Fem tips: så knäcker du Amazonkoden

  • 2 min

Innovation och långsiktighet – det är två av nycklarna för att förstå Amazon. Vi träffade Margareta Boström för ett samtal om världens mest framgångsrika marknadsplats och hur svenska företag kan bli vinnare i den amazonska eran.

Högaktuella Amazonkoden är den första heltäckande boken för svensk publik om marknadsplatsen som förändrar allt. Utöver historien om hur Jeff Bezos skapade sitt globala företagsimperium, ger Anna Nordlander och Margareta Boström en rad tips för att lyckas både på och som Amazon.

Vi träffade Margareta Boström, en av landets ledande experter på konsumentbeteenden, idag insiktsansvarig och affärsutvecklare på Jula, för att lära oss mer om hur svenska företag blir vinnare i den amazonska eran.

Det första Margareta lyfter är Amazonkulturen som i boken kokats ned till ett antal affärs- och ledarskapsprinciper. Enligt Margareta ger de bolaget ett tydligt ramverk för allt från strategi till de dagliga prioriteringarna.

– Principerna säkerställer att den globala verksamheten fungerar som ett självspelande piano, säger Margareta Boström.

Även om många i första hand betraktar Amazon som en marknadsplats, menar Margareta att det i första hand är ett innovationsdrivet teknikföretag. Innovation finns kort sagt i Amazons DNA och medarbetarna förväntas bidra i framtidsarbetet.

– Alla förutsätts ha ett innovativt mindset. Det innebär viljan att förbättra och tänka nytt. Amazon lever efter devisen att det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte göra någonting alls. Det säkerställer att man aldrig lutar sig tillbaka eller inbillar sig att man är ’klar’, säger Margareta Boström.

Trots sin framgång har Amazon investerat i många projekt som medfört enorma kostnader utan självklara resultat. Margareta menar att beror på att man varit övertygad om att satsningen lönar sig långsiktigt. Långsiktigheten var någonting som Jeff Bezos tog med sig redan från starten och hans resa bevisar värdet i att våga satsa, säger Margareta Boström.

Den fjärde framgångsfaktorn att ta fasta på är den mångfacetterade affärsmodellen. Amazon är ett bolag med flera ben i olika branscher. Man säljer både produkter och tjänster, man producerar och återförsäljer, säljer online, i fysisk butik och via andra marknadsplatser.

– På så sätt bildas det en väv där de olika verksamhetsbenen stöttar och sprider riskerna mellan varandra. Dessutom skapar de ofta en positiv synergi där delarna tillsammans blir starkare än var och en för sig, säger Margareta Boström.

Den femte framgångsfaktorn Margareta lyfter är att Amazon säljer sin infrastruktur. Med det menas att de sällan backat för att sälja tekniken bakom deras koncept. Amazon har exempelvis sålt teknik inom logistik och e-bokutgivning, men deras största kassako är serverkapacitet.

Margareta Boström avslutar med några visdomsord till alla företag som strävar efter att lyckas som Amazon:

– Det går inte att kopiera Amazon rakt av, men företag kan definitivt låta sig inspireras och sedan applicera några av bolagets grundläggande filosofier på sin verksamhet. Att förstå Amazons framgångar kan däremot leda till affärsutveckling inom alla branscher.

Kreativa Sverige – ladda ned utredningen och se pressträffen

  • 2 min

Regeringen beslutade den 3 november 2021 att ge en särskild utredare, Tobias Nielsén, i uppdrag att lämna förslag till en samlad nationell strategi med syfte att under den kommande tioårsperioden främja långsiktig och hållbar utveckling av de kulturella och kreativa branscherna i hela landet (dir. 2021:100).

Den 5 augusti 2022 överlämnade utredningen sitt betänkande till kulturminister Jeanette Gustafsdotter, Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher (SOU 2022:44).

Se presentation från pressträffen ovan.

Ladda ner:

Läs mer:

Bilder från presskonferensen:

Foto Elima Mwinyipembe/Regeringskansliet

Den 5 augusti tog kulturminister Jeanette Gustafsdotter emot utredningen Kreativa Sveriges slutbetänkande med förslag om en sammanhållen nationell strategi med syfte att främja långsiktig och hållbar utveckling för företag inom de kulturella och kreativa branscherna.

Den 5 augusti tog kulturminister Jeanette Gustafsdotter emot utredningen Kreativa Sveriges slutbetänkande med förslag om en sammanhållen nationell strategi med syfte att främja långsiktig och hållbar utveckling för företag inom de kulturella och kreativa branscherna.

