En ny medarbetare här på Volante har tagit plats vid hörnskrivbordet i vårt stora rum mot gatan — vi kallar det redaktionsrummet. Mattias Pettersson har i augusti börjat som ny förläggande redaktör på Volante. Han kommer senast från många år på Bonnierförlagen och en tjänst på Semic som redaktör.

Vilken är din favoritvolantebok?

Max Tegmarks Liv 3.0 är ett stycke svindlande, omvälvande och oupphörligt fascinerande läsning om vad som är att vänta i framtiden – och vad som redan händer omkring oss. En helt annan sorts intelligens som har några miljoner års försprång på både människor och maskiner är förstås fåglarna, som man lär sig helt makalösa saker om i Jennifer Ackermans Bevingad intelligens.

Du har jobbat på förlag den största delen av ditt yrkesliv. Varför blev det så?

Att dagligen få vara med och välja ut, forma och förädla böcker, det är väl nästan förklaring nog? Men det började väl med att jag var familjens bokmal, som sedan med stor förtjusning började jobba i bokhandel – tills jag fick upp ögonen för att man kunde jobba med böcker redan innan de kom färdigtryckta till bokhandeln (och dessutom sitta ner och dricka kaffe vid ett skrivbord på arbetstid). Att jag är vetgirig och allmänbildningstörstande är väl också en del av förklaringen – bättre sysselsättning för att mätta såna behov får man leta efter. Mig får ni bära ut från redaktionen när min yttersta deadline är kommen.

Hur kommer det märkas att du börjar på Volante? Någon ny typ av böcker eller favoritgrepp i bokredaktörandet eller produktionen som kommer sticka ut?

För mina kollegor kanske mest genom en ökad grad av visslande och nynnande på redaktionen – något jag glatt gör utan att riktigt tänka på det. Utåt och för utgivningens del tänker jag att det kanske kommer dyka upp lite extra om människans strapatser och äventyr ute i rymden och biografier om hängivna vetenskapsmän och forskare – förr och nu.

Och så har jag ju arbetat många år med illustrerad facklitteratur, så det kanske rent av dyker upp någon extra titel av det slaget.

Vilka böcker sätter du annars igång med?

Jag är just mitt uppe i Brad Stones på alla sätt häpnadsväckande och inte så lite underhållande Världens största butik – biografin om Jeff Bezos och Amazon (kommer ut 14 oktober). Makalöst intressant om hur Jeff Bezos med en dåres envishet och inte så få koleriska utbrott (inom Amazon kända som s.k. knäppar) skapade världens största butik (och på köpet samlade ihop världens största personliga förmögenhet) – och nu bland annat siktar på att ta människor ut i rymden, på tal om fascinationen för folk i omlopp.

Dessutom är jag i gång med barnläkaren Jonas F Ludvigssons kunniga och erfarna Barnläkarens guide – farligt och ofarligt från nyfödd till tonåring (i bokhandeln 11 november), som verkligen kommer att bli en given bok för ALLA föräldrar att ha hemma. Doktor Jonas ger oss olika patientfall baserat på sin långa praktiska erfarenhet inom vården, så man får verkligen en fördjupad insikt bortom den lite trista, opersonliga och inte alltid helt entydiga informationen på nätet.

Du har en särskild vana att promenera mycket varje dag. Varför?

Enkla svaret: Det är ett lätt sätt att röra lite mer på mig. Men det handlar lika mycket om att ta mig en stund för att sortera tankarna efter en arbetsdag och klura på nya idéer. Promenadens och tankeverksamhetens förhållande är ju något som redan de gamla grekerna lyfte fram. Jag överväger nästan att börja prata högt på promenaderna också, i någon sorts Platon-dialog med mig själv, men tänker att det kanske är lite för tidigt i livet att bli känd som den där göken på Götgatan.

Dessutom tror jag alltmer på att praktisera omvägens princip i vardagen – att ta den längre eller mindre givna vägen hem för att upptäcka nya saker och i all enkelhet ge sinnena och tankarna vidgade vyer och upplevelser.

Volante ger ut DöBra Kortleken i samarbete med forskningsprogrammet DöBra på Karolinska Institutet. Här berättar Lena, en av dem som använt kortleken inom ramarna för DöBra-programmet, om att använda kortleken tillsammans med en döende anhörig. 

Jag använde korten tillsammans med min pappa. Vi visste båda att han skulle dö inom en mycket snar framtid och jag frågade om han var intresserad av att titta på korten.

