Och här är länken till klippet!

Skulle du ge ditt barn ett piller som förbättrar minnet inför det nationella provet i skolan?

Mediciner och andra substanser som till exempel koffein kan förbättra hjärnans kapacitet. Säkert får vi fler mediciner i framtiden som kan skärpa våra mentala förmågor och vi behöver vara förberedda på de etiska frågor som då blir aktuella. Förutom att medicinerna måste vara säkra att använda måste flera andra viktiga frågor besvaras.

Vem ska få ta sådana läkemedel? Är det bara människor som av någon anledning fått en försämrad kognitiv förmåga efter en hjärnsjukdom, eller också helt friska personer? Kan man på vissa arbetsplatser tvingas att använda nootroper (”nootrop” är namnet på dessa substanser som förbättrar hjärnans funktion), eftersom alla andra gör det och för att man själv inte ska hamna på efterkälken? Kommer våra kollegor på arbetsplatsen och i skolan använda hjärndoping för att nå bättre resultat och kommer synen på hjärnans normala kapacitet att ändras? Kanske kommer en nation av hårt arbetande människor att börja ta minnespiller. Det verkar orättvist att vissa ska kunna ta ett piller för att prestera bättre, men många i samhället har ju redan nu speciella förmågor och färdigheter som ger dem försprång.

Våra minnen och färdigheter är en stor del av vad vi som människor är. När vi börjar hjärndopa oss kommer vår normala och på många sätt bristfälliga mänskliga natur att framstå som patologisk. Det normala blir en medicinsk fråga.

Vi vill inte alltid minnas och ett fulländat minne är långtifrån alltid eftersträvansvärt. Det är trots allt så att vi ofta försöker glömma saker som hänt under dagen, eller tidigare i livet. Vi vill inte vara som författaren Jorge Luis Borges novellfigur Ireneo Funes som efter en olycka får ett oändligt bra minne och som exakt kan komma ihåg hur molnen såg ut en majdag för flera år sedan. När han sedan med stort välbehag återskapar en tidigare förfluten dag tar det också en hel dag i anspråk.

För minnet betyder mer inte alltid bättre.

Här är en länk till utbildningsradions program UR Samtiden, som filmade min föreläsning på Hjärndagen.

Att döma efter utseendet är dumt, men allmänmänskligt. Vi får en snabb uppfattning om varenda person vi möter, antingen det handlar om attraktion, tillit eller olust. Slutsatserna dras från så lösa egenskaper som käklinjens vinklar, hårets färg och kroppshållning. Vi gör bedömningar efter tatueringar, frisyrer och fysiska handikapp. Vi tillskriver blondiner eller rödhåriga vissa egenskaper. Det går snabbt och smidigt, men är tyvärr ofta fel och fördomsfullt. Alla vet om att man inte kan döma hunden efter håret. Ändå gör vi det.

Ett av de enklaste sätten att döma en människa efter är hennes hudfärg. De flesta av oss har stereotypa uppfattningar om människor med ett utseende som skiljer sig från vårt eget, även om vi inte medger det i enkäter eller självskattningar. Det är ändå uppenbart att det är så och det finns tester som indirekt visar det. Ett sådant test går ut på att mäta hur lång tid det tar att göra associationer. Tanken med testen är att det går snabbast att göra en association mellan två begrepp om associationen redan finns i minnet. Det vill säga att vi lärt in den. Tvärtom tar det längre tid att associera om man måste övervinna de inlärda minneskopplingarna. Testen kallas implicit associationstest och visar till exempel att vi snabbare associerar ”Ung” med ”Bra” och ”Gammal” med ”Dålig”, än tvärtom. Testerna visar också att människor med vit hudfärg har lättare att associera andra vita med begreppet god och färgade med dålig. För färgade är det i stort sett tvärtom.

Det händer saker i våra huvuden när vi ser någon med en annan hudfärg. En hel rad studier som visar det har gjorts under de senaste tjugo åren. Forskaren Elizabeth Phelps och hennes kollegor har sammanställt de sjutton studier där man använt funktionell magnetresonanstomografi (fMRI) för att undersöka hjärnans rasistiska mekanismer.

Att vi är bättre och snabbare på att känna igen individer med samma hudfärg är något som många säkert redan har misstänkt. I fusiforma ansiktsarean – en del av tinningloben – visar det sig i en ökad aktivitet i nervcellerna när man ser någon med samma hudfärg som en själv. Man har alltså svårare att känna igen individer utanför den egna gruppen och det avspeglar sig i hjärnaktiviteten, men det händer andra saker i hjärnan också.

Amygdala är den del av hjärnan som nästan alltid aktiveras i studierna. Den är viktig bland annat för att lagra betingningar till rädsla och för att få känslomässigt laddade minnen att fästa. Den har en central funktion i våra känsloliv och är dessutom viktig för att värdera och bedöma någon med en annan hudfärg. Ett annat område (främre cingulibarken) aktiveras ofta när det uppstår en konflikt mellan våra outsagda stereotyper och medvetna attityder. Samtidigt arbetar andra delar (dorsolaterala prefrontala barken) för att hämma våra implicita stereotyper, bland annat genom att minska aktiveringen av amygdala.

Betyder detta att vi måste kapitulera för de rasistiska mekanismer som finns nedlagda i våra hjärnor? Bor det en obotlig rasist i våra hjärnvindlingar? Är detta ”neurorasism”? Handlar det om biologisk reduktionism?

Nej, de delar av vår hjärna som tar snabba och ibland klichémässiga beslut är viktiga för att vi ska klara oss på ett smidigt sätt i vardagen. Besluten blir ofta bra, men när det handlar om hudfärg gör vi det enkla tankefelet en annan som ser ut som en själv också är likadan. Det bekanta ger trygghet. Det intressanta är att nervkretsarnas reaktion på ett ansikte med en annan hudfärg beror på kontext, situation och uppgift. Och inte minst, de rasistiska omdömena är inlärda och inte alls någon naturlag. På gott och ont finns de kretsar i våra hjärnor som bearbetar stereotypa och hastiga omdömen.

När Marcel Proust skrev om hur han i detalj undersöker sitt eget favoritobjekt – hans egen själ – gör han en hel del iakttagelser om det mänskliga minnet som är långt före sin tid.

I dag är det hundra år sedan den första delen i På spaning efter den tid som flytt publicerades. På sida 53 i den svenska översättningen finns avsnittet då Marcel  – mot sin vana – mekaniskt för en sked lindblomsté med en uppblött madeleinekaka till läpparna. Resten är bokstavligt talat historia och under de återstående åren av sitt liv skriver han om sina tidigare minnen.

I stycket före skriver han två meningar som kanske är de mest centrala i hela romansviten: ”På samma sätt förhåller det sig med vårt förflutna. Det tjänar ingenting till att vi söker påminna oss om det – alla tankemödor är förgäves”. Hur går det ihop med hans stora projekt att skriva om sina egna minnen? Minnen kan väckas av en doft eller smak, som madeleinekakan, men det förklarar inte hur han kan skriva så detaljerat om vad som hände på de tusentals sidor som följer.

Mot slutet av sista boken skriver han att de enskilda gestalterna i en bok är sammansatta av talrika intryck. De exakta skildringarna av miljöer, samtal och händelser är oftast baserade på sanna händelser, men förändrade med författarens poetiska frihet. På samma sätt är det med alla våra minnen som är ett sammelsurium av egna upplevelser, andras berättelser, senare tolkningar, taktiska försvagningar och nostalgiska förstärkningar. För mig är Proust alla tiders minnesmästare.