”att han faktiskt kunde presentera en lösning för hur våldet skulle kunna avslutas var helt livsavgörande för mig”

  • 3 min

I ett land där våldtäkter använts som vapen i decennielånga konflikter har fredspristagaren Denis Mukwege och hans sjukhus varit räddningen för tusentals kvinnor. I sin bok Kvinnors styrka – Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinje berättar han sin egen och kvinnornas historia. 

Magda Gad, en av Sveriges främsta krigsreportrar, har besökt Kongo och träffat doktor Mukwege. Här följer ett utdrag ur hennes förord till boken.

En människa som inte fruktade att berätta om verkligheten i Kongo var doktor Denis Mukwege, gynekolog och kirurg. Vi satt mitt emot varandra i en soffgrupp inne på hans kontor på sjukhuset som han har grundat, Panzisjukhuset i östra Kongo.

Han sa att de som strider i Kongo vill ha marken, utan människor. Därför skulle det vara enkelt för världen att få slut på kvinnornas smärta, eftersom världen skulle kunna gå samman och reglera handeln med det som finns i den kongolesiska marken: mineraler som behövs till vår moderna teknik. Guld, coltanmalm, kobolt och volfram som finns i mobiltelefoner, bärbara datorer och elbilar.

Mukwege blev hatad och hotad för att han sa sanningen om Kongo. Han ville inte få några priser och såg ingen ära i att prata inför FN:s generalförsamling. Hans ära var att hjälpa dem som blivit våldtagna, men mest av allt ville han att det sexuella våldet skulle upphöra.

Hans kompromisslöshet, hans empati, att han riskerade sitt liv för sitt jobb och att han faktiskt kunde presentera en lösning för hur våldet skulle kunna avslutas var helt livsavgörande för mig.

Denis Mukwege och Magda Gad vid Panzisjukhuset i östra Kongo, december 2021.

/…/

Jag kunde resa och jag kunde skriva – jag blev journalist. Med åren gjorde jag utrikesreportage från platser som Libanon och Etiopien, men den krigskorrespondent som jag är i dag blev jag inte förrän jag kom till Kongo och träffade doktor Denis Mukwege.

Det jag upplevde i Kongo för snart ett decennium sedan förändrade mig i grunden av vad det innebär att vara människa. Kongokriget är vår tids största och dödligaste krig sedan andra världskriget och ett av de mest underrapporterade. Jag visste att våldtäkt användes som vapen i kriget, men jag kände inte till omfattningen eller varför det var så utbrett.

De drabbade fanns överallt. I byar, vid busstationer, på sjukhus. En 14-årig flicka berättade att hon tvingades hålla upp en ljuslykta hemma i mörkret och rikta ljuset för att hon skulle se när fyra beväpnade män gruppvåldtog hennes mamma. När hon frågade sin pappa vad som hände med hennes mamma sa han att: ”Hon dog”. Efter det våldtog andra män hennes storasyster och satte upp systern på väggen. Det var så flickan beskrev det. Jag undrade vad hon menade och hon sträckte ut sina armar åt sidorna och sa: ”Ja. Med spikar. Som Jesus.”

Genom att köpa Kvinnors styrka stöder du Dr Mukweges arbete vid Panzi-sjukhuset med 10 kronor. Läs här om hur du kan stötta ytterligare!

Mer information om Läkarmissionens arbete i Demokratiska republiken Kongo hittar du här. Där kan du kan ge ett bidrag eller registrera dig som månadsgivare. Du kan också swisha ett bidrag via QR-koden nedan.

Åter till mitten! Fem måttfulla punkter till våra politiker

  • 5 min

I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid slår Per Svensson & Svante Weyler ett slag för den förhånade mitten som politisk spelplats och kultur. Här följer ett utdrag där författarna erbjuder våra politiker en fempunktslista för ett mindre polariserat och ett mer sansat politiskt klimat.