Valde ut fem kort utan att tveka

Pappa satt vid köksbordet och var fruktansvärt trött och bläddrade igenom kortleken raskt och valde ut fem kort utan att tveka. Han orkade inte prata så mycket efter det men vi kunde prata om korten lite senare. ASIH [Avancerad sjukvård i hemmet, red. anm.] fick se de utvalda korten och frågade särskilt om korten ”Att ha förtroende för min läkare ” och ”Att inte bli kopplad till medicinska apparater”.

Det var bra att de klargjorde vad han menade med medicinska apparater för det gjorde att vi förstod att pappa ville vara smärtfri och skulle acceptera den morfinpump som sattes in någon dag senare när han inte längre orkade prata och att han kände sig trygg med läkarkontakten.

Hjälpte oss barn att förstå

Korten som handlade om att inte vara till en belastning för sin familj hjälpte oss barn att förstå varför pappa valde att tillbringa sitt sista dygn på en palliativ enhet tillsammans med oss barn.

Det var helt odramatiskt att använda korten och de hjälpte oss att ha fokus på de saker som var viktigast för pappa hans sista vecka i livet.

Det här var korten han valde.

DöBra Kortleken har använts för att förbättra vård i livets slutskede, men finns nu tillgänglig för allmänheten. Du hittar den på bokus och adlibris. För vårdenheter, organisationer och företag med förfrågningar om kortleken, kontakta elina@volante.se. 

Volante ger tillsammans med Karolinska Institutet ut DöBra Kortleken, ett samtalsverktyg som gör det lättare att tala om det tyngsta. Vi frågade med. dr. Olav Lindqvist om döden, kortleken och vilket som är hans eget viktigaste kort.

Du leder forskningsprogrammet DöBra tillsammans med Carol Tishelman, och projektleder också Så vill jag ha det i livets slutskede (Swe-ACP). Varför väljer man att arbeta med död och döende?

Det finns säkert många skäl för att arbeta med döende, död och sorg, sannolikt olika för olika människor. När Carol och jag (som båda tidigare arbetat som sjuksköterskor med vård i livets slutskede) i olika sammanhang berättar om DöBra brukar vi säga att ett skäl till att vi håller på med detta är betydelsen av att främja öppenhet kring frågor om döende, död och sorg, att skapa arenor eller platser för att de som vill ska ha möjlighet att samtala om dessa frågor (frivilligheten är mycket viktig). Ett annat skäl är orättvisorna i vården i livets slutskede, att det är olika villkor för befolkningen beroende på diagnos, var man bor, var man vårdas osv. Slutligen, och kanske viktigast, är att detta är något som händer oss alla förr eller senare, genom döende och död av någon som står oss nära och slutligen vår egen död. 

Att dö är inte en och samma händelse för alla, inte en erfarenhet, inte en enkel
stereotyp av försämring eller förfall.

Med. dr. Olav Lindqvist, Karolinska Institutet.

Sverige är ett i hög grad sekulariserat land, men det är inte vårt enda kulturella särdrag. Hur skiljer sig döendet i Sverige från andra länder?

I forskningsprogrammet DöBra så jämför vi inte situationen i Sverige med andra länder. Som jag ser det så är döendet först och främst individuellt och olika, oavsett om den sker här i landet eller någon annanstans. Vi har alla olika sätt att förehålla oss till den kultur vi växt upp i och den bakgrund vi har.

En av drivkrafterna är att synliggöra det individuella

Till exempel vad gäller religion och tro, så är min erfarenhet att den ibland är ett stöd, ibland inte. En av drivkrafterna bakom vårt arbete med DöBra Kortleken är just att synliggöra det individuella, samtalet om hur jag vill ha det i livets slutskede. Frågan får mig att tänka på ett citat av sociologen Allan Kellehear, vars idéer om ett folkhälsoperspektiv på döende, död och sorg till stor del ligger till grund för DöBra:

Att dö är inte en och samma händelse för alla, inte en erfarenhet, inte en enkel stereotyp av försämring eller förfall. Döendet täcks inte av vad vi vet om sjukdom, trots att sjukdom är en vanlig orsak till död. Döendet handlar inte alltid om försämring och hopplöshet, trots att både försämring och förtvivlan ofta är förknippat med livets slutskede. Döendet kan vara snabbt eller långsamt, heroiskt eller förnedrande, representera ett helt liv eller vara oväntat förändrande. Döende människor kan visa kontroll och autonomi eller rädsla och beroende. Att dö är som att leva, därför att döende människor är levande människor – de är inte döda, ännu.[1] (egen översättning)

Att göra något med händerna, och kanske inte hela tiden behöva titta någon djupt i ögonen, underlättar samtalet

DöBra Kortleken.

Det kan väcka stor ångest att tänka på att man ska dö. Varför är det viktigt att diskutera och reflektera kring sitt eget döende?

