Allt är Lasse Åberg fel, åtminstone enligt honom själv. När han började med sina bitterljuva återblickar mot barndomen satte han krafter i rörelse som inte kunde stoppas. Det handlar om nostalgi och vågen började på 1970-talet när tilltron till framtiden mattades av. Nu är nostalgi större än någonsin, med museer, tidskrifter och teveprogram som handlar om att blicka tillbaka. Till och med unga människor gör återblickar till en tid som bara ligger några år bort. Sedan något år finns hashtagen #throwbackthursday på Instagram, som man kan använda på torsdagar för att markera nostalgiska bilder. Senaste tiden har artiklar i både DN  och GP (25 augusti, s 64) handlat om den nya våg av nostalgi som vi lever i. Vi upplever neonostalgin.

Men nostalgi är knappast ett nytt fenomen. Det drev Odysseus hemåt och är omnämnt i Bibeln. Själva ordet myntades på 1600-talet.

Nostalgiska minnen är känslominnen i sin renaste form. Liksom alla våra minnen passerar känslominnen genom hjärnans idoga redigeringsarbete, som ibland är omfattande. Där slipas minnenas ojämnheter bort, de stuvas om, klipps om och omtolkas. I nostalgiska minnen spelar därför negativa saker som ojämlikhet, bristande hygien och illabefinnande en obetydlig roll.

Jag misstänker att nostalgi är ett universellt fenomen som förekommit i alla tider. Frågan är därför vad funktionen är.

Karin Johannisson är professor i Idéhistoria och har skrivit boken Nostalgia. Jag ringde upp henne och frågade vad hon trodde att nostalgin har för någon funktion. Om nostalgiska minnen är så starka och viktiga för oss, då måste det väl finnas en anledning till att vi har dem? Johannisson svarade att nostalgin har som viktigaste funktion att skapa sammanhang i livet. Nostalgiska minnen är centrala i våra livshistorier och blir viktiga delar i berättelsen om oss själva. De finns för att vi ska kunna skapa ett sammanhang där vi känner oss hemma. I livshistorien kliver man in i berättelsen som handlar om en själv och dessutom är det njutningsfullt att göra det. Det är en längtan till något som representerar känslomässig trygghet och samhörighet. Det skapar en identitet.

När vi skapar och omskapar den berättelse som är vår livshistoria – den historia vi berättar för andra i samtal, biografier och vid anställningsintervjuer – är det en tillrättalagd handling vi presenterar. Misslyckandena, nederlagen och ledsamheterna tonas ned, medan framgångar och lycka får ta större plats. Det är i den självförhärligande handlingen som nostalgi har sin plats. Hjärnan förbättrar vår självbild och det sker automatiskt. Det sker genom att skönmåla dåtiden.

Det är med en lätt febrig känsla jag sträckläser Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick och häpnar över en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia. Sture Bergwall tog sitt nya namn i början av 90-talet när han satt fängslad för ett rån. Ungefär samtidigt började psykologer att intressera sig för möjligheten att man kan glömma bort svåra minnen av traumatiska händelser i sin barndom. Thomas Quick sade sig inte ha några minnen före tolv års ålder när han inledde sina terapeutiska samtal, men började snart berätta för sina läkare och psykologer om undanträngda minnen. Man trodde att minnena återuppväcktes hos Thomas Quick och förutom en barndom där han sade sig ha sett mord och blivit sexuellt utnyttjad erkände han det ena mordet efter det andra. Han dömdes för åtta mord i sex enhälliga domstolar. 2008 erkände han att han inte hade begått några mord och är nyligen helt friad.

Thomas Quick är bara ett av de fall som figurerade i 90-talets stora minneskrig. En av dem som syntes mest på slagfältet var den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus som ifrågasatte om de minnen som återuppväckts under psykoterapi alltid var egna minnen. Hon var bland annat tveksam till de fall där människor sade sig ha glömt att de blivit sexuellt utnyttjade som barn och som återfått minnena efter terapi. Detta har fått till exempel psykologerna Rickard Sjöberg och Torun Lindholm att ifrågasätta om återuppväckta traumatiska minnen överhuvudtaget finns. En förklaring kan vara att minnena – visserligen välvilligt – inplanterats av någon annan.

Loftus forskning visade hur det kan gå till. I hennes experiment Försvunnen-på-stormarknaden kan man se hur upp till en tredjedel av den vuxna befolkningen kan inplanteras med minnet av att ha försvunnit på en stormarknad under barndomen, även om det aldrig har inträffat. Många av oss kan verkligen tro att det har hänt.

När Hannes Råstam gick igenom den enorma utredningen blev hans slutsats att psykologer och polis med ledande frågor, förhör och vallningar hade överfört information till Quick, som fick möjligheten att skapa sammanhängande historier om morden. Frågan är bara om Sture Bergwall trodde på sina historier. Var det medvetet påhittat eller hade nya minnen inplanterats av psykologer och polis? Troligtvis var historierna påhittade av Quick och han trodde aldrig själv på dem.

Däremot har vi alla ”äkta” falska minnen. Klara minnen av händelser som fångats på fotografier från barndomen är ofta minnen som inplanterats hos oss efter att våra föräldrar berättat om vad som hände. Anledningen till vårt dåliga försvar mot inplanterade minnen är att källan till ett minne är svårt att komma ihåg, och särskilt svårt är det när man är liten. Man minns inte om en händelse verkligen var självupplevd eller om någon i efterhand berättade vad som hände. Till och med många av våra starkaste barndomsminnen är därför inte våra egna. De är bara lånade, utan att vi minns det.

