Relationen till den omgivande naturen har blivit skev
- 8 min
Här nedan följer inledningen till bok 1 i min serie Vrida världen: De levande.
Jag står på balkongen i vårt radhus och ser ut över de små trädgårdarna framför mig. Vår trädgård är vildvuxen med mängder av olika växter varav flera i midjehöjd. Häckens grenar sträcker sig ut mot trottoaren. Det ser rätt ovårdat ut. Grannens tomt däremot är en prydlig fyrkant med kort, välklippt gräs. Jag känner att jag borde. Jag borde ansa häcken, klippa gräset och såga ner slyet som börjar bli för kraftigt för gräsklipparen. Jag borde göra som grannen har gjort.
Eller?
Handlar det om att lägga det vilda under sig?
Jag hör hur insekterna surrar på min sida medan det är tyst hos grannen vars kortklippta gräs redan är på väg att tona över i brunt. Det är en varm vår. Jag tycker ju att färgen på min sida är finare och vet att det är svalare i den höga växtligheten och att insekterna behöver blommorna. Ändå känner jag att det är jag som gjort fel. Jag som inte sköter det jag borde sköta på det sätt jag borde. Varför anses den ansade trädgården vara så rätt? Handlar det om att signalera att här är det min ordning som gäller? Handlar det om kontroll? Handlar det om att lägga det vilda under sig? Handlar det om en estetisk idé om skönhet som ibland biter sig själv i svansen? Handlar det om att arbete är en dygd och lättja en synd? Eller handlar det om mig? Handlar det om att vara en civiliserad, ordentlig person? Handlar det om att vara en människa?
Jag känner att jag borde kontrollera trädgården, men där finns också helt andra känslor. De gröna växternas livskraft gör mig glad och imponerad, jag känner en protest mot de normer som sitter i min kropp och en nyfikenhet gentemot vad som händer om jag inte klipper. Jag lägger upp ett inlägg på sociala medier med bild på de två trädgårdarna och får på kort tid mängder av kommentarer där alla vill stötta mig i att bryta en förlegad norm om hur trädgårdar ska se ut.
Vi skulle kunna se, värdera, uppskatta och handla på andra sätt.
Jag undrar om inte det här är något som många jobbar med just nu? Vi blir allt fler som inser att relationen till den omgivande naturen har blivit skev på något sätt. Och i praktik och teori behöver vridas åt ett annat håll. Insikten slår mig, vi skulle kunna göra på helt andra sätt. Vi skulle kunna vara människor på andra sätt. Vi skulle kunna se, värdera, uppskatta och handla på andra sätt.
Livet är öppet.
*
Behovet av att ändra relationen till naturen blir förstås allra tydligast i den serie av miljökriser vi står mitt i. Klimatkrisen som blir allt mer påtaglig, artutdöendet som accelererar och föroreningarna vi ofta glömmer bort. Men lösningen på de specifika kriserna handlar i hög utsträckning om saker vi måste sluta göra och jag är mer intresserad av vad vi ska göra. Jag är mer intresserad av att hitta nya ”ja” än att betona de ”nej” vi står inför (minska eller sluta med flygresor, köttätande, konsumtion och så vidare). Nej:en är på ett sätt enklare i den här situationen, vi vet redan vad vi måste sluta med eller dra ner på, men å andra sidan verkar det svårt att faktiskt följa de nej vi vet att vi borde följa. Med ja:na är problemet det omvända. ”Ja” är per definition något vi vill göra, men vi vet inte alltid vad det är. Varje nej till en handling innehåller förstås ett ja till något annat; om jag säger nej till att flyga så säger jag ja till att åka tåg eller stanna hemma. Men kan vi också hitta ja som inte bara är en konsekvens av ett nej?
Kan vi också hitta ja som inte bara är en konsekvens av ett nej?
