Hur föreställer man sig ett massutdöende?

  • 9 min

Patrik Svenssons förord till Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet placerar författarens gärning i en tydlig tradition från klassiska och inflytelserika Tyst vår av Rachel Carson, en person som inspirerade honom djupt i arbetet med Ålevangeliet.

Hur föreställer man sig ett massutdöende? Det är som om begreppet i sig själv undandrar sig vår förståelse. Det är för abstrakt, för stort, alldeles för overkligt.
Overkligt framförallt, naturligtvis, eftersom vi saknar erfarenhet av det.
Ingen människa har genom vår närmare tvåhundratusen år långa historia kunnat vittna om upplevelsen av ett massutdöende. Ingen generation av alla som föregått vår har varit med om så drastiska förändringar i jordens liv och artbestånd.
Att arter dör ut är förvisso en del av evolutionens naturliga ordning. Livet är föränderligt, men livet är också förgängligt. Arter uppstår och försvinner i den långsamma våg av konkurrens och utveckling som är livets historia. Men att arter försvinner i en takt och i ett sådant antal att det drastiskt förändrar själva samman-sättningen av livet på jorden, det är något ytterst ovanligt, något lika ödesmättat som sensationellt.
Forskare har i fossillagren hittat spår från fem perioder då osedvanligt många arter dött ut under osedvanligt kort tid. Endast fem gånger i livets långa historia har artbeståndet minskat i en sådan skala att man kan tala om ett slags metamorfos. Man kallar dessa händelser för de fem stora utdöendena, eller massutdöendena.
Det största och allvarligaste av dessa utdöenden skedde för omkring tvåhundrafemtiotvå miljoner år sedan, i slutet av perioden perm, då våldsamma klimatförändringar ledde till slutet för över nittiofem procent av alla världens arter.
Det senaste av de fem stora utdöendena skedde för 66 miljoner år sedan när en asteroid slog ner på Yucatánhalvön och ungefär sjuttiofem procent av jordens alla arter dog ut, bland annat alla dinosaurier.

Hur föreställer man sig ett massutdöende?

Mörka stunder för livet på jorden, men också otroligt sällsynta sådana. Liv har bevisligen funnits i omkring tre och en halv miljarder år. Endast fem gånger under denna oöverskådliga tid har detta liv råkat ut för något så drastiskt som ett massutdöende.
Men nu sker det alltså igen. Det är i varje fall vad allt fler forskare menar och vad vi måste börja föreställa oss. Bara under det senaste decenniet har många forskare och experter på allt större allvar börjat prata om att vi redan är inne i, eller åtminstone är på väg in i, det man kallar det sjätte massutdöendet. Tidigt i det nya årtusendet, och sent på jorden, kan just vi bli de allra första människorna som tvingas vittna om en sådan händelse.
Det är detta som Elizabeth Kolbert vittnar om i Det sjätte utdöendet. För det är just ett slags vittnesmål. Från olika platser i världen rapporterar hon om hotade arter, om fladdermöss, grodor och koralldjur som plötsligt dör bort i väldiga mängder. Om forskare som kämpar mot klockan för att lyckas rädda någon enskild art undan förgängelsen. Om en utdöendetakt, detta makabra ord, som enligt alla beräkningar är många tusen gånger högre än det normala. Om hur den biologiska mångfalden just i denna stund tycks drabbad av något som inte kan liknas vid något annat än, tja, ett enormt asteroidnedslag.
Men Det sjätte utdöendet är inte bara ett vittnesmål om vad som skett och vad som nu sker, utan också om varför det sker.
För en sak står klar, oavsett hur omfattande den pågående artdöden i slutändan blir: Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld. För första gången har en ensam art orsakat ett massutdöende. Genom fossil förbränning, skogsavverkning, giftbesprutning, gruvdrift, dränering, jakt och fiske, globala transporter och en förödande monokultur i jordbruket, har människan påverkat jorden och dess atmosfär i en sådan omfattning att det på allvar hotar själva existensen för en stor andel av jordens djur och växter.
Om det är så illa som många befarar, skriver Elizabeth Kolbert, “så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också.”

Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld.