Att minnet är värdefullt förstår man av vår fascination för minnesförluster. Amerikanen Michael Boatwright är det senaste exemplet på någon som plötsligt tappar minnet och inte vet vem han är. Han hittades ensam i ett hotellrum i februari och sedan uppvaknandet säger han att han varken känner igen sin tidigare fru eller sitt barn. Han kommer faktiskt inte ihåg någonting av sitt tidigare liv. Fortfarande, fem månader efter uppvaknandet, säger han inte ett ord på engelska. Han talar bara svenska och uppger sig vara svensken Johan Ek. Det är hans gamla riddarnamn som han använde när han tidigare bodde i Sverige och deltog i medeltida riddartorneringar.

Boatwright är knappast ensam om att råka ut för den här typen av amnesier. Det finns en hel rad liknande fall som blivit kända. ”Kanotmannen” försvann på en kanottur och uppgav efter flera års försvinnande att han tappat minnet. Den här typen av minnesförlust  kallas dissociativ fugue och är känd åtminstone sedan 1800-talet då människor rapporterades försvunna och hittades långt från hemmet med en minnesförlust. Mer om historiken kan man läsa i idéhistorikern Karin Johannissons bok Melankoliska rum.

Numera kallas den här typen av minnesförlust också för Hollywoodamnesi eftersom den är så vanlig i Hollywoodfilmer. Kända exempel är The Bourne Identity, Long Kiss Goodnight och Paris, Texas. Det typiska är att huvudpersonerna förlorar allt sitt minne av ett slag mot huvudet eller en olycka och kanske till och med får tillbaka minnet efter ett nytt slag, som i Long Kiss Goodnight. Efter olyckan har de däremot inga problem att minnas något nytt.

Den här typen av minnesförlust är helt annorlunda jämfört med det man ser vid en verklig amnesi. Där skadas hippocampus och man kan i värsta fall glömma några år av sin livshistoria, men knappast hela livet. Det typiska är också att man inte kommer ihåg något nytt. I Hollywood är Christopher Nolans film Memento det enda undantaget som faktiskt visar hur amnesier verkligen ter sig.

Det finns en enkel anledning till att man sällan gör filmer av verkliga minnesförluster. Det är helt enkelt omöjligt att utveckla en rollkaraktär som har den vanliga typen av amnesi. De skulle glömma bort allt de lärt sig och hela tiden vara tillbaka på ruta ett, utan att någonsin veta hur de kom dit.

Existerar Hollywoodamnesi i verkligheten? I vissa fall är det svårt att säga, men i de flesta fall är minnesförlusten en desperat flykt från skulder, livskriser och svåra psykiska trauman. Kanotmannen hade inte alls tappat minnet. Han hade bott granne med sin hustru i flera år och levt på försäkringspengar innan han anmälde sig till polisen.

Våren 2003 var ovanligt varm och längs de södra kusterna drog våren in redan under den första veckan i mars. Då var Maria – det är inte hennes riktiga namn – 61 år gammal och som vanligt på fredagar var hon ledig från sitt arbete när hon fick en oförklarlig huvudvärk som gjorde att hon inte kunde ta sin vanliga promenad. Hon tog smärtstillande och kunde sköta sina hushållssysslor, men var omedveten om vad som hände i hennes hjärna. Huvudvärken fortsatte över helgen och när dottern ringde upp sin mamma på måndagen var hon sig inte lik. Maria kunde inte finna orden, glömde bort saker som hon borde ha kommit ihåg och frågade om sådant som hon pratat om bara några minuter tidigare. Dottern blev naturligtvis orolig och de sökte till sjukhuset där hon genast blev inlagd och undersökt. Marias hjärna hade blivit infekterad med det fruktade viruset herpes simplex.

Viruset hade skadat de delar av hjärnans tinninglob som är viktiga för att kunna lagra nya minnen. Det var särskilt en del i hjärnan som heter hippocampus som hade skadats allvarligt och det hade hänt i den vänstra hjärnhalvan. Jag besökte Maria i hennes hem och för att undersöka hennes minne hade jag med mig bilder som jag visade henne. Bilderna föreställde personer som blivit kända före och efter att hon insjuknade 2003. När hon tittade på bilderna kunde hon visserligen känna igen några av, men hade svårt att komma ihåg namnen. Vänster hjärnhalva är oftast den som är språklig och därför hade namnen försvunnit. Det var däremot inga svårigheter för henna att namnge bilder på människor som var kända före 2003.

Jag ville också se om hon kunde minnas viktiga historiska händelser under det senaste decenniet och frågade om hon mindes jordbävningen på Haiti, svininfluensan eller vad som hände under den arabiska våren. Hennes man nickade igenkännande när jag frågade, men Maria kom inte ihåg några av händelserna.

Maria fungerar bra med hjälp av sin make i vardagen, men hon bär ständigt på en oro. Att hon ska bli ännu sämre och till slut försvinna i glömskans svarta hål. Minnena tillhör våra käraste ägodelar och bara tanken på att förlora dem är förfärlig.