Hur känns det att vara en svamp?

  • 4 min

Merlin Sheldrakes bok Ett sammanvävt liv har hyllats som en magisk ögonöppnare, populärvetenskap på allra högsta nivå. Här bjuder vi på ett smakprov från bokens inledning.

Svampar finns överallt men är lätta att förbise. De finns inom oss och runt omkring oss. De upprätthåller oss och allt vi är beroende av. Samtidigt som du läser det här är svampar i färd med att förändra livets gång, som de har gjort i mer än en miljard år. De äter sten, skapar jord, smälter föroreningar, livnär och dödar växter, överlever i rymden, framkallar syner, producerar mat, tillverkar läkemedel, influerar djurs beteende och påverkar jordens atmosfär. Svampar är en nyckel för att förstå planeten vi bor på, och vårt sätt att tänka, känna och bete oss. Ändå lever de sina liv i stort sett utom synhåll, och över nittio procent av alla svamparter är fortfarande odokumenterade. Ju mer vi lär oss om svampar, desto mindre ter sig begripligt utan dem.

Svampar utgör ett av livets riken – en lika omfattande och myllrande kategori som ”djur” eller ”växter”. Mikroskopiska jäster är svampar, liksom spretiga nätverk av honungsskivlingar (Armillaria), som hör till världens största organismer. Den nuvarande rekordhållaren, i Oregon, väger hundratals ton, breder ut sig över tio kvadratkilometer och är mellan tvåtusen och åttatusen år gammal. Det finns förmodligen många större, äldre exemplar som ännu är oupptäckta.

Många av de mest dramatiska händelserna på jorden har varit – och är än i dag – ett resultat av svampars aktivitet. När växter tog sig upp ur vattnet för omkring femhundra miljoner år sedan var det bara möjligt genom samarbete med svampar, vilka fungerade som deras rotsystem i tiotals miljoner år tills växterna kunde utveckla egna rötter. I dag är mer än nittio procent av alla växter beroende av mykorrhizala svampar – från de grekiska orden för svamp (mykes) och rot (rhiza) – som kan koppla ihop träd i gemensamma nätverk, ibland kallade ”wood wide web”. Denna urgamla förening gav upphov till allt igenkännligt liv på land, vars framtid hänger på växternas och svamparnas fortsatta förmåga att bilda sunda relationer.

Många av de mest dramatiska händelserna på jorden har varit – och är än i dag – ett resultat av svampars aktivitet.

Det må ha varit växter som fick planeten att grönska, men om vi kunde kasta en blick tillbaka till devonperioden, för fyrahundra miljoner år sedan, skulle vi slås av en annan livsform: Prototaxites. De fanns utspridda över landskapet som levande spiror, i många fall högre än ett tvåvåningshus. Inget annat kom ens i närheten av denna storlek: de växter som fanns var inte mer än meterhöga, och inget ryggradsdjur hade ännu tagit steget upp ur vattnet. Små insekter bosatte sig i jättestammarna, där de tuggade ut rum och korridorer. Denna gåtfulla grupp av organismer – som antas ha varit enorma svampar – var de största levande strukturerna på torra land i åtminstone fyrtio miljoner år, tjugo gånger längre än släktet Homo har funnits.

Än i dag grundas nya ekosystem på land av svampar. När vulkaniska öar uppkommer eller glaciärer drar sig tillbaka och blottar kala klippor, är lavar – en förening av svampar och alger eller bakterier – de första organismer som etablerar sig och börjar framställa den jord i vilken växter sedan slår rot. I mer välutvecklade ekosystem skulle jorden snabbt sköljas bort av regn om den inte hålls samman av ett tätt nät av svampvävnad. Det finns inte många platser i världen där svampar saknas: frÅn djupa sediment på havsbottnen, öknarnas ytor och frusna dalgångar i Antarktis till våra inälvor och kroppsöppningar. Tiotals till hundratals arter kan finnas i en enda växts blad och stjälkar. Dessa svampar är invävda mellan växternas celler i en tät brokad och bidrar till att försvara växterna mot sjukdomar. Ingen växt som lever under naturliga förhållanden har påträffats utan dessa svampar; de är en del av växten i lika hög grad som dess blad eller rötter.