Några har velat likna Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet vid en Tyst vår för vår tid. Det är inte alls en orimlig jämförelse, av flera olika skäl.
Redan när den amerikanska marinbiologen Rachel Carson publicerade Tyst vår 1962 var det sent på jorden. Hon hade blivit diagnosticerad med cancer 1960 och skrivit boken under en utdragen sjukdomsperiod i förvissningen att det hon hade att vittna om var absolut angeläget och dessutom i högsta grad brådskande. Hon skrev, precis som Elizabeth Kolbert, med det uttalade syftet att upplysa och att varna. Detta sker, i just denna stund. Det finns inte längre någon tid att blunda eller titta bort.
Rachel Carson siktade i Tyst vår framförallt in sig på det förödande användandet av insektsgifter som DDT. Hon beskrev i kunnig detaljrikedom hur besprutningen av skog och åkermark inte bara dödade insekterna utan också fåglarna, fiskarna, däggdjuren och allt det liv som i oändligt varierad rikedom manifesterar sig runt oss.
Hon lät sina läsare förstå vad denna förödelse i längden skulle innebära genom att använda sig av en närmast litterär figur. Hon målade upp en bild så drabbande att den redan genom bokens titel orsakade rysningar. Hon föreställde sig en “tyst vår”. En vår utan surrande insekter, plaskande fiskar eller sjungande fåglar. En tid av tystnad eftersom allt det som i alla tider låtit runt omkring oss ju varit liv. Liv som nu snart är borta.
Rachel Carson tvingade helt enkelt sina läsare att föreställa sig en värld där människan till sist är ensam kvar. Och hon lät dem känna den oerhörda existentiella ensamheten i denna föreställning.
Så var Tyst vår också så mycket mer än en bok om syntetiska insektsgifter. Framför allt var det en bok om livets ömtåliga mångfald och komplexitet, om människans inbillade självtillräcklighet, och om hur en ensam art under bara en liten obetydlig bråkdel av livets långa historia har tagit sig mandatet att härska grymt och obehindrat över allt annat liv. Det är just detta väldes vidare konsekvenser som Elizabeth Kolbert skildrar i Det sjätte utdöendet.
Elizabeth Kolbert talar om hur vi med förödande resultat “frigjort oss från evolutionens begränsningar”. Rachel Carson beskrev det som ett människans krig mot naturen: “Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Det var detta förhållningssätt, detta mål, Rachel Carson i grunden ville problematisera. Människans behov av att ständigt lägga naturen under sig, erövra den, utnyttja den, besegra den. På det sättet var hon en pionjär inte bara för den gryende miljörörelsen utan också för ett mer filosofiskt tankesätt som började ifrågasätta människans så länge självklara plats i skapelsens centrum.
“Herraväldet över naturen”, skrev Rachel Carson i Tyst vår, “är en fras som tänkts ut i inbilsk arrogans, som fötts under den biologins och filosofins neanderthaltid då man utgick från att naturen existerade för människans bekvämlighets skull”. Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med. Vi är hur som helst alla organismer byggda av samma obetydliga beståndsdelar. Vi härstammar alla ur samma urhav. Och det är en elegant och vacker blinkning till just denna tanke som Elizabeth Kolbert gör när hon döper ett av sina kapitel till “Havet omkring oss” (The sea around us), efter Rachel Carsons bok med samma namn från 1951.

Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med.

Rachel Carson talade aldrig om något sjätte utdöende, men det var precis samma mänskliga mekanismer och dess konsekvenser för det liv som omger oss som hon varnade för i Tyst vår för mer än ett halvsekel sedan. Och det finns naturligtvis ett släktskap där, mellan Carson och Kolbert och mellan Tyst vår och Det sjätte utdöendet. De är båda varnande röster, de har båda varit tidiga med att se och förstå de problem de adresserat, och de har båda haft kunskapen, medkänslan och inte minst språket för att kunna sprida denna medvetenhet långt utanför den inre akademiska kunskapens kärna.
Så vad händer sedan? När vetskapen och medvetenheten har spridit sig. När vi alla mer eller mindre förstår vad Det sjätte utdöendet, precis som en gång Tyst vår, försöker berätta för oss. När vi inser vad som står på spel och hur akut och allvarligt det faktiskt är. Hur dystert och olycksbådande det än kan te sig så finns det hur som helst en del hopp att finna just i parallellen mellan Rachel Carson och Elizabeth Kolbert. Cancern tog till sist Rachel Carsons liv i april 1964, mindre än två år efter att Tyst vår kommit ut. Men inom bara ett decennium skulle, just tack vare Tyst vår, användandet av det syntetiska insektsgiftet DDT ha förbjudits, USA hade instiftat miljömyndigheten Environmental Protection Agency och stiftat en rad betydande miljöskyddslagar. Rachel Carson själv blev efter sin död den kanske viktigaste inspiratören för den miljörörelse som växte fram ur sextiotalets gryende medvetenhet om problemen.
En bok kan faktiskt göra den skillnaden, och även om mycket naturligtvis har blivit ännu mer akut sedan dess, så är Tyst vår ett av de allra tydligaste exemplen på vikten av att det finns människor som med kunskap, engagemang och djupt känd förståelse vittnar om de konsekvenser människans framfart har på jordens mångfald och allt det liv som omger oss. Det är med den vetskapen, och det allvaret, vi också ska läsa Det sjätte utdöendet.

Patrik Svensson

De av alla djur som andas sämst

  • 10 min

Det perfekta andetaget är ett populärvetenskapligt reportage på jakt efter ett bättre sätt att använda våra näsor. På vägen möter vetenskapsjournalisten James Nestor en rad så kallade “pulmonauter”. I det här utdraget möter vi ortodontisten och tandforskaren dr Marianna Evans i en samling mänskliga kvarlämningar som avslöjar en chockerande hemlighet.
Översättning av Linda Skugge.

