Långfredagsspecial: Varför lyssnar vi på ledsam musik
- 1 min
På långfredagen 1724 och 1727 uruppfördes två av den klassiska musikens portalverk. Det var Johannes Sebastian Bachs Johannes- och Matteuspassion som spelades upp för första gången. Passionsberättelserna är de tragiska berättelserna om Jesu lidande och död och det är långtifrån glättig musik, men är trots det oerhört njutningsfullt att lyssna på. Mycket av min egen favoritmusik går i moll och jag har undrat varför det är så. Varför gillar jag ledsam musik? Är det fler som gör det?
Prova själv och se hur du känner när du lyssnar på detta stycke av den ryske 1800-talskompositören Felix Blumenfeld.
Blumenfelds etyd Sur Mer i G-moll:
Jämför nu känslorna du upplever med den ungefär samtida spanske tonsättaren Enrique Grenados Allegro de Concierto i G-dur:
Detta var exakt vad en japansk forskningsstudie undersökte. Deltagarna fick skriva ned vad de kände och man kunde se att det finns en skillnad mellan den känsla man upplever i musiken och den man själv upplever när man lyssnar. Man kan uppleva att en musik är tragisk, men samtidigt få en känsla av förtrollad romantik. Det kan vara njutningsfullt att lyssna på kärlekssorg trots att man själv inte har ett brustet hjärta. Det är inte bara jag som upplever det.
Varför det är så här är fortfarande en gåta. Kanske är det som Aristoteles hävdade, nämligen att den känsla vi upplever är ställföreträdande för en annan. Vi behöver inte uppleva den verkliga tragiken eller ledsamheten som uttrycks i ett verk och det kan till och med ha en själsligt renande effekt.
Här nedan är Bachs gåva till mänskligheten, drygt tre timmar fantastisk musik om lidande och död.
Ha en ledsamt glad påsk!