Är hjärndoping rätt?

Skulle du ge ditt barn ett piller som förbättrar minnet inför det nationella provet i skolan?

Mediciner och andra substanser som till exempel koffein kan förbättra hjärnans kapacitet. Säkert får vi fler mediciner i framtiden som kan skärpa våra mentala förmågor och vi behöver vara förberedda på de etiska frågor som då blir aktuella. Förutom att medicinerna måste vara säkra att använda måste flera andra viktiga frågor besvaras.

Vem ska få ta sådana läkemedel? Är det bara människor som av någon anledning fått en försämrad kognitiv förmåga efter en hjärnsjukdom, eller också helt friska personer? Kan man på vissa arbetsplatser tvingas att använda nootroper (“nootrop” är namnet på dessa substanser som förbättrar hjärnans funktion), eftersom alla andra gör det och för att man själv inte ska hamna på efterkälken? Kommer våra kollegor på arbetsplatsen och i skolan använda hjärndoping för att nå bättre resultat och kommer synen på hjärnans normala kapacitet att ändras? Kanske kommer en nation av hårt arbetande människor att börja ta minnespiller. Det verkar orättvist att vissa ska kunna ta ett piller för att prestera bättre, men många i samhället har ju redan nu speciella förmågor och färdigheter som ger dem försprång.

Våra minnen och färdigheter är en stor del av vad vi som människor är. När vi börjar hjärndopa oss kommer vår normala och på många sätt bristfälliga mänskliga natur att framstå som patologisk. Det normala blir en medicinsk fråga.

Vi vill inte alltid minnas och ett fulländat minne är långtifrån alltid eftersträvansvärt. Det är trots allt så att vi ofta försöker glömma saker som hänt under dagen, eller tidigare i livet. Vi vill inte vara som författaren Jorge Luis Borges novellfigur Ireneo Funes som efter en olycka får ett oändligt bra minne och som exakt kan komma ihåg hur molnen såg ut en majdag för flera år sedan. När han sedan med stort välbehag återskapar en tidigare förfluten dag tar det också en hel dag i anspråk.

För minnet betyder mer inte alