Volantebloggen

På Volantebloggen får du senaste nytt från oss: nyheter om titlar, evenemang och vad som händer bakom kulisserna.

Fyra frågor till Ulrika Bergwall

IMG_6985

Volantes senaste medarbetare heter Ulrika Bergwall. Varmt välkommen säger vi och passar på att ställa fyra frågor till Ulrika.

Välkommen till Volante. Varför sökte du dig hit?

Tack! Jag sökte mig till Volante därför att jag ville vara en del ett företag som vågar ta nya grepp kombinationen kvalificerad kunskap och smart förpackning. Volante har tidigare gett ut flera böcker som överraskat och utmanat mina föreställningar; det gillar jag. Ta Freakonomics eller Malcolm Gladwell som exempel, där författarna med driv i berättelsen ställer ”sanningar” på huvudet. Att få nya synvinklar och tvingas tänka nytt är viktigt för mig. Sen är jag också övertygad om redaktörens roll – urval och paketering – blir allt mer central framöver och att Volante kommer att vara en av de mest omtyckta.

Du har tidigare bland annat arbetat på Talarforum. Vad gjorde du där?

Jag har arbetat i flera roller, men senast som Concept Director och ansvarig för ett affärsområde med samma namn: Concept. Området består av ett specialistteam som gör koncept och programinnehåll till event-, pr-, och kommunikationsbyråer. Det handlar om att matcha rätt personer med rätt tillfälle och att leverera inspirerande material. Det påminner en hel del om det jag ska göra hos Volante: välja intressanta perspektiv, hitta sätt att förpacka det och sedan nå rätt mottagare.

Nu skiftar du från talarförmedling till Volante som har en grund som bokförlag. Hur ser ditt intresse ut för böcker?

Som Uppsala-Stockholm-pendlare har jag tid till att läsa varje dag. Rena rama lyxen. Vad jag läst har sett väldigt olika ut genom åren. Extra förtjust är jag i facklitteratur, att lära mig saker håller mig fokuserad. Som småbarnsförälder har romaner en tendens att få mig att somna alldeles för snabbt… Är även betuttad i känslan av en bok. Det finns något evigt över boken. Och fysiskt.

På Volante ska du arbeta med att hitta nya författare, spännande ämnen och samarbeten. Vad krävs för att man som talare eller författare ska nå ut idag?

Ja, om jag ändå hade ett kort svar på den frågan. Som så ofta är det flera faktorer som spelar in. Allt viktigare blir dock tydlighet samt att vara autentisk. Jag brukar säga att den som inte kan förenkla antingen inte kan sitt ämne tillräckligt väl eller inte har lagt ner tillräckligt med tid på att förbereda sig. Flera, bland andra Churchill, har blivit förknippad med citat i stil med: If I had more time, I would have written a shorter letter. Därmed inte sagt att kortare alltid är bättre, men på en scen är det viktigt att innehållet är relevant och bearbetat. Publiken ska bjudas in till en berättelse som fastnar. Att förenkla är en konst som tar tid, kunskap och passion, och de vi ser lyckas idag behärskar den konsten. Om man som talare eller författare har som mål att nå en bred publik får kunskapsinnehållet helt enkelt inte vara svårtillgängligt, vilket inte är detsamma som att säga att det inte får vara svårt. Självklart skiljer sig det skrivna och det talade ordet åt – men narrativet är och bör vara centralt oavsett.

Jag ska även inledningsvis jobba med att hitta författare till Volantes nya internationella imprint Density, och då är också kortformatet och tilltalet i fokus.

VM-special: Statistiken bakom en straffläggning

Imorgon tågar Brasilien och Kroatien in på Arena Corinthians i São Paulo för att drabba samman i VM:s premiärmatch. Under en dryg månad ska trettiotvå länder göra upp om världsmästartiteln. I VM är varje minut av varje match av högsta betydelse, ett litet misstag någonstans längs vägen kan innebära tack och hej och kanske en ny chans om fyra år. Och det finns inget moment där detta blir så tydligt som vid en straffläggning; en decimeter hit eller dit kan vara skillnaden mellan triumf och nederlag. (Minns till exempel Asamoah Gyans straff då Ghana mötte Uruguay i semifinal i VM 2010.) Men vad säger egentligen statistiken? Hur ska man bäst skjuta en straff? Svaren hittar vi i Steven D. Levitt och Stephen J. Dubners kommande bok “Tänk som ett freak”. Ibland är raka vägen framåt faktiskt det allra djärvaste vägvalet, se bara på Andrea Pirlo nedan.

