På långfredagen 1724 och 1727 uruppfördes två av den klassiska musikens portalverk. Det var Johannes Sebastian Bachs Johannes- och Matteuspassion som spelades upp för första gången. Passionsberättelserna är de tragiska berättelserna om Jesu lidande och död och det är långtifrån glättig musik, men är trots det oerhört njutningsfullt att lyssna på. Mycket av min egen favoritmusik går i moll och jag har undrat varför det är så. Varför gillar jag ledsam musik? Är det fler som gör det?

Prova själv och se hur du känner när du lyssnar på detta stycke av den ryske 1800-talskompositören Felix Blumenfeld.

Blumenfelds etyd Sur Mer i G-moll:

Jämför nu känslorna du upplever med den ungefär samtida spanske tonsättaren Enrique Grenados Allegro de Concierto i G-dur:

Detta var exakt vad en japansk forskningsstudie undersökte. Deltagarna fick skriva ned vad de kände och man kunde se att det finns en skillnad mellan den känsla man upplever i musiken och den man själv upplever när man lyssnar. Man kan uppleva att en musik är tragisk, men samtidigt få en känsla av förtrollad romantik. Det kan vara njutningsfullt att lyssna på kärlekssorg trots att man själv inte har ett brustet hjärta. Det är inte bara jag som upplever det.

Varför det är så här är fortfarande en gåta. Kanske är det som Aristoteles hävdade, nämligen att den känsla vi upplever är ställföreträdande för en annan. Vi behöver inte uppleva den verkliga tragiken eller ledsamheten som uttrycks i ett verk och det kan till och med ha en själsligt renande effekt.

Här nedan är Bachs gåva till mänskligheten, drygt tre timmar fantastisk musik om lidande och död.

Ha en ledsamt glad påsk!

https://www.youtube.com/watch?v=cVo6YUlwfeA

Vid elva års ålder upptäckte jag musik på riktigt. Jag köpte min första skiva – Eurythmics Sweet Dreams – och lyssnade på Kim Wildes låtar och tyckte att hennes Cambodia var fantastisk. För inte så länge sen köpte jag nya hörlurar och har spenderat alldeles för mycket tid med dem på öronen. Jag har lyssnat igenom Spotifys arkiv och försökt hitta de gamla låtar som fortfarande berör mig. Alltså inte bara musik som svänger, utan den som ger mig ett riktigt välbehag, ståpäls och gåshud. Listan är en brokig och faktiskt ganska begränsad samling personliga hits. Några låtar kan jag gärna skylta med och andra har jag desto svårare att stå för. Alla har vi våra skämslåtar. Hur som helst ger de mig en underbar njutning och det är alltid den känslan jag vill åt när jag lyssnar på musik. Så här ser listan ut:

Cambodia – Kim Wilde

Sweet Dreams – Eurythmics

Never Never – The Assembly

Nobody´s Diary – Yazoo

Hymn – Ultravox

Push – The Cure

Black Celebration – Depeche Mode

Radio Ga Ga – Queen

Under vinrankan – Monica Zetterlund

Brompton Oratory – Nick Cave

Tåg & Flyg & Båt – Fläskkvartetten med Freddie Wadling

If I Could Turn Back the Hands of Time – R. Kelly

Someone Like You – Adele

Glimmande nymf – Fred Åkerström

Wrecking Ball – Miley Cyrus

Royals – Lorde

Forskaren Robert J. Zatorre i Montreal har undersökt vad som händer precis i det ögonblick som gåshuden sprider sig. I en studie kunde han visa att transmittorsubstansen dopamin frisätts i en del av de basala ganglierna, en samling nervcellskärnor i hjärnans inre. Samma sak händer när vi njuter av mat och sex. Droger som amfetamin och kokain orsakar en massiv frisättning av dopamin i samma delar av hjärnan. Dopaminet är hjärnans gemensamma valuta för njutning – även om det inte är dopaminet i sig som ger känslan av välbehag. En utmärkt sammanfattning av laboratoriets senste forskning finns i en artikel i The New York Times.

Det är något i de mollstämda och ofta lite ledsamma låtar som slår an någonting hos mig och ger samma typ av välbehag som andra njutningar. Och det är precis samma känsla som när jag var elva år. Dessutom gör en del låtar jobbet lika bra nu som då. Ingenting har förändrats. Det är för den här njutningen vi lyssnar på musik och det är därför så många av oss går runt med hörlurar på öronen. Man kan tala om musik som politisk kraft, man kan diskutera dess struktur och harmonier, men det är för njutningens skull vi lyssnar. Det är en oskyldig men stark drog som har fängslat oss i alla tider.

Vilken är din skämslåt?

90-talsrapparen Vanilla Ice säljer pasta i form av Teenage Mutant Ninja Turtles. Spotify lockar med hitlåtar från tonåren, baserat på de personuppgifter vi matat in. På Instagram lägger vi ut gamla foton på oss själva under hashtaggen #ThrowbackThursday. På senaste Super Bowl uppträdde 90-talsikonerna Red Hot Chili Pepper.

Nostalgi har blivit rumsrent. I Bostontidningen The Atlantic skriver journalisten Megan Garber hur sociala medier är ett perfekt ställe för företag att göra en mediaprodukt av vår nostalgi. Genom skräddarsydd utformning av reklam blir vi lätta offer för bitterljuva tillbakablickar. Nostalgi säljer.