Den 5 augusti tog kulturminister Jeanette Gustafsdotter emot utredningen Kreativa Sveriges slutbetänkande med förslag om en sammanhållen nationell strategi med syfte att främja långsiktig och hållbar utveckling för företag inom de kulturella och kreativa branscherna.

Taggar: , ,

”att han faktiskt kunde presentera en lösning för hur våldet skulle kunna avslutas var helt livsavgörande för mig”

  • 3 min

I ett land där våldtäkter använts som vapen i decennielånga konflikter har fredspristagaren Denis Mukwege och hans sjukhus varit räddningen för tusentals kvinnor. I sin bok Kvinnors styrka – Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinje berättar han sin egen och kvinnornas historia. 

Magda Gad, en av Sveriges främsta krigsreportrar, har besökt Kongo och träffat doktor Mukwege. Här följer ett utdrag ur hennes förord till boken.

En människa som inte fruktade att berätta om verkligheten i Kongo var doktor Denis Mukwege, gynekolog och kirurg. Vi satt mitt emot varandra i en soffgrupp inne på hans kontor på sjukhuset som han har grundat, Panzisjukhuset i östra Kongo.

Han sa att de som strider i Kongo vill ha marken, utan människor. Därför skulle det vara enkelt för världen att få slut på kvinnornas smärta, eftersom världen skulle kunna gå samman och reglera handeln med det som finns i den kongolesiska marken: mineraler som behövs till vår moderna teknik. Guld, coltanmalm, kobolt och volfram som finns i mobiltelefoner, bärbara datorer och elbilar.

Mukwege blev hatad och hotad för att han sa sanningen om Kongo. Han ville inte få några priser och såg ingen ära i att prata inför FN:s generalförsamling. Hans ära var att hjälpa dem som blivit våldtagna, men mest av allt ville han att det sexuella våldet skulle upphöra.

Hans kompromisslöshet, hans empati, att han riskerade sitt liv för sitt jobb och att han faktiskt kunde presentera en lösning för hur våldet skulle kunna avslutas var helt livsavgörande för mig.

Denis Mukwege och Magda Gad vid Panzisjukhuset i östra Kongo, december 2021.

/…/

Jag kunde resa och jag kunde skriva – jag blev journalist. Med åren gjorde jag utrikesreportage från platser som Libanon och Etiopien, men den krigskorrespondent som jag är i dag blev jag inte förrän jag kom till Kongo och träffade doktor Denis Mukwege.

Det jag upplevde i Kongo för snart ett decennium sedan förändrade mig i grunden av vad det innebär att vara människa. Kongokriget är vår tids största och dödligaste krig sedan andra världskriget och ett av de mest underrapporterade. Jag visste att våldtäkt användes som vapen i kriget, men jag kände inte till omfattningen eller varför det var så utbrett.

De drabbade fanns överallt. I byar, vid busstationer, på sjukhus. En 14-årig flicka berättade att hon tvingades hålla upp en ljuslykta hemma i mörkret och rikta ljuset för att hon skulle se när fyra beväpnade män gruppvåldtog hennes mamma. När hon frågade sin pappa vad som hände med hennes mamma sa han att: ”Hon dog”. Efter det våldtog andra män hennes storasyster och satte upp systern på väggen. Det var så flickan beskrev det. Jag undrade vad hon menade och hon sträckte ut sina armar åt sidorna och sa: ”Ja. Med spikar. Som Jesus.”

Genom att köpa Kvinnors styrka stöder du Dr Mukweges arbete vid Panzi-sjukhuset med 10 kronor. Läs här om hur du kan stötta ytterligare!

Mer information om Läkarmissionens arbete i Demokratiska republiken Kongo hittar du här. Där kan du kan ge ett bidrag eller registrera dig som månadsgivare. Du kan också swisha ett bidrag via QR-koden nedan.

Åter till mitten! Fem måttfulla punkter till våra politiker

  • 5 min

I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid slår Per Svensson & Svante Weyler ett slag för den förhånade mitten som politisk spelplats och kultur. Här följer ett utdrag där författarna erbjuder våra politiker en fempunktslista för ett mindre polariserat och ett mer sansat politiskt klimat.