Skallarna var allt från 200 till flera tusen år gamla. De tillhörde Mortonsamlingen, uppkallad efter rasbiologen Samuel Morton, som på 1830-talet i ett misslyckat försök att bevisa den kaukasiska ”rasens” överlägsenhet börjat samla på skallar. Det enda positiva utfallet av Mortons arbete är just dessa skallar han ägnade två decennier åt att samla in, och som nu ger en bild av hur människor sett ut och hur de andats.
Medan Morton påstod att han upptäckt lägre stående ”raser” och genetiskt ”förfall”, fann Evans något väldigt mycket bättre. För att demonstrera vad hon menade gick hon fram till ett skåp med skyddsglas och plockade ut en skalle märkt parsi, perser. Hon torkade bort dammet med kashmirtröjans ärm och drog en kortklippt nagel längs skallens käke och ansiktsben. ”De här är dubbelt så stora jämfört med i dag”, sa hon med sin ukrainska brytning. Hon pekade på näsöppningen, de två hålen som mynnade ut i näshålan. Hon vände skallen mot oss. ”Så bred och framträdande”, sa hon med eftertryck.
Evans och hennes kollega, dr Kevin Boyd, en barntandläkare från Chicago, hade de senaste fyra åren röntgat fler än 100 skallar från Mortonsamlingen och mätt vinkeln från örats översta punkt till näsan, och avståndet mellan panna och haka. Dessa mätningar, som kallas Frankfurtlinjen och N-linjen, visar varje skalles symmetri, hur väl proportionerad munnen är i förhållande till ansiktet, näsan till gommen, och i stor utsträckning, hur bra ägarna till dessa skallar hade andats under sin levnad.

trots att ingen av de här förhistoriska människorna någonsin använde tandtråd, borstade tänderna eller gick till tandläkaren var deras tänder raka

Samtliga skallar var identiska med parsiexemplaret. De hade jättelika framåtskjutande käkar, stora bihålor och breda munhålor. Och trots att ingen av de här förhistoriska människorna någonsin använde tandtråd, borstade tänderna eller gick till tandläkaren var deras tänder raka.
Det breda främre ansiktspartiet skapade dessutom rymligare luftvägar. Dessa människor snarkade troligen aldrig eller drabbades av sömnapné eller bihåleinflammation eller andra kroniska andningsbesvär, så som vi ofta gör. Det var helt enkelt inte möjligt. Deras skallar var alldeles för stora, och luftvägarna för breda för att kunna blockeras. De andades lätt. Nästan alla förhistoriska människor ser ut på det här sättet – inte bara i Mortonsamlingen, utan världen över. Så förhöll det sig, från de första Homo sapiens för omkring 300 000 år sedan, till för bara ett par hundra år sedan.
Evans och Boyd jämförde sedan de gamla skallarna med nya. De moderna skallarna hade ett motsatt tillväxtmönster, vilket innebar att vinklarna var de omvända: hakan var mindre än pannan, käkarna slappa, bihålorna mindre. De moderna skallarna hade alla jämförelsevis ojämna tänder.
Av jordens 5 400 olika däggdjursarter är människan den enda som har feljusterade käkar, överbett, underbett och sneda tänder, tillstånd som mer korrekt benämns som bettfel.
Detta väckte en grundläggande fråga hos Evans: ”Varför skulle vi ha utvecklats till något sämre?”
Hon satte tillbaka parsiskallen i skåpet och plockade fram en annan skalle, märkt saccard. Dess perfekta form var en spegelbild av de andra.
”Det är vad vi försöker ta reda på”, sa hon.
Evolution leder inte alltid till det bättre, menade Evans. Den innebär förändring. Och livet kan förändras på gott och ont. I dag förändras människokroppen på sätt som inte har med ”starkast överlever” att göra. I stället behåller vi och för vidare egenskaper som är skadliga för vår hälsa. Det kallas dysevolution, ett uttryck som myntades av Harvardbiologen Daniel Lieberman, och förklarar varför våra ryggar värker, våra fötter smärtar och våra skelett blir skörare. Dysevolutionen förklarar även varför vi i dag är så dåliga på att andas.
För att förstå denna utveckling, och varför den skett, sa Evans att vi måste söka oss bakåt i tiden. Långt tillbaka. Till tiden innan Homo sapiens ens var sapiens.

Om man skulle klä en Homo erectus i en Brooks Brothers-kostym och sätta honom på tunnelbanan, skulle förmodligen ingen höja på ögonbrynen.