Varför är det samarbete över blockgränserna i svåra frågor som var möjligt 1992 omöjligt i dag ? Problemen är andra och svårare nu, kanske någon säger. Ja, klimatkrisen utgör onekligen ett betydligt värre och mer komplext hot än aldrig så svåra statsfinansiella kriser. Men det är ju knappast just skillnader i klimatpolitiken som förvandlar regeringsbildningar till maratonrundor hos talmannen och förpestar det politiska klimatet. Det är i stället frågor där skillnaden mellan de två stora »statsbärande« partierna är så svår att urskilja att kombattanterna ständigt måste höja rösten för att vi ska förstå att de är oense : gängvåldet, migrationspolitiken … Ekonomin ? Martin Liby Troein, ledarskribent i Dagens Nyheter, påpekade i en krönika om relationen S och M i mars 2022 att »just nu är skillnaderna i sakpolitiken /…/ mindre än någonsin«. Det gällde också ekonomin, hävdade han. Där är »skillnaderna inte större än att Moderaterna kan använda Socialdemokraternas budget som utkast för en egen reservation. Och att S, när M-alternativet sedan vunnit gehör i riksdagen, känner sig helt bekvämt med att regera vidare på den«.

Vad är det då som skiljer det tidiga 1990-talet från det tidiga 2020-talet ? Vad är det som får vår egen tids ledande politiker att hellre än att nattmangla ställa misstroendevotum eller rösta ner förslag de egentligen gillar bara för att ge motståndaren ett tjuvnyp ( ja, vi tänker på Moderaterna och januariavtalet ) ?

Slutsatsen måste bli att det åtminstone delvis är en kulturfråga knuten till personer. Det tycks helt enkelt finnas färre vuxna i det politiska rummet i dag än för trettio år sedan. Dagens politiker inte bara talar till oss som vore vi barn. De tycks påfallande ofta tänka och känna som vore de själva barn: lättkränkta, grälsjuka, uppmärksamhetstörstande, ovilliga att dela sina favoritleksaker med någon annan.

Åter till mitten!

Det är lätt sagt. Hur ska det gå till ? Vi har i den här boken lagt fram eller antytt ett par konkreta åtgärder. Vi har också pekat ut ett par centrala problemområden. Här kommer nu fempunktslistan, riktad till våra lagstiftare.

 

  1. Ändra regeringsformen och inför positiv parlamentarism ( majoritetsregeringar ).

 

  1. Återupprätta det svenska utredningsväsendet. Stora, samlande samhällsreformer mejslades tidigare fram i stora samlande utredningar med bred representation av såväl experter som politiker. Ett exempel är Bostadssociala utredningen som 1933–1947 lade grunden för efterkrigstidens svenska bostadspolitik. Den utredning om »socialt hållbar bostadsförsörjning« som överlämnades till regeringen i mars 2022 hade tagits fram av en ensamutredare, den tidigare miljöministern Karolina Skog ( MP ).
  2. Sök en lösning på skolfrågan i mitten, präglad av insikten att det är i skolan grunden läggs för det gemensamma samhället.

 

  1. Våga använda skatteverktyget för att bromsa det absurda, till stor del fiktiva, förmögenhetsrallyt på bostadsmarknaden. Där skapas nu klyftor som skär rakt igenom samhällsklasser och generationer. Illavarslande är bara förnamnet.

 

  1. Prioritera återupprättandet av den sociala rörligheten.

 

Inte imponerande ? Borde vi ha mer att föreslå ? Låt oss då slå fast att återvändandet till mitten i första hand är en mental process.

»Grow the fuck up«, som Carmela Soprano skulle formulera det. Politik handlar om val, och vår tids politiker väljer i alltför hög grad att göra sig dumma, kanske för att de tror att vi, deras väljare, är det ?

Sant är det att vi faktiskt har svårt att förstå vissa saker. Till exempel denna : moderater och kristdemokrater motiverar sitt närmande till ett brunfläckat ytterkantsparti med att det inte finns något annat alternativ i »det rådande parlamentariska läget«. Men det gör det ju. Det finns en rad andra alternativ. Ett skulle kunna vara »en stor koalition« mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är ingen ny eller förflugen tanke. Den då tunga moderatpolitikern Per Unckel föreslog just en sådan lösning på 1990-talet.

