Sockerkringlor – ett smakprov ur Offerträdet

  • 3 min

Detta är berättelsen Sockerkringlor av Per Faxneld. Den är publicerad i boken Offerträdet.

 

Sockerkringlor

När Anna-Karin Marhage fick sin första månadsrening drabbades hon av underliga drömmar. De återkom med blodet varje månad. Hon drömde om hur hon gick baklänges in genom dörrarna till en stor bondgård. Där inne satt storfar i ett högsäte och hon neg och hälsade på honom med vänster hand. Hon bjöds att sitta till bords med honom och en grupp flickor i hennes egen ålder. De erbjöds förtäring och Anna-Karin fick travar med sockerkringlor på ett fat av silver. Sådana var det bästa hon visste. Men mot måltidens slut förvandlades kringlorna till ormar. De av flickorna som skrek när födans sanna natur visade sig pryglade storfar med en piska av sammanflätade ormar. Behärskade man sig fick man ett gyllene armband av storfar i form av en orm. Anna-Karin var alltid bland de som istället fick smaka piskan.

Anna-Karins föräldrar var förmögna och ägde mycket skog. Augustidagen år 1899 då hon fyllde sexton år kom en förnäm herre till gården och ville köpa en del av skogen till ett frikostigt pris. Med sig hade han två flickor i hennes ålder, som han presenterade som sina döttrar. Trots det var de inte det minsta lika honom. Han var svartskäggig och de var ljushåriga. Besökarna tog alla i familjen i handen. När det var Anna-Karins tur överraskades hon stort då de bjöd henne vänster hand istället för höger. Mannens kalla handslag ingöt en rysning i henne och hon rös igen då hon fick se att flickornas handleder pryddes av armband i form av ormar. Hon hade aldrig delat med sig av sina drömmar till någon, av rädsla för att uppfattas som förryckt. Det var knappast ett bättre tillfälle att dryfta saken nu.

Efter en stel och tyst middag drog sig hennes far och den främmande herrn tillbaka till ett bakre rum för att tala affärer. Modern försökte konversera hans döttrar, men de förblev föga talföra. Hon berättade om Anna-Karins planer på att bli sköterska, utan något vidare gensvar. Anna-Karin ömsom svettades, ömsom huttrade av kalla ilningar längs ryggen då hon såg på dem. Då far kom tillbaka strålade hans ansikte av förnöjsamhet. »Kära dotter», sade han, »jag har ordnat inackordering åt dig i Sundsvall så att du kan läsa till sköterska som du så enträget bönfallit mig om.» Glädjen han väntat sig uteblev. »Nej, nej, nej», skrek hon till svar och grep en eldgaffel från eldstaden för att värja sig med. Det blev ett förfärligt uppträde. Hennes hysteriska gråt, våldsamma försök att angripa gästerna och osammanhängande yrande om drömmar övertygade snart föräldrarna om att hon blivit galen. De lindade henne hårt i lakan så att hon inte kunde röra sig och bäddade ned henne.

Det dagades och hennes far steg in med allvarlig min. Fadern förklarade att besökaren var läkare på en klinik för mentalt ansatta. Han hade fått veta att skog vore en god placering för en större summa pengar som han ärvt och därför kommit till dem. Efter gårdagen hade han erbjudit sig att ta sig an Anna-Karin som patient istället för som inackorderad i hemmet. Hon skulle få åtfölja honom och hans båda döttrar tillbaka till kliniken nu med en gång. Anna-Karin sade på nytt att hon sett mannen i sina drömmar, men far ville inte lyssna. Han försökte lugna henne med att han försäkrats att maten på kliniken var utmärkt. »Man får till och med sockerkringlor ibland», sade han tröstande.

 

– Per Faxneld

Kvantdatorbyggande författare tipsar om kvantfyisk HBO-serie

  • 5 min

I ett mejl häromdagen nämnde författaren och fysikern Göran Johansson, aktuell som en av upphovsmännen bakom nya boken Kvantfysiken och livet, lite i förbifarten att han sett en ny tv-serie på HBO med en ”mycket vacker” kvantdator och ”en hel del scener med kvantfysik-snack som är bra påläst”.

Göran Johansson arbetar till vardags i ett miljardprojekt för att bygga en svensk kvantdator på Chalmers i Göteborg. Det var givetvis omöjligt att motstå att be Göran skriva en recension av serien till förlagets webbsida.

Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar

Men är det inte helt hål i huvudet av en förläggare att be författaren tipsa om en tv-serie, undrar kanske vän av ordning? Nja, tvärtom säger jag. Även den mest bokälskande förlagsperson tittar ju på tv – liksom garanterat både författare och de flesta vetgiriga bokläsare. Så vad kan väl vara bättre än att få en författare att koppla ihop det ena mediet med det andra? Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar.

Så, läs och inspireras av Görans recension. Och missa inte att fördjupa er i den märkvärdiga kvantfysiken och dess betydelse för allt levande på jorden.

Mattias Pettersson, förläggande redaktör


Du kan köpa Kvantfysiken och livet i din lokala bokhandel, i nätbokhandeln eller på Volante shop


27/3–2020

DEVS – en sci fi-thriller i tech-miljö med mycket realistisk kvantfysik

 

Jag har fastnat för serien DEVS som nu strömmas på HBO Nordic. Nya avsnitt släpps på torsdagar och gårdagens avsnitt är nummer fem av åtta. Miljön är San Francisco Bay Area, där high-tech-företaget Amaya dominerar eftersom dess hippieliknande grundare Forest byggde bättre kvantbitar än någon annan(!). Miljöerna är mycket vackra och handlingen går förhållandevis långsamt framåt, förutom i de mer våldsamma scenerna som effektivt skapar ett hotfullt driv som i den bästa spionthriller.

Forest har mer pengar än han skulle kunna göra av med under flera livstider, men plågas svårt av sorg efter att ha förlorat sin fyraåriga dotter Amaya. Hon har fått ge namn till Forests företag och är dessutom som en 50 meter hög naturtrogen staty synlig från alla delar av företagets campus. Där arbetar Lily, en mycket begåvad matematiker med kryptografi som specialitet, och det är hon som börjar nysta i märkligheter kring företaget när hennes pojkvän och kollega Sergei försvinner.

ett tal som är så stort att det saknar betydelse

Utan att avslöja för mycket är en kvantdator central för handlingen. Förutom att den ger Forest en helt oförliknelig beräkningskraft, så är den också mycket estetisk i sin glaskub, som bara är den innersta av ett antal coola inneslutningar. På frågan hur många kvantbitar den har är svaret ”ett tal som är så stort att det saknar betydelse”. Det är många kvantbitar det.

För mig som jobbar med att bygga en supraledande kvantdator är det dessutom kul att DEVS version på många sätt är lik den uppställning vi jobbar med. Jag kan till exempel berätta att de tunna rören som bygger upp strukturen troligtvis är koaxialkablar för mikrovågor. Dock är det lite svårt att förstå hur den kan fungera i fullt dagsljus, eftersom detta vanligtvis skapar en mängd så kallade kvasipartiklar i supraledarna, vilket borde störa ut alla beräkningar. Men det är som sagt mycket snyggt!

i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking

Det är dessutom väldigt kul att Lily redan i första avsnittet hamnar i en mycket initierad diskussion om hur Shors kvantalgoritm för att knäcka koder fungerar. Lite senare i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking. Det verkar också som om olika tolkningar av kvantfysiken, som till exempel Köpenhamnstolkningen och många världar-tolkningen är centrala för seriens handling. Dessa tolkningar berör teman som spänner upp frågeställningar om huruvida världen är deterministisk och vad det gör för fria viljan.

Här är det ju dramaturgiskt spännande att ta upp kvantfysik och inte minst många världar-tolkningen. En personlig kommentar är ju att determinism och fri vilja är frågor som är långt större än kvantfysiken. Det verkar också som om Forests kvantdator är betydligt kraftfullare än något som vi någonsin kommer att kunna bygga, men det får väl anses tillåtet som dramaturgiskt grepp. Star Trek hade ju absolut inte varit lika spännande utan warp-drift och teleportering – två fenomen som ju också verkar svåra för oss att lösa rent teknisk den närmaste tiden.

en snygg thriller som tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis

Som sammanfattning kan jag rekommendera DEVS eftersom det är en snygg thriller med bra musik som dessutom tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis, åtminstone fram till avsnitt fem!