Vilka märkliga varelser. Stående i savannens höga gräs, med långa armar, spetsiga armbågar och pannor likt håriga visir, spejar de ut över den vidsträckta, vilda världen. När gräset vajar vidgas de breda näsborrarna, stora som geléhallon, i de haklösa ansiktena för att fånga upp dofterna.
Detta var för 1,7 miljoner år sedan och den första mänskliga förfadern, Homo habilis, rörde sig längs Afrikas östra stränder. Vi hade sedan länge lämnat träden, börjat gå upprätta och lärt oss att använda det lilla ”fingret” på handens insida, tummen. Vi använde den för att gripa tag i saker, dra upp växter, rötter och gräs och tillverka tillräckligt vassa vapen för att kunna skära ut antilopens tunga och skrapa köttet av benen.
Den råa dieten krävde både tid och möda. Så vi samlade stenar för att banka vårt byte mört med. Att möra köttet underlättade tuggandet och matsmältningen och sparade energi som i stället användes till hjärnans tillväxt.
Att värma maten var ännu bättre. För omkring 800 000 år sedan började vi tillaga mat över öppen eld, något som markant ökade kalorimängden vi fick i oss. Vår tjocktarm, som brutit ner grova och fiberrika frukter och grönsaker, skulle av den där dieten komma att krympa avsevärt, vilket sparade ännu mer energi. Hos de senare förfäderna, Homo erectus, användes energin till att utveckla ännu större hjärnor – häpnadsväckande 50 procent större än Homo habilis.
Vi såg nu mindre ut som apor och mer som människor. Om man skulle klä en Homo erectus i en Brooks Brothers-kostym och sätta honom på tunnelbanan, skulle förmodligen ingen höja på ögonbrynen. Dessa förfäder var genetiskt tillräckligt lika oss för att vi skulle kunna föröka oss med dem.
Men det nya med att mosa och hetta upp maten hade sina nackdelar. Den snabbt växande hjärnan behövde plats, och utrymmet togs från bihålor, munhåla och luftvägar. Med tiden förslappades ansiktsmusklerna, och käkbenen försvagades och blev tunnare. Ansiktet blev kortare, munnen blev mindre och den tidigare större näsan krympte till ett litet utskjutande ben. Det nya utseendet särskilde oss från andra primater: den utskjutande näsan.
Problemet var att denna mindre, vertikalt placerade näsa inte var lika effektiv när det kom till att rena luften, vilket gjorde oss mer mottagliga för luftburna virus och bakterier. De mindre bihålorna och den lilla munhålan begränsade även utrymmet i luftvägarna. Ju mer vi hettade upp vår kost, ju mjukare och mer kaloririk mat vi åt, desto större blev våra hjärnor. Och detta på bekostnad av allt trängre luftvägar.

Struphuvudet vandrade längre ner i halsen för att ge plats för ytterligare en innovation: talet.

Homo sapiens dök för första gången upp på den afrikanska savannen för omkring 300 000 år sedan. Vi var en del i en grupp av andra mänskliga arter: Homo heidelbergensis, en robust varelse som slog sig ner och jagade i det som numera är Europa. Här fanns också Homo neanderthalensis (neandertalare), med kraftiga näsor och korta lemmar, som lärde sig att tillverka kläder och leva i kalla miljöer, samt Homo naledi, som påminde om äldre förfäder, med små hjärnor, utsvängda höftleder och tunna armar som hängde från en krum kropp.
Vilken syn de måste ha utgjort, denna eklektiska samling arter som samlades kring en flammande lägereld på kvällarna, en Star Wars-bar bestående av tidig mänsklighet, som drack vatten från palmblad, plockade löss ur varandras pälsar och jämförde varandras pannben, för att framåt natten kila i väg bakom några stenar för att para sig med någon artfrände under stjärnorna.
Sedan försvann de. De stornästa neandertalarna, de taniga naledi, de tjockhalsade heidelbergensis dog ut av sjukdom, oväder, på grund av varandra eller andra djur, av lättja eller av något annat. En enda människoart bestod i det stora släktträdet: vi.
I ett kallare klimat smalnade våra näsor av och blev längre för att effektivare kunna värma upp luften innan den nådde lungorna, vår hud blev ljusare för att med hjälp av solen lättare kunna producera D-vitamin. I soliga och varma miljöer blev våra näsor bredare och plattare, vilket passade bättre i den heta och fuktiga luften, vår hud mörknade som ett skydd mot solen. Struphuvudet vandrade längre ner i halsen för att ge plats för ytterligare en innovation: talet.
Struphuvudet fungerar som en ventil för att skicka mat ner i magen och skydda oss mot att få ner mat eller andra föremål i luftstrupen. Alla djur- och människoarter hade utvecklat ett struphuvud som var placerat högst upp i halsen, eftersom det på ett mycket effektivt sätt hjälpte kroppen att stöta ut sådant som fastnat i luftvägarna.
När människan utvecklade talet sjönk struphuvudets placering, vilket utvidgade utrymmet längst bak i svalget och möjliggjorde ett bredare ljudspektrum. Att läpparna blev mindre gjorde dem mer lättrörliga, de blev smalare och inte lika fylliga. Smidigare och rörligare tungor gjorde det enklare att justera ljudets olika nyanser, varför tungan flyttades längre ner i halsen och pressade fram käken.
Men struphuvudets nya placering gjorde att dess ursprungliga syfte inte längre var lika effektivt. Det skapade för stort utrymme i svalget och ökade därmed risken för kvävning om vi tog för stora matbitar eller åt för snabbt och slarvigt och satte i halsen. Sapiens skulle bli det enda djur och den enda mänskliga arten som alltför lätt kunde kvävas till döds av maten.
På ett märkligt och tragiskt sätt ledde den utveckling som fick våra förfäder att överlista, utmanövrera och överleva andra djur – hanteringen av eld och föda, en jättelik hjärna och förmågan att kommunicera med hjälp av en stor mängd ljud – till något som försvårade andningen. Denna hämmade tillväxt skulle långt senare i utvecklingen leda till en form av andnöd under sömnen, nämligen snarkning. Men inget av detta spelade naturligtvis någon roll för de tidiga människorna. Under tiotusentals år skulle våra förfäder använda sina utvecklade huvuden till att andas alldeles utmärkt. Med hjälp av en näsa, en röst och en enorm hjärna tog människorna över världen.