Hur hittar vi nya ”ja”? Jag tror inte att det räcker med att försöka tänka ut dem. Det handlar inte bara om hur vi tänker om saker och ting utan om vad vi faktiskt gör. Tankarna är rotade i kroppen och om praktikerna inte ändras finns en risk att nya tankar mest skvalpar runt ovanpå och utanför hur vi lever våra liv. Inte desto mindre kan teorierna hjälpa oss att utmana såväl invanda tankesätt som praktiker. Teori och praktik vinner på att flätas samman. Jag vill undersöka hur vi ändrar en kultur, och en kultur bär både tanke och kropp. Jag vill undersöka hur vi kan vrida världen. I den här bokserien presenterar jag fyra undersökningar som söker nya ”ja”, nya sätt att göra och tänka kring ”vår relation till naturen”. Den frasen är dock i sig djupt problematisk. Vilka är detta vi som står bakom ”vår”, vad är ”naturen” och vad betyder ”relation” i det här sammanhanget? Det är lätt att tolka det som att vi:et är ”vi människor” eller ”vi människor som hör till en viss kultursfär”. Och det är lätt att tolka ”naturen” som det som inte är människor eller det människor har gjort. Vi är vana vid att tänka på dessa enheter som skilda åt. Så skilda att de i en ”relation” möter varandra så att säga utifrån.
Kanske är själva frasen ”vår relation till naturen” problematisk. Vi människor är ju del av naturen, men något hände som gjorde att vi skar ut oss ur den och började separera kultur från natur, civiliserad från barbarisk, tam från vild och så vidare. Problemet syns i vårt vardagsspråk där vi till exempel inte menar människor när vi pratar om djur. Det är i en sådan kulturell (sic!) situation jag vill gräva runt. Jag vill vrida en kultur, jag vill vrida hur vi är natur.
Kanske är själva frasen ’vår relation till naturen’ problematisk.
Men nya ja kan alltså inte bara komma ifrån teorin, de kräver ett experimenterande och undersökande av praktiker. Den här bokseriens undersökningar härstammar från mitt eget liv och forskning (vilka tenderar att vara nära sam-manbundna). De drivs alla av försök att tänka annorlunda, göra annorlunda och lyssna annorlunda. Kanske hittar jag inga intressanta ”ja”, kanske hittar jag dåliga ”ja”, kanske misslyckas jag. Men om jag redan visste vad jag skulle finna, skulle undersökandet inte vara på riktigt. Den första undersökningen, och ämnet för den här boken, utgår från relationen till andra djur, där mina möten med mörtar och hästen Kaja står i centrum. Vad blir vi, jag och de andra djuren, i dessa möten och hur kan gemensamma rörelser forma om världen? Undersökningen tematiserar hur vi är levande varelser och hur vi blir levande tillsammans med andra varelser.
Den andra undersökningen, i nästa bok, kretsar kring ett mänskligt ”vi” och hur vissa erfarenheter ofta utesluts ur ett sådant ”vi”. Sådana uteslutningar finns av många slag men jag fokuserar på hur det ratio jag befinner mig i är uppbyggt av en neurotypisk sinnlighet och hur världen kan träda fram på andra sätt utifrån vissa autistiska erfarenheter. Hur skulle dessa kunna kultiveras och bli världsformande? Hur kan så grundläggande teman som vår relation till materian och vad ett jag är, formas om genom att en annan sinnlighet än den neurotypiska tas omhand och odlas?
I den tredje undersökningen vänder jag blicken mot begäret som det som driver såväl människan som andra livsformer och kanske till och med materian? Begäret framträder som motstridigt och som något som ger riktning. Det undersöks här i relation till mina egna praktiker av sex och bdsm. Vad är begär? Vilken relation har vi till våra egna begär? Vilket arv bär vi på och hur kan vi forma om det?
De fyra empiriska områdena är med flit väldigt olika.
I den fjärde och sista undersökningen riktar jag fokus mot det jag kallar abstraktionsplanet, den del av det levande som utgör förmågan att leva i abstraktioner, generaliseringar och idéer. Vad är det och hur ska vi förstå dess relation till sinn-lighet och begär? Hur påverkar det vår relation till skärmar? Med hjälp av framförallt andras erfarenheter av AI och annan avancerad digital teknik undersöker jag också vad människan blir och vad tekniken blir i vår samtid. När hindrar dessa tekniker ett undersökande av världen och när bidrar de?
De fyra empiriska områdena: andra djur, neurodiversitet, sexualitet och AI, är med flit väldigt olika. Jag har valt just dessa för att de ligger mig nära och att jag har tillgång till egna och andras praktiker. Det är också fyra områden där ”natur” betyder lite olika saker. I den första boken pekar det på relationen till andra djur. I den andra handlar det snarare om människans sinnliga natur och relationen till världen omkring henne. I den tredje handlar det om såväl människans som den övriga naturens begär, riktning och drivkrafter. I den fjärde boken slutligen handlar det om hur det jag kallar abstraktionsplan kan förstås som en del av den övriga naturens rörelse – och hur den kan frysa den.