Man kan också peka på det stora grannlandet Tyskland som vid upprepade tillfällen regerats av en »GroKo«, en »Grosse Koalition« mellan de två stora »folkpartierna«, borgerliga CDU/CSU och socialdemokratiska SPD.

Det finns nackdelar med sådana konstruktioner. Politiken kan tömmas på energi och tempo. De två polerna i koalitionen kan ta ut varandra. Politiken kan »avpolitiseras« och medborgarnas engagemang minska och så vidare. Men om alternativet är att ge Jimmie Åkesson nyckeln till Rosenbad framstår dessa risker som hanterbara.

SD eller S ? Att Moderaterna ser det första alternativet som, numera, närmast självklart och inte ens tycks reflektera över det andra kan bara tolkas på ett sätt. De menar faktiskt att socialdemokratin utgör ett större hot mot en liberal samhällsutveckling av klassiskt svenskt snitt än Sverigedemokraterna.

Historielöst kan man tycka, men man kan också säga att den nuvarande M-ledningen på ett destruktivt sätt tagit fasta på en enda dimension av den egna partihistorien. Man brukar talar om »Bohmans princip«. Den säger att Moderaterna alltid ska vara emot allt som Socialdemokraterna är för. Vuxet ? Tja. Ulf Kristersson kunde ju i stället ha tagit fasta på en annan period i Moderaternas historia, en som han själv var med om att forma. Han kunde ha valt att hålla sig till Reinfeldts regel : dominera alltid mittfältet.

Moderaterna är inte det enda partiet på den borgerliga kanten som gör sitt bästa för att bryta med sin närhistoria. Kristdemokraterna ? Hade Alf Svensson ens fått bli partimedlem i dag ? Hade han velat ? Liberalerna ? I valrörelsen 1960 varnade Folkpartiets ledare Bertil Ohlin för »högerns extrema förslag«. I dag har resterna av hans parti bestämt sig för att de vill vara högerns påhängsne lillebror.

 

”Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal”

  • 6 min

Vintern 2021 deklarerar ett separatistiskt studentkollektiv på Konstfack att man vill döpa om den prestigefulla högskolans utställningshall Vita havet, eftersom namnet kan uppfattas som rasistiskt. Designprofessor Sara Kristofferssons motstånd mot namnbytet blir upprinnelsen till en av de årets mest infekterade debatter, som boken Hela havet stormar handlar om – bland annat.

Detta utdrag ur boken är hämtat från inledningskapitlet, ”När identitetspolitiken kom till Telefonplan”.

 

Redan 2016 bildar studenter på Konstfack den separatistiska gruppen Brown Island, som två år senare pekar ut Vita havet som rasistiskt kodat. Man hittar förvisso ingen konkret koppling till rasism. Men i en föreställningsvärld där vit står för rasmässig hegemoni, verkar namnets historia inte spela någon roll. Gruppen väljer att tolka namnet Vita havet som rasistiskt, och föreslår därför att det ändras. Historien bortdefinieras. Vita havet frikopplas helt från sitt förflutna, och betraktas i stället som en symbol för svenska konsthögskolors bristande inkludering och etniska homogenitet i allmänhet. Skolans ledning uppvaktas av Brown Island och frågan blir ett ärende på den statliga myndighetens bord. En arbetsgrupp bildas och ett eventuellt namnbyte diskuteras i nämnd och råd, där bland annat jag ingår.

Tiden går. Men ingen försöker utstaka var ”gränsen” för vad som är som rasistiskt går. Är det rimligt att se namnet som ett uttryck för rasistiska strukturer? Är det godtagbart att blunda för historien och avfärda kunskap? Sådana centrala och väsentliga frågor aktualiseras inte.

Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola?

Att lokalens namn inte har något med rasism att göra, varken i dag eller i det förflutna, är det enkla budskapet i min artikel ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra” i Dagens Nyheter den 1 februari 2021. Jag vänder mig alltså inte mot studenter. Arti-keln handlar om den principiella frågan, och ett myndighetsärende i långbänk.

