Håll käften, tänkte jag när ibisen varje morgon gallskrek från taknocken på huset i Nairobi. På Mariatorgets innergård förbannade jag de högljudda skatorna i körsbärsträdet. Här i Bangkok där jag bor nu irriterar jag mig på koelen, som inte kan vänta till gryningen innan den börjar att non-stop ropa ut sitt namn med gällast möjliga stämma. ”A very annoying bird” är första träff när jag googlar den.

Sen ångrar jag mig alltid. Fåglarnas skrik stör mig, men naturens tystnad skrämmer mig, och det är mycket värre. Och i Bangkok, Stockholm, Nairobi och överallt annars tystnar naturen åter. Färre insekter som surrar, färre fåglar som sjunger.

Tyst vår, sommar, höst och vinter är det nu, bildligt talat. För jämfört med Rachel Carsons sextioårsjubilerande Tyst vår är utmaningen nu så långt mycket större. När Carson bekämpade DDT, pesticider och i förlängningen kemikalieindustrin, så ska vi nu ställa om hela samhället. Från fossilberoende till förnybart, från linjärt till cirkulärt, från slösaktigt till effektivt. Vi gör det för att hejda klimatförändringarna, men också för att skydda den biologiska mångfalden som vi själva ingår i  – det avgörande är då att undvika ”Hothouse Earth” som professor Rockström kallar det.

Nu behöver vi Carson som mentor och inspiration. I stort sett ensam vann hon kampen mot dåtidens kemikaliekonglomerat. Som baktalade, förvrängde och hotade. Kunde hon det själv, utan en etablerad miljörörelse i ryggen, utan sociala mediers sprängkraft och utan nya ekonomiska drivkrafter på sin sida som motvikt till det etablerade – vad kan inte vi då åstadkomma tillsammans?

Hittills har klimatkampen misslyckats; vi gör inte det vi vet behöver göras. Vi som varit engagerade länge måste rannsaka oss: Har fokus på isbjörnar, framtida generationer och skuld och skam fungerat? För den som är öppen för självkritik är Carson viktig läsning, med tre lärdomar för klimatkampen där hon hade varit en självklar ledarfigur om hon varit med oss nu och inte dött i cancer blott 56 år gammal:

• Det handlar om oss. Carson visade att försöken att bli av med skadeinsekter slog hårt mot fåglar och fisk som äter insekterna, och i nästa steg mot de som äter fågeln eller fisken. Och högst upp i pyramiden finns människan; här ackumuleras gifterna och hotar vår hälsa och vårt intellekt. Carsons fokus på hur vi mår, du och jag, behöver vi ha med oss i klimatkampens andra rond.
• Ett bättre samhälle utmålas. För 60 år sedan precis som nu, så ville skeptikerna utmåla Carsons larm som ett hot mot tillväxten och välståndet. ”Skulle vi följa fröken Carsons läror skulle vi återvända till medeltiden. Insekter och sjukdomar och ohyra skulle åter ärva landet,” sade kemiindustrins talesman Robert White-Stevens. Hade Carson gett dem rätt så hade hon inte haft en chans att få med sig vare sig populas eller etablissemang – enbart genom att appellera till ett bättre, rikare, mer välmående samhälle vände hon opinionen. När klimatarbetet ska få med sig alla, är Carsons lärdom central.

• De konkreta förslagen vinner. Carson försökte inte ersätta marknadsekonomin, ropade inte efter någon grön diktator, ville inte avveckla kemikalieindustrin och upprepade gång på gång att ”Jag förfäktar ingalunda att man aldrig och under inga omständigheter bör få använda kemiska insektsutrotningsmedel.” En kraftigt minskad, hårt kontrollerad och vetenskapligt grundad användning var hennes ingång, och nyckeln till den vetenskapliga kommitté som under president Kennedy granskade hennes slutsatser och kom fram till att de var riktiga och sansade. Sedan spred sig begränsningarna av DDT-användning över världen. På samma sätt bör klimatarbetet hitta en konkret väg framåt som står på solid vetenskaplig grund och vars långtgående åtgärder kan vinna majoritetens gillande inte bara i de mest progressiva delarna av världssamfundet, utan överallt.