Först och främst för att det är en oundviklig del av våra liv, men frivilligheten är som sagt mycket viktig. Erfarenheter vi gjort och som forskning också visar är att många vill tala om döende, död och sorg, men att man inte riktigt vet hur, att tillfällen och kanske platser för detta saknas. DöBra Kortleken är här ett verktyg för att underlätta samtalet, det ger en form för samtalet, jag behöver inte i förväg i detalj ha funderat ut och formulerat hur jag vill ha det utan kan ta ställning till de olika påståendena. Dessutom tycks det också vara så att detta med att göra något med händerna, och kanske inte hela tiden behöva titta någon djupt i ögonen, underlättar samtalet.

Mina val är ingen hemlighet för de som står mig nära

Vill du dela med dig av ditt viktigaste kort i kortleken?

Njae, egenligen inte… utifrån resonemanget ovan om att dessa frågor är individuella, att vi ser olika på vad som är viktigt, och att det inte finns ett rätt svar eller facit. Mina val är ingen hemlighet för de som står mig nära, men ens egna unika prioritering och samtalet kring dessa val är själva huvudpoängen med DöBra Kortleken. Sedan ska inte valen av vad som är viktigt ses som huggna i sten, det är förhoppningsvis starten för fler samtal om döende, död och sorg. Men om ni skulle tvinga mig utse det viktigaste kortet skulle jag säga ”Valfritt alternativ”, detta därför att om det är något som är särskilt viktigt för mig och inte finns med bland de 37 påståendena kan jag ändå lägga till det.

För intervju med någon från DöBra-programmet, kontakta press@volante.se. DöBra Kortleken finns att köpa på Bokus och Adlibris.

[1] Kellehear, A. (2009). Preface. In A. Kellehear (Eds.), The Study of Dying – From Autonomy to Transformation (pp. xiii-xiv). Cambridge: Cambridge University Press. (egen översättning)

Den 14 november kl. 20.00 direktsänds Sveriges första diabetesgala på TV3. Leder galan gör Peter Jihde, som i boken Jihdes diabetes samlat intervjuer med diabetiker, erfarenheter av sjukdomen och ett och annat recept.

Vi fångade honom och medförfattaren, hustrun Karin Jihde för fyra snabba.

–> Köp boken på Bokus eller Adlibris eller i din lokala bokhandel.

Foto: Olle Nordell.

Varför behövs en Diabetesgala?

Peter: Diabetesgalan behövs för att täta en kunskapslucka i det svenska samhället. Och att samla in pengar till kampen mot en snabbt växande, dödlig folksjukdom.

Jag vill visa hur läskigt det är att uppleva

Peter, du har mystiskt berättat att du ska insulintesta dig till gränsen och kanske faller ihop på scen. Vad vill du visa med detta?

Peter: Vad jag vill visa är hur det ser ut när en diabetiker får lågt blodsocker. Hur läskigt det är att uppleva. Som drabbad och som medmänniska.

En bok som behövs

Er bok ”Jihdes diabetes” är en bok om att få beskedet att man har en dödlig sjukdom, men framför allt om hur man hittar en väg för att leva med en sådan. Vilka reaktioner från läsare har ni mött?

Peter: Positiva reaktioner. En bok som saknats. En bok som behövs.

Karin: Vi får höra att läsare som känner till diabetes känner igen sig i många av berättelserna. Andra har lärt sig nya saker om diabetes. Båda grupperna har blivit berörda. Det känns fint.

Det finns några recept också i boken. Några nya matfavoriter?

Peter: Alla nya matfavoriter tävlar om en plats i en eventuell, ny bok!

Karin: Chili på högrev. Men korvmackan överger han aldrig.

Peter Jihde tillsammans med Molly Sandén och andra medverkande i boken. Foto: Olle Nordell.

Håkan Liljemärker är en av Sveriges främsta formgivare – och med omslaget till Ngũgĩ wa Thiong’os Se Afrika överträffade han våra förväntningar med råge. När ljuset släcks lyser kontinenten i mörkret, något som verkligen knyter an till titeln så väl att den inte ens behövdes tryckas på framsidan.

Vad är tanken med omslaget?
– Den självlysande kontinenten är en dygnet-runt-påminnelse om rättigheter – skyldigheter – möjligheter. Bakgrundsbilden visar en webbhistorik av favicons (ikoner i webbläsarens flik) från besök på hemsidor under några dagar, som både visualiserar gränslös kommunikation i en globalisering, där Afrika spelar en betydande roll, och samtidigt kopplar till historien och traditioner.

