Thomas Quicks erkännanden – var de äkta falska minnen?
- 2 min
Det är med en lätt febrig känsla jag sträckläser Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick och häpnar över en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia. Sture Bergwall tog sitt nya namn i början av 90-talet när han satt fängslad för ett rån. Ungefär samtidigt började psykologer att intressera sig för möjligheten att man kan glömma bort svåra minnen av traumatiska händelser i sin barndom. Thomas Quick sade sig inte ha några minnen före tolv års ålder när han inledde sina terapeutiska samtal, men började snart berätta för sina läkare och psykologer om undanträngda minnen. Man trodde att minnena återuppväcktes hos Thomas Quick och förutom en barndom där han sade sig ha sett mord och blivit sexuellt utnyttjad erkände han det ena mordet efter det andra. Han dömdes för åtta mord i sex enhälliga domstolar. 2008 erkände han att han inte hade begått några mord och är nyligen helt friad.
Thomas Quick är bara ett av de fall som figurerade i 90-talets stora minneskrig. En av dem som syntes mest på slagfältet var den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus som ifrågasatte om de minnen som återuppväckts under psykoterapi alltid var egna minnen. Hon var bland annat tveksam till de fall där människor sade sig ha glömt att de blivit sexuellt utnyttjade som barn och som återfått minnena efter terapi. Detta har fått till exempel psykologerna Rickard Sjöberg och Torun Lindholm att ifrågasätta om återuppväckta traumatiska minnen överhuvudtaget finns. En förklaring kan vara att minnena – visserligen välvilligt – inplanterats av någon annan.
Loftus forskning visade hur det kan gå till. I hennes experiment Försvunnen-på-stormarknaden kan man se hur upp till en tredjedel av den vuxna befolkningen kan inplanteras med minnet av att ha försvunnit på en stormarknad under barndomen, även om det aldrig har inträffat. Många av oss kan verkligen tro att det har hänt.
När Hannes Råstam gick igenom den enorma utredningen blev hans slutsats att psykologer och polis med ledande frågor, förhör och vallningar hade överfört information till Quick, som fick möjligheten att skapa sammanhängande historier om morden. Frågan är bara om Sture Bergwall trodde på sina historier. Var det medvetet påhittat eller hade nya minnen inplanterats av psykologer och polis? Troligtvis var historierna påhittade av Quick och han trodde aldrig själv på dem.
Däremot har vi alla ”äkta” falska minnen. Klara minnen av händelser som fångats på fotografier från barndomen är ofta minnen som inplanterats hos oss efter att våra föräldrar berättat om vad som hände. Anledningen till vårt dåliga försvar mot inplanterade minnen är att källan till ett minne är svårt att komma ihåg, och särskilt svårt är det när man är liten. Man minns inte om en händelse verkligen var självupplevd eller om någon i efterhand berättade vad som hände. Till och med många av våra starkaste barndomsminnen är därför inte våra egna. De är bara lånade, utan att vi minns det.