Historien går igen. Den 27 september i år är det 60 år sedan utgivningen av Silent Spring, Tyst vår. Samma dag och tre dagar därefter ska IPCC ta fram sin sjätte syntesrapport, som det framtida klimatarbetet bör utgå ifrån. Men precis som för 60 år sedan, så uppnås inte omställningen med fakta och vetenskaplighet allena. Det behövs någon som skapar enigheten, som ger oss önskan att uppnå de gemensamma målen vi sedan länge beslutat. Sextio år efter Tyst vår är det hög tid för oss alla att inspireras av Rachel Carsons kamp. Med en skillnad: Hon vann själv, för allas bästa. Vi vinner tillsammans, för vårt eget bästa.

Mattias Goldmann, författare till Klimatsynda!

Sju dödssynder. Sju politiska partier. Klockan sju varje kväll. Almedalsveckan är inställd, men varje parti har sin dag kvar. Det vill jag förstås utnyttja för att pusha på våra politiker i klimatomställningen.

Jag utgår från modellen i min nya bok Klimatsynda! och fördelar de sju dödssynderna på vart och ett av de riksdagspartier som står bakom den svenska klimatlagen. Allt som en vänlig nudge för att hjälpa dem att påskynda klimatarbetet. Och det åttonde partiet? Sverigedemokraterna får ett nationalistiskt klimattips och en uppmaning att haka på tåget.

Parti för parti publicerar jag och Volante varje dag med start söndag 28:e juni klockan 19 en film med dagens parti – och dagens dödssynd! Följ på Twitter eller Instagram

Söndag 28:e juni: Premiär – Sverigedemokraterna!

Måndag 29:e juni: Dags för första dödssynden, som går till Miljöpartiet – Lättja!

Tisdag 30:e juni: Andra dödssynden går till Moderaterna – Girighet!

Onsdag 1 juli: Tredje dödssynden går till Vänsterpartiet – Vrede!

Torsdag 2 juli: Fjärde dödssynden går till Liberalerna – Lust!

Fredag 3 juli: Femte dödssynden går till Centerpartiet – Frosseri!

Lördag 4 juli: Sjätte dödssynden går till Socialdemokraterna– Högmod!

Söndag 5:e juli: Sjunde och sista dödssynden går till Kristdemokraterna – Avund!

En liten avslutande betraktelse till alla partierna serveras här.

Sverige får ett klimatkollegium på högsta politiska nivå. Regeringen formar en helt ny ministergrupp för att säkerställa klimatfokus i alla stora politiska beslut. Inte minst för att så mycket står att vinna när den svenska ekonomin ska kickstartas efter coronapandemin. Kaxigt självsäkert har regeringen fattat att det är vägen framåt både för klimatets och den svenska ekonomins skull. I min bok Klimatsynda visar jag bland annat på kraften i denna högmodiga väg framåt i klimatomställningen:

Fem procent?

Mindre!

Två?

Mindre!

En?

Mindre!

En halv?

Mindre!

Så brukar dialogen låta när jag frågar deltagarna hur stor andel av världens klimatpåverkan Sverige står för. Nästan ingen tror att den är så liten som den faktiskt är. Sverige står för 0,15 procent av världens samlade klimatpåverkan eller ungefär 0,3 procent om vi lägger till vår konsumtion av varor som produceras i andra länder. Våra utsläpp är ohållbart stora per person, men eftersom vi är så pass få, blir våra samlade utsläpp så små att det knappt alls skulle märkas om vi i teorin nollade dem just precis nu.

varje kolatom gör precis lika stor skillnad, oavsett hur stor utsläpparen är

Med dessa siffror i ryggen hör man ibland en och annan som hävdar att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är ett frustrerande feltänk, som utgår ifrån att klimatet eller atmosfären på något sätt skulle hålla ordning på vilken nationalitet som koldioxidekvivalenterna har. ”De där är från Kina så de är allvarliga eftersom det landet har så många invånare, men de där är från Sverige så de spelar ingen roll för de är så få.” Men så resonerar ju inte klimatet; varje kolatom gör precis lika stor skillnad, oavsett hur stor utsläpparen är.