Hur får man en så snygg webbhistorik?
– Med Iconic History. Ett Chrome-tillägg som skapar en favicon för varje webbadress du besökt. När jag inverterade ikonerna så blev bilden också något som påminner om viss konst och textil från kontinenten.

Hur och var kom du på idén?
– Titeln ÄR idén. Och den tillkom förmodligen sådär 50 meter under ett flygplan som skulle land på Bromma flygplats. Jag brydde mig aldrig om att söka någon annanstans. ”Se Afrika” är lite som hämtat ur en pekbok och i motsättningen mellan det banalt självklara i titelns uppmaning och det som i realiteten tydligen inte är lika givet – att Afrika med 55 länder och en befolkning på 1,2 miljarder är en gigantiskt och viktig del av världen – såg jag en möjlighet att använda ett maximalt simpelt formspråk till ett maximalt avgörande budskap. Lika värden, lika villkor. Inte ens när jag släcker lampan på kvällen ska jag komma undan. Det vore fint om jag då ler och samtidigt får dåligt samvete. Jag vill också nämna att förlaget kom med synpunkten att titeln på framsidan kändes överflödig i det här utförandet. Tack!

Har du gjort fler självlysande böcker?
– Nej. Jag hade ett förslag på ett självlysande omslag till en skräckroman för ett par år sedan men förlaget tyckte det blev för dyrt.

Hon har precis släppt boken Kosmiskt pussel – försöken att förstå universum. I sin bok skildrar Joanna Rose de senaste hundra årens stora upptäckter i universum och berättar historierna bakom dem. Men den handlar också mycket om vad vi inte vet.

Vem är du?

– Jag är vetenskapsjournalist som har skrivit en massa och gjort otaliga radioprogram både om kosmos och om filosofi, dels som redaktör på Forskning & Framsteg och tidskriften Modern filosofi, dels som producent och programledare för Filosofiska Rummet i P1.

Det handlar om människans förmåga att se och tolka sin kosmiska omgivning.

Det har kommit många böcker om astrofysik och upptäckter i världsrymden. Vad är det som gör just din bok unik?

– Det är människorna. Kosmologi som är läran om världsrymden är lika gammal som människan själv – vi har sedan urminnes tider tittat upp mot himlen och undrat. Den moderna kosmologin skiljer sig nog från alla de tidigare föreställningar genom att den faktiskt bygger på observationer och mätningar. Fortfarande handlar det dock om människans förmåga att se och tolka sin kosmiska omgivning. På så sätt är kosmologin också människans verk, och jag tycker att det är oerhört spännande att bidra med det mänskliga perspektivet. Därför valde jag också som motto till boken ett citat från den polske filosofen Leszek Kolakowski som sade att ”I hela världsalltet finns inte en brunn så djup att den mänska som lutar sig över inte ser sin spegelbild”.

Hur fick du idén att skriva den?

– Jag har som journalist hållit på med kosmologi i trettio år, nästan lika länge som den moderna kosmologin utvecklats. Under den tiden har jag träffat många spännande forskare, varit med på konferenser och läst kopiöst mycket om vetenskapens bilder av universum. Så jag ville dela med mig av allt det spännande jag varit med om.

Det har skakat om bilden av världsalltet flera gånger om.

Vilka tycker du är de mest revolutionerande upptäckterna hittills under 2000-talet?

– Som sagt, det är ganska nytt att kosmologin har fått siffror att räkna med, och det har skakat om bilden av världsalltet flera gånger om. En sådan omskakande upptäckt kom 1998 – att universum expanderar allt snabbare. Någonting knuffar på, men ingen vet vad. Favoritupptäckten är nog gravitationsvågor med ursprung i två kolliderande svarta hål. Einstein förutsade vågorna för 100 år sedan men de uppmättes först 2015.

En extrafråga: Vad tror du om universum som du inte kan bevisa?

– Jag tror att vi är ensamma i hela världsalltet. Och det förpliktigar.

Vi ställer fyra frågor till Mattias Eriksson, chefsaktiestrateg på Nordea, vars bok Köp billigt – sälj dyrt släpps nu i dagarna på vårt imprint BookHouse. I boken går Mattias Eriksson igenom hur du praktiskt analyserar och värderar aktier. Det är inte särskilt svårt att jobba lite smartare med sitt aktiesparande – och därmed tjäna mer pengar.

Vem är Mattias Eriksson?

Jag älskar aktier och har förmånen att arbeta med min hobby. Och skriva böcker om den. Jag gör vad jag kan för att ha roligt både på jobbet och utanför. Förutom att läsa årsredovisningar och räkna på bolag gillar jag att umgås med min familj, resa och spela tennis.