Svamparnas förmåga att frodas i så många olika sorters livsmiljöer beror på deras mångskiftande metaboliska förmågor. Metabolism är den kemiska omvandlingens konst. Svampar är metaboliska mästare, enormt uppfinningsrika när det gäller att utforska, rota fram och återvinna; bara bakterier kan mäta sig med deras förmågor på detta område. Med hjälp av cocktails av kraftfulla enzymer och syror kan svampar bryta ned några av vår planets mest motståndskraftiga ämnen, från lignin, träets hårdaste beståndsdel, till sten, råolja, polyuretanplast och sprängämnet TNT. Inte många miljöer år för extrema för dem. En art som isolerats från gruvavfall hör till de mest strålningsresistenta organismer som någonsin upptäckts och skulle kunna bidra till att rensa platser från kärnavfall. Kärnreaktorn som sprängdes i Tjernobyl hyser en stor population av sådana svampar. Ett antal av dessa strålningståliga arter växer till och med i riktning mot radioaktivt ”heta” partiklar och verkar kunna utnyttja strålningen som en energikälla, ungefär som växter använder den energi som finns i solljus.

Dags för periodisk fasta?

  • 5 min

I boken Näringskompassen: De vetenskapliga slutsatserna om kosten som håller oss friska gör vetenskapsjournalisten Bas Kast en undersökning av den samlade näringsforskningen och sammanfattar vad vetenskapen idag vet om hur vi bör äta — men också när … Här bjuder vi på ett avsnitt ur kapitel 12, Tajming av mat och bästa sättet att fasta.

Våra kroppars dag–natt-rytm kan vi följa djupt in i våra cellers inre, ända till generna. Mer än hälften av vår arvsmassa följer en dag–natt-rytm. Det betyder att tusentals gener är mer eller mindre aktiva bero­ende på tid på dygnet. I ett visst organ, till exempel levern, blir otaliga gener aktiva tidigt på morgonen, medan andra däremot blir passiva. Under dagens skeden bildar de olika cellerna i våra organ olika proteiner beroende på genernas aktivitet. Man kan säga att beroende på klocktid är vi en annan organism, en annan människa, vilket jag som person med dåligt morgonhumör absolut kan intyga.

Två möss från genetiskt likvärdiga stammar. Lika stora, lika gamla, och här kommer det: De båda djuren har hela livet ätit likadant. Inte bara samma mat, utan också samma mängd. Hur är det möjligt? Varför är den vänstra musen tjock och den högra smal?

Är detta bara teoretiska hårklyverier? Nej, de praktiska konse­kvenserna är avsevärda. De kan avgöra skillnaden mellan tjock och smal. Exempel: Om försökspersoner får identiska måltider, en gång på morgonen och en gång på kvällen, reagerar kroppen helt annorlunda även om fastetiden före måltiden var lika lång. Tidigt på morgonen är till exempel vår insulinkänslighet som störst. Blodsockerhöjningen efter en måltid är därför som lägst på morgonen. Näringsämnen, särskilt kolhydrater, låter sig ”stoppas undan” som bäst på morgonen. Under dagens lopp avtar vår blodsockerkontroll allt mer. Ur blodsockrets synvinkel är det på kvällen som om vi hade – vid objektivt lika måltids­storlek – ätit en dubbelt så stor måltid. Något tillspetsat förvandlar vi oss sent på kvällen till en temporär diabetespatient. Kolhydrater är nu ett problem.

Det gör alltså stor skillnad när vi äter något.

Det gör alltså stor skillnad när vi äter något. I ett experiment dela­des överviktiga kvinnor in i två grupper. Alla kvinnor skulle följa samma diet med samma (reducerade) kalorimängd, med ett enda undantag: Den första gruppen åt en stor frukost och en liten middag, medan den andra gruppen gjorde tvärtom (sparsam frukost, rejäl middag). Resul­tatet: Gruppen med den stora frukosten gick ner betydligt mer i vikt. Dessutom eller sammanhängande med detta var blodfettvärdena vid försökets slut mycket, mycket bättre.373 Det betyder inte att var och en av oss nödvändigtvis måste sätta i sig en monsterfrukost, särskilt inte om man råkar vara en av dem som inte är hungrig vid denna tid på dagen. Likväl bör man tänka på att det som regel är bättre att få i sig största delen av kalorierna tidigare på dagen hellre än senare.374

Som tidigare antytts spelar det inte bara roll när vi äter hur mycket, utan också när vi äter vad. Det faktum att vi under dagens lopp för­vandlas till en diabetespatient i miniatyr, visar att vi helst bör inta kolhydratbomber under dagens första hälft. På grund av den förhöjda insulinkänsligheten på morgonen kan kroppen relativt snabbt bearbeta glukosströmmen vid denna tidpunkt. Framåt kvällen får vår kropp helt enkelt anstränga sig mer med samma mängd kolhydrater.