Professorn tipsar: Så maxar du julbordet utan att gå upp i vikt

  • 6 min

Julen är en tid för frossande i läckerheterna kring julbordet, men många känner stressen inför helgernas eventuella extrakilon som kan göra det svårt att komma i favoritbyxorna. Med rätt metod lovar jag att du kan äta gott och mycket utan att gå upp i vikt. Här är mina 5 bästa tips på hur du maxar din julupplevelse med hälsan i behåll. 

Det lackar äntligen mot jul. Vid sidan om klappar och efterlängtad gemenskap efter en lång pandemi, ser många fram emot det svenskaste vi har – julbordet. Tänk bara: senapssill, kallrökt lax, prinskorv, leverpastej, köttbullar och gräddiga ostar. Och inte minst, snaps.

Men lika många som ser fram emot julbordet, bävar också inför det som kommer efteråt – hälsostressen inför otrivselkilon och rädslan för att inte längre komma i sina favoritjeans.

Mitt namn är Fredrik Nyström. Jag är professor i internmedicin vid Linköpings universitet och aktuell med boken Radikalt lagom. Med över 30 års erfarenhet av att behandla patienter med viktproblem, är jag något av en expert på vilken julmat som är bäst för den som vill leva ett långt, lyckligt och hälsosamt liv.

Här kommer mina fem bästa julbordstips, baserade på hundratals vetenskapliga studier och gammal nordisk visdom som tillsammans utgör det jag kallar för lagommetoden. Det bästa är att du med lite planering och några enstaka undantag kan frossa av allt det härliga som julen har att erbjuda, utan hälsostress eller dåligt samvete.

 Tips 1: Ju fetare du äter, desto mindre lik tomten blir du

Gammelmormor visste mer om hälsa än du tror, när hon lagade dopp i grytan eller stekte julens köttbullar med extra mycket smör. Fett är en av människans makronutrienter, alltså ett av de näringsämnen vi behöver stora mängder av för att överleva. Fet mat är alltså inte bara god, utan också naturlig. Dessutom är den mättande. Så genom att äta mycket av den fetaste maten från julbordet håller du dig mätt länge och kan lätt skippa juldagsmorgonens frukost med risgrynsgröt. Stora, glesa och feta måltider ökar energiförbrukningen och ser till så att du inte blir lika rund som tomten.

Tips 2: Tacka nej till vörten, potäterna och risgrynsgröten

Människan har existerat i sisådär 250 000 julhelger, men vi har bara odlat spannmål de senaste 12 000 åren. Evolutionen går långsamt och våra kroppar är vare sig anpassade för vörtbröd, risgrynsgröt eller potatis. Kolhydrater innehåller nämligen mycket socker. Förr i tiden var det klokt att äta stora mängder kolhydrater vid skördetid, för att få fettreserver som kunde förbrukas under en lång vinter med svältperioder. Det passar dock illa när vi har tillgång till spannmål året om. Kolhydrater är faktiskt roten till flera vanliga folksjukdomar, eftersom överdriven konsumtion av socker med tiden kan leda till viktökning, hjärtproblem och diabetes.

Om du är särskilt förtjust i brödet, gröten eller potäterna kan du förstås äta det i lagom mängd. Det finns faktiskt studier som visar att överviktiga har bättre långsiktig prognos än de som hårdtränar och plågar sig med extremdieter för att behålla midjemåttet. Så unna dig sådant som ger en lyckokick – lyckliga människor har nämligen den allra bästa hälsoutsikten.

Tips 3: Ta julsnapsen med gott samvete

Visste du att alkohol är vår okända fjärde makronutrient vid sidan om fett, proteiner och kolhydrater? Alkohol innehåller mycket näring och ett måttligt men regelbundet intag av alkohol är hälsosamt för såväl hjärtat som blodkärlen. Faktum är att det minskar risken för diabetes, eftersom alkohol sänker blodsockret och dämpar hungern. Om du tar en snaps till julskinkan vidgas dina kärl under natten. Då får ditt hjärta vila och dina kärl avlastas från tryck. Så ta gärna en snaps eller två till julmaten, men drick alltid med omsorg för dina nära och kära.

Tips 4: Frukt är godis, så det kvittar om du äter knäck eller apelsin

Knäck innehåller socker som kan knäcka din lever, men den förrädiska apelsinen kan faktiskt göra detsamma.

Socker består av fruktsocker och glukos. Fruktsockret tas upp av kroppen och omvandlas till fett i levern. Där vill du inte ha fett, eftersom det är förenat med bukfetma, förhöjt blodtryck och blodsocker samt förhöjda fettvärden.

Det spelar ingen roll om apelsinen har en pigg orange färg eller är ekologisk – frukt består nästan enbart av socker. Som om inte det vore nog är frukterna i butiken besprutade med allsköns gifter. Människan har dessutom manipulerat dessa sockerbomber, så att de idag är många gånger större än vad de var när våra håriga förfäder plockade dem från trädkronorna under en kort period om hösten.