Tänk dig att du är fotbollsspelare. Du har lett ditt landslag nästan ända fram till VM-guldet. Det enda du behöver göra nu är att lägga en straffspark. Du har statistiken på din sida – nästan 75 procent av alla straffsparkar på elitnivå går i mål. Publiken tjuter när du lägger bollen på straffpunkten. Målet är bara 11 meter bort; det är 7,32 meter brett och 2,44 meter högt. Målvakten stirrar ut dig. När bollen väl far iväg från din fot kommer den att komma emot honom i 130 kilometers hastighet. Eftersom det går så fort har han ingen möjlighet att vänta och se åt vilket håll du sparkar bollen; han måste gissa och slänga sig ditåt. Om målvakten gissar fel ökar dina chanser med ungefär 90 procent. Det bästa alternativet är att sparka så hårt mot ena hörnet att målvakten inte hinner rädda skottet även om han gissar rätt. Men ett sådant skott har små marginaler – om du bara skjuter en aning snett så missar du. Så du kanske föredrar att ta det lite lugnare, eller sikta en bit bort från hörnet – men då har målvakten större chans om han gissar rätt. Du måste dessutom välja mellan det vänstra och det högra hörnet. Är du som de flesta fotbollsspelare högerfotad, så är vänstern din “bästa” sida. Det innebär både större styrka och bättre precision – men det vet förstås målvakten också. Det är därför målvakter i 57 procent av fallen slänger sig mot det vänstra hörnet från straffläggaren sett, och åt höger bara 41 procent av gångerna. Där står du nu – publiken vrålar, ditt hjärta bultar stenhårt – och du förbereder dig för en livsavgörande spark. Världens ögon vilar på dig, och i ditt land ber man för dig. Om bollen går in kommer ditt namn alltid att uttalas i den ton som man använder om sina mest omhuldade helgon. Om du missar – du vågar inte ens tänka på hur det blir i så fall. Alternativen snurrar runt i ditt huvud. Starka eller svaga sidan? Stenhårt upp i krysset, eller kanske lite mer försiktigt? Har du lagt straffar mot samma målvakt förut – vartåt siktade du då? Och åt vilket håll slängde han sig? Medan du funderar på detta tänker du dessutom på vad målvakten tänker, och du kanske till och med tänker på vad målvakten tänker att du tänker. Du vet att du har cirka 75 procents chans att bli hjälte, inte illa alls. Men skulle det inte vara trevligt att bättra på den statistiken lite? Det kanske finns ett mer konstruktivt sätt att angripa problemet? Kan du möjligen överlista motståndaren genom att tänka längre än näsan räcker? Du vet att målvakten försöker bedöma om det är bäst att slänga sig åt höger eller åt vänster. Men tänk om… tänk om… tänk om du varken ska sparka åt höger eller åt vänster? Tänk om du gör det mest korkade som finns och sparkar bollen rakt framåt i målburen? Jovisst är det där målvakten står just nu, men du är rätt säker på att han kommer att lämna platsen så fort du har kickat till bollen. Kom ihåg fakta – i 57 procent av fallen slänger sig målvakter åt vänster och i 41 åt höger – det betyder att de bara stannar i mitten ungefär i 2 fall av 100. En målvakt som slänger sig kan förstås fortfarande ta en boll som går rakt in mot mitten, men hur ofta händer det? Om du bara kunde se statistik över alla straffsparkar mot mitten av målet! Okej, vi råkar faktiskt ha tillgång till fakta: en spark mot mitten kan verka riskabel, men den har sju gånger så stora chanser att träffa målet som en spark mot hörnet. Vågar du ta den risken? (Hur förlöjligad är inte Andrea Pirlo när han försöker samma som i videon ovan, men misslyckas.)

Trots att en straffspark som styrs mot målburens mitt har betydligt större chanser att gå i mål, är det bara 17 procent av alla straffar som skjuts rakt framåt. Varför är det så få? Ett skäl är att det vid första anblicken verkar vara en urdålig idé att sikta mot mitten. Vadå skjuta rakt på målvakten? Det verkar helt enkelt onaturligt, ett uppenbart brott mot sunda förnuftet – fast det gjorde idén att förebygga sjukdomar genom att ge folk sprutor med samma bakterier som orsakade dem också. Dessutom har straffläggaren fördelen av att ovissheten är på hans sida: målvakten vet inte åt vilket håll spelaren tänker sparka. Om alla straffläggare alltid gjorde på samma sätt, skulle betydligt fler straffar misslyckas; om de började sikta rakt framåt oftare skulle målvakterna anpassa sig. Det finns ett tredje skäl till att inte fler strafflägare skjuter mitt i målet, särskilt i prestigefyllda sammanhang som världsmästerskap. Men detta skulle ingen fotbollsspelare i världen erkänna: de är rädda för att göra bort sig. Tänk dig att du är den där spelaren som ska lägga straffen. Vilken är din viktigaste drivkraft i detta ytterst omskakande ögonblick? Svaret kan verka självklart: du vill göra mål och vinna matchen åt ditt lag. Om så är fallet visar statistiken tydligt att du borde sparka bollen rakt mot mitten på målet. Men är din innersta motivering verkligen att vinna matchen? Tänk dig att du står där med bollen framför fötterna. Mentalt har du just bestämt dig för att sikta mot mitten. Men vänta lite – tänk om målvakten inte slänger sig? Tänk om han av någon anledning står kvar, och du sparkar bollen rakt i magen på honom, så att han räddar sitt land utan att behöva röra en fena? Hur patetiskt skulle inte det vara! Nu är målvakten hjälte, medan du måste flytta utomlands med familjen för att komma undan potentiella lönnmördare. Så du tänker om. Du tänker på att följa den traditionella vägen och skjuta mot ena hörnet. Om målvakten gissar rätt och tar bollen – tja, då har du gjort ett tappert försök, även om det överglänstes av en ännu tapprare insats. Du blir visserligen inte hjälte, men du lär å andra sidan inte behöva emigrera.

Om du följer den själviska impulsen – och skyddar ditt eget rykte genom att inte göra någonting som kan visa sig vara dåraktigt – så siktar du antagligen mot ena hörnet. Om du följer det kollektiva incitamentet – och försöker vinna matchen åt ditt land, trots att du personligen riskerar att göra bort dig – så sparkar du bollen rakt framåt. Ibland är raka vägen framåt faktiskt det allra djärvaste vägvalet.

***

Ovanstående text är ett utdrag ur Steven D. Levitt och Stephen J. Dubners kommande bok “Tänk som ett freak”, som släpps i september 2014 i översättning av Ulrika Junker Miranda.

Volante köper förlaget BookHouse

bookhouseböcker1

 

Volante AB köper bokförlaget Bookhouse Editions AB.

Därmed rymmer Volante de böcker och författare som nått flest läsare inom genren management de senaste åren.

Bookhouse har givit ut storsäljare som Jim Collins Good to great, Daniel Pinks Drivkraft, Frans Johanssons Medicieffekten och Kjell A. Nordströms och Jonas Ridderstråles Funky Business-böcker.

Volante blir i och med förvärvet också hem för ytterligare en ”Nobelpristagare”. Nu tillkommer fredspristagaren Muhammad Yunus, som för övrigt kommer till Sverige om några dagar. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman är sedan tidigare på Volante (och priset heter förstås Riksbankens pris till Alfred Nobels minne).

muhammad-yunus

Bookhouse är en inspirationskälla på flera sätt. Jag kan gilla hur de har verkat vid sidan av den förlagsbransch som får mest ljus i både media och bokhandel, men som ändå nått många läsare. De har ordnat egna seminarier, de har varit innovativa hur de arbetar med och säljer böcker (till exempel så crowd-översatte de Yunus böcker), de har funderat över utvecklingen inom sitt fält (läs grundaren Jan Lapidoths blogginlägg om ”inflation i managementlitteratur” och vad vi kan lära oss av ”tänkarna”).