En anledning till det är sömnhormonet melatonin, vars utsöndring också i stor utsträckning följer en dag–natt-rytm. Klart dagsljus hämmar produktionen av melatonin. När det mörknar, ökar koncentrationen av melatonin och vi blir trötta. Även bukspottkörtelns insulinproducerande celler är försedda med mottagarmolekyler (receptorer) för melatonin: Så snart melatoninet dockar vid dessa antenner, hämmas utsöndringen av insulin. Bukspottkörteln somnar, så att säga. Resultatet blir att blodsockerregleringen begränsas på kvällen och natten. Om vi vid en sen timme medan bukspottkörteln slumrar skyfflar in ett lass potatis, cirkulerar glukosmolekylerna längre tid än vanligt i blodet på grund av den svaga insulinutsöndringen – med risken att de ”klibbar ihop” vår kropp inifrån.

Ur den synvinkeln verkar det bästa vara att förlägga större delen av intaget av hälsosamma kolhydrater, som fullkornsbröd, müsli, frukt med mera, till dagens första hälft. På eftermiddagen kan man sedan ta för sig av en proteinkälla, som fiskfilé med grönsaker, medan man framåt kvällen förser sig av fettrikare livsmedel, som avokado, nötter, olivolja och så vidare.

begränsa tiden för ätande till en viss period av dagen

Ännu viktigare än denna ”fininställning” av huvudnäringsämnena är förmodligen att begränsa tiden för ätande till en viss period av dagen. Även här får man pröva sig fram. Själv tycker jag att det fungerar fint med perioden 8 till 8 (klockan 20). Även om jag inte är en baddare på självdisciplin, det ska gudarna veta, tycker jag inte det är alltför svårt att följa den regeln. Jag äter alltså oftast under denna tolvtimmarsperiod. De övriga tolv timmarna fastar jag. När jag är på något strängare humör och vill bli av med en eller annan fettvalk som ansamlat sig, kortar jag ner perioden från klockan 9 till 19. Vilken period som är optimal går för närvarande inte att säga. I viss mån tyder dock musstudierna på tumregeln: Ju kortare period, desto tydligare blir de gynnsamma effekterna. Till syvende och sist är det viktigaste att du hittar en rytm som passar din vardag och som du kan leva med. Se alltså till att hitta en rytm som inte smakar för mycket umbäranden!

 

Oväntat besök på kinesiska nyåret

  • 2 min

Det hemliga pianot är den kinesiska konsertpianisten Zhu Xiao-Meis memoarer. Boken är ett testamente till musikens obönhörliga kraft och hur den hjälpte Xiao-Mei att överleva arbetsläger och intensiv hjärntvätt — en mästerlig skildring av modern kinesisk historia som angår oss alla. Här nedan bjuder vi på ett utdrag som berättar om ett efterlängtat återseende under det kinesiska nyåret 1969.

Mot slutet av 1968 är det min syster Xiaoyus tur att tvingas ge sig iväg. Hennes resmål är en avlägsen trakt i Yunnan, känd för sina barbariska seder – det berättas att männen där enleverar flickor genom att rulla in dem i täcken, som djur. Det är en ny chock. Jag ser på min lilla syster med ny blick. Hon som jag dittills betraktat med den äldres överseende, som jag inte brytt mig om, som om hon var den minst begåvade av oss, plötsligt börjar hon existera för mig.

Hennes resmål är en avlägsen trakt i Yunnan, känd för sina barbariska seder

Vi väntar ängsligt på hennes brev. För varje dag som går ser jag min mors ångest öka. Det har hänt något med hennes dotter, det är säkert. Äntligen kommer ett brev. Xiaoyu förklarar att hon har rest i tio dagar och tio nätter, halva resan med tåg, andra halvan med buss, innan hon nådde sitt mål. Hon är utmattad. Hennes ben är så ledstyva att hon nästan inte kan gå. Åtminstone lever hon.

Det är åter kinesisk nyårsafton, och någon knackar på dörren. Min mor går och öppnar :

– Xiaoyin!

Min syster är där, mager, oigenkännlig.

– Jag ville se er, säger hon helt enkelt.

Hon vet inte att denna gång kommer hennes frånvaro att vara i tjugoett år.