Göran Johansson

Professor i teoretisk och tillämpad kvantfysik vid Institutionen för Mikroteknologi och Nanovetenskap vid Chalmers, Göteborg. Avdelningschef för avdelningen för tillämpad kvantfysik och Co-Director för Chalmers Excellensinitiativ Nano.

 

Kvantfysiken och livet – våra innersta mekanismer och världarna omkring oss är skriven av professorerna Joar Svanvik, Göran Johansson, Ingemar Ernberg och Göran Wendin tillsammans med vetenskapsjournalisten Tomas Lindblad.

 

Sköldpaddorna och korallreven är antropocens tidiga offer

  • 4 min

Den ensamma sköldpaddan som simmar på omslaget till Elizabeth Kolberts bok Det sjätte utdöendet är en bild som skulle kunna vara lika ikonisk som den svältande isbjörnen på ett drivande isflak. Som symbol för antropocen och arternas död i människans tidsålder är sköldpaddan tyvärr en perfekt omslagsmodell. Nyheten om att havssköldpaddor förväxlar halvt nedbruten och algbemängd plast för mat träffade oss precis som ett knytnävsslag i magen. Och nyligen kunde vi läsa rapporter som pekade på att det snart bara kommer att födas havssköldpaddor av honkön och att arten helt enkelt riskerar att dö ut på grund av mansbrist. De allt högre temperaturerna i världshaven visar sig ha den oväntade effekten på äggen. Berättelsen om Elizabeth Kolberts möte med havssköldpaddan på One Tree Island nedan ger också bilden ett annat tydligt och förskräckande sammanhang – en snar framtid där korallreven och alla arter som är beroende av dem ser ut att bli ett av antropocens första stora offer: ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt.”

”One Tree kunde räknas som en öde ö om det inte vore för en liten forskningsstation driven av University of Sydney. Liksom nästan alla andra tog jag mig ut till ön från en annan något större ö omkring två mil bort. (Den ön kallas Heron Island, likaså ett vilseledande namn, då det inte finns några hägrar där.) När vi lade till – eller snarare ankrade, eftersom One Tree inte har någon hamn – såg vi en karettsköldpadda som hävde sig upp ur vattnet och upp på stranden. Hon var över en meter lång, med ett stort märke på skalet som var täckt av till synes uråldriga långhalsar. Nyheter sprider sig snabbt på en nästan öde ö, och snart hade hela den mänskliga befolkningen på One Tree – tolv personer, inklusive mig – kommit ut för att titta. Havssköldpaddor lägger vanligen sina ägg nattetid på sandstränder; detta var mitt på dagen och på vassa korallskärvor. Sköldpaddan försökte gräva ut ett hål med bakbenen. Efter stora ansträngningar hade hon fått fram en grund urgröpning. Vid det här laget blödde ena bakbenet. Hon hävde sig längre upp på stranden och försökte på nytt, med liknande resultat. Hon höll fortfarande på för fullt någon timme senare, när jag måste gå för att få mina säkerhetsinstruktioner av forskningsstationens chef, Russell Graham. Han varnade mig för att ta en simtur när tidvattnet var på väg ut, eftersom jag kunde ”svepas iväg till Fiji”. (Det var en replik som jag skulle få höra många gånger under min vistelse, även om det rådde viss oenighet i frågan om strömmen rörde sig mot eller snarare bort från Fiji.) När jag väl tagit till mig detta och andra nyttiga upplysningar – ett bett från en blåringad bläckfisk är vanligen dödligt; stinget av en stenfisk är inte dödligt, men så smärtsamt att man önskar att det var det – gick jag tillbaka för att se hur det gick för sköldpaddan. Tydligen hade hon gett upp och kravlat tillbaka ner i havet.

 

Korallernas sätt att förändra världen – med väldiga byggnadsprojekt som sträcker sig över flera generationer – skulle kunna liknas vid människors sätt att göra det, med följande avgörande skillnad. I stället för att driva bort andra varelser, fungerar korallerna som stöd för dem. Tusentals – kanske miljontals – arter har utvecklats så att de är beroende av korallrev, antingen direkt för skydd eller föda, eller indirekt genom att livnära sig på de arter som kommer dit för att söka skydd eller föda. Detta samevolutionära projekt har pågått under många geologiska epoker. Nu menar forskarna att det inte kommer att överleva antropocen. ”Reven kommer sannolikt att bli det första större ekosystem i den moderna epoken som dör ut ekologiskt” – så formulerades saken nyligen av tre brittiska forskare. Vissa menar att reven kommer att vara borta vid århundradets slut, andra ger dem ännu mindre tid. En uppsats publicerad i Nature av Ove Hoegh-Guldberg, den förre chefen för One Tree Islands forskningsstation, förutspådde att om nuvarande trender fortsätter, så kommer de som besöker Stora barriärrevet omkring 2050 att finna ’snabbt eroderande spillror av rev’.”