Diabetespatienter som äter frukt håller sig knappast borta från doktorn, utan behöver sockersänkande diabetesmediciner.

Frukt är godis och du gör klokast i att frossa i den feta maten, snarare än i knäck, apelsiner och dadlar.

 Tips 5: Skippa din julångest och ge inga gymkort i julklapp

Kasta vasaloppstankarna i diket, annars ligger du snart själv där och kippar efter andan för att hjärtat flimrar eller för att du snavat till följd av dina slitna knäleder.

Det är tufft för kroppen att träna hårdare än du egentligen klarar av. Så spara pengar på dyra gymkort till dig och människorna du tycker om. Särskilt om du inte är en missbrukare av de beroendeframkallande endorfiner som skickas till hjärnan när du hårdtränar. De skapas för att hantera smärtan som kommer av för hård träning. Mjölksyran som framkallar smärtan är en av kroppens naturliga varningssignaler, som berättar att kroppen belastas för hårt och riskerar skador. Långdistanslöpare och vasaloppsåkare har dock lärt sig att inte lyssna på sådana signaler.

Den som tränar lagom kan må bra av det, men den som hårdtränar bara för att någon annan påstår att det är bra utsätter hjärtat och lederna för stora risker som på sikt kan förkorta ditt liv med många år.

Så om du trots allt känner att det har ätits väl mycket från julbordet – ta lagom snabba skogspromenader i vinterlandskapet. Det räcker mer än väl för att kroppen ska må bra och för att du ska bli av med dina extrakilon. Ta med den du tänkt köpa gymkortet åt och belöna er med kaffe och choklad när ni kommer hem. Studier visar nämligen att lite choklad gör dig lyckligare, liksom att kaffet ökar din förbränning.

Sist men inte minst vill jag ge dig ett riktigt bra julklappstips! Om du vill lära dig mer om hur man lever långt och lyckligt utan att träna, banta och stressa sig till döds, rekommenderar jag att du köper min bok Radikalt lagom. Den krossar många av våra vanligaste myter om hälsa och är fylld med tips på hur du lever hälsosamt utan att göra hälsa till ditt enda livsstilsintresse.

Antingen köper du boken här eller i din lokala bokhandel.

Med önskan om en riktig flott jul,

Fredrik Nyström

 

”Om du kliver ned i Wims isvak, kan jag lova att du kliver upp ur den som en annan människa”

  • 6 min

Här bjuder vi på Alexander Warg-Pärleros förord till ”Ismannen” Wim Hofs bok Wim Hof-metoden.

Läser du den här boken kommer det att förändra ditt liv. Om du följer hans råd kommer du att bli en annan människa. Det är jag hundra procent säker på.

Wim Hof har uppgraderat mig tre gånger om. Nu är jag mer grundad, mindre stressad och tror att bara några dagar i hans värld kommer att hjälpa även dig.

Det kanske inte känns självklart? Det gjorde det i alla fall inte för mig. Inte från början. Det var för några år sedan som en vän berättade om en människa som sprungit upp för Mount Everest i shorts. Då skrattade vi åt det märkliga i att ens komma på tanken, men det var innan jag visste att just den här människan skulle förändra mitt liv.

Vid en första anblick kan Wim Hof framstå som den antika filosofen Diogenes – en eremit som vänt världen ryggen för att i stället tillbringa livet i en kruka. Den som ser förbi det vilda skägget och vanvettiga experiment som att springa barfotamaraton i stekhet ökensand eller att sätta världsrekord i isvaksbad, inser dock att Wim Hof i själva verket påminner om Aristoteles.

För Aristoteles var meningen med livet lycka och numera är jag övertygad om att den extrema holländaren är något viktigt på spåren. För trots att jag som grundare av Framgångspodden har haft förmånen att intervjua många av världens främsta entreprenörer, tänkare och världsförbättrare, tycks få ha varit lyckligare än Wim Hof.

När många av oss stressar sig fram genom livet, har Wim Hof hittat sätt att finna lugn. När många av oss blir förkrossade av motgångar, har Wim Hof försökt se ljus i mörkret. När många av oss drivs av att bli förmögna, har Wim Hof i stället gjort sig av med det mesta han äger.

Men vem har tid att ägna dagarna åt djupa andetag och iskalla duschar? Lite senare skulle jag faktiskt få möjligheten att ställa honom den frågan. Hans svar?

”Den som inte kan ge tio minuter åt sin andning, bör i stället ge den en timme om dagen.”

När han började hyllas av internationella framgångsprofiler som äventyraren Bear Grylls och skådespelaren Russell Brand insåg jag att det inte enbart var frågan om en vildhjärna, utan om ett fenomen.

Vi träffades hösten 2019, på hans gård utanför Amsterdam. Vårt team möttes av den lösspringande hunden som hälsade oss vid grinden, de frigående hönsen i trädgården och delar av hans familj. Vi blev varmt välkomnade. Plötsligt stod Wim Hof framför mig. Han var lång och skäggig, iklädd shorts och en sliten t-shirt. Precis som jag föreställt mig och väldigt långt ifrån många andra som intervjuats i podden.