Efter några månaders vistelse i Inre Mongoliet, hade Xiaoyin och tre vänner inte stått ut längre utan kastat sig in i ett vansinnigt äventyr, att återvända till Peking för att återse sina familjer. De har korsat öde stäpper, ensamma, utan karta, utan förnödenheter, men de har fått mat av häpna invånare. De har haft tillgång till alla tänkbara transportmedel, kärror, lastbilar. Deras resa har varat i arton dagar.

Xiaoyin tillbringar en månad hos oss innan hon reser tillbaka till Mongoliet, fortfarande av fri vilja. Innan hon reser ber hon min mor att skaffa henne ett dragspel, för där borta lider hon av frånvaron av all musik. Hon vet inte att denna gång kommer hennes frånvaro att vara i tjugoett år. Efter Maos era kommer hon att byta bostadsort flera gånger i olika provinser i Kina och sedan gifta sig, av politisk övertygelse lika mycket som av kärlek, med en arbetare som hon alltid kommer att vara trogen, och skapa ett hem långt från sin familj.

Om hemligheterna bakom ett lyckligt äktenskap

  • 4 min

Boken Tager du? Och sju andra äktenskapsfrågor du vill veta svaren på bjuder på sammanfattningar av forskningen kring kärlekens alla aspekter och baserar sig helt på ett bröllopstal som författarna höll till ett par i vänkretsen. Vi bjuder på ett avsnitt ur kapitel 4: Vad har experterna sagt om lyckliga äktenskap?

 

Miyako Matsumoto

Trots att forskningen hela tiden har gått framåt är fynden fortfarande inte så entydiga som psykologerna hade kunnat hoppas på. En studie från 2003, där man följde 105 par under fem års tid, fann till exempel inget stöd för att positiva färdigheter – som att föreslå konstruktiva lösningar på meningsskiljaktigheter, förmedla förståelse för partnerns ståndpunkt och gå med på kompromisser – skulle ha någon effekt på den äktenskapliga lyckan. Dessutom hade forskarna svårt att få grepp om vad typiska negativa beteenden hade för betydelse. Sunt förnuft säger att kritik mot sin partner, rättfärdigande av sitt eget beteende eller undvikande av ansvar bidrar till konflikter och missnöje i relationer. En del studier har bekräftat detta. Men andra har inte funnit samma samband. Så goda färdigheter när det gäller kommunikation och problemlösning kan spela roll för äktenskapslyckan, men det är inte självklart. För att försöka förstå hur det kan vara så behövs ytterligare en bit till äktenskapslyckopusslet: känslor.

Men det var känslorna som var viktigast.

På senare år har forskarna nämligen funnit att färdigheter och känslor interagerar med varandra i att förklara äktenskapslycka. I en stor studie från 2005 observerades par i början av sina äktenskap. Forskarna letade efter fyra saker: negativa beteenden (som att kritisera, ställa krav och förneka ansvar), positiva färdigheter (uttrycka egna behov och föreslå konstruktiva lösningar), negativa känslor (ilska, oro och nedstämdhet) och positiva känslor (tillgivenhet, intresse och humor). Sedan följde de upp makarnas äktenskapslycka längre fram. Resultaten visade att beteenden/färdigheter och känslor interagerade med varandra (det betyder att deras samlade effekt måste förstås tillsammans). Men det var känslorna som var viktigast. För par som uttryckte mycket positiva känslor spelade negativa beteenden nästan ingen roll. Makarna kunde tjata och gnata, kritisera varandra och ducka för ansvar – men så länge det gjordes med mycket humor och äkta tillgivenhet hade det ingen effekt på deras äktenskapslycka. Samma sak gällde frånvaron av positiva färdigheter. Även par där makarna var dåliga på problemlösning, kompromissande och att ta den andras perspektiv var i regel lyckliga, så länge de kände sig kära i varandra och visade det. Däremot gällde inte det omvända. Frånvaron av kärlekskänslor kunde inte räddas av att till exempel vara bra på konfliktlösning.

Negativa känslor tycks så att säga riskera att urholka värdet av de positiva över tid.

Det har också visat sig att lyckliga gifta par har meningsskiljaktigheter lika ofta som olyckliga. Skillnaden ligger i att de inte tycks uppleva starka negativa känslor när de uppstår. Flera studier visar att det som bäst predicerar äktenskapslycka är kärlekskänslor. Och efter skilsmässa anger makarna ofta just känslorna (avsaknaden av positiva och/eller förekomsten av negativa) som skäl. Varför är känslorna så viktiga? Förmodligen handlar det om trygghet. Vidare är det som främst skiljer lyckliga från olyckliga äktenskap mängden negativa känslouttryck, inte positiva. Negativa känslor tycks så att säga riskera att urholka värdet av de positiva över tid.