Du är aktiechef på Nordea, vad innebär det?

Att jag ägnar dagarna åt att försöka hjälpa människor att bli bättre investerare, att spara smartare. Pengar är viktigt och med ganska enkla medel går det att få en större förståelse för aktiemarknaden och därmed bli en mer framgångsrik aktiesparare. Det är inte så svårt och det behöver inte ta så mycket tid.

Jag ägnar arbetsdagarna mycket åt att hitta köpvärda bolag och att kommunicera det till våra kunder och till media. Det handlar om att läsa, räkna, skriva och träffa bolag. Det gäller att hela tiden vara uppdaterad på vad som händer i världen och i bolagen.

Snart debuterar du med ”Köp billigt och sälj dyrt”. Varför har du skrivit boken?

Just för att jag vill hjälpa människor att bli bättre investerare. Med boken får läsaren en inblick i hur aktieanalys går till i praktiken och min förhoppning är att läsaren ska lära sig analysera aktier som proffsen. Det är inte så svårt som du tror.

Jag har läst många böcker om aktier och jag tycker att det finns en lucka i utbudet av aktierelaterad litteratur. På den ena sidan finns det relativt simpel litteratur som blir så enkel att den inte säger så mycket. På den andra sidan finns ”tegelstenarna”, de riktigt tunga böckerna, som är svåra att ta till sig för gemene man. Med min bok vill jag sammanfläta dessa två ytterligheter. Aktieanalys till folket, helt enkelt.

Alla vill ju köpa billigt och sälja dyrt, men hur gör man? Med boken får läsaren de verktyg som behövs för att avgöra om förväntningarna som aktiemarknaden ställer på ett bolag är höga eller låga. Köp när förväntningarna är låga och sälj när förväntningarna är höga. Med andra ord: köp billigt och sälj dyrt. Aktiemarknaden handlar om förväntningar och att bemästra dessa är nyckeln till framgång.

Varför är det så kul med pengar egentligen?

För att det ger frihet att göra roliga saker. Pengar skapar även en trygghet. Personligen gillar jag tävlingsinslaget, att få pengar att växa så mycket som möjligt.

*

Köp billigt – sälj dyrt köper du på Bokus, Adlibris eller i din lokala bokhandel. Finns även som ebok på till exempel Dito.se.

Tour de France är världens största årligen återkommande idrottsevenemang – och för tre år sedan cyklade en svensk i den rödprickiga bergatröjan. Denne svensk var Fredrik Kessiakoff, den bästa landsvägscyklist Sverige har haft på många år. I sommar ger vi ut hans biografi som skrivs av Fredrik Emdén, erfaren journalist som nominerades till Årets journalist 2013. Nedan ställer han fyra frågor till Fredrik Kessiakoff:

Vem är Fredrik Kessiakoff?

Jag är före detta proffscyklist som har tillhört världseliten i två sporter, först mountainbike och sedan landsvägscykel. Jag har burit rödprickiga bergatröjan i Tour de France, jag har vunnit Österrike runt, jag har tagit VM-medalj och en världscupseger i mountainbike.

Jag gillar att säga att jag är före detta.

Jag gillar att säga att jag är före detta. Efter mer än halva livet som cyklist med målet att bli bäst i världen har jag längtat efter ett Svensson-liv, med ett stillasittande jobb och AW. Jag njuter fortfarande av att sitta och titta på regnet genom fönstret, med en kaffekopp i handen, och inte behöva känna dåligt samvete över att jag inte är därute och kör ett träningspass. Jag har faktiskt inte ens rört en cykel på fyra månader, sedan jag lade av i slutet av förra året.

Och nu ska du berätta din historia i bokform. ”Aha, en biografi om en cyklist på elitnivå”, tänker då läsaren och gnuggar sina händer. Exakt HUR besviken kommer du att göra dem som väntar på snaskiga dopingavslöjanden?

Ganska besviken. Men jag förstår att man tänker så, jag är så van vid den kopplingen. Egentligen tycker jag ju att det är jävligt tråkigt. Min inställning har varit att jag aldrig sett att cykelsporten har ett dopingproblem. För hur kul hade det varit att träna så mycket som jag har gjort om jag hade gått omkring och tänkt att alla de andra har otillåtna medel i kroppen? Jag har inställningen att alla har tävlar på lika villkor, det är den inställningen man måste ha för att kunna vara seriös, tror jag.

Det här är till stor del en bok om lojalitet. Du har visat enormt stor lojalitet till cykeln, till ditt lag, till din flickvän och framför allt till dig själv. Var kommer lojaliteten ifrån?

