen till hästen har jag skrivit om i:

Kentauren – om interaktion mellan häst och människa, red. Jonna Bornemark och Ulla Ekström von Essen, Studies in Practical Knowledge nr 4, Huddinge: Södertörns högskola, 2010: ”Ekipaget: häst och ryttare eller kentaur?”, ”Livet som stör – om hästunderstödd terapi i psykiatrisk öppenvård” med Ulla Ekström von Essen, ”Att bli häst och att tämja hästen – en föreställning” med Ulla Ekström von Essen.
http://www.sh.se/cpk#!/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=var_skriftserie_1315389068900

Det jag fann om graviditetens mer existentiella sidor var:

90-tal, nr 6/7 om moderskap

Senare var jag också redaktör för en antologi om graviditet som jag också skrev ett kapitel i:

”Life beyond Individuality: A-subjective Experience in Pregnancy” i Phenomenology of Pregnancy, red. Jonna Bornemark och Nicholas Smith, Södertörn Philosophical Studies, Huddinge: Södertörns högskola, 2016
http://www.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=om_amnet_1299242565537#!/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=publikationer_1303209726774 

Mechthild von Magdeburg har jag bland annat skrivit om i:

Kroppslighetens mystik: filosofiska läsningar av Mechthild von Magdeburg, Volante, 2015

Taggar: , , ,

Att vara subjekt i vår tid

  • 3 min

Det här inlägget skrevs strax före Jonna Bornemark var värd i ”Sommar i P1” (3 augusti 2017).

 

Att bli tillfrågad att göra ett sommarprogram är att bli utnämnd till subjekt. I 90 minuter är man ensamt med det svenska folket och anses vara någon som har något att berätta. Det är något fint. Denna situation får mig att fundera på subjektets roll idag. På så många arenor är det subjektiva det vi försöker komma bort ifrån.

Personalen, inte minst inom välfärdsyrkena, riskerar att bli fjärrstyrda…

När det gäller nyhetsrapportering eller kunskapsförmedling är det förstås helt rimligt – även om vi också måste se att vi slutligen har vissa grundläggande värderingar som vi måste stå för. Men i tider av kvalitetssäkringar, manualer och evidensbasering har det i många yrken idag också inneburit att varje förmåga till omdöme misstänkliggörs eller ifrågasätts. Personalen, inte minst inom välfärdsyrkena, riskerar att bli fjärrstyrda och utbytbara kuggar i ett maskineri som endast utför handlingar som i detalj är regisserade av andra.

Inom framförallt låglöneyrken har arbetarna sedan industrialiseringen haft mycket lite utrymme för att vara tänkande, kännande och omdömesutövande varelser, men att få vara subjekt i sitt eget yrkesliv är en klassmarkör som fått ny aktualitet i vår tid. Tidigare var arbetare reducerade till sina kroppar, idag blir även många intellektuella och mellanmänskliga jobb formaliserade och själva subjektiviteten ska följa förutbestämda mönster. Byråkraten som utför den subjektivitet någon annan har bestämt blir mallen.

Situationen är värst för de längst ner i hierarkierna

Situationen är värst för de längst ner i hierarkierna: undersköterskor, personal inom äldreomsorgen och barnskötare. De senaste åren har vi dock också hört hur läkare, lärare, förskolelärare, jurister och journalister tappar utrymme för sina professionella omdömen och hur detta utarmar verksamheterna. Det är kanske symptomatiskt att frågan kommer upp till ytan när den når yrkesgrupper högre upp på samhällsstegen.

Men vart har då subjektiviteten tagit vägen? Även högre upp i hierarkierna uppfattar många att de inte har utrymme för omdömet utan ska följa regler fastslagna någon annanstans. Kanske beror detta på att vi har förflyttat sanningen till det generella bortanför de unika och specifika situationerna. Vi låser in oss själva i en idé om att sanningen och riktningen slagits fast av någon annan, någon annanstans och att det gäller att hålla ryggen fri och bara göra som man blir tillsagd. En inställning som innebär att vi letar efter fasta kriterier även när de inte finns.

Det här resulterar också i att de som får vara subjekt måste vara väldigt mycket subjekt eftersom de bär hela subjektspositionen på sina axlar. Kanske är detta anledningen till att vi har så stort behov av kändisar som får vara offentliga subjekt, och poliser i kriminalserier som bryter mot manualerna för att deras magkänsla säger något annat.

Ny bok på Volante

Dessa och andra frågor funderar jag också på i den bok jag skriver på just nu och som kommer att ges ut på Volante någon gång under vintern.

***

(Se också referenser till Sommar-programmet.)

Taggar: , , ,