Neonostalgi
- 2 min
Allt är Lasse Åberg fel, åtminstone enligt honom själv. När han började med sina bitterljuva återblickar mot barndomen satte han krafter i rörelse som inte kunde stoppas. Det handlar om nostalgi och vågen började på 1970-talet när tilltron till framtiden mattades av. Nu är nostalgi större än någonsin, med museer, tidskrifter och teveprogram som handlar om att blicka tillbaka. Till och med unga människor gör återblickar till en tid som bara ligger några år bort. Sedan något år finns hashtagen #throwbackthursday på Instagram, som man kan använda på torsdagar för att markera nostalgiska bilder. Senaste tiden har artiklar i både DN och GP (25 augusti, s 64) handlat om den nya våg av nostalgi som vi lever i. Vi upplever neonostalgin.
Men nostalgi är knappast ett nytt fenomen. Det drev Odysseus hemåt och är omnämnt i Bibeln. Själva ordet myntades på 1600-talet.
Nostalgiska minnen är känslominnen i sin renaste form. Liksom alla våra minnen passerar känslominnen genom hjärnans idoga redigeringsarbete, som ibland är omfattande. Där slipas minnenas ojämnheter bort, de stuvas om, klipps om och omtolkas. I nostalgiska minnen spelar därför negativa saker som ojämlikhet, bristande hygien och illabefinnande en obetydlig roll.
Jag misstänker att nostalgi är ett universellt fenomen som förekommit i alla tider. Frågan är därför vad funktionen är.
Karin Johannisson är professor i Idéhistoria och har skrivit boken Nostalgia. Jag ringde upp henne och frågade vad hon trodde att nostalgin har för någon funktion. Om nostalgiska minnen är så starka och viktiga för oss, då måste det väl finnas en anledning till att vi har dem? Johannisson svarade att nostalgin har som viktigaste funktion att skapa sammanhang i livet. Nostalgiska minnen är centrala i våra livshistorier och blir viktiga delar i berättelsen om oss själva. De finns för att vi ska kunna skapa ett sammanhang där vi känner oss hemma. I livshistorien kliver man in i berättelsen som handlar om en själv och dessutom är det njutningsfullt att göra det. Det är en längtan till något som representerar känslomässig trygghet och samhörighet. Det skapar en identitet.
När vi skapar och omskapar den berättelse som är vår livshistoria – den historia vi berättar för andra i samtal, biografier och vid anställningsintervjuer – är det en tillrättalagd handling vi presenterar. Misslyckandena, nederlagen och ledsamheterna tonas ned, medan framgångar och lycka får ta större plats. Det är i den självförhärligande handlingen som nostalgi har sin plats. Hjärnan förbättrar vår självbild och det sker automatiskt. Det sker genom att skönmåla dåtiden.