Det handlar om lojalitet mot en fjortonårig grabb som bestämmer sig för att bli bäst i världen på cykel. Det handlar om uppoffringar, att göra resan. Jag har sett så många som påbörjat den resan med långt bättre förutsättningar än jag men som inte varit lojala mot sig själva.

Det handlar om uppoffringar, att göra resan.

De har gett upp eller gett efter för frestelsen. Den cyklist som är bäst är den som lyckas vara mest lojal mot det uppdrag som den gett sig själv. Jag har haft mycket motgångar under min karriär men har sett att om jag tar mig igenom dem så finns det hela tiden möjlighet till förbättring.

Nog talat om dig nu. Hur skulle du beskriva mig?

Haha, en mogen 41-åring som ser ut som 27-åring. Och som tidigare mest har skrivit om ledarskap och affärsrelationer. Nu har du ett nyvunnet, lätt påtvingat cykelintresse, även om jag får förklara saker för dig som om du vore en femåring. Som till exempel vad en gruppetto är. Men du brinner för skrivandet. Det är den passionen som gör att jag vill jobba med dig. Att vi har så olika bakgrund gör att vi kommer att skapa något riktigt intressant.

Vi ställer fyra frågor till Christina Bengtsson, före detta skytt på elitnivå och idag verksam som föreläsare, skribent och officer i Försvarsmakten. Christinas bok om koncentration och elitidrottande kommer hösten 2015 på Volante förlag. Efter en framgångsrik idrottskarriär kan Christina titulera sig världsmästare i skytte, i både lag och individuellt. 

Vem är Christina Bengtsson?

Spontant vill jag svara att jag är en lyckligt lottad människa. Det märks säkert på mitt sätt att vara. Jag är helt enkelt ofta glad och nöjd, och relativt orädd för både förändringar och utmaningar. Men också orädd för stillhet, och för att ingenting händer. Det behöver inte ske så mycket kring mig som många kanske tror. Bakgrunden till varför jag säger att jag är lyckligt lottad och upplever mig stå på en grund av trygghet, tror jag själv har med min uppväxt att göra. Jag och min bror Thomas är födda på en gård utanför Långås i Halland med de finaste föräldrar man kan tänka sig. Jordbruk, djur, natur och värme präglade mitt liv när jag var liten och jag är säker på att jag har denna grund att tacka för de framgångar jag hittills uppnått, och för de motgångar jag hittills klarat.

Jag är en nyfiken iakttagare, och betraktar gärna världen omkring mig utifrån ett lite djupare perspektiv.

Att jag valde den militära banan berodde på en önskan om utmaning och ett intresse för teknik – men främst för möjligheten att satsa på skytte. Mitt militära liv har gjort mig tydlig och rättfram. Det har också hjälpt mig att se till det vi har i vår värld jämfört med många andras världar, något jag ofta tänker på. Att jag i de flesta sammanhang varit ensam tjej har inte alltid varit roligt. På ett sätt har det stärkt mig, men absolut inte gjort mig mindre kvinnlig. Trots någon slags orubblig styrka är jag en känslig och känslosam person. Jag är en nyfiken iakttagare, och betraktar gärna världen omkring mig utifrån ett lite djupare perspektiv.

Min egen familj är liten men betydelsefull. Michaels och min son är 2 år. Boken har jag helt enkelt skrivit när han sovit. Vi bor på åsen ovanför Båstad, och har nära till allt nödvändigt; skog, kullar, hav, en kort flygresa till Stockholm och en båtresa till Danmark.

Att per definition vara världsmästare är egentligen en liten del av mig. Folk beskriver mig förmodligen som extremt målinriktad, men i själva verket tycker jag att det är helt andra kvaliteter hos mig som ligger till grund för min ihärdighet, mina framgångar och för mitt sätt att hantera förluster på. Intresset för fokus och vad detta kan göra för människor har givetvis växt fram under mina år som elitidrottare. Men det är inte bara inom ramen för idrott och topprestationer som mitt intresse för fokus ligger, utan också för vad en förmåga till större fokus kan göra för livet i sig, och för oss människor i det stora hela. För att kunna reda ut dessa funderingar har jag behövt se på världen och på människan ur ett mycket bredare perspektiv än från en prispall.

Din kommande bok heter ”10,9” – kan du förklara titeln?

I precisionsskytte räknas decimaler inne i tian. 10,9 är en skyttetavlas absoluta mitt, och den högst möjliga poängen. Ett skott som på 50 meters avstånd träffar i tians 10,4 millimeter exakta mitt blir 10,9 – mer perfekt kan det inte bli. Det bästa av det bästa.

