Bor det en rasist i våra hjärnvindlingar?
- 3 min
Att döma efter utseendet är dumt, men allmänmänskligt. Vi får en snabb uppfattning om varenda person vi möter, antingen det handlar om attraktion, tillit eller olust. Slutsatserna dras från så lösa egenskaper som käklinjens vinklar, hårets färg och kroppshållning. Vi gör bedömningar efter tatueringar, frisyrer och fysiska handikapp. Vi tillskriver blondiner eller rödhåriga vissa egenskaper. Det går snabbt och smidigt, men är tyvärr ofta fel och fördomsfullt. Alla vet om att man inte kan döma hunden efter håret. Ändå gör vi det.
Ett av de enklaste sätten att döma en människa efter är hennes hudfärg. De flesta av oss har stereotypa uppfattningar om människor med ett utseende som skiljer sig från vårt eget, även om vi inte medger det i enkäter eller självskattningar. Det är ändå uppenbart att det är så och det finns tester som indirekt visar det. Ett sådant test går ut på att mäta hur lång tid det tar att göra associationer. Tanken med testen är att det går snabbast att göra en association mellan två begrepp om associationen redan finns i minnet. Det vill säga att vi lärt in den. Tvärtom tar det längre tid att associera om man måste övervinna de inlärda minneskopplingarna. Testen kallas implicit associationstest och visar till exempel att vi snabbare associerar ”Ung” med ”Bra” och ”Gammal” med ”Dålig”, än tvärtom. Testerna visar också att människor med vit hudfärg har lättare att associera andra vita med begreppet god och färgade med dålig. För färgade är det i stort sett tvärtom.
Det händer saker i våra huvuden när vi ser någon med en annan hudfärg. En hel rad studier som visar det har gjorts under de senaste tjugo åren. Forskaren Elizabeth Phelps och hennes kollegor har sammanställt de sjutton studier där man använt funktionell magnetresonanstomografi (fMRI) för att undersöka hjärnans rasistiska mekanismer.
Att vi är bättre och snabbare på att känna igen individer med samma hudfärg är något som många säkert redan har misstänkt. I fusiforma ansiktsarean – en del av tinningloben – visar det sig i en ökad aktivitet i nervcellerna när man ser någon med samma hudfärg som en själv. Man har alltså svårare att känna igen individer utanför den egna gruppen och det avspeglar sig i hjärnaktiviteten, men det händer andra saker i hjärnan också.
Amygdala är den del av hjärnan som nästan alltid aktiveras i studierna. Den är viktig bland annat för att lagra betingningar till rädsla och för att få känslomässigt laddade minnen att fästa. Den har en central funktion i våra känsloliv och är dessutom viktig för att värdera och bedöma någon med en annan hudfärg. Ett annat område (främre cingulibarken) aktiveras ofta när det uppstår en konflikt mellan våra outsagda stereotyper och medvetna attityder. Samtidigt arbetar andra delar (dorsolaterala prefrontala barken) för att hämma våra implicita stereotyper, bland annat genom att minska aktiveringen av amygdala.
Betyder detta att vi måste kapitulera för de rasistiska mekanismer som finns nedlagda i våra hjärnor? Bor det en obotlig rasist i våra hjärnvindlingar? Är detta ”neurorasism”? Handlar det om biologisk reduktionism?
Nej, de delar av vår hjärna som tar snabba och ibland klichémässiga beslut är viktiga för att vi ska klara oss på ett smidigt sätt i vardagen. Besluten blir ofta bra, men när det handlar om hudfärg gör vi det enkla tankefelet en annan som ser ut som en själv också är likadan. Det bekanta ger trygghet. Det intressanta är att nervkretsarnas reaktion på ett ansikte med en annan hudfärg beror på kontext, situation och uppgift. Och inte minst, de rasistiska omdömena är inlärda och inte alls någon naturlag. På gott och ont finns de kretsar i våra hjärnor som bearbetar stereotypa och hastiga omdömen.