Varför är det samarbete över blockgränserna i svåra frågor som var möjligt 1992 omöjligt i dag ? Problemen är andra och svårare nu, kanske någon säger. Ja, klimatkrisen utgör onekligen ett betydligt värre och mer komplext hot än aldrig så svåra statsfinansiella kriser. Men det är ju knappast just skillnader i klimatpolitiken som förvandlar regeringsbildningar till maratonrundor hos talmannen och förpestar det politiska klimatet. Det är i stället frågor där skillnaden mellan de två stora »statsbärande« partierna är så svår att urskilja att kombattanterna ständigt måste höja rösten för att vi ska förstå att de är oense : gängvåldet, migrationspolitiken … Ekonomin ? Martin Liby Troein, ledarskribent i Dagens Nyheter, påpekade i en krönika om relationen S och M i mars 2022 att »just nu är skillnaderna i sakpolitiken /…/ mindre än någonsin«. Det gällde också ekonomin, hävdade han. Där är »skillnaderna inte större än att Moderaterna kan använda Socialdemokraternas budget som utkast för en egen reservation. Och att S, när M-alternativet sedan vunnit gehör i riksdagen, känner sig helt bekvämt med att regera vidare på den«.

Vad är det då som skiljer det tidiga 1990-talet från det tidiga 2020-talet ? Vad är det som får vår egen tids ledande politiker att hellre än att nattmangla ställa misstroendevotum eller rösta ner förslag de egentligen gillar bara för att ge motståndaren ett tjuvnyp ( ja, vi tänker på Moderaterna och januariavtalet ) ?

Slutsatsen måste bli att det åtminstone delvis är en kulturfråga knuten till personer. Det tycks helt enkelt finnas färre vuxna i det politiska rummet i dag än för trettio år sedan. Dagens politiker inte bara talar till oss som vore vi barn. De tycks påfallande ofta tänka och känna som vore de själva barn: lättkränkta, grälsjuka, uppmärksamhetstörstande, ovilliga att dela sina favoritleksaker med någon annan.

Åter till mitten!

Det är lätt sagt. Hur ska det gå till ? Vi har i den här boken lagt fram eller antytt ett par konkreta åtgärder. Vi har också pekat ut ett par centrala problemområden. Här kommer nu fempunktslistan, riktad till våra lagstiftare.

 

  1. Ändra regeringsformen och inför positiv parlamentarism ( majoritetsregeringar ).

 

  1. Återupprätta det svenska utredningsväsendet. Stora, samlande samhällsreformer mejslades tidigare fram i stora samlande utredningar med bred representation av såväl experter som politiker. Ett exempel är Bostadssociala utredningen som 1933–1947 lade grunden för efterkrigstidens svenska bostadspolitik. Den utredning om »socialt hållbar bostadsförsörjning« som överlämnades till regeringen i mars 2022 hade tagits fram av en ensamutredare, den tidigare miljöministern Karolina Skog ( MP ).
  2. Sök en lösning på skolfrågan i mitten, präglad av insikten att det är i skolan grunden läggs för det gemensamma samhället.

 

  1. Våga använda skatteverktyget för att bromsa det absurda, till stor del fiktiva, förmögenhetsrallyt på bostadsmarknaden. Där skapas nu klyftor som skär rakt igenom samhällsklasser och generationer. Illavarslande är bara förnamnet.

 

  1. Prioritera återupprättandet av den sociala rörligheten.

 

Inte imponerande ? Borde vi ha mer att föreslå ? Låt oss då slå fast att återvändandet till mitten i första hand är en mental process.

»Grow the fuck up«, som Carmela Soprano skulle formulera det. Politik handlar om val, och vår tids politiker väljer i alltför hög grad att göra sig dumma, kanske för att de tror att vi, deras väljare, är det ?

Sant är det att vi faktiskt har svårt att förstå vissa saker. Till exempel denna : moderater och kristdemokrater motiverar sitt närmande till ett brunfläckat ytterkantsparti med att det inte finns något annat alternativ i »det rådande parlamentariska läget«. Men det gör det ju. Det finns en rad andra alternativ. Ett skulle kunna vara »en stor koalition« mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är ingen ny eller förflugen tanke. Den då tunga moderatpolitikern Per Unckel föreslog just en sådan lösning på 1990-talet.

Man kan också peka på det stora grannlandet Tyskland som vid upprepade tillfällen regerats av en »GroKo«, en »Grosse Koalition« mellan de två stora »folkpartierna«, borgerliga CDU/CSU och socialdemokratiska SPD.