Känslor är förstås svåra att styra över. Ändå visar forskningen att det finns saker man kan påverka själv, i gränslandet mellan färdigheter och känslor. För även om man inte väljer vilka känslor man ska känna, väljer man i hög utsträckning vilka känslor man ska visa – och hur man visar dem. De studier där man följt par under lång tid visar att lyckligt gifta par ofta gör medvetna val på den punkten. De hittar sätt att hålla de negativa känslorna i schack samtidigt som de uttrycker positiva känslor ofta.

Hon svarade tålamod.

Kapitlets sista äktenskapsrådgivare, som Karl och Gudrun heller aldrig träffade, heter Miyako Matsumoto och är från Japan. Hon är varken psykolog eller äktenskapsforskare. Däremot är hon – tillsammans med sin man Masao – huvudutmanare till Karl och Gudruns världsrekord. Miyako och Masao, som gifte sig 1937, är nämligen världens äldsta gifta par som ännu är i livet. När de kom med i Guinness rekordbok fick Miyako frågan vad som är nyckeln till ett lyckligt äktenskap. Hon svarade tålamod. Det är en kärnfull sammanfattning av var den psykologiska äktenskapsforskningen står i dag. Den behövde ungefär ett sekel på sig för att komma dit, men för Miyako och Masao räckte det med sisådär 80 år.

Så förklaras amerikanska röstningsmönster av en tiotals miljoner år gammal ocean

  • 6 min

I boken Ursprung tecknar astrobiologen och vetenskapskommunikatören Lewis Dartnell en bild av vår planet och mänsklighetens plats på den — i det verkligt hisnande långa perspektivet som geologiska krafter kräver.
Här bjuder vi på ett utdrag ur kapitlet Havens geografi. Boken utkommer i februari 2021.

I valet i november 2016 besegrade republikanen Donald Trump sin rival, demokraten Hillary Clinton, och blev Förenta Staternas 45:e president. En karta över valresultatet visar att Demokraternas väljare fanns framför allt i delstaterna i nordost och på västkusten, men även i Colorado, New Mexico, Minnesota och Illinois, medan väldiga områden i mellersta USA är republi­kanska fästen. Delstaterna i Södern röstade också övervägande republikanskt, däribland Florida, som slog över i republikansk favör den gången. Men om vi studerar en mer högupplöst karta över röstbeteendet, som visar valresultatet på countynivå, finner vi något ytterst märkligt.

detta tydliga bälte med demokratiska väljare har sitt ursprung i en tiotals miljoner år gammal ocean

Genom det vidsträckta republikanska området i sydost finns en mycket tydlig linje med counties som röstade på Demokraterna och som sträcker sig i en båge genom North och South Carolina, Georgia, Alabama och ner längs Mississippiflodens stränder. Och denna demokratiska »kam« är inte någon tillfällig nyck i det senaste presidentvalet. Den framträder tydligt även i valen 2008 och 2012, som vanns av demokraten Barack Obama, och under valen dessförinnan av George W. Bush. Faktum är att detta röst­beteende går tillbaka ända till Förenta staternas återuppbyggnad efter inbördeskriget. Vad kan ligga bakom detta urgamla mönster hos något så obeständigt som väljarsympatier?

Det häpnadsväckande svaret är att detta tydliga bälte med demokratiska väljare har sitt ursprung i en tiotals miljoner år gammal ocean.

Om man studerar en geologisk karta över USA finner man att mönstret med demokratiska delstater följer ett krökt band med ytliga bergarter som avsattes under slutet av kritperioden i jordens historia, för mellan 86 och 66 miljoner år sedan. Detta ganska smala band med blottade berg från krita går i en båge runt äldre berg längre inåt landet norrut, bland annat de höga Appalacherna, och försvinner under jord i söder där det döljs av nyare stenlager.

Termen »svarta bältet« syftade ursprungligen på denna distinkt färgade och bördiga jordremsa genom Alabama och Mississippi.

