Nu behöver vi Carson som mentor och inspiration
- 4 min
Håll käften, tänkte jag när ibisen varje morgon gallskrek från taknocken på huset i Nairobi. På Mariatorgets innergård förbannade jag de högljudda skatorna i körsbärsträdet. Här i Bangkok där jag bor nu irriterar jag mig på koelen, som inte kan vänta till gryningen innan den börjar att non-stop ropa ut sitt namn med gällast möjliga stämma. ”A very annoying bird” är första träff när jag googlar den.
Sen ångrar jag mig alltid. Fåglarnas skrik stör mig, men naturens tystnad skrämmer mig, och det är mycket värre. Och i Bangkok, Stockholm, Nairobi och överallt annars tystnar naturen åter. Färre insekter som surrar, färre fåglar som sjunger.
Tyst vår, sommar, höst och vinter är det nu, bildligt talat. För jämfört med Rachel Carsons sextioårsjubilerande Tyst vår är utmaningen nu så långt mycket större. När Carson bekämpade DDT, pesticider och i förlängningen kemikalieindustrin, så ska vi nu ställa om hela samhället. Från fossilberoende till förnybart, från linjärt till cirkulärt, från slösaktigt till effektivt. Vi gör det för att hejda klimatförändringarna, men också för att skydda den biologiska mångfalden som vi själva ingår i – det avgörande är då att undvika ”Hothouse Earth” som professor Rockström kallar det.
Nu behöver vi Carson som mentor och inspiration. I stort sett ensam vann hon kampen mot dåtidens kemikaliekonglomerat. Som baktalade, förvrängde och hotade. Kunde hon det själv, utan en etablerad miljörörelse i ryggen, utan sociala mediers sprängkraft och utan nya ekonomiska drivkrafter på sin sida som motvikt till det etablerade – vad kan inte vi då åstadkomma tillsammans?
Hittills har klimatkampen misslyckats; vi gör inte det vi vet behöver göras. Vi som varit engagerade länge måste rannsaka oss: Har fokus på isbjörnar, framtida generationer och skuld och skam fungerat? För den som är öppen för självkritik är Carson viktig läsning, med tre lärdomar för klimatkampen där hon hade varit en självklar ledarfigur om hon varit med oss nu och inte dött i cancer blott 56 år gammal:
- Det handlar om oss. Carson visade att försöken att bli av med skadeinsekter slog hårt mot fåglar och fisk som äter insekterna, och i nästa steg mot de som äter fågeln eller fisken. Och högst upp i pyramiden finns människan; här ackumuleras gifterna och hotar vår hälsa och vårt intellekt. Carsons fokus på hur vi mår, du och jag, behöver vi ha med oss i klimatkampens andra rond.
- Ett bättre samhälle utmålas. För 60 år sedan precis som nu, så ville skeptikerna utmåla Carsons larm som ett hot mot tillväxten och välståndet. ”Skulle vi följa fröken Carsons läror skulle vi återvända till medeltiden. Insekter och sjukdomar och ohyra skulle åter ärva landet,” sade kemiindustrins talesman Robert White-Stevens. Hade Carson gett dem rätt så hade hon inte haft en chans att få med sig vare sig populas eller etablissemang – enbart genom att appellera till ett bättre, rikare, mer välmående samhälle vände hon opinionen. När klimatarbetet ska få med sig alla, är Carsons lärdom central.
- De konkreta förslagen vinner. Carson försökte inte ersätta marknadsekonomin, ropade inte efter någon grön diktator, ville inte avveckla kemikalieindustrin och upprepade gång på gång att ”Jag förfäktar ingalunda att man aldrig och under inga omständigheter bör få använda kemiska insektsutrotningsmedel.” En kraftigt minskad, hårt kontrollerad och vetenskapligt grundad användning var hennes ingång, och nyckeln till den vetenskapliga kommitté som under president Kennedy granskade hennes slutsatser och kom fram till att de var riktiga och sansade. Sedan spred sig begränsningarna av DDT-användning över världen. På samma sätt bör klimatarbetet hitta en konkret väg framåt som står på solid vetenskaplig grund och vars långtgående åtgärder kan vinna majoritetens gillande inte bara i de mest progressiva delarna av världssamfundet, utan överallt.
Historien går igen. Den 27 september i år är det 60 år sedan utgivningen av Silent Spring, Tyst vår. Samma dag och tre dagar därefter ska IPCC ta fram sin sjätte syntesrapport, som det framtida klimatarbetet bör utgå ifrån. Men precis som för 60 år sedan, så uppnås inte omställningen med fakta och vetenskaplighet allena. Det behövs någon som skapar enigheten, som ger oss önskan att uppnå de gemensamma målen vi sedan länge beslutat. Sextio år efter Tyst vår är det hög tid för oss alla att inspireras av Rachel Carsons kamp. Med en skillnad: Hon vann själv, för allas bästa. Vi vinner tillsammans, för vårt eget bästa.
Mattias Goldmann, författare till Klimatsynda!