Låt mig direkt förklara varför det var problematiskt att skriva den första rubriken i den här utredningen.
Rubriken lyder nu Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet, eftersom regeringens beslut har verkställts via Kulturdepartementet och det finns formalia för oss i utredningen att följa.
Men det som vi här presenterar riktar sig till fler statsråd. Redan vid presskonferensen då den här utredningen tillsattes konstaterades att kulturella och kreativa branscher flätar samman flera olika politikområden. Det har varit ett av de grundläggande argumenten till varför en samlad nationell strategi behövs.
Samtidigt har det varit lätt att konstatera: det verkar gå bra för de här branscherna. Varför behövs då en strategi?
Långsiktig framgång är inte given
Då jag pratade med en brittisk forskare om vad han tyckte att vi skulle fokusera på i det här arbetet – otaliga policysatsningar sker runt om i världen på kulturella och kreativa branscher, och denne forskare arbetar med att jämföra dessa – så konstaterade han först:
Sverige har en världsledande position.
Sedan var hans förslag att försöka analysera vad som har lett fram till dessa framgångar (backtrack).
Så vad kan vi se?
Det har inte varit den här utredningens fokus att genomföra en fullständig sådan analys, men under arbetets gång har det ändå varit möjligt att urskilja mönster. I många fall ser vi en grund i ett kulturpolitiskt väl utbyggt system. Det finns till exempel en tydlig linje från en dedikerad musiklärare på en kulturskola i en småstad som Karlshamn, till en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Däremellan fostrad i en miljö där samarbete och lagarbete betonas, något som ofta framhålls som ”svenskt” i en internationell kontext och med en positiv betydelse. Vi kan över huvud taget se resultat av Sveriges öppenhet gentemot övriga världen. Vi kan se hur olika förebilder i branscher visat vad som varit möjligt och att många tagit efter, både företag och individer, att olika goda cirklar satts igång. Vi kan också se hur en statlig hem-pc-reform givit långsiktiga effekter, vilket inte är märkligt i branscher där datorn ofta blivit det viktigaste redskapet.
Därefter finns några effekter som framstår som slumpmässiga och delvis turliga, doppade i tider som inte systematiskt går att upprepa. En av digitaliseringens omfattande vågor, med piratkopieringen och krav på nya affärsmodeller, var en sådan och där Sverige kom att ta en särskilt drivande roll. En offensiv riskkapitalmarknad i rätt lägen är en annan faktor.
Innehåller det svenska systemet jämförelsevis unika bestående fördelar? Vi vill ofta säga att vi ligger i framkant och kanske gör vi det på vissa områden, men det är inget som vi kan ta för givet på lång sikt. Dessutom känns en förändrad framtid högst trolig eftersom utvecklingstakten är historiskt snabb inom flera kulturella och kreativa branscher. Lägg till omfattande förändringar på grund av krig, klimatkrisen och pandemins följdeffekter. Systemet, om vi ska kalla det som bidragit till tidigare och nuvarande framgångar så, framstår snarare som ömtåligt.
Samtidigt vittnar många om att en hel del kan fungera ännu bättre, att det finns outnyttjad potential för de här branscherna från ett svenskt perspektiv.
Pragmatisk väg med sex prioriteringar
Vi hade – jag och utredningens huvudsekreterare Klas Rabe och utredningssekreterare Kristina Lindberg – i våra förslag kunnat vara mer högtflygande. Vi har i stället valt en mer pragmatisk väg, kanske kontroversiell för vissa, men med utgångspunkt i att vi försökt lyssna och förstå vad som behövs.
Som en hög chef på en kulturmyndighet sa vid ett möte, apropå det tvärpolitiska behovet: ”Kultur är näringsliv.” En regional kulturchef uttryckte dessutom apropå var inom staten ansvaret bör ligga för att stärka regionernas främjande av företag i kulturella och kreativa branscher: ”Det spelar ingen roll om det är näringspolitik eller kulturpolitik, det behövs statlig politik.”
För att planera för en fortsättning har det blivit tydligt att en god och antifragil grund är mest prioriterad, i form av ett långsiktigt synsätt och en större systemförståelse.
Dels har vi sett det som vår uppgift att poängtera företagens roll i de kulturella och kreativa branscherna (inklusive det faktum att de flesta enskilda utövare och kreatörer organiserar sig som företag).
Dels ser vi att den här utredningens viktigaste förslag utgår ifrån betydelsen av tydligare tvärpolitiska ansvar (1). Vi lägger fram det i ett försök att peka på vikten av inte bara samverkan och samordning, utan synergier, att ett och ett kan bli tre, att möjligheter för att uppnå näringspolitiska och utrikespolitiska mål kan hänga ihop med kulturpolitiska mål och insatser. De offentliga systemen bör gå i takt. Vi döpte dessutom både utredningen och betänkandet till Kreativa Sverige, inte minst för att vi ville lyfta fram betydelsen av hela landet i ett systemtänk.
Vi ringar därefter in utredningens förslag i fem ytterligare prioriterade strategiska områden och utöver ovan så betonar vi (2) företagens förmåga, (3) marknadsplatsen (fokus på upphovsrättens regelverk), (4) Sveriges roll i världen (5) arbetsmarknaden (fokus på resiliens), samt (6) betydelsen av platsen (från nationen till den mindre).