Under Bookhouse tak ryms många fina böcker och författare, och för att nämna några: Tor Nørretranders är en fantastisk vetenskapsjournalist som slog igenom med Märk världen; hans bok Den som ger bort mest vinner uppbär lika stark påverkanskraft och klokskap. Ekonomiprofessorn Alf Rehn fortsätter enträget att vrida och vända på olika ämnen. Björn Söderberg är en av flera som skriver om samhällsentrepenörskap, men som med sina egna exempel är särskilt inspirerande.

Jag är också glad över Jan Lapidoths fina överlämningsord: “BookHouse böcker, författare och kunder får nu ett nytt och varmt hem hos Volante.”

Bookhouse kommer på kort sikt finnas kvar som eget förlag, men på längre sikt gå upp i Volante.

Förvärvet är en del i Volantes satsning på både kvalitet och tillväxt. Från good to great om vi ska låna från Jim Collins.

Nordstrom_Kjell

 

Ett omslag blir till – update #1

Bloggposten “Work in progess: ett omslag blir till” som vi publicerade för ett par veckor sen har fascinerat många. I posten beskriver vi hur omslaget till Pelle Snickars kommande bok “Digitalism” blev till – och redovisar samtliga 35 skisser som formgivaren Viktor Hertz tog fram innan vi landade rätt.

Det nylanserade bokmagasinet “Fyrahundrafemtio” plockade upp bloggposten och passade på att intervjua Viktor Hertz:

fyrahundrafemtio

***

För övrigt tycker vi att det är roligt att Svensk Bokhandels tidigare chefredaktör, Lasse Winkler, och hans medarbetare har satsat stort och lanserat det läsvärda och snygga magasinet “Fyrahundrafemtio”. Den som undrar över tidningens namn får svar i första numret.

450_Ettan_WWW600px

Work in progress: ett omslag blir till

OMSLAG-WEB-03

Att göra ett bokomslag hör till både det roligaste och det svåraste i processen när en bok blir till. Roligt är det därför att det ju är fundamentet i den fysiska gestaltningen av boken: det “blir” boken. Omslaget blir det vi ser framför oss när när vi tänker på boken.

Svårt är det av flera anledningar. För det första därför att det är så definitivt; när man väl har bestämt sig finns ingen återvändo. För det det andra så ska man försöka sätta sig in i vad ni som ska läsa boken tycker och tänker (och vad ni köper!).

Ibland landar man i en perfekt idé på första försöket och ibland får man skissa, bestämma sig, ändra sig, skissa om och slita sitt hår rätt många gånger innan man träffar rätt. Nedan illustreras processen med att färdigställa omslaget till Pelle Snickars kommande bok “Digitalism”. Denna gång tog det 35 försök.

Formgivare är supergrymma konstnären och grafiska designern Viktor Hertz.

Digitalism-omslag-01Digitalism-omslag-06Digitalism-omslag-04Digitalism-omslag-03Digitalism-omslag-02Digitalism-omslag-10Digitalism-omslag-09Digitalism-omslag-08Digitalism-omslag-07Digitalism-omslag-13Digitalism-omslag-12Digitalism-omslag-11Digitalism-omslag-17Digitalism-omslag-16Digitalism-omslag-15Digitalism-omslag-14Digitalism-omslag-20Digitalism-omslag-19Digitalism-omslag-18Digitalism-omslag-23Digitalism-omslag-22Digitalism-omslag-21Digitalism-omslag-25Digitalism-omslag-24Digitalism-omslag-28Digitalism-omslag-27Digitalism-omslag-26Digitalism-omslag-31Digitalism-omslag-30Digitalism-omslag-29Digitalism-omslag-33Digitalism-omslag-32Digitalism-omslag-35Digitalism-omslag-34

Fyra frågor till Pelle Snickars

pellesv_9946

Vi passar på att ställa fyra frågor till Pelle Snickars, vars bok “Digitalism” utkommer i maj 2014 på Volante förlag. För att följa arbetet med boken kan du läsa Pelles blogg eller följa honom på Twitter. Vill du veta mer om bokens omslag, läs vår tidigare bloggpost Work in progress: ett omslag blir till.

Vem är Pelle Snickars?

Jag är en 42-årig medieforskare som under snart ett decennium också varit chef – och samtidigt rört mig mellan olika miljöer: myndighetssektorn, förlagsbransch, näringsliv och universitetsvärld. – Även om jag under flera år inte har varit anställd vid ett universitet så har det varit viktigt för mig att hålla kontakten med forskarvärlden. Nyligen återvände jag också formellt till universitetsvärlden eftersom jag fått en medieprofessur vid Umeå universitet. Faktum är dock att jag velat en aning i min identitet. För två år sedan sökte jag faktiskt tjänsten som riksbibliotekarie, och blev bland annat slutintervjuad av statssekreteraren: – Inför den anställningsintervjun var jag ganska nervös, det sa erkännas. Men efter att ha funderat en stund så tackade jag nej. Jag är forskare i grunden, och det är forskning, skriva och läsa jag vill ägna mig åt. Men inte bara för en smal akademisk grupp. Tvärtom riktar jag mig alltid till en bredare krets av intresserade. – Det roar mig helt enkelt att arbeta och skriva i gränslandet mellan forskning och forskningskommunikation.

 

Du har nyligen bytt jobb, från forskningschef på Kungliga biblioteket till medieprofessor vid Umeå universitet. Vad kommer du forska om?