Det finns nackdelar med sådana konstruktioner. Politiken kan tömmas på energi och tempo. De två polerna i koalitionen kan ta ut varandra. Politiken kan »avpolitiseras« och medborgarnas engagemang minska och så vidare. Men om alternativet är att ge Jimmie Åkesson nyckeln till Rosenbad framstår dessa risker som hanterbara.

SD eller S ? Att Moderaterna ser det första alternativet som, numera, närmast självklart och inte ens tycks reflektera över det andra kan bara tolkas på ett sätt. De menar faktiskt att socialdemokratin utgör ett större hot mot en liberal samhällsutveckling av klassiskt svenskt snitt än Sverigedemokraterna.

Historielöst kan man tycka, men man kan också säga att den nuvarande M-ledningen på ett destruktivt sätt tagit fasta på en enda dimension av den egna partihistorien. Man brukar talar om »Bohmans princip«. Den säger att Moderaterna alltid ska vara emot allt som Socialdemokraterna är för. Vuxet ? Tja. Ulf Kristersson kunde ju i stället ha tagit fasta på en annan period i Moderaternas historia, en som han själv var med om att forma. Han kunde ha valt att hålla sig till Reinfeldts regel : dominera alltid mittfältet.

Moderaterna är inte det enda partiet på den borgerliga kanten som gör sitt bästa för att bryta med sin närhistoria. Kristdemokraterna ? Hade Alf Svensson ens fått bli partimedlem i dag ? Hade han velat ? Liberalerna ? I valrörelsen 1960 varnade Folkpartiets ledare Bertil Ohlin för »högerns extrema förslag«. I dag har resterna av hans parti bestämt sig för att de vill vara högerns påhängsne lillebror.

 

”Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal”

  • 6 min

Vintern 2021 deklarerar ett separatistiskt studentkollektiv på Konstfack att man vill döpa om den prestigefulla högskolans utställningshall Vita havet, eftersom namnet kan uppfattas som rasistiskt. Designprofessor Sara Kristofferssons motstånd mot namnbytet blir upprinnelsen till en av de årets mest infekterade debatter, som boken Hela havet stormar handlar om – bland annat.

Detta utdrag ur boken är hämtat från inledningskapitlet, ”När identitetspolitiken kom till Telefonplan”.

 

Redan 2016 bildar studenter på Konstfack den separatistiska gruppen Brown Island, som två år senare pekar ut Vita havet som rasistiskt kodat. Man hittar förvisso ingen konkret koppling till rasism. Men i en föreställningsvärld där vit står för rasmässig hegemoni, verkar namnets historia inte spela någon roll. Gruppen väljer att tolka namnet Vita havet som rasistiskt, och föreslår därför att det ändras. Historien bortdefinieras. Vita havet frikopplas helt från sitt förflutna, och betraktas i stället som en symbol för svenska konsthögskolors bristande inkludering och etniska homogenitet i allmänhet. Skolans ledning uppvaktas av Brown Island och frågan blir ett ärende på den statliga myndighetens bord. En arbetsgrupp bildas och ett eventuellt namnbyte diskuteras i nämnd och råd, där bland annat jag ingår.

Tiden går. Men ingen försöker utstaka var ”gränsen” för vad som är som rasistiskt går. Är det rimligt att se namnet som ett uttryck för rasistiska strukturer? Är det godtagbart att blunda för historien och avfärda kunskap? Sådana centrala och väsentliga frågor aktualiseras inte.

Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola?

Att lokalens namn inte har något med rasism att göra, varken i dag eller i det förflutna, är det enkla budskapet i min artikel ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra” i Dagens Nyheter den 1 februari 2021. Jag vänder mig alltså inte mot studenter. Arti-keln handlar om den principiella frågan, och ett myndighetsärende i långbänk.

Brown Island replikerar, men artikeln resulterar också i ett upprop bland anställda som protesterar mot att jag vädrat frågan utåt och anklagar mig för maktutövning. En grupp lärare på skolan arrangerar en namninsamling som är entydigt riktad mot mig, sammanlagt 44 personer undertecknar. Vita havet blir ett slagfält på den offentliga arenan, ett kulturkrig. Striden pågår i omkring två månader och genomslaget i tidningar, radio, tv och sociala medier är mycket stort: frågan engagerar brett och skär rakt in i samtiden.

Episoden ingår i ett större mönster.