I boken används skytte som metafor, och det är utifrån detta jag förklarar fenomenet koncentration och hur uppnå denna för att få fram det absolut bästa i en själv. Förmågan att kunna prestera i en sådan form av idrott, kräver samma mentala kapacitet som alla former av utmaningar som inte avgörs på det fysiska planet. Det handlar om vilka tankar man tänker och varför man tänker dem – i ett läge då man står helt still. Precis som på kontoret, i styrelserummet, i talarstolen eller hemma vid matbordet.

Jag har ju själv gjort denna resa – i strävan efter det perfekta fann jag meningen med det som inte är perfekt.

Början av titeln står alltså för det perfekta. Men 10,9 följt av ”Ett liv i fokus” är också tänkt att antyda en omöjlighet – en sorts motsägelsefullhet. Strävan efter det perfekta är ofta förenat med ett evigt jagande mot en omöjlighet. Ett liv i fokus betyder inte alls att alltid uppnå det perfekta. Faktum är att det faktiskt ganska sällan blir så som vi tänkt oss, och detta faktum är en del i livet vi måste förstå och acceptera för att i förlängningen finna såväl ro som fokus.

Jag har ju själv gjort denna resa – i strävan efter det perfekta fann jag meningen med det som inte är perfekt.

Skyttets marginaler är så fasansfullt små att det på förhand aldrig går att urskilja vem som kommer ta hem segern. Det går omöjligtvis att vinna varje gång. Precis så ser livet ut i stort. Vi satsar, kämpar och strävar, tröttnar och kommer igen, på alla livets områden – alltid utan någon egentlig försäkran om hur det ska gå i slutändan. Boken riktar sig till den som vill prestera bäst när det gäller, men som också är beredd att inse att ett mindre jagande efter det perfekta är en förutsättning för att nå framgång och fokus i livet.

Att jag råkade pumpa in en 10,9 i mitt sista skott i vm-finalen och ta hem guldet, berättigar ju såklart en kaxig titel!

Hur kan vi utvecklas genom att lära oss att fokusera?

Fokus står för så mycket mer än det man spontat kanske tänker på. Det är inte bara att kunna prestera under nervositet, skjuta tior i en vm-final, hålla fokus på arbetsuppgiften istället för på mobilen.

Fokus handlar om att bland tusen tankar välja den rätta – att göra en sak i taget och göra denna bra. Att våga välja och hålla fast vid sitt val. Att agera konstruktivt här och nu när ens tankar fastnat i oro och grubbleri.

Fokus och koncentration är ju inget nytt påhitt. Det är något vi redan har att tillgå i oss själva. Det är ingen ny träningstrend, hälsoinriktning eller ledarskapsteori.

Egentligen gäller det kanske inte att utvecklas så särskilt mycket, utan snarare att finna den inre kapacitet vi redan har. Många gånger förlorar vi fokus just för att vi i dagens prestationssamhälle konstant strävar efter nytt och bättre, istället för att fokuserat och konstruktivt arbeta med det vi kan och är bäst på just nu.

En god förmåga till koncentration hjälper oss inte bara att fungera och prestera i pressade lägen, utan också att uppnå fokus i långsiktiga projekt, i vardagen och inte minst i livet som helhet. Fokus handlar om att identifiera vårt inre, och livets verkligt stora värden.

Vad händer om vi lär oss bättre styra vårt fokus mot det som inte gynnar bara oss själva utan även andra? Om politik oftare såg längre än till nationella intressen, och om fler kunde glädjas åt delaktigheten i ett globalt perspektiv än i ett individuellt och för stunden tillfredsställande?

Fokus och koncentration är ju inget nytt påhitt. Det är något vi redan har att tillgå i oss själva. Det är ingen ny träningstrend, hälsoinriktning eller ledarskapsteori. Det är en förmåga som i dagens brus av möjligheter, nya vågor och trender kanske förbisetts något, trots sitt stora värde. Däremot är det en högst komplex funktion i vår intelligenta hjärna. Min vilja att dela med mig av mina erfarenheter och mina reflektioner kring fokus, har drivit mig att försöka förenkla detta.

Du har intervjuat flera höga chefer och militärer om fenomenet koncentration, vad har du lärt dig av deras berättelser?

Det var en väldigt givande resa … och väldigt rolig! För mig var det så skön kontrast att från militära baracker, uniform och skjutbanor plötsligt gå i högklackat på Sveriges Riksbank. Utgångspunkten var att förstå hur de som jobbar på en nivå jag inte själv är på fungerar, och vilket värde de ser att fokus i organisation och näringsliv har. Dessa ledare hanterar ju onekligen situationer av oerhört komplex karaktär varje dag. Deras mål skiljer sig markant från en idrottares i den meningen att de är mycket mer föränderliga och påverkas av omvärlden på ett helt annat sätt.