Brown Island replikerar, men artikeln resulterar också i ett upprop bland anställda som protesterar mot att jag vädrat frågan utåt och anklagar mig för maktutövning. En grupp lärare på skolan arrangerar en namninsamling som är entydigt riktad mot mig, sammanlagt 44 personer undertecknar. Vita havet blir ett slagfält på den offentliga arenan, ett kulturkrig. Striden pågår i omkring två månader och genomslaget i tidningar, radio, tv och sociala medier är mycket stort: frågan engagerar brett och skär rakt in i samtiden.

Episoden ingår i ett större mönster.

Vad är det för klimat och atmosfär som gör att förslaget ens blir ett ärende som stöts och blöts av en myndighet? Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola? Vad är det för kultur som sporrar lärare att genomföra en namninsamling mot en enda kollega och skicka massmejl till studenter där läraren fördöms? I historien finns gott om avskräckande exempel på vad ett sådant tänkande och agerande leder till, inte minst i totalitära stater. Väsentligt är också att diskutera hur Konstfack hanterar frågan när den återvänder från offentligheten.

Vita havet kan framstå som en bagatell, ett arbetsplatsproblem, en larvig namnfråga. Men i det lilla syns det stora. Episoden ingår i ett större mönster. Konfliktlinjerna som dras upp vittnar om att den är betydligt större än namnet på en lokal vid Telefonplan. Det här är en berättelse om samtiden. Historien om Vita havet blir på så sätt ett försök att fånga en flik av tidsandan. Frågorna gäller Konstfack och dess lärare, men har principiell räckvidd.

Debatten är alltså ytligt sett banal, men belyser hur en politisk dagordning får fäste på en myndighet, vars utövning enligt regeringsformen ska präglas av saklighet och opartiskhet. Samtidigt vittnar debatten om ett intellektuellt risksamhälle där sårade känslor, upplevelser och ängslighet att kränka tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sakargument.

I den här historien finns dessutom en bottensats: Vad händer när man skär in en kil i en homogen kultur och ifrågasätter den aktuella agendan? Vilken roll spelar ledande byråkrater som ser det som sin överordnade uppgift att försvara en högskolas och myndighets anseende? Distans i tid vrider prismat och synliggör nya aspekter och ger möjlighet att förfina analys och förståelse. Det gäller även skrivprocessen: när jag sätter ord på skeendet öppnas nya synfält och infallsvinklar. Det här är ingen genomgång av identitetspolitikens alla krumbukter eller någon djupdykning i normkritik och intersektionalitet. Perspektiven berörs endast för att rama in den aktuella frågan, visa att den hakar in i samtiden och om möjligt dra lärdomar.

Namnbytet och aktionen mot mig är som förbundna kärl. Båda är väsentliga för att belysa och syna hur identitetspolitik och det som brukar kallas cancelkultur verkar i praktiken – tillvägagångssättet såväl som utstötningsmekanismerna. Diskussionen om dessa fenomen och företeelser förs ofta på en mer generell nivå. Men jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum och vill berätta om hur det är att vara identitetspolitikers måltavla.

Att skriva om sig själv innebär våndor. Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal. Men den här berättelsen handlar egentligen inte om mig, även om jag spelar en huvudroll. Den handlar om ideologisk aktivism och utfrysningskultur på en myndighet, om ansvarigas handfallenhet och eftergivenhet, eller kanske snarare rädsla och ängslighet.

Berättelsen är ingen vitbok (!). I det kunskapsrelativistiska tänk-ande som tycks ha fått fäste bland Konstfacks ledande byråkrater och en betydande del av lärarna kommer historien sannolikt avfärdas som min upplevelse och min sanning. Men sanning är långt ifrån alltid en fråga om upplevelser. Visst är det jag som skrivit boken, och perspektivet är mitt – men allt är noggrant dokumenterat och belagt. Min ambition är att inte ett kommatecken ska vara fel, väl medveten om att ett sådant ideal knappast går att leva upp till. Sakförhållanden och sakargument utgör fundament.

jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum

Boken är med andra ord evidensbaserad. Om man avfärdar fakta och empiri blir det omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel. Och vem vill leva i ett sådant samhälle?