Knappt hade vi hälsat innan Wim kastade sig ned i soffan, tog fram gitarren och började riva av några låtar. Jag var ställd. Skulle jag inleda intervjun? Sjunga med? Jag bestämde mig för att bara lyssna. Efter en stund lade han gitarren åt sidan, han var redo. Och det blev ett samtal jag aldrig glömmer.

Det är sällsynt att få intervjua någon som rör sig ledigt mellan himmel och jord, men det var precis vad jag fick med Wim. Vi pratade om framgångarna med företaget han driver tillsammans med sina barn och om motgångarna, som den svåra förlusten av hans fru. Vi pratade om de vetenskapliga bevisen för att våra kroppar kan självläka om vi bara ger dem chansen och om hur man kan frigöra den enorma potential som ryms inom varje människa med hjälp av Wim Hof-metoden.

Under hela vårt samtal kände jag en sådan extrem närvaro från Wim. Han utstrålade en kärlek till livet som smittade av sig på ett sätt jag aldrig upplevt. Det var som om tiden stod stilla. Men under vårt samtal märkte jag att han tog djupa andetag lite nu och då. När jag pratade kunde han plötsligt göra en hög och ljudlig inandning. Det kändes konstigt, ville han avbryta? Snart förstod jag dock att han tränade på sin djupandning medan sam-talet pågick. Jag bad honom att visa mig, varpå han bland annat förklarade att vår andningsteknik påverkar hela kroppens kemi liksom att stress sitter i bröstet och att det därför är viktigt att i stället andas från magen.

Därefter skulle jag få testa det isvaksbad som han hade hemma. Du kan väl sitta i två minuter, sa Wim, men jag ville pusha mig till gränsen och köra tio. Han sa med viss tvekan okej, satte sig bredvid mig och visade hur jag skulle göra. Många av oss har kallbadat, men få har suttit stilla i nära nollgradigt vatten för att andas medan tusen isande knivar hugger dig i kroppen. Det är så det känns, men med hjälp av hans teknik klarade jag de tio minuterna.

Efteråt var jag fylld av ny energi. Det kändes magiskt och teamet sa att det märktes på mig. Det verkar även andra ha noterat, eftersom ett av klippen från vårt möte har över två miljoner visningar på Youtube.

Jag återvände hem som en inspirerad och delvis ny människa. Jag körde hans andningsövningar, duschade kallt. Och mina dagar kändes lättare. Jag klarade av att göra fler saker. Kände mig mer grundad, mindre stressad och mindre sjuk. För första gången kändes det som om jag hade kontroll över livet, snarare än att livet hade kontroll över mig.

Sedan kom covid-19. Över en natt förvandlades världen till oigenkännlighet och någonstans på vägen tappade jag bort mina nya rutiner. Under våren 2020 blev jag själv sjuk och kämpade med svåra andningsproblem. På nätterna låg jag med en vilopuls på över 100 och kippade efter andan. Det vara nära att jag fick läggas in på intensiven, men då blev jag påmind om Wim och bestämde mig för att gå all in. Jag började göra Wims andningsövningar flera gånger om dagen och när jag vaknade med andnöd om nätterna. Efter bara några dagar kände jag mig bättre. Nu släpper jag inte taget om övningarna och känner mig starkare än någonsin.

Jag insåg också att fler kunde bli hjälpta av hans metod. Jag började därför att livesända mina dagliga andningsövningar, utan någon förväntan på vad det skulle leda till. Det dröjde dock inte länge tills vi var tio till tjugo tusen som djupandades tillsammans.

Men min historia är bara en av hundratusentals andra som vittnar om de mirakel som kommer av att lyssna på ismannen från Nederländerna. Wim Hof-metoden är idag ett globalt fenomen som har hjälpt så många människor, på så många ställen.

Kanske är han rent av en Aristoteles för vår tid, för bakom det där yviga skägget döljer sig djup kunskap om hur vi kan bli starkare, friskare och lyckligare genom att utforska vår inneboende potential.

Om du kliver ned i Wims isvak, kan jag lova att du kliver upp ur den som en annan människa.

Alexander Warg-Pärleros
Entreprenör, författare och grundare av Framgångspodden

Dags för periodisk fasta?

  • 5 min

I boken Näringskompassen: De vetenskapliga slutsatserna om kosten som håller oss friska gör vetenskapsjournalisten Bas Kast en undersökning av den samlade näringsforskningen och sammanfattar vad vetenskapen idag vet om hur vi bör äta — men också när … Här bjuder vi på ett avsnitt ur kapitel 12, Tajming av mat och bästa sättet att fasta.

Våra kroppars dag–natt-rytm kan vi följa djupt in i våra cellers inre, ända till generna. Mer än hälften av vår arvsmassa följer en dag–natt-rytm. Det betyder att tusentals gener är mer eller mindre aktiva bero­ende på tid på dygnet. I ett visst organ, till exempel levern, blir otaliga gener aktiva tidigt på morgonen, medan andra däremot blir passiva. Under dagens skeden bildar de olika cellerna i våra organ olika proteiner beroende på genernas aktivitet. Man kan säga att beroende på klocktid är vi en annan organism, en annan människa, vilket jag som person med dåligt morgonhumör absolut kan intyga.