Vad är det för klimat och atmosfär som gör att förslaget ens blir ett ärende som stöts och blöts av en myndighet? Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola? Vad är det för kultur som sporrar lärare att genomföra en namninsamling mot en enda kollega och skicka massmejl till studenter där läraren fördöms? I historien finns gott om avskräckande exempel på vad ett sådant tänkande och agerande leder till, inte minst i totalitära stater. Väsentligt är också att diskutera hur Konstfack hanterar frågan när den återvänder från offentligheten.

Vita havet kan framstå som en bagatell, ett arbetsplatsproblem, en larvig namnfråga. Men i det lilla syns det stora. Episoden ingår i ett större mönster. Konfliktlinjerna som dras upp vittnar om att den är betydligt större än namnet på en lokal vid Telefonplan. Det här är en berättelse om samtiden. Historien om Vita havet blir på så sätt ett försök att fånga en flik av tidsandan. Frågorna gäller Konstfack och dess lärare, men har principiell räckvidd.

Debatten är alltså ytligt sett banal, men belyser hur en politisk dagordning får fäste på en myndighet, vars utövning enligt regeringsformen ska präglas av saklighet och opartiskhet. Samtidigt vittnar debatten om ett intellektuellt risksamhälle där sårade känslor, upplevelser och ängslighet att kränka tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sakargument.

I den här historien finns dessutom en bottensats: Vad händer när man skär in en kil i en homogen kultur och ifrågasätter den aktuella agendan? Vilken roll spelar ledande byråkrater som ser det som sin överordnade uppgift att försvara en högskolas och myndighets anseende? Distans i tid vrider prismat och synliggör nya aspekter och ger möjlighet att förfina analys och förståelse. Det gäller även skrivprocessen: när jag sätter ord på skeendet öppnas nya synfält och infallsvinklar. Det här är ingen genomgång av identitetspolitikens alla krumbukter eller någon djupdykning i normkritik och intersektionalitet. Perspektiven berörs endast för att rama in den aktuella frågan, visa att den hakar in i samtiden och om möjligt dra lärdomar.

Namnbytet och aktionen mot mig är som förbundna kärl. Båda är väsentliga för att belysa och syna hur identitetspolitik och det som brukar kallas cancelkultur verkar i praktiken – tillvägagångssättet såväl som utstötningsmekanismerna. Diskussionen om dessa fenomen och företeelser förs ofta på en mer generell nivå. Men jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum och vill berätta om hur det är att vara identitetspolitikers måltavla.

Att skriva om sig själv innebär våndor. Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal. Men den här berättelsen handlar egentligen inte om mig, även om jag spelar en huvudroll. Den handlar om ideologisk aktivism och utfrysningskultur på en myndighet, om ansvarigas handfallenhet och eftergivenhet, eller kanske snarare rädsla och ängslighet.

Berättelsen är ingen vitbok (!). I det kunskapsrelativistiska tänk-ande som tycks ha fått fäste bland Konstfacks ledande byråkrater och en betydande del av lärarna kommer historien sannolikt avfärdas som min upplevelse och min sanning. Men sanning är långt ifrån alltid en fråga om upplevelser. Visst är det jag som skrivit boken, och perspektivet är mitt – men allt är noggrant dokumenterat och belagt. Min ambition är att inte ett kommatecken ska vara fel, väl medveten om att ett sådant ideal knappast går att leva upp till. Sakförhållanden och sakargument utgör fundament.

jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum

Boken är med andra ord evidensbaserad. Om man avfärdar fakta och empiri blir det omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel. Och vem vill leva i ett sådant samhälle?

Att granska sin arbetsplats offentligt är känsligt. Risken är att oskyldiga kommer känna sig träffade, såväl lärare som övrig personal. Men många håller med mig och det är framför allt två avdelningar på Konstfack där de 44 undertecknarna finns samlade: ett tankekollektiv med starkt inflytande.

Förutom den här inledningen består berättelsen av tre akter, där kronologin styr, samt en avslutning. Den första delen handlar om hur förslaget om namnbyte blir ett myndighetsärende, med utblickar till samtida idéer och strömningar. Därefter skildras namninsamlingen, debatten och dess vågor i offentligheten, följt av en dissekering av hur myndigheten Konstfack tillrättalägger verkligheten.

I de fall mina dagboksanteckningar ger en djupare bild av skeendet, har jag valt att inkludera dem. Allt har nämligen ett pris, vilket diskuteras i bokens sista avsnitt.

Sara Kristoffersson