Att granska sin arbetsplats offentligt är känsligt. Risken är att oskyldiga kommer känna sig träffade, såväl lärare som övrig personal. Men många håller med mig och det är framför allt två avdelningar på Konstfack där de 44 undertecknarna finns samlade: ett tankekollektiv med starkt inflytande.

Förutom den här inledningen består berättelsen av tre akter, där kronologin styr, samt en avslutning. Den första delen handlar om hur förslaget om namnbyte blir ett myndighetsärende, med utblickar till samtida idéer och strömningar. Därefter skildras namninsamlingen, debatten och dess vågor i offentligheten, följt av en dissekering av hur myndigheten Konstfack tillrättalägger verkligheten.

I de fall mina dagboksanteckningar ger en djupare bild av skeendet, har jag valt att inkludera dem. Allt har nämligen ett pris, vilket diskuteras i bokens sista avsnitt.

Sara Kristoffersson

Välkomna tillbaka till mitten!

  • 7 min

I svensk politik spottas det ständigt mot mittcirkeln. Det talas om ”den tomma mitten”. Knappt någon politiker verkar vilja vara där och de sociala mediernas polariserande logik tvingar ut debatten på kanterna. Men är det verkligen så?

Det där sättet att tänka, tala och debattera ligger förstås inte bara långt ifrån hur vi människor egentligen fungerar. Det är också något helt annat än vad folk faktiskt vill ha. I själva verket befinner sig de flesta svenska väljare just i mitten – den är full av människor. Det är bara de politiska partierna som lämnat den.

I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid återupprättar journalisten Per Svensson och förläggaren Svante Weyler ett slag för mitten som politisk kultur och spelplan – och uppmanar oss alla att värna om den. Här bjuder de på ett kultur och smakprov ur boken.

*

Misstänksamt betraktar villorna varandra från var sin sida av den öde förortsgatan. Mitt i asfalten gapar ett stort hål.

Det skulle kunna vara en sinnebild för det samtida politiska och kulturella klimatet, i Sverige liksom i resten av västvärlden. Polarisering. Man håller sig på sin kant, bland de sina. Möten i mitten är inte möjliga. Där finns bara ett svart slukhål.

Men Mitt i Sverige målades redan i det tidiga 1970-talet, en tid som många i dag förknippar med » folkhemmet «, gemenskap och solidaritet, jämlikhetsideal och trygg-het, byalag och knytkalas. Det är tänkvärt att atmosfären i Peter Tillbergs förstad är en helt annan. Det är den också i hans mest kända målning, Blir du lönsam, lille vän?, med tillkomståret 1972. Skolbarnen i sina bänkar är alla ensamma, främmande för varandra och betraktaren. […]

Mitten är ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll.

Drygt en vecka efter Putins överfall på Ukraina den 24 februari 2022 skrev statsvetaren Katarina Barrling en ledarkrönika i Svenska Dagbladet under rubriken »Demokrati är att hålla samman i oenighet«. En fin sammanfattning av utgångspunkten också för denna bok. Vi delar hennes uppfattning att konflikter och sammanhållning inte utesluter varandra, att det snarare är varandras förutsättningar. För att ett samhälle ska kunna hålla ihop måste dess inneboende konflikter artikuleras. Och för att konflikter inte ska urarta till inbördeskrig måste ett samhälle kunna enas om  formerna för sin oenighet. Katarina Barrling formulerar det väl: »… sammanhållning betyder inte att alla ska ha samma åsikt. Det betyder att vi klarar av att upprätthålla ett samhälle även när vi inte har samma åsikt. En demokrati.«

För att vara tydlig : när vi argumenterar för »mitten« pläderar vi inte för att alla borde samlas vid en geometrisk mittpunkt på den ena eller andra åsiktsaxeln. Vi tror inte att det bästa vore om alla tyckte likadant i alla frågor (vilken mardröm!). Vi syftar med »mitten« inte på något bestämt politiskt parti.