Det långsiktiga perspektivet och hållbarhetsdimensionerna finns med i alla dessa strategiska prioriteringar, bland annat företagens och branschernas förmåga för grön omställning, men också social hållbarhet.
För hållbarhet i systemet framåt måste vi även infoga kulturell hållbarhet. Utan konst och kultur, inga kulturella och kreativa branscher. Vi skriver mer om detta i strategins utgångspunkter.
En snabbutredning med stort gensvar
Utredningen har varit planerad för att genomföras under en kort tidsperiod – ett halvår – och inleddes dessutom i en period av regeringsombildning och pandemi, i slutet av 2021. Det gjorde att omständigheterna försvårades. Därför har vi benämnt detta arbete som en snabbutredning, inte för att vi ville, men som en nödvändighet.
Det hade blivit svårt för oss om inte gensvaret hade varit så stort, från start till mål. För det första från kulturlivet och branscherna i sig, från individer och organisationer. För det andra från kommuner och regioner och flera myndigheter.
Vi har i många fall kunnat foga samman och docka in vårt arbete i vad som redan sker runtom i landet, men vi kan utifrån det dra några viktiga slutsatser som hänger ihop med vad jag beskrev tidigare – vi kan inte utgå från att allt fortsätter att ske per automatik. Insatser och framgångar framstår i många fall som personberoende och slumpmässiga, och det finns flera tomma (dvs. ojämnt fördelade) fläckar på denna Sverigekarta och i denna systembild.
Gensvaret tror vi också visar på ett uppdämt behov av att komma vidare med de här frågorna för politiken. Därför har det varit glädjande att den politiska förankringen har varit fortsatt bred. En kulturminister tillsatte utredningen (Amanda Lind, MP), en ny tog vid med fullt stöd (Jeanette Gustafsdotter, S), en tidigare ordnade seminarium vid sidan (Lena Adelsohn Liljeroth, M). Deras respektive motsvarigheter på näringssidan har också varit engagerade i att diskutera gemensamt över politikområden och möta branscherna, både nu och tidigare. I raden av politiker som varit hjälpsamma i utredningens arbete – liksom varit engagerade i frågorna även förut – vill jag även nämna Alex Bergström (S; ordförande beredningen kultur och fritid, SKR), Conny Brännberg (KD; vice ordförande beredningen kultur och fritid, SKR), Kristina Jonäng (C; ordförande beredningen för tillväxt och regional utveckling, SKR), samt Christer Nylander (L; kulturutskottets ordförande i Riksdagen).
Det är inget nytt med en sådan bred förankring för de här frågorna. Bakåt minns jag själv mer eller mindre formella samtal med politiker över hela skalan och som haft roller som handelsminister, utrikesminister, näringsminister och kulturminister, liksom i Stockholm både kulturborgarråd och finansborgarråd.
Ett särskilt tack till de regioner som bjudit in oss att delta i regionala workshops och diskussioner, samt inte minst till möten med lokala kulturella och kreativa företagare: Region Gävleborg, Region Norrbotten (med Creative Ebeneser), Region Skåne, Region Västernorrland, Västra Götalandsregionen och även Regionsamverkan Syd. Dessa besök har varit ovärderliga för utredningsarbetet.
I detta sammanhang är det värt att också rikta ett stort tack till de organisationer och personer som bidragit med engagemang och förslag för att överbrygga och förbättra de offentliga systemen, särskilt de personer som tackade ja till att bistå som utredningens experter och som varit till stor hjälp.
Som regeringens utredare vill jag även tacka ansvariga tjänstepersoner på Regeringskansliet, inte minst Sophia Laurin och Emy Widén på Kulturdepartementet, för ett tydligt och samtidigt möjliggörande direktiv, och mycket bra samarbete under utredningsprocessen.
Särskilt vill jag tacka huvudsekreteraren Klas Rabe, utredningssekreteraren Kristina Lindberg och kansliets administratör Nadja Ali. Det har varit ett samarbete som bevisar en slutsats som jag känner igen från mitt ordinarie arbete som förlagschef, att kreativitet oftast utgörs av en kollektiv process.
Nästa steg
Den här utredningen hade som uppgift att direkt ta vägen till en strategi. Vanligtvis följer en sådan efter att ett betänkande presenterats. Låt mig upprepa att vi sett det som viktigast att se över grundstrukturen och bygga systemförståelse. Därför har vi utöver våra strategiska förslag, inklusive genomförande och specifika insatser, även tagit tillfället att presentera olika förklaringsmodeller och beskrivningar som vi hoppas i sig kan fungera som inspiration och vägledning framåt. Det här betänkandet kan därför ses som en kombination av kunskapsdokument och förslag på operativ politisk riktning.
Det viktigaste i denna riktning är att en fortsättning sker från statligt håll – för att undvika de senaste drygt tio årens oregelbundna och planlösa arbete för de kulturella och kreativa branscherna, och de system som de berörs av.
Det hindrar inte att vi tycker att staten bör sträva ambitiöst framåt. För att parafrasera Werner Aspenströms dikt: Rak kurs mot Sirius! Dock först en kort tur med Djurgårdsfärjan.
Jag hoppas att denna strategi kan fungera som en trampolin för att möjliggöra nya, stora steg i ett kreativt, öppet och nytänkande Sverige.
Tobias Nielsén
Taggar: Kreativa Sverige