Huvudteman i min forskning rör förhållandet mellan äldre och nya medier, jag har skrivit om mediehistoria och om medie-ekonomi, men också intresserat mig för digitalisering av kulturarv och betydelsen av ny teknisk infrastruktur för humaniora. Bland annat har jag under många år drivit flera audiovisuella forsknings- och digitaliseringsprojekt. – I min tidigare forskning ägnade jag mig en hel del åt mediers användande under 1900-talet, och vi kommer därför att starta ett internationellt mediehistoriskt seminarium uppe i Umeå. Men jag är också intresserad av den tekniska infrastrukturens betydelse för digitala medier. Om till exempel en stor del av en tidnings läsare köper surfplattor, hur påverkar det tidningarna? Jag vill också undersöka hur vi ska spara och arkivera vårt kulturarv, och hur vi ska få människor att utforska de samlingarna. Här har vi mycket att lära från de stora nätföretagen. Se till exempel på Spotify, som ju egentligen är ett gigantiskt musikarkiv. Hur bygger de upp sin databas? Hur kan man söka i den? Hur får de sina användare att känna sig bekväma i databasen? Det är frågor som vi bland annat kommer att undersöka i ett nytt Vetenskapsrådsprojekt som jag leder, ”Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution”.

 

Din bok har titeln Digitalism” vad är det? 

Som medievetare är jag rättså bred, och det är också därför som jag under lång tid intresserat mig för digitaliseringen som en samhällsförändrande kraft. Ur ett mediehistoriskt perspektiv har digitaliseringen på mycket kort tid förändrat det mediekulturella landskapet – medievärlden har drastiskt bytt utseende, det offentliga samtalet och kulturen likaså. Om industriella tankar och maskinromantik var den underström som influerade moderniteten (och modernismen), är dagens datorbaserade flöde av information den samtida digitalismens standardvärde. – Termen digitalism är såtillvida ett sätt att beskriva ett tillstånd (eller en pågående process). Men en ism kan också vara militant och propagera för ett visst synsätt; och det gäller även digitalismen i allra högsta grad. Digitaliseringen sägs ju skapa nya ”möjligheter” – men alla är förstås inte digitala vinnare. En av digitalismens mer brännande frågor handlar därför om hur man ska förstå den politiska och ekonomiska retorik där analog numera betyder gammal – och digital skinande ny och modern.

 

Vilken är nästa stora digitaliseringstrend?

Den är redan här och handlar om hur vi konsumerar medier och kultur– men framför allt varför vi gör det. Upplevelser håller för närvarande på att ersätta objekt. – Det är en väldigt stor omställning, skulle jag vilja hävda, där ny typ av musik- och filmaccess idag sätter agendan. Själva konsumtionsakten har helt sonika förändrat sig, speciellt i form av strömmande innehåll i olika mediala och kulturella former. Det verkligt intressanta med denna trend – som förstås också är kopplad till diverse molntjänster – är att den ställer kulturekonomin, ja rentav hela mediekapitalismen på huvudet. I digital form är det helt enkelt inte längre självklart, eller ens önskvärt att köpa och äga innehåll – det handlar alltså i viss mån om en helt ny typ av konsumtion av medier och kultur i form av tjänster som vi genom våra ständigt uppkopplade apparater alltid har tillgång till.

***

Har du frågor eller vill veta mer? Kontakta press[@]volante.se eller ring oss på 08–702 15 19

OMSLAG-WEB-03

Hej då tretton! Hej fjorton!

SAM_0051

Vi blickar tillbaka på ett fantastiskt 2013 och vill tacka till alla som hjälp till att göra det så bra – våra författare, alla boklådor, formgivare, korrekturläsare och många fler. Och stort tack till alla ni som köpt och läst någon av böckerna vi gett ut i år, det är ju för er vi finns och tack vare er vi kan ge ut fler spännande böcker.

2013 har det blivit tio boksläpp, och flera 2012-titlar (till exempel Anders Mildners “Koltrasten som trodde att den var en ambulans” och Daniel Kahnemans “Tänka, snabbt och långsamt”) har kommit som pocket.

Härnäst, våren 2014, väntar bland annat Micael Dahlens första roman “Livet på Mars”, Malcolm Gladwells hyllade “David och Goliat”, MIT-forskaren Max Tegmarks episka resa genom universum, forskaren och bloggaren Nina Åkestams första bok “Meningen med hela skiten” samt medieprofessorn Pelle Snickars berättelse om hur hela vår tillvaro blev internet i boken “Digitalism”.

Även om Daniel Kahnemans “Tänka, snabbt och långsamt” först utkom i november 2012 så har boken och dess framgångar i hög grad påverkat vårt 2013. Sedan Kahneman medverkade i Skavlan i början på mars så har boken sålt i närmare 70 000 exemplar (!). Fantastiskt. En inte allt för vild gissning är att boken kommer att bli läst och omtalad även under 2014 och för lång tid framåt.

*

Den allra första boken vi gav ut i år släppte vi redan den 6 januari 2013 – antologin “Framtidsutmaningar: Det nya Sverige”. Boken var en samarbetsproduktion mellan vårt imprint 8tto och regeringens Framtidskommission. Syftet med antologin var att teckna en karta över framtida samhällsutmaningar som Sverige står inför. Redaktör för antologin var professor Jesper Strömbäck och bland de medverkande skribenterna fanns bland andra Johan Rockström, Qaisar Mahmood, Viveca Ax:son Johnson, Klas Eklund och Mernosh Saatchi (se alla här).

*

Bok nummer två hade release den 14 februari och var Caroline Hainers debutroman “Inte helt hundra”. Boken var inte bara Carolines debutroman, det var även Volantes debut som romanutgivande förlag. “Hennes berättelse är rappt och roligt berättad med en mörk underton, lite som en kvinnlig version av Nick Hornbys High Fidelity”, skrev Svenska Dagbladet. “Inte helt hundra” kom nyligen ut i pocket, med ett nytt snyggt omslag. Caroline skriver just nu på bok nummer två, hur det arbetet går framåt kan man följa på hennes blogg Jazzhands.