Under kritperioden, när klimatet var varmt och havsnivåerna mycket högre än i dag, låg mycket av det som i dag är USA under vatten. Amerikanska innanhavet delade USA på mitten och nådde till Appalachernas fot på kontinentens östra del. Material ero­derades bort från Appalacherna och fördes med floder till detta grunda hav, där det sedimenterades som lera på botten. Med tiden omvandlades leran på botten till skiffer. När havsnivåerna sänktes igen framträdde konturerna av det USA vi känner i dag, och erosionen gjorde att en remsa av dessa gamla bottensediment bringades i dagen på kustslätten. Jord som härrör från detta skifferband är mörk och rik på näringsämnen som en gång nötts bort från bergen. Termen »svarta bältet« syftade ursprungligen på denna distinkt färgade och bördiga jordremsa genom Alabama och Mississippi.

Denna mörka, näringsrika jord som härstammar från skiffer från kritperioden lämpade sig ypperligt för odling, i synnerhet av bomull. När den industriella revolutionen hade fått upp farten och påskyndat processen att omvandla bomull till kläder – som blev möjlig tack vare mekanisk utrustning som snabbt skilde bomullsfibrerna från fröna, spann dem till tråd och vävde tyg av dem – ökade efterfrågan på bomull och gjorde denna till en viktig och inkomstbringande gröda. Bomullsodlingen krävde dock mycket arbetskraft. Till skillnad från spannmål, vars korn kunde slås ut från växtstjälken med hjälp av tröskverk, krävdes i bomullsodlingens begynnelse flinka mänskliga fingrar som kunde plocka de luddiga bollarna från busken. Och från slutet av 1700-talet var det slavar som sattes att göra det jobbet i syd­staterna.

År 1830 var slaveriet väl etablerat i South Carolina och längs Mississippifloden, och 1860 hade det spridits från Alabamas kust till Georgia. Under bomullsplantagernas storhetstid fick begreppet »svarta bältet« en annan innebörd och syftade då på befolkning­arna i den amerikanska Södern. Det fanns en stark koncentration av afroamerikaner längs Mississippis stränder och längs den båge av stenlager från kritperioden som ligger under jord.

Efter andra världskriget kom »svarta bältet« därför att utgöra kärnområdet för medborgarrättsrörelsen.

Även om konfederationen hade förlorat det amerikanska inbördeskriget 1865 och slaveriet avskaffats i sydstaterna, för­ändrades inte regionens demografi eller ekonomiska inriktning över en natt. De före detta slavarna arbetade vidare på samma bomullsplantager, men nu som arrendatorer som lämnade en del av den egna skörden som betalning. Men Söderns ekono­miska framgångar började svikta när bomullspriserna föll och bomullsviveln fick fäste i regionen på 1920-talet. Flera miljoner afroamerikaner flyttade från sydstaternas landsbygd till de större industristäderna i nordöstra och mellersta USA, särskilt efter den stora depressionen på 1930-talet. Men de största populationer­na med afroamerikaner fanns alltjämt i det område där denna folkgrupp varit koncentrerad från början: det historiska »svarta bältet« med bördig jord.

Efter andra världskriget kom »svarta bältet« därför att utgöra kärnområdet för medborgarrättsrörelsen. Rosa Parks vägrade erbjuda sin plats i bussen till en vit passagerare i december 1955 i staden Montgomery i Alabama, som ligger mitt i det krökta ban­det med 75 miljoner år gamla stenlager från kritperioden. Än i dag ligger praktiskt taget alla amerikanska counties med högst andel afroamerikaner längs samma båge i sydost.271 De här populatio­nerna, som finns kvar även efter det att många afroamerikaner migrerat norrut och västerut, är nästan som en mänsklig avlagring efter att miljontals människor svepts med av en väldig ekonomisk våg.

Denna förr så ekonomiskt välmående region hamnade vid sidan av industrins och turismens utveckling och har länge lidit av socioekonomiska problem i form av hög arbetslöshet och fattigdom, låga utbildningsnivåer och dålig hälso- och sjukvård. Väljarna där har därför haft en benägenhet att stödja det demo­kratiska partiets politik och löften, vilket har gett upphov till den tydliga bågen med demokratiska väljarsympatier på presidentvals­kartorna. Vi kan följa en tydlig orsakskedja som leder oss från dagens politiska och socioekonomiska villkor till deras rötter i historiska jordbrukssystem och därifrån ytterligare bakåt till de geologiska lagren i marken under våra fötter. Den blottade remsan av det som en gång var lera på havsbotten gör fortfarande avtryck på vår politiska karta.