Dugaj

  • 1 min

Varsågod: Ett utdrag ur boken jag är himmel och hav – en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser av Jonna Bornemark. Det är en blandning av filosofiska teser och mer personliga texter, inklusive poesi.

En plaststicka. Sedan en skärm i en sjukhussal. Informationen om att vi är två kommer ofta utifrån och på märkliga vägar. När jag en gång accepterat denna information försöker jag på olika sätt känna efter hur vi är på väg att bli två. En rörelse i magen, ett sprattel som ett litet fiskstim. Är det tarmarna som rör sig eller är det fostret?

Jag tror att en mer eller mindre allmänmänsklig, eller kanske snarare allmänkvinnlig, respons på denna första rörelse är en hand som förs mot det område där det har sprattlat. Sprattlet är en förnimmelse bland många av min egen kropp, men samtidigt kastas förnimmelsen ut ur mig: det var kanske inte min kropp! Handen som förs mot magen är min, och för första gången sker ett möte mellan två: ett sprattel från en kropp som inte är min och min hand som möter upp. Vi är två även om gemensamma hinnor gör gränsen indistinkt och vag. Dugaj.

Men vi är också en. Vi är ett kroppsligt system som syre, näring, bakterier och så mycket mer rör sig inom. Vi räknas som en – på väg mot två. Dina rörelser känner jag direkt, utan avstånd mellan dig och mig. Jag känner dem när jag tar emot dem, du känner dem när du utför dem. Samma rörelses insida och utsida. Och ännu mer: ett sammanhängande system med blott långsam differentiering. Du kommer både djupt inifrån mig och bortifrån mig. Du har din början i en spermie från någon helt annan. Men du är inte en spermie + ett ägg. Du är något eget och något nytt.