Det finns få människor oavsett nivå som vågar påstå att de inte önskar varken mer tid eller mer fokus.

Eftersom jag själv i de organisationer jag arbetat i sett brister och förbättringspotential jag med mina referenser vågat koppla till fokus, ville jag få detta bekräftat av dessa ledare. Jag lärde nytt samtidigt som jag gladdes över att mina tankar och mina modeller hade bäring.

Gällande ledarskapet är det uppenbart att alltför många möten inte sker i närvaro, och det är kanske främst här som den största konkreta vinningen finns. Mycket kvalitet går till spillo genom den mängd tankar som inte hör uppgiften till.

På individnivå är det intressanta att de funderingar och utmaningar högre chefer och ledare tampas med är snarlika de som de flesta av oss har. Det som skiljer är att de, precis som jag, är vältränade i att prestera under press. Men förutom detta är det tidsbrist, splittrad uppmärksamhet, att bevara skärpan på långsiktighet bland alla ”brandkårsutryckningar”, och inte minst att få tillvaron hemma att fungera väl, som kostar flest tankar.

Det finns få människor oavsett nivå som vågar påstå att de inte önskar varken mer tid eller mer fokus.

Volantes senaste medarbetare heter Ulrika Bergwall. Varmt välkommen säger vi och passar på att ställa fyra frågor till Ulrika.

Välkommen till Volante. Varför sökte du dig hit?

Tack! Jag sökte mig till Volante därför att jag ville vara en del ett företag som vågar ta nya grepp kombinationen kvalificerad kunskap och smart förpackning. Volante har tidigare gett ut flera böcker som överraskat och utmanat mina föreställningar; det gillar jag. Ta Freakonomics eller Malcolm Gladwell som exempel, där författarna med driv i berättelsen ställer ”sanningar” på huvudet. Att få nya synvinklar och tvingas tänka nytt är viktigt för mig. Sen är jag också övertygad om redaktörens roll – urval och paketering – blir allt mer central framöver och att Volante kommer att vara en av de mest omtyckta.

Du har tidigare bland annat arbetat på Talarforum. Vad gjorde du där?

Jag har arbetat i flera roller, men senast som Concept Director och ansvarig för ett affärsområde med samma namn: Concept. Området består av ett specialistteam som gör koncept och programinnehåll till event-, pr-, och kommunikationsbyråer. Det handlar om att matcha rätt personer med rätt tillfälle och att leverera inspirerande material. Det påminner en hel del om det jag ska göra hos Volante: välja intressanta perspektiv, hitta sätt att förpacka det och sedan nå rätt mottagare.

Nu skiftar du från talarförmedling till Volante som har en grund som bokförlag. Hur ser ditt intresse ut för böcker?

Som Uppsala-Stockholm-pendlare har jag tid till att läsa varje dag. Rena rama lyxen. Vad jag läst har sett väldigt olika ut genom åren. Extra förtjust är jag i facklitteratur, att lära mig saker håller mig fokuserad. Som småbarnsförälder har romaner en tendens att få mig att somna alldeles för snabbt… Är även betuttad i känslan av en bok. Det finns något evigt över boken. Och fysiskt.

På Volante ska du arbeta med att hitta nya författare, spännande ämnen och samarbeten. Vad krävs för att man som talare eller författare ska nå ut idag?

Ja, om jag ändå hade ett kort svar på den frågan. Som så ofta är det flera faktorer som spelar in. Allt viktigare blir dock tydlighet samt att vara autentisk. Jag brukar säga att den som inte kan förenkla antingen inte kan sitt ämne tillräckligt väl eller inte har lagt ner tillräckligt med tid på att förbereda sig. Flera, bland andra Churchill, har blivit förknippad med citat i stil med: If I had more time, I would have written a shorter letter. Därmed inte sagt att kortare alltid är bättre, men på en scen är det viktigt att innehållet är relevant och bearbetat. Publiken ska bjudas in till en berättelse som fastnar. Att förenkla är en konst som tar tid, kunskap och passion, och de vi ser lyckas idag behärskar den konsten. Om man som talare eller författare har som mål att nå en bred publik får kunskapsinnehållet helt enkelt inte vara svårtillgängligt, vilket inte är detsamma som att säga att det inte får vara svårt. Självklart skiljer sig det skrivna och det talade ordet åt – men narrativet är och bör vara centralt oavsett.

Jag ska även inledningsvis jobba med att hitta författare till Volantes nya internationella imprint Density, och då är också kortformatet och tilltalet i fokus.