Här kommer kaxigheten och högmodet in. Istället för att försöka undkomma ansvar för vår klimatpåverkan, ska vi försöka gå före i omställningen. Det är lättast för den som på goda grunder kan hävda att man står för ganska liten del av de samlade utsläppen, som Sverige. För oss är det uppenbart att det enda sättet vi kan ha någon betydelse alls i klimatfrågan är genom att vara bäst. Att vara föredömet andra tar efter, den globala helpdesken andra hör av sig till, den permanenta världsutställningen andra besöker.

Svensk politiks kanske viktigaste ahaupplevelse genom tiderna: Sverige ska vara bäst på klimat.

Just denna högmodiga analys har sju av Sveriges åtta riksdagspartier gjort: svensk politiks kanske viktigaste ahaupplevelse genom tiderna. Tillsammans fattade partierna ett beslut som kan visa sig bli helt avgörande inte bara för dem och denna mandatperiod eller för Sverige som nation, utan långt utanför våra gränser och långt bortom vår tid: Sverige ska vara bäst på klimat.

Precis innan svenskarna gick på sommarlov 2017 antog Sveriges riksdag klimatlagen, det klimatpolitiska ramverket och klimatmålen, som trädde i kraft 1 januari 2018. På nyårsfesten det året hemma hos mig skålade vi högtidligt för målen, som gjorde oss stolta att vara svenska. Världens tuffaste mål!

År 2045 ska Sveriges klimatpåverkan vara nettonoll – ingen alls!

För att ta siffrorna en gång för alla: År 2030 ska Sveriges klimatpåverkan ha minskat med 63 procent jämfört med år 1990, transporternas klimatpåverkan ska minska med hela 70 procent mellan åren 2010 och 2030. År 2045 ska Sveriges klimatpåverkan vara nettonoll – ingen alls! Uttryckt i siffror innebär ”nettonoll” inte 0 utan –85 procent. Så mycket ska våra utsläpp minska i Sverige, medan de återstående procenten ska vara utsläppsminskningar i andra länder som vi tar notan för, och ökad kolinlagring i framför allt skogen.

Storföretag driver nu genom Hagainitiativet på för hårdare klimatlagstiftning och antar frivilligt snabbare utsläppsminskningar än vad lagen kräver – för att det är bra för affärerna. Till samma nätverk har de svenska delarna av multinationella jättar som McDonald’s och Coca-Cola anslutit sig – genom att gå så snabbt fram på klimatområdet får de värdefulla erfarenheter de kan använda på andra marknader när dessa så småningom är redo.

Världens första e-väg för tunga godstransporter byggdes utanför Gävle – läs ortsnamnet baklänges!

Mest talande är kanske Scania, vår lastbils- och bussjätte vars produkter finns i snart sagt varje hörn och avkrok av världen. Bara tre–fyra procent av deras försäljning av bussar och lastbilar sker i Sverige, som inte ens är på topp-tio av deras marknader volymmässigt. Men Sverige kan ändå vara den viktigaste marknaden, slår deras marknadsstrateg Urban Wästljung fast, genom att vara den första marknaden där de visar upp ny teknik som andra ser och köper. Just det verkar ske med världens första trådlöst, induktivt laddade linjebuss som Scania tagit fram och som rullar i Södertälje sedan 2016. Man behöver inte förstå tekniken, bara att det är komplicerat, att det är ny teknik – och att det bara finns en enda sådan buss. Den räcker för att delegation efter delegation ska komma och teståka den, och kanske i nästa steg ställa krav på just induktivt laddade linjebussar på hemmaplan. Och då ligger Scania bra till. Samma sak gäller elektrifierade vägar. Världens första e-väg för tunga godstransporter har utvecklats av Scania och Siemens, och byggdes utanför Gävle – läs ortsnamnet baklänges!

Liknande historier hör vi från svenska producenter av biodrivmedel, av självkörande fordon och mycket annat – och var inte just detta att tidigt stimulera innovation själva grunden för Sveriges världsledande industrialisering och därmed för hela vårt välstånd? Nu gör vi det igen, men med mera högmod och klimatet som drivkraft. Den ledande svenske nationalekonomen Klas Eklund resonerar kring föregångslandsmetodiken och finner fyra huvudargument för varför tuffa krav skulle vara intressant för Sverige:

1. Vi kan få en styrkeposition i internationella förhandlingar.
2. Vi kan få andra att följa efter.
3. Den tekniska utvecklingen kan drivas på.
4. Vi kan få ett stärkt näringsliv.

du, ditt företag, din organisation, din kommun eller din bostadsrättsförening kan göra skillnad

Att Sverige nu ska vara högmodigast av alla betyder att det finns ett utrymme för dig att göra skillnad. Just för att vårt land är så litet. Vi är så små att du, ditt företag, din organisation, din kommun, din bostadsrättsförening eller din familj kan göra skillnad som märks – och som får relevans för hela klotet eftersom vi ska vara förebilden. Snacka om högmod!