Mitten är för oss ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll. I en mer snävt politisk kontext är mitten den arena där demokratin iscensätter sig själv. Arena ska då fattas mer bildligt än bokstavligt. Det handlar om ett av alla inblandade etablerat, accepterat och försvarat ramverk av institutioner, regler, normer och procedurer. Det handlar också om förväntningar, en insikt om att i en demokrati kan ingen få allt, men alla kan få något.

Det framstår kanske som självklarheter. Om detta är att befinna sig »i mitten« så gör väl alla det? Ja, nästan alla. Och det är också vår poäng. Mitten är inte, vad än parti-gängare och ledarskribenter påstår, någon öde och övergiven plats. Där är det fortfarande trångt. Där finns den absoluta merparten av alla medborgare i Sverige. Så vad är problemet? Jo, partierna. De som fått för sig att man måste spela utanför sidlinjen om man ska vinna matchen. […]

Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Man tror lätt att äldre tiders kungar alltid och överallt kunde göra precis vad de ville, styra och ställa fritt efter eget huvud. Så var det inte. En god kung skulle besitta dygder och handla i enlighet med dem. Han förväntades också lyssna till sina rådgivare, ibland också till inkallade församlingar av skilda slag : ständer, riksdagar, herredagar. Framför allt var han ansvarig inför Gud, vars vilja och bud han inte kunde trotsa utan konsekvenser för sig själv och riket. Det gällde också envåldshärskarna, kungarna av Guds nåde. Det gav kyrkan och dess företrädare ett avsevärt inflytande över monarkens sätt att utöva makt. Denna religionens reglerande och bromsande funktion, manifesterad i kungens rädsla för att hamna i helvetet, har i dag övertagits av den internationella rätts- och säkerhetsordningen, av folkrätten, krigets lagar, konventioner om mänskliga rättigheter. Härskarna ska tämjas av rädslan för att hamna i domstolen i Haag. Det är denna ordning Vladimir Putin har velat riva sönder, skjuta i bitar. Det är därför invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 inte bara var ett kriminellt överfall på en demokratisk nation. Det var ett överfall på den liberala demokratin som sådan.

Putin var länge en idol för nationalpopulister runt om i världen. Kriget i Ukraina gjorde medlemskap i fanklubben mindre lockande, men man ska inte missta sig på omvändelsernas natur. Det var Putins metoder, inte hans mål, som blev för svårsmälta för många av hans tidigare beundrare. Liksom Putin vill de gärna röja undan hindren för den fria utövningen av den folkmakt de säger sig representera. Ingen slump att en av den populistiska extremhögerns veteraner, Marine Le Pen, länge inte bara var en uttalad Putinvän och understödstagare (ryskt storlån till partiet), utan också fiende till EU. Det är klart att nationalister, populister och putinister inte gillar den europeiska unionen. Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Det finns en utbredd föreställning om att i mitten står bara de som blev över, de som inte fick dansa, de som inte kunde välja eller bestämma sig. De beigea. Det är en fördom. Man kan verkligen aktivt välja att ställa sig i mitten, man kan stå där med stolthet, kanske rentav med lidelse. Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Författaren PO Enquist fick en gång frågan hur hans förhållande till socialdemokratin var. Han svarade glatt leende : »Det är alldeles utmärkt. Ibland lämnar förstås partiet mig men det återinträder snart igen.«

Nu står vi, en överväldigande majoritet av väljarna i Sverige, alltså här på Peter Tillbergs förstadsgata mitt i Sverige och säger samma sak. Vi vänder oss dock inte enbart till Socialdemokraterna utan till alla som säger och tror att det inte finns något annat alternativ än att låsa in sig antingen i husen till vänster eller i husen till höger.

Och vi säger: välkomna tillbaka till mitten.

Återinträd!

 


Du har läst ett utdrag ur Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid av Per Svensson och Svante Weyler.

”Det isolerade läget har en särskild dragningskraft.”