*

Den tredje boken vi gav ut i år var även den en antologi gjord i samarbete, denna gång tillsammans med Handelshögskolan i Stockholm och Vinnova. Fem forskningsprojekt om ledarskap i den kulturella och kreativa sektorn sammanfattades i antologin “Kreativt kapital”, som utkom i mars. Redaktörer var Lars Strannegård och Emma Stenström från Handelshögskolan i Stockholm. I samband med boksläppet anordnade vi också ett seminarium.

*

Bok nummer fyra och bok nummer fem kom i juli och var två uppdateringar på Micael Dahlens bok “Nextopia”, en svensk version och en engelsk version. “Nextopia” fortsätter sälja bra och fascinera människor världen över, den kom nyligen ut på tyska och kommer under 2014 ut i Sydkorea. Därför fräschade vi upp den svenska och engelska versionen med ny statistik och nya exempel, och gav den dessutom en guldförpackning. Det är den värd!

*

Sedan kom den efterlängtade hösten. Första bok ut där var hjärnforskaren Pontus Waslings bok “Minnet, fram och tillbaka”. Boken släpptes i början av augusti. Våra minnens makt över våra liv fascinerade många och boken blev snabbt en snackis. Pontus intervjuades i bland annat DN, SvD, GP, SVT och TV4. Det bästa citatet om boken hämtar vi från Helsingborgs Dagblad: “Jag får fan en uppenbarelse av läsningen. Det förklarar varför min hjärna fungerar som den gör.” Pontus kan man följa via hans blogg eller på Twitter.

*

Nästa bok på tur var Per Grankvists “Engagemang – Batman, Putnam och jag” som kom i slutet på oktober. Per, som länge intresserat sig för hur företag kan ta ansvar, vände denna gång blicken mot individen: hur, varför och vad engagerar oss människor? Se gärna Per berätta mer i “En bok, en författare”. Detta är en bok som det kommer refereras mycket till under det stundade “supervalåret” 2014. “En av årets bästa böcker”, tyckte DN. Vi håller med!

*

Årets åttonde bok var även den en roman – Deborah Levys hyllade “Simma hem”. Boken har fått en mängd fina recensioner, till exempel i Kulturnytt och UNT. Och när Svenska Dagbladet skulle välja årets bästa böcker fanns den med på listan. Levy kommer att besöka Stockholm den 6 februari 2014 för att medverka på Internationell författarscen.

*

Bok nummer nio var journalisten Björn Hedensjös “En perfekt natt : varför du sover och hur du gör det bättre”. Sömn är omgärdat av många myter och missuppfattningar. Journalisten Björn Hedensjö ville reda ut vad som egentligen stämmer och se vad några världsledande forskare hade att säga om saken; resultatet blev en underhållande och viktig bok. Vill man läsa mer om boken kan man kika på vad till exempel Sydsvenskan, Bokhora, Dagens industri och DN har skrivit om den.

*

Årets sista bok – Adam Grants “Ge och ta: en annorlunda framgångssaga” – hade släppdatum den 5 december. Professor Adam Grant är en av USA:s mest hypade unga forskare och tokhyllade “Ge och ta” låg länge på bästsäljarlistorna. Boken levererar ett lika kraftfullt som överraskande budskap: snällast vinner! Läs intervjuer med Grant i till exempel DN och Dagens industri.

“Simma hem” – bäst i år

Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström väljer sina favoriter för 2013. Vi är glada över att han lyfter fram Deborah Levys “Simma hem” som vi släppte i svensk översättning i slutet av hösten.

Romanen är värd sin uppmärksamhet.

20131209-085608.jpg

 

 

Samhällsengagerad Malcolm Gladwell

Gladwell_omslag2

Få författare, särskilt inte inom non-fiction eller sakprosa, har varit så inflytelserika på den här sidan år 2000 som Malcolm Gladwell. Det var året som han slog igenom med The Tipping Point och även om inte alla har läst honom så är det få inte som inte har hört uttryck som ”tipping point” eller tiotusentimmarsregeln.

Det hade givetvis varit fantastiskt att ha följt med honom under alla dessa år, men vi på Volante är mycket glada att börja samarbetet just med hans nya bok David och Goliat.

Det är Gladwells mest engagerade och känslomässiga bok. Han tar ställning mot lagar och missförhållanden och agerar mindre som bara en passiv åskådare och berättare. Han berättar om inbördeskriget i Nordirland, om Martin Luther King Jr:s uppror och – i en av de mest minnesvärda passagerna – om läkaren som furiöst kämpade sig framåt för att hitta något som kunde stävja blodcancer. Jag tror aldrig jag har blivit tårögd av någon av hans böcker tidigare, men det hände när jag läste David och Goliat.

Uppdatering: Jan Gradvall i DI Weekend gör en liknande analys. Han skriver: “jag tycker att Gladwell bara blir bättre. David och Goliat är argare än någon av hans tidigare böcker. Exemplen från amerikanska medborgarrättsrörelsen, konflikten på Nordirland och förföljelsen av judar i Frankrike under andra världskriget framstår som skrivna med blodiga knogar.

Boken skiljer sig på så sätt mot The Tipping Point. Tim Lewis i en intervju i Esquire formulerar det bra: den boken var en produkt av sin tid, millennieskiftet med dotcom-vågen och efter några år då populärkultur hade intagit sin plats på scenen för intellektuell analys. ”Reading The Tipping Point was like listening to an iPod shuffle as it curated an eclectic but inspired selection of tracks. David & Goliath, meanwhile, is most definitely an album.”

Gladwell säger själv i intervjun: “Jag skrev min första bok i trettioårsåldern. Jag kunde inte ha skrivit den här boken i trettioårsåldern. Jag var helt enkelt inte kapabel att göra det som jag kan göra nu.”

Boken fångar i sin samhällsanalys många områden och tangerar liksom tidigare även företagande. Forbes och Inc tar upp just entreprenörsperspektivet och Gladwell berättar i boken om Ingvar Kamprad och Ikea.

Men några likheter kvarstår. Berättandet står i centrum och det är lika underhållande som vanligt. Kanske är det också det som gör att boken fäster. Det är få andra författare vars verk stannar kvar och kommer tillbaka till mig så länge och så ofta som Gladwell. En förklaring återfinns i Pontus Waslings Minnet, fram och tillbaka. Han skriver ju att det är det som engagerar som man sedan kommer ihåg.