Texten är ett utdrag ur Det sjätte utdöendet av den Pulitzerprisbelönade journalisten Elizabeth Kolbert. Boken kommer ut i svensk översättning på Volante i mars 2020.

INTRODUKTION: AVTALSVILLKOR

  • 2 min

Dessa särskilda villkor för användning gäller det litterära eposet Ettor och nollors hemliga liv, framöver kallat ”boken”.

Marie Birde och Olga Stern (framöver kallade ”författarna”) tar inget ansvar för känslor av glädje, makt, förvåning, inspiration samt LOL som boken kan komma att orsaka. När du läst boken ställer du vidare dina åsikter till förfogande om författarna (eller andra läsare) skulle be om dem. För dessa tjänster bör inget extra debiteras.

Vid återberättande av delar av boken tar vi bara ansvar för det om du berättar på ett roligt och inspirerande sätt som gör boken rättvisa.

Stavfel kan förekomma sporadiskt, det är sådant som slinker igenom korrektur- och redaktörsarbetet. Hittar du ett får du gärna avreagera dig i ett sociala medier-kommentarsfält. Författarna gjorde i alla fall allt i sin makt för att använda språket någorlunda korrekt.

Har du köpt boken via valfri bokhandlare är det till dem du ska vända dig angående eventuella klagomål på pris, men också tips på var närmaste kafé finns, så att du omedelbart kan tillämpa bokens innehåll på din hjärna. Boken blir extra bra om den intas tillsammans med valfri dryck.

Väljer du att ge bort boken som gåva till en tredje part kräver vi att den slås in på ett trevligt sätt, sök till exempel på japansk inslagning för inspiration. Men ett vanligt enfärgat papper i bra kvalitet går väl också an (om du nu inte skulle känna dig speciellt inspirerad).

Författarna tar inget ansvar för om sidorna i boken klibbar ihop på grund av att du äter något medan du läser den eller för de irriterande ”vik” som uppstår om du tillämpar metoden ”hundöron” när du pausar läsningen. Författarna rekommenderar istället ett fint bokmärke och att du lägger ifrån dig boken om du blir hungrig.

Använder du bokens programmeringstips är det för övrigt inte författarnas fel om datorn krånglar. Men ett bra tips om den gör det är att göra en omstart. Det brukar lösa det mesta.

Angående vem boken är skriven för visar våra högst vetenskapliga studier att den passar alla som kan/vill läsa eller kan få den uppläst för sig, oavsett om du är ett lillgammalt barn eller en vuxen med barnasinnet kvar (3–101 år).

Till slut: Ställ aldrig boken i en hylla där den kan glömmas bort, ge den istället vidare till annan potentiellt intresserad part <3.

GENOM ATT BLÄDDRA ACCEPTERAR DU AVTALSVILLKOREN

Elizabeth Kolbert: ”att ett sjätte utdöende pågick just nu, inför våra ögon, föreföll mig som bokstavligen svindlande”

  • 4 min

En dag läser New Yorker-journalisten Elizabeth Kolbert en artikel i en naturtidskrift hon köpt till sina barn. Den handlar om ett grodhotell för hotade grodor i Panama. Strax därpå råkar hon se en vetenskaplig artikel, skriven av två herpetologer. De frågar sig om en pågående artdöd bland världens grodor är tecken på att vi i själva verket befinner oss i något de kallar ett sjätte massutdöende. Elizabeth Kolbert läser vidare. Fem gånger har vår planet drabbats av sådana stora utdöenden – alla för miljontals år sedan. Kan det, tänker hon, verkligen vara möjligt att vi upplever något sådant just nu? Här följer ett utdrag ur hennes Pulitzerprisbelönade bok Det sjätte utdöendet.