  • 6 min

I boken Det nya landet får vi följa några av Expressens stjärnreportrar* på reportageresor i Sverige. Ut till kapillärerna i den demokrati där riksdagshuset är det pumpande hjärtat. Följ med på en smakprovsfärd från söder till norr.

MALMÖ: BERÄTTELSEN OM ETT BOMBDÅD

 

Redan i kön till metalldetektorn inser jag vad som är annorlunda. Vi är bara kvinnor här. Vi är unga, moderna, välklädda. Majoriteten med en synlig relation till någon av de många tilltalade.

Sprängningsmålet vi följer pågår hela hösten, ända fram till lucia, i Malmö tingsrätts säkerhetssal.

Stämningen är som under en tjejmiddag med intern jargong. Extra mycket skrattar de när poliser vittnar.

Rätten ber en gång om den misstänkta broderns smeknamn.

– Han kallades Casanova, säger vittnet.

Alla kvinnorna på mittenraden gapskrattar. Pappan i familjen tittar förläget upp.

– Vad betyder det? frågar han.

– Hora, översätter kvinnan bredvid honom och ler.

BORÅS: NÄR VÅLDET KOM TILL CENTRUM



Rent geografiskt ligger Norrby
i centrala Borås, på andra sidan järnvägsstationen. Men det GPS:en visar är en sak, det segregationen blottar en helt annan.

– Titta, det här är en signal, säger Annette Carlsson och pekar på den del där stan slutar och den gamla arbetarstadsdelen Norrby börjar.

På stan-sidan är gräset välklippt, på Norrby-sidan ser det vildvuxet och övergivet ut. Som om någon plötsligt dragit ett streck, en gräns.

Annette Carlsson är moderat kommunalråd i opposition och på väg till sitt hem i miljonprogrammet. Hon berättar om den där gången då en nära anhörig ringde polisen men inget hände, och han upplevde att ingen brydde sig för samtalet kom från fel sida av den där gränsen.

– Men hösten 2020 hände något som fick alla politiska partier att inse allvaret. Det blev påtagligt. Mitt bland ”oss”, så att säga. 

BENGTSFORS: IDOL-KEVIN VÄGRAR STICKA UT



Det är hans födelsedag. Men Kevin gör ingen stor grej av det och vill inte ha något fika när vi träffas. Det är 21 år sedan han föddes här i Bengtsfors. Hans flickvän Matilda beskriver samhället som ”en liten håla” men för Kevin betyder det något stort att vara bengtsforsare.

– Hon är från Frändefors, slår han bort flickvännens kommentar.

– Det är helt annorlunda. Folk där söker sig mer mot Vänersborg, mot Trollhättan, mot stan. Och stad och land är motsatser. Medan vi stannar kvar här, vi har svårt att ta oss härifrån.

Vi ska filma Kevin när han sjunger, men gitarren har han gömt i bilen. Det beror på Bengtsfors sociala koder. Att bära en gitarr kan sända signalen att han tror han är märkvärdig.  

FREDRIKSBERG: BYN SOM S GLÖMDE



Eero föddes in i socialdemokratin, och trodde aldrig han skulle lämna den. Han har PRO-kepsen på, och säger stolt att han varit ordförande i sexton år. Framgångsrika år, där han rekryterat 200 av 700 ortsbor in i pensionärsorganisationen. När Eero tar fram sina pärmar och papper och organiserar så lyssnar många Fredriksbergare.

Men de som bestämmer lyssnar inte längre.

Här i Fredriksberg, där över 80 procent i valkretsen röstade rött fram till förrförra valet, fanns ett av Sveriges starkaste socialdemokratiska fästen. Här, där mil efter mil av skog passeras utan att en enda själ möts har brukssamhället bevarats trots att snart 50 år gått sedan pappersbruket stängde.

Resterna av den gamla industrin tornar upp sig mot himlen, trasiga fönster, nerrasade tegelväggar och en växtlighet som börjat ta över. Platsen har blivit en turistattraktion för urban explorers, ett farligt monument vars rivning försenas av en rättsprocess om vem som ska få tjäna pengar på att ta bort det.

Men också andra lockas till samhället. Det isolerade läget har en särskild dragningskraft.