Två möss från genetiskt likvärdiga stammar. Lika stora, lika gamla, och här kommer det: De båda djuren har hela livet ätit likadant. Inte bara samma mat, utan också samma mängd. Hur är det möjligt? Varför är den vänstra musen tjock och den högra smal?

Är detta bara teoretiska hårklyverier? Nej, de praktiska konse­kvenserna är avsevärda. De kan avgöra skillnaden mellan tjock och smal. Exempel: Om försökspersoner får identiska måltider, en gång på morgonen och en gång på kvällen, reagerar kroppen helt annorlunda även om fastetiden före måltiden var lika lång. Tidigt på morgonen är till exempel vår insulinkänslighet som störst. Blodsockerhöjningen efter en måltid är därför som lägst på morgonen. Näringsämnen, särskilt kolhydrater, låter sig ”stoppas undan” som bäst på morgonen. Under dagens lopp avtar vår blodsockerkontroll allt mer. Ur blodsockrets synvinkel är det på kvällen som om vi hade – vid objektivt lika måltids­storlek – ätit en dubbelt så stor måltid. Något tillspetsat förvandlar vi oss sent på kvällen till en temporär diabetespatient. Kolhydrater är nu ett problem.

Det gör alltså stor skillnad när vi äter något.

Det gör alltså stor skillnad när vi äter något. I ett experiment dela­des överviktiga kvinnor in i två grupper. Alla kvinnor skulle följa samma diet med samma (reducerade) kalorimängd, med ett enda undantag: Den första gruppen åt en stor frukost och en liten middag, medan den andra gruppen gjorde tvärtom (sparsam frukost, rejäl middag). Resul­tatet: Gruppen med den stora frukosten gick ner betydligt mer i vikt. Dessutom eller sammanhängande med detta var blodfettvärdena vid försökets slut mycket, mycket bättre.373 Det betyder inte att var och en av oss nödvändigtvis måste sätta i sig en monsterfrukost, särskilt inte om man råkar vara en av dem som inte är hungrig vid denna tid på dagen. Likväl bör man tänka på att det som regel är bättre att få i sig största delen av kalorierna tidigare på dagen hellre än senare.374

Som tidigare antytts spelar det inte bara roll när vi äter hur mycket, utan också när vi äter vad. Det faktum att vi under dagens lopp för­vandlas till en diabetespatient i miniatyr, visar att vi helst bör inta kolhydratbomber under dagens första hälft. På grund av den förhöjda insulinkänsligheten på morgonen kan kroppen relativt snabbt bearbeta glukosströmmen vid denna tidpunkt. Framåt kvällen får vår kropp helt enkelt anstränga sig mer med samma mängd kolhydrater.

En anledning till det är sömnhormonet melatonin, vars utsöndring också i stor utsträckning följer en dag–natt-rytm. Klart dagsljus hämmar produktionen av melatonin. När det mörknar, ökar koncentrationen av melatonin och vi blir trötta. Även bukspottkörtelns insulinproducerande celler är försedda med mottagarmolekyler (receptorer) för melatonin: Så snart melatoninet dockar vid dessa antenner, hämmas utsöndringen av insulin. Bukspottkörteln somnar, så att säga. Resultatet blir att blodsockerregleringen begränsas på kvällen och natten. Om vi vid en sen timme medan bukspottkörteln slumrar skyfflar in ett lass potatis, cirkulerar glukosmolekylerna längre tid än vanligt i blodet på grund av den svaga insulinutsöndringen – med risken att de ”klibbar ihop” vår kropp inifrån.

Ur den synvinkeln verkar det bästa vara att förlägga större delen av intaget av hälsosamma kolhydrater, som fullkornsbröd, müsli, frukt med mera, till dagens första hälft. På eftermiddagen kan man sedan ta för sig av en proteinkälla, som fiskfilé med grönsaker, medan man framåt kvällen förser sig av fettrikare livsmedel, som avokado, nötter, olivolja och så vidare.

begränsa tiden för ätande till en viss period av dagen

Ännu viktigare än denna ”fininställning” av huvudnäringsämnena är förmodligen att begränsa tiden för ätande till en viss period av dagen. Även här får man pröva sig fram. Själv tycker jag att det fungerar fint med perioden 8 till 8 (klockan 20). Även om jag inte är en baddare på självdisciplin, det ska gudarna veta, tycker jag inte det är alltför svårt att följa den regeln. Jag äter alltså oftast under denna tolvtimmarsperiod. De övriga tolv timmarna fastar jag. När jag är på något strängare humör och vill bli av med en eller annan fettvalk som ansamlat sig, kortar jag ner perioden från klockan 9 till 19. Vilken period som är optimal går för närvarande inte att säga. I viss mån tyder dock musstudierna på tumregeln: Ju kortare period, desto tydligare blir de gynnsamma effekterna. Till syvende och sist är det viktigaste att du hittar en rytm som passar din vardag och som du kan leva med. Se alltså till att hitta en rytm som inte smakar för mycket umbäranden!