Klimatsynda av Mattias Goldmann

Läs också Klimatsynda för en snabbare omställning!

och Använd ormens eget gift när du blivit biten

När människor vill bidra, gör tillräckligt många tillräckligt mycket, tillräckligt snabbt. En grön omstart av ekonomin bör utgå från människans behov och önskemål – inte uppoffringar, skuld och skam. Om detta skriver en av hållbarhets-Sveriges mäktigaste, Mattias Goldmann, i boken  Klimatsynda: Så räddar vi planeten med lust, lättja, girighet, vrede, avund, högmod & frosseri. 

Nu planeras återstarten av ekonomin, efter coronapandemin. Sveriges regering, EU-kommissionen, FN:s generalsekreterare och många av världens ledande företag slår alla fast att uppstarten måste vara i linje med klimatmålen och Parisavtalet. Då är det klokt att resonera kring vad som effektivt bidrar till omställningen.

Den senaste tiden har vi gjort stora uppoffringar; hållit oss hemma, undvikit att träffa släkt och vänner och dragit ner på mycket av livets goda. Det har lett till en minskad klimatpåverkan – men det är inte ett långsiktigt hållbart sätt att klara utmaningen. Uppoffringar, skuld och skam tar oss inte tillräckligt långt.

De sju dödssynderna hjälper oss att finna vägen framåt. De har under lång tid angett hur vi inte ska bete oss, men kan nu användas på motsatt sätt – vi ska begå dem alla för klimatets skull:

• Högmod: Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation; en kaxig ambition som visar hur ett litet land kan göra skillnad och som kan ge den drivkraft framåt omställningen behöver.
• Girighet: När världens största institutionella investerare Blackrock vill rensa ut fossil energi ur sin portfölj är det av ekonomiska skäl. Menar världen vad Parisavtalet anger, kommer kol och olja att tappa i värde. På samma sätt måste småföretag och hushåll ekonomiskt på omställningen.
• Avundsjuka och lust: De första elbilarna framkallade inte grannens avundsjuka och omställningen gick trögt. När elbilen blev något lustfyllt att visa upp på garageuppfarten, gärna under solcellerna, satte omställningen fart.
• Frosseri: IPCC slår fast att en mindre köttbaserad diet är en viktig del av omställningen, och den skjuter fart hos alltifrån ledande snabbmatskedjor till finkrogar nu när man kan äta klimatsmart utan att det sker på bekostnad av smakupplevelsen.
• Vrede: Inget slår en gemensam fiende vi alla kan vända oss mot, och klimatområdet har en idealisk uppställning med oljeoligarker, fossildiktaturer och klimatförnekare som Trump.
• Lättja: Det måste vara lätt att göra rätt, annars blir det inte av. I Köpenhamn tar fler cykeln än alla andra färdslag tillsammans – för att det är enklast, billigast och bäst för den egna hälsan – inte för klimatet.

Att dödssynderna är relevanta för att påskynda klimatomställningen är välbelagt, med hundratals exempel från när och fjärran. Metodiken kan därmed vara till gagn för hushåll, företag, organisationer och politik. Men den gör inte anspråk på att vara allmängiltig: Vissa vill att omställningen ska vara en uppoffring, och irriteras när det blir för enkelt att ta tåget ut i Europa eller solcellerna blir lönsamma. Men de flesta av oss har andra vardagsbekymmer, som klimatomställningen måste bidra till att lösa – inte försvåra.

Mattias Goldmann (Också publicerad som debattartikel i Länstidningen Östersund 31 maj 2020)

Detta utdrag ur boken Klimatsynda! Så räddar vi planeten med lust, lättja, girighet, vrede, avund, högmod & frosseri är hämtat ur kapitlet Girighet, i vilket Mattias Goldmann ägnar sig åt att vilja ha mer, betala mindre och dra in mer stålar. Till slut äcklas han nästan av sig själv – men både klimatet och den egna plånboken vinner!

