Marcel, alla tiders minnesmästare

När Marcel Proust skrev om hur han i detalj undersöker sitt eget favoritobjekt – hans egen själ – gör han en hel del iakttagelser om det mänskliga minnet som är långt före sin tid.

I dag är det hundra år sedan den första delen i På spaning efter den tid som flytt publicerades. På sida 53 i den svenska översättningen finns avsnittet då Marcel  – mot sin vana – mekaniskt för en sked lindblomsté med en uppblött madeleinekaka till läpparna. Resten är bokstavligt talat historia och under de återstående åren av sitt liv skriver han om sina tidigare minnen.

I stycket före skriver han två meningar som kanske är de mest centrala i hela romansviten: “På samma sätt förhåller det sig med vårt förflutna. Det tjänar ingenting till att vi söker påminna oss om det – alla tankemödor är förgäves”. Hur går det ihop med hans stora projekt att skriva om sina egna minnen? Minnen kan väckas av en doft eller smak, som madeleinekakan, men det förklarar inte hur han kan skriva så detaljerat om vad som hände på de tusentals sidor som följer.

Mot slutet av sista boken skriver han att de enskilda gestalterna i en bok är sammansatta av talrika intryck. De exakta skildringarna av miljöer, samtal och händelser är oftast baserade på sanna händelser, men förändrade med författarens poetiska frihet. På samma sätt är det med alla våra minnen som är ett sammelsurium av egna upplevelser, andras berättelser, senare tolkningar, taktiska försvagningar och nostalgiska förstärkningar. För mig är Proust alla tiders minnesmästare.