Det är på så sätt inte märkligt att Gladwells böcker verkar återberättas mer och leva längre än alla andra titlar i samma genre.

Pontus Wasling chat på DN.se

Hjärnforskaren Pontus Wasling, författare till boken Minnet, fram och tillbaka, blev inbjuden chatta med DN-läsare för att frågor om hur minnet fungerar. Nedan publicerar vi chatten i sin helhet.

teh_pwnerer: Är ett minne av ett minne ett riktigt minne? D.v.s. att man genom åren påminnt sig själv om minnet, t.ex. via bilder eller berättelser från andra.
Pontus Wasling: När vi tänker på våra minnen, eller berättar dem för andra, så är det en berättelse som ändrar sig lite från gång till gång. Till slut är det mest av allt berättelsen vi kommer ihåg och som vi återberättar. I de flesta familjer finns det berättelser om upplevelser och händelser som är återkommande och som bildar en “familjemytologi”. De som handlar om vår egen barndom är blandningar av egna minnen och vad vi hört av våra föräldrar. När vi är små har vi svårt att komma ihåg källan till ett minne, om det är vår egen upplevelse eller om vi hört det från någon annan. Därför är många av våra starkaste barndomsminnen till stor del lån från våra föräldrar.

gus: Vad är det vanligaste tidigaste minne?
Pontus Wasling: Våra allra första minnen brukar vi ha i 3-4 årsåldern. Ibland tidigare, men före två års ålder kan vi omöjligt ha minnen. Hjärnan är inte tillräcklig väl utvecklad för det. I våra tidigaste minnen är det oftast den känslomässiga kärnan som starkast finns kvar, medan detaljerna ofta vittrat bort. Därför handlar minnena om när vi upplevt något starkt känsloladdat, som när vi blivit rädda eller väldigt glada för något.

Torsten : Mitt antagligen första minne hänger ihop med smak. Jag är hemma hos min morfar – jag minns situationen men inte honom, han dog samma år som jag fyllde fyra – och jag äter kokt ägg. Äggskeden smakar så där metalliskt, och min undran är om smakminnen är starkare än andra minnen?
Pontus Wasling: Smakminnena är våra mest magiska minnen. Av alla sinnen som utvecklats är smakminnet det mest ursprungliga. Lite prosaiskt kan man säga att det är ett sinne som känner av kemiska molekyler i luften (doftsinnet) eller i munhålan (smaksinnet). Hos alla andra sinnen kopplas signalerna om via ett ställe i hjärnan som heter thalamus och bearbetas i den bakre delen av hjärnan. Doftsinnet har i stället direktkoppling till den del av hjärnan som är viktig för vårt känsloliv, det limbiska systemet. Därför kan en doft slunga oss decennier tillbaka i tiden och framkalla minnen med en klarhet som inga andra sinnen förmår.

Per: Jag har ett enormt gott ansiktsminne men svårt att komma ihåg andra saker tex fakta eller namn. Går det att få lika bra fakta minne som jag har ansiktsminne?
Pontus Wasling: Den del av hjärnan som känner igen ansikten sitter i höger tinninglob. Fakta eller namn är språkliga och funktionen finns i vänster hjärnhalva, där språkcentrum finns. Olika minnen lagras alltså på olika ställen i hjärnan och hur bra vi lagrar skiljer sig mellan personer. Det finns genetiska orsaker till att minnas ansikten (och säkerligen andra saker) dåligt. En studie visar att några procent av oss har ärvt en sämre förmåga att komma ihåg ansikten.

Anders: Hej Pontus, en vän påstår att minnen från en tidig ålder oftast handlar om efterkonstruktioner som man konstruerat med hjälp av det man t.ex. fått berättat eller sett på fotografier. Jag tror mig ha minnen från när jag var ca. två år. Jag minns t.ex. mattan på trappstegen i det hus vi bodde i fram tills jag var två och ett halvt. Är det möjligt att det är mina egna minnen? Hälsningar, Anders
Pontus Wasling: Som jag skrev ovan kommer de flesta minnen vid 3-4 års ålder, men det är möjligt att man kan komma ihåg någonting ännu tidigare. Men annars har din vän rätt, många av våra tidiga (och senare!) minnen är efterkonstruktioner.

Kjell: Att man sätter så stor tillit till vittnen i en rättegång tex. är ju lite underligt,samt frågan om vad som är sanning/en sanning,( vems sanning, din sanning,min sanning) med tanke på hur människans minne fungerar, fråga en vittnespsykolog,eller med utgångs pkt. ifrån all den forskning eller tester som har gjorts och som man har filmat, där det visar sig att det kanske är max 1 av 15 vars minne ligger nära något som skulle kunna likna en sanningen, av vad som faktiskt hände, när man spelar upp filmen.Eller den klassiska ” såg du apan”
Pontus Wasling: Du har helt rätt. En av de forskare som betytt mest för att omvärdera vittnespsykologin är Elizabeth Loftus, som gjort en hel del intressanta studier som bl a visar hur vi kan få inplanterade minnen. Det finns även studier som visar att de mest övertygade vittnena inte är de mest tillförlitliga. Det finns också många exempel på människor som suttit fängslade på vittnesmål som inte stämt.

ninjo: Min dotter kunde komma ihåg saker från när hon var spädbarn och har kunnat innan 3 års ålder återge detaljer om färger och figurer. Likaså kan jag om jag börjar tala om barndom komma på detaljer och dofter, smaker, upplevelser och känslor. Detta är ovanligt har jag förstått men det konstiga är att under skoltiden var jag trög och kunde inte memorera inför prov och läxor men kan idag i vissa sammanhang rabbla upp fakta från ingenstans typ onödigt men åh så intressant, detta förstår jag mig inte på. Ligger all denna information latent och triggas av sociala möten och samtal?
Pontus Wasling: Barn som är under tre år kommer ihåg saker, men ofta glömmer de senare vad de upplevt. Det kallas spädbarnsamnesi och var känt redan på 1800-talet. Troligtvis beror det på att de delar av hjärnan som är viktiga för inlärning (hippocampus) inte är färdigutvecklade förrän senare. Delar av vår hjärna slutar inte utvecklas förrän i trettioårsåldern. Det man har lätt kommer ihåg är just “onödiga kunskaper”. Det beror på att vi sällan tänker på dem. När de lagrats in och väl fastnat kommer de att sitta länge. Minnen som vi ofta återkallar och använder löper större risk att glömmas. Det beror på att de ofta behöver förändras då vi ständigt får nya kunskaper.