STOCKHOLM: ANASTASIAS OSANNOLIKA LIV I SVERIGE

 

Abdullah var nyss utsläppt från säkerhetsavdelning på anstalten Hall när han fick höra om Anastasias senaste Facebookannons.

Hon är en välkänd person i ryskspråkiga migrantkretsar, berättar han. En osannolik kvinna som trots ett stort funktionshinder klarar sig själv i Sverige, utan uppehållstillstånd, genom att betala andra ryskspråkiga nykomlingar för småtjänster.

Men hennes senaste annons talade extra mycket till hans patriotiska hjärta.

”Finns det några ärliga och respektabla tjetjener? I så fall ring mig”, hade Anastasia skrivit efter att ha berättat en historia om hur hon som funktionshindrad blivit blåst av en tjetjen i Örebro.

Abdullah plockade upp luren direkt.

OCKELBO: JONNY-EFFEKTEN

Sverigedemokraterna Liz och Jonny är kommunens starka ex-par. De har ett barn och ett parti ihop, men har separerat. På soffbordet står kärleksmums och kakor uppdukade, och Liz rör sig vant i Jonnys kök för att fixa med kaffet. De beskriver sig som bästa vänner, en fördel när man tillsammans ska driva oppositionen framåt.

Jonny var tidigare gruppledare, men nyligen skrev lokaltidningarna om att han åtalades för penningtvätt, och Liz har nu rollen som nummer ett istället. Jonny säger att han ändå har för mycket att göra på jobbet. Dessutom ska det ju hinnas med att fika med folk.

Åtalet spelar inte någon roll för vare sig SD:s länsledning eller fotfolket som kryssat Jonny. De tycker att han agerat i god tro, och blivit lurad. Det kan han inte hjälpa. Ärlig och öppen med det har han också varit, på sin FB-sida.

När andra partier skulle bli rädda för att bli befläckade har SD rutin att hantera kriser med stoiskt lugn.

UMEÅ: TVINGADE TILL TYSTNAD

– Vi ville tala om att vi finns, våga visa vilka vi är, säger Sylvia Bäckström.

Kort efter invigningen av judiska föreningens nya lokal i september 2016 blev de varse om vart källartrappan vid grannhusets gavel ledde. I gymmet där nere tränade nazister, medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen.

– Så de hade ögonen på oss, hade sett vår skylt. Vi hade ju våra bilar parkerade utanför så de kunde lätt kolla upp vilka vi var.

Att judar i Sverige blir hotade och trakasserade var i sig ingen nyhet.

Det nya var att det hände 120 mil norrut, i Umeå. I en stad som vill förknippas med öppenhet, tolerans och som stoltserar med en ung, högutbildad befolkning. Där Vänsterpartiet fick nästan lika stort stöd som Moderaterna i senaste kommunalvalet. Där Sverigedemokraterna i EU-valet 2019 fick lägst stöd i hela landet.

Sveriges Portland, eller Norrlands Södermalm.

Det var här en liten judisk förening till slut tvingades ge upp.

NIKKALUOKTA: SVERIGES LÄNGSTA UTEDASS

När pandemin lamslog världen och länder stängde sina gränser, då hittade den ”hemestrande” svensken hit.

– De skulle ju egentligen ha åkt till Medelhavet eller Ibiza och festat runt där. Men så kom de på att de skulle till fjällen istället, konstaterar Erik Sarri, renskötare och turistguide.

Uppe på berget dumpades gammal mat, tomma ölburkar och champagneflaskor som tyngt ryggsäcken. Runt Kebnekaise fjällstation fick personalen plocka ner över hundra övergivna tält, ofta fulla med liggunderlag, sovsäckar och kokkärl. Som om turisterna hade lämnat ”i ren panik eller frustration”, som Erik Sarri uttrycker det.

 

* Journalisterna bakom dessa reportagetexter är Anna Gullberg, Johanna Karlsson, Federico Moreno, Helena Trus, Liza Alexandrova-Zorina och omslagsfotografiet är taget av Årets fotograf Lisa Mattison.