En händelse som ägt rum bara fem gånger sedan de första ryggradsdjuren dök upp, för omkring femhundra miljoner år sedan, måste sägas vara ytterst sällsynt. Tanken att en sjätte sådan händelse pågick just nu, mer eller mindre inför våra ögon, föreföll mig bokstavligen svindlande. Nog förtjänade väl även denna historia – den större, dystrare, långt mer betydelsefulla historien – att berättas. Om Wake och Vredenburg har rätt, så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också. ”En lång och spinkig art”, noterade forskarparet, ”har utan att inse det uppnått förmågan att direkt påverka sitt eget öde och ödet för de flesta andra arter på den här planeten.” Några dagar efter att jag läst Wake och Vredenburgs artikel bokade jag en biljett till Panama.

Nog förtjänade väl även denna historia att berättas

/…/

På samma sätt som ljudtekniker talar om ”bakgrundsbrus” talar biologer om ”bakgrundsutdöende”. Under normala tider – ”tider” här förstått i termer av hela geologiska epoker – äger utdöenden bara rum mycket sällan, mer sällan till och med än artbildning, och detta brukar kallas bakgrundsutdöendets takt. Takten varierar från en grupp organismer till en annan; ofta uttrycks den i termer av utdöenden per miljoner artår. Att beräkna bakgrundsutdöendets takt är ett omständligt arbete som kräver att hela databaser av fossil kammas igenom. För den sannolikt bäst undersökta gruppen, nämligen däggdjuren, har takten uppskattats till omkring 0,25 per miljoner artår. Då det finns omkring femtusenfemhundra däggdjursarter idag, betyder detta att man utifrån bakgrundsutdöendets takt kan förvänta sig – högst ungefärligt, som sagt – att en art ska försvinna vart sjuhundrade år.

långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik

Massutdöenden är en annan sak. I stället för ett konstant brus i bakgrunden kommer en krasch, och takten i försvinnandet skjuter i höjden. Anthony Hallam och Paul Wignall, brittiska paleontologer som har skrivit åtskilligt i ämnet, definierar massutdöenden som händelser som eliminerar en ”betydande andel av världens livsformer under en geologiskt obetydlig tidsrymd”. En annan expert, David Jablonski, karaktäriserar massutdöenden som ”substantiella förluster i biologisk mångfald”, vilka äger rum snabbt och är ”globala till sin omfattning”. Michael Beton, en paleontolog som har studerat utdöendet vid slutet av perm, använder livets träd som metafor: ”Under ett massutdöende kapas stora delar av trädet, som om de angripits av rasande galningar med yxor.” En femte paleontolog, David Raup, har försökt se saken ur offrens perspektiv: ”Arter löper för det mesta ganska liten risk att dö ut.” Men detta ”tillstånd av relativ trygghet avbryts med långa mellanrum av en väldigt mycket större risk”. Livets historia består alltså av ”långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik”.

/…/

boven i dramat: en lång och spinkig art

Idag har amfibier den tvivelaktiga äran att utgöra världens mest hotade djurgrupp: det har beräknats att gruppens utdöendetakt kan vara så mycket som fyrtiofemtusen gånger högre än bakgrundstakten. Men utdöendetakten inom många andra grupper närmar sig amfibiernas nivå. Det uppskattas att en tredjedel av alla revbildande koraller, en tredjedel av alla sötvattensmollusker, en tredjedel av alla hajar och rockor, en fjärdedel av alla däggdjur, en femtedel av alla reptiler och en sjättedel av alla fåglar är på väg att utplånas. Förlusterna äger rum överallt: i Söderhavet och i Nordatlanten, i Arktis och Sahel, i sjöar och på öar, på bergstoppar och i dalar. Den som vet hur man letar kan antagligen hitta tecken på det pågående utdöendet i sin egen trädgård.

Det finns alla möjliga till synes disparata orsaker till att arter håller på att försvinna. Men om man spårar processen tillräckligt långt visar sig boven i dramat ofrånkomligen vara densamma: ”en lång och spinkig art”.

Ur den svenska översättningen av Elizabeth Kolberts Pulitzerprisbelönade bok The Sixth Extinction, som Volante ger ut i mars 2020 med titeln Det sjätte utdöendet. Översättning av Jim Jacobsson. Specialskrivet svenskt förord av Patrik Svensson, Augustprisbelönad författare till Ålevangeliet.

Läs också hennes hälsning till svenska läsare med anledning av den inställda resan i mars 2020.