Ellen: Kan man träna upp sitt minne för t.ex. siffror eller ansikten? Eller är ett sådant minne något som man antingen har eller inte?
Pontus Wasling: Mycket är nog medfött. Jag har t ex väldigt svårt att komma ihåg sångtexter, medan andra lär sig hundratals sånger utan ansträngning. Det bästa knepet är att låna minnesmästarnas metoder, även om de kan vara lite krångliga. De “översätter” siffror och annat som hjärnan är dålig på att komma ihåg, till bilder. Man sätter ihop bilderna till mentala kortfilmer och laddar dem gärna med komik, känslor och erotik. Man gör med andra ord om tråkiga data till berättelser. Det är hjärnan bra på att komma ihåg.

Memento: Hej, jag var med i en bilolycka för några månader sedan och drabbades av Amnesi (inget fungerade närminne). På grund av smällen kunde jag alltså inte lagra någon information i närminnet i runt 2 veckor efter olyckan. Detta tillstånd var något (enligt min sambo) läkarna förklarade innerligt för mig vad det innebar etc..det är ju bara det att jag kommer ju inte ihåg vad de sa! Vad hände med mitt minne? Några tips på minnesträning för en trött gammal hjärna som min?
Pontus Wasling: Det är vanligt att man får dåligt minne i en period efter en rejäl hjärnskakning. Nervceller är stötkänsliga och slutar signalera under en period efter att de “stötts till”. Särskilt känslig är den del av hjärnan som kallas hippocampus och som är inkörsporten för alla minnen av typen “jag-vet-att-minnen”, som jag kallar dem i min bok. Det handlar om minnen av händelser och fakta. Om hippocampus fungerar dåligt kan inga minnen slutlagras i hjärnbarken. Därför lagrades troligtvis ingenting in av nya minnen under de två veckorna och det finns inte så mycket hopp att något ska komma tillbaka. All form av mental träning är bra, men dessutom är allt som är bra för kroppen också bra för hjärnan.

Mnemonic: Stämmer det verkligen att “vem som helst” kan öva upp sitt minne genom minnestekniker så att man t.e.x. kan minnas alla korten i en kortlek och deras ordning genom att observera korten i några minuter?
Pontus Wasling: Absolut! Jag var på Minnes-SM för två veckor sedan och träffade både de två personer med bäst minnen i hela världen, liksom en fjortonårig tjej som hade börjat med minnestekniker sedan någon månad tillbaka. Alla kan lära sig, men som med allting annat krävs det mycket träning för att nå världstoppen. För att klara prov och tentor bättre krävs det bara några veckors träning.

Förundrad: Jag har sett en konsert på TV, där pianisten Garric Ohlsson spelar Chopins båda pianokonserter plus en mazurka utantill. I denna musik forsar tonerna fram mest hela tiden. Hur är det möjligt att komma ihåg så mycket musik? Håller evolutionen på att skapa ”övermänniskan”, som en sådan här pianist är ett exempel på? Det som den mänskliga hjärnan primärt borde ha talang för är väl att hitta mat och en partner.
Pontus Wasling: När man kan lära sig spela musik utantill har man suttit vid sitt piano i många timmar. Professionella konsertmusiker har enligt den svenske psykologen K. Anders Eriksson, som är verksam i Florida, redan nått upp i 10 000 timmars träning när de är kring 18 år. Det handlar om en typ av minnen som kallas procedurminnen. Ibland kallas de muskelminnen. De är tysta minnen och det krävs mycket gnetande för att nå perfektion. Men det är ingenting nytt eller magiskt, utan den här typen av minnen är de äldsta i evolutionen. Vi använder samma typ av minnen när vi ska cykla, köra bil och t o m när vi får en känsla för vilket väder det ska bli. De flesta av oss sitter bara inte den nödvändiga tiden för att uppnå mästerskapsnivå.

Damen : Hej! Om man har traumatiska minnen som etsas sig fast som påverkat en tex dödsfall,uppslitande skilsmässa hur gör man för att glömma? Finns det några konkreta knep att ta till? Kan man någonsin glömma helt?
Pontus Wasling: Starka känslor är minnets starkaste klister. Därför kan de sätta sig så envist, antingen det är positiva eller negativa känslor. Men vi kan förändra våra minnen genom att tänka på dem och när vi talar om dem. Då kan vi omtolka upplevelser och se dem i ett annat ljus. Just det verkar hända i psykoterapi, då man ju talar om sina upplevelser och minnen. Det här är något som hjärnan ständigt gör och något som är viktigt för att vi ska må bättre.

Ali : Hej Pontus, Jag har de senaste veckorna läst väldigt mycket samtidigt som jag har tränat (crosstrainer, löpband) och upplever att jag minns allt jag har läst mycket bättre (detta trots massa oljud runtom i gymmet). Det är inte heller första gången jag gör detta och det har även funkat för tentaplugg osv. Blir inlärningen bättre under fysisk aktivitet? Vad kan det bero på?
Pontus Wasling: Bra fråga! Det kan finnas flera olika förklaringar till det. Fysisk aktivitet ger bättre minne och fler synaptiska kopplingar mellan nervceller i hippocampus, som är viktig för inlärning. Även om det nog kräver längre tid för att utvecklas är det en förklaring. Exakt vad som ligger bakom det är lite oklart, men så kallade neurotrofiska faktorer är nog viktiga. Stresshormon utsöndras också vid träning och de är viktiga för minnet, men bara i lagom dos. Både för lite och för mycket stress försämrar minnet.