Det må svida, men vi får hacka i oss att vi lever i en marknadsekonomi där girighet belönas. Vi förväntas vilja ha mer i lön, söka högre avkastning på vårt kapital, förhandla fram en bättre ränta och göra en bättre deal än vår nästa. Sådan är marknadsekonomin, och jag sällar mig gärna till dess kritiker – åtminstone i den form som förre statsministern Göran Persson uttryckte det: ”Marknadsekonomin är en utmärkt tjänare men en usel herre.” Nog känns det som att den ekonomiska modellen ibland tagit herraväldet och att det är den som sätter ramarna för hur vi kan agera istället för tvärtom.

Min slutsats av detta är inte att gå ifrån marknadsekonomin eller kapitalismen. ”Det krävs inte att vi avskaffar kapitalismen för att lösa problemet med den globala uppvärmningen. Det räcker med att resten av världen blir lite mer som Sverige”, skrev fysikern Raymond Pierrehumbert. Han ser på Sverige genom väldigt positivt färgade solglasögon, som bland annat förhindrar honom från att se den skyhöga klimatpåverkan från vår konsumtion, men när han slår fast att klimatproblemen kan och måste bekämpas inom dagens system har han rätt.

Vi har helt enkelt inte tid att byta ekonomiskt system, oavsett om man vill det eller (som jag) inte vill det. Alla den senaste tidens klimatrapporter visar tydligt och med eftertryck att vi inte har någon tid att förlora när det gäller att snabbt och kraftfullt minska utsläppen. Då har vi inte tid att göra om de ekonomiska rambetingelserna – det vore som om fotbollslaget som ligger under med tjugo minuters speltid kvar sätter igång att diskutera om inte reglerna och fotbollsplanens utformning borde ändras. Det kan åskådarna och möjligen kommentatorerna få gaffla om, men de som på allvar vill vara med och vinna matchen under våldsam tidspress får godta förutsättningarna som de är.

Många miljö-influencers tycker sig ha hittat en fin oneliner i att vi inte kan använda samma metod för att ta oss ur problemet, som en gång skapade det. Det är, med denna enkla kampanjmenings logik, dags att hitta något annat än marknadsekonomin vars spelregler gav oss dagens ohållbara situation. Girigheten har varit problemet, så girigheten kan inte bli lösningen. Helt fel, tänker jag, och tänker på när min svåger Douglas blev biten av en dödligt giftig orm. Tack vare att han hade den otroliga sinnesnärvaron och kylan att fånga in ormen och ta med den till sjukhuset, kunde den identifieras och Douglas kunde få serum som räddade hans liv. Motgift produceras genom att hästar eller får utsätts för giftet från en viss sorts orm, och sedan görs serumet av deras blod. Motgiftet fungerar genom att det är exakt samma gift som man redan utsatts för. De oerhörda problem girigheten försatt oss i ska girigheten också ta oss ur; eftersom vi inte har tid att ställa om mänsklighetens djupaste drivkrafter får vi utnyttja dem istället. Som i judo, där den som är bäst på att använda motståndarens kraft vinner.

_____________________________________________

En notering om bokens klimatpåverkan

Rubrikerna i bokens inlaga är satta med Ryman Eco, ett typsnitt framtaget för att reducera mängden trycksvärta. Brödtexten är satt med Stempel Garamond LT Std, ett klassiskt typsnitt som är ett av de mest ekonomiska ur samma perspektiv. I arbetet med sättningen har onödiga blanksidor tagits bort för att minska pappersanvändningen. Bokens format är ett standardiserat format som är framtaget för att vara så kostnadseffektivt som möjligt, och är därmed också optimerat för att minska materialsvinn.

Boken är tryckt i Sverige på FSC-märkt papper från svenska träd. Tryckeriets närhet till förlagets lager medför att avtrycket från transport av upplagan är reducerat.

Bokens kvarvarande klimatpåverkan har kompenserats med ett projekt inom förnybar energi som uppfyller både FN:s Clean Development Mechanism och miljörörelsers Gold Standard, levererat av Tricorona Climate Partner.