Här är länken till Agenda. Om varför så många av oss glömmer vad vi röstat på i senaste riksdagsvalet.

Minnets kraft

Minnena är vår identitet och det som jaget är uppbyggt av. De innehåller berättelsen om oss själva, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. De ger livet en mening. Minnets rötter går djupt ned i barndomen och är bland det värdefullaste vi har. Där finns barndomsminnen, förälskelser, bröllop och alla andra gyllene ögonblick bevarade. För att inte låta våra upplevelser sjunka in i glömskan använder vi gärna surrogat för de äkta minnena. Vi tar foton, använder sociala medier, köper souvenirer och skriver dagbok.

Vissa minnen sätter sig starkare än andra och ett sådant är att överges av sin älskade. Det lämnar oss i hjärtesorg och vi känner av alla de påtagliga kroppsliga och psykologiska reaktioner som kommer av den förlorade närheten. Det gör ont, vi mår dåligt och blir nedstämda. Redan den romerske diktaren Ovidius ger råd om hur man ska komma över minnena av en förlorad kärlek. Man bör slänga bort porträtt på sin älskade och inte besöka platser där kärleksmöten ägt rum: ”Genom att minnas förnyar man åtrån, och åter rivs såret upp.” Maxim vill därför inte prata om eller tänka på gamla minnen och undviker platser som väcker dem till liv.

Den nya Mrs. de Winter är hela tiden orolig för att framkalla minnena av Rebecca, men spåren kan inte raderas. Foton, föremål och dofter riskerar att slunga tillbaka Maxim till det förflutna och göra honom olycklig. När hon ändå av misstag råkar påminna honom om något i hans tidigare liv tycker hon sig se i hans ögon och spända ansikte vad han tänker. Han är avlägsen och kylig och alla ”vet” att han minns sin Rebecca och han visar inga tecken på att han älskar sin nya hustru. Rebecca finns kvar i huset och kommer aldrig att åldras.

Kärlek är en himlastormande upplevelse som vi kan vara med om några få gånger under livet. Den förälskade riktar allt sitt fokus och hängivenhet mot en person och tankarna om henne är nästan tvångsmässigt påträngande. Samtidigt blir allt annat oviktigt. De få studier som försökt förstå vad som sker i den förälskade hjärnan tyder på att det liknar beroendet av en drog. Tvångstankarna gör att man inte kan tänka på annat än den älskade och viljan att träffa partnern liknar en narkomans begär efter nya droger. Man ger samma råd till missbrukare som Ovidius gav till olyckliga älskande: besök inte bekanta miljöer eller tidigare vänner om du vill förhindra att begäret ska tändas. När vi upplever kärlekens välbehag eller drogens rus präglas minnen in av den älskade eller av narkotikan. Kärlekens funktion tycks vara att vi ska präglas på en partner.

Rebecca är närvarande i allas minnen. Hon var vacker och hade utstrålning, två primitiva och gränsöverskridande krafter i det sociala livet som inte kan förvärvas och som rubbar jämlikheten mellan människor. Hon är hågkommen av både män och kvinnor som en karismatisk skönhet och därför minns alla henne så starkt. Den nya Mrs. de Winter saknar Rebeccas starka personlighet och hennes försök att inta en plats på Manderlay får henne att känna sig som en inkräktare. I somligas ögon är hon det också. De sedan länge invanda rutinerna i tjänstestaben kan inte rubbas och gör det ännu svårare för henne. Rutinerna och föremålen som omger den nya hustrun påminner hela tiden om det förflutna. Som i många förhållanden lever den nya Mrs. de Winter i skuggan av den tidigare partnern. Inga relationer kan börja med ett blankt papper.

Berättelsen om Rebecca visar hur vi alla påverkas av att våra liv samtidigt pågår i två parallella världar. Den ena världen innehåller upplevelsen av allt som sker här och nu, den andra är uppbyggd av våra minnen och där vistas vi nästan halva vår vakna tid. Vissa minnen gläds vi åt och ägnar gärna tid, medan dåliga livsval, gamla oförrätter och olycklig kärlek kan sätta sig stenhårt i minnet och förpesta våra tankar i åratal. Därför är glömskan oumbärlig för oss. Filosofen Friedrich Nietzsche skrev att det inte skulle finnas någon lycka eller något för stunden utan glömskan. Det som religioner och visa män och kvinnor vetat i tusentals år stämmer också med modern forskning. Vi mår bäst av att leva i nuet och glömma olyckliga minnen som riskerar att ta över våra liv – en vandrande tanke är en olycklig tanke. I musikalen Rebecca ser vi följderna av att leva för djupt i minnenas värld.

När du lägger dig ned på gräset och tittar upp på sommarens stackmoln kommer du snart se hur molnen börja likna kaniner och ansikten, kanske en karta av Frankrike eller en häst (här är en sida med sådana moln). På samma sätt kan man med rymdteleskop se hur stoffet av en sprängd stjärna bildar en enorm hand i världsrymden (titta här på bilden från NASAs teleskop).

Samma förmåga att se mönster använder vi när vi försöker förstå historiens utveckling eller vår egen livshistoria. Vi letar efter en mening med det som skett i livet och en förklaring till hur vi kommit till den plats i livet där vi nu befinner oss. Dessutom har vi en sällsam förmågan att omtolka vad som hänt och se saker i ett nytt ljus. Vi kan vrida och vända på tidigare livshändelser, inte sällan efter en stor livskris, och på så sätt se dem ur en annat perspektiv och därmed utvecklas som människor.

Man kan kalla oss för meningsmaskiner och det verkar till och med nödvändigt att kunna finna en mening i sin tillvaro för att kunna känna sig lycklig. Forskaren Aaron Antonovsky skapade begreppet KASAM (Känslan Av SAMhörighet) för att uttrycka detta.

Hur vi tolkar vad som händer oss i livet skiljer sig åt mellan olika människor. Medan en del har en tendens att vara pessimister, ser majoriteten av oss faktiskt livet från den ljusa sidan. I studier ser man att de flesta faktiskt ser på sig själva som mer sociala, samarbetsvilliga och vänliga än andra. Vi upplever oss dessutom som både smartare och duktigare än våra medmänniskor. Vår självbild är alltså vinklad till vår egen fördel. I en artikel som sammanfattar en hel rad studier på detta område kan man se att detta tycks vara en universell mänsklig egenskap, även om vår självförhärligande hjärna tillåts leva ut mer i väst och inte minst i USA. Antagligen är den här inbyggda förmågan oerhört viktig för vårt välbefinnande. Det finns en självhjälpare i oss alla och författare och föreläsare som Mia Törnblom gör allt för att försöka förlösa den.

”Cheer up, boy” Life of Brian, Monty Python

Nu har det gått nitton dagar efter Nyårsafton och många är i full färd med att försöka upprätta nya och goda vanor för ett hälsosammare och bättre liv. De flesta väljer att försöka lägga om sin diet eller träna, kanske försöka snöra på löparskorna före middagen och minska på det slentrianmässiga läppjandet på Bag in box-vinet. Några har redan gett upp. Andra har en vilja av stål.

Hur lång tid kan man förvänta sig att det tar att ändra sitt beteende och bli en (delvis) ny människa?

I London bad några forskare 96 personer att lägga sig till med en valfri vana. En ville börja äta frukt till lunchen och en annan ville ta en frukt framför teven eller datorn på kvällen. Några hade typiska nyårslöften, som att ta frukostpromenader eller ta en kvarts träning före middagen. En person hade bestämt sig för att köra femtio situps efter morgonkaffet. Andra vanor är svårare att förstå, som att börja ta ett glas vatten efter frukost.

I studien mätte man sedan hur många dagar det tog för vanan att etableras. Det som man enklast kan få till ett automatiskt beteende är helt klart att ta ett glas vatten efter frukost. Hade du föresatt dig att göra det vid tolvslaget den 31 december så skulle du redan varit i mål. Redan i går skulle den vanan ha satt sig. Sammantaget ser man att det i genomsnitt tar sextiosex dagar att få en vana etablerad. Den 7 mars kommer alltså ett genomsnittligt nyårslöfte att kunna uppfyllas. Studien visar också att spridningen är stor och medan en del saker sätter sig lätt, är det betydligt svårare med annat. Bland det svåraste man kan göra är att börja med situps efter frukost. Det kan man inte förvänta sig bli en naturlig del av morgonrutinen förrän första veckan i september.

Ny  intervju med mig i Tidningen Chef om hur minne och beslutsfattande hänger ihop. Klicka HÄR för att komma till artikeln.

”Har du någonsin fattat ett dåligt beslut? Eller agerat på den berömda magkänslan, men fått anledning att ångra dig? Allt är minnets fel. Det hävdar hjärn­forskarna, som lär dig hur du kan ta bättre beslut — om du bara förstår hur hjärnan fungerar.”

Den fina illustrationen är gjord av Kristin Lidström och kommer från artikeln.