Lena: Tror du att man inom snar framtid kommer att kunna översätta minnet och flytt det till ett annat lagringsmedia typ usb-minne.?
Pontus Wasling: Foton, ljudinspelningar och liknande kan naturligtvis digitaliseras och de finns de som sysselsätter sig med de i olika grad. “Livsloggarna” gör det mycket och alla som använder sociala medier gör det, mer eller mindre. Men att flytta minnen som finns lagrade i kopplingarna mellan nervceller till hårddiskar tror jag inte går. De är så fundamentalt olika uppbyggda.

Emma: Min sambo som är 26 år kan i princip inte minnas någonting före det att han är 6 år gammal. Jag tycker att det är väldigt märkligt och har själv en hel del minnen från när jag var 3-5 år. Är det vanligt att man inte minns någonting alls före 6-års ålder?
Pontus Wasling: Ja, de flesta av oss kommer som mest ihåg bara ett fåtal händelser före 6 års ålder. Så din sambo är helt normal!

Jimmy: Finns allting kvar därinne? Jag kan ibland helt plötsligt minnas den mest obetydliga detalj från min barndom. Och om den detaljen fanns där, kan då inte allt finnas i minnet?
Pontus Wasling: Det mesta verkar tyvärr försvinna, det kan man se i tester. De finns också de som skrivit detaljerade dagböcker för att testa hur mycket de minns. Det visar också att vi glömmer en hel del. Frågan om vi egentligen minns allt, bara vi har rätt trigger för att väcka upp minnet, är gammal. Men att vi har minnen som vi inte tänkt på i årtionden är helt klart och då krävs det oftast något för att väcka minnet, t ex en doft. Det verkar vara just de minnen vi sällan tänker på som finns kvar.

Mattias Dahl: Varför glömmer jag namn, men har lätt för att komma ihåg hur låtar jag hörde för länge sedan går? Det kan ju vara människor jag gillar och låtar jag ogillar? : )
Pontus Wasling: Hej Mattias! Vi är i genomsnitt ganska dåliga på att komma ihåg namn, precis som siffror eller annat som är abstrakt. Musik är känslomässigt laddat och njutbart, det är ju därför vi lyssnar på den. Och just det gör att vi kan minnas musik särskilt bra. Det är också två olika former av minnen. Medan namn är språkliga minnen (jag kallar dem “jag-vet-att-minnen”) är musik ett “jag-vet-hur-minne”. Det tar några genomlyssningar innan vi lärt in en låt, men sedan kan den sitta för alltid, ungefär som cykling.

Göte: Hur mycket kan minnet manipuleras? Kan man transplantera in minnen hos folk? Jag frågar därför att jag för att antal år sedan var på en konsert på en pub tillsammans med en kvinna. Situationen var lite speciell därför att jag hade förväntat mig en annan artist med samma namn, så det gjorde att jag la det på minnet och har berättat om det i min bekantskapskrets. Nu är det så en annan kvinna än den jag var på konserten med hävdar med betämdhet att hon var med. Detta med en sån ihärdighet att till och med jag börjar tvivla. Men bägge kan inte ha rätt. Hur kan detta komma sig?
Pontus Wasling: Minnet kan manipuleras – på gott och ont. Jag hörde en liknande historia som utspelade sig i New York. En kvinna såg hur Jaqueline Kennedy stod på andra sidan gatan vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka, men upptäckte snart att Jaqueline vinkade på en taxi. Kvinnans make var också med och kunde i detalj beskriva vad Jaqueline hade på sig för några kläder. Det var bara det att maken bevisligen inte hade varit med. Maken hade alltså “lånat” minnet av sin fru, men var ändå säker på att ha upplevt alltihop själv. Troligvis har någon av er lånat minnet från den andre. 🙂

Tanten : Du skriver att man omöjligt kan ha minnen tidigare än från två års ålder. Eftersom mina tidigaste minnen är äldre än så, så håller jag inte med dig. De är visserligen inte mycket äldre men de kan tidsbestämmas pga de yttre omständigheterna. De kan beskrivas som ordlösa minnesfragment från mycket låg höjd. Och det allra tidigaste är när jag var ute med min pappa och storebror och slet mig och sprang iväg med gåselen hängande efter mig. Jag tror som du förstår att ordlösa minnen är fullt möjliga från mycket tidig ålder. För övrigt har jag otaliga minnen från förskoleåldern.
Pontus Wasling: Man kan möjligtvis ha enstaka minnen från tiden före 3 års ålder, men om de verkligen är ens egna är ofta svårt att säga. Vårt minne är bräckligt och även i vuxen ålder består de av ett sammelsurium av egna upplevda händelser, efterkonstruktioner, tolkningar, andras berättelser och foton. Trots att det är så är känslan vara stark av att helheten av minnet är mitt eget.

Martin: Vad kan man göra för att minnas vad man läst? Jag älskar att läsa faktaböcker och essäer, men i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig boken har jag glömt nästan allt som stod i den, hur intressant jag än tyckte att den var medan jag läste. Det känns så bortkastat att inte kunna komma ihåg det man lär sig.
Pontus Wasling: Jag lider av samma problem! Det enda sättet för mig är att arbeta med det jag läser, antingen jag pratar med någon annan om det, skriver om det eller reflekterar för mig själv. Bäst minns man om man kan koppla det man läser till egna erfarenheter (det är därför exempel är så starka för att skapa förståelse för ett fenomen eller liknande). Man kan också använda minnestekniker, där man “översätter” det man läst till bilder och berättelser.

sara: Hur skiljer du på exekutiv funktion, arbetsminne och minne?
Pontus Wasling: Arbetsminnet är samma sak som nuet. Det är där erfarenheten av vad som pågår finns och den rymmer inte mycket, bara motsvarande siffrorna i ett telefonnummer. Det som finns där kan sedan lagras i långtidsminnet. Exekutiva funktioner handlar om att ta beslut genom att väga det som finns i arbetsminnet med det vi tidigare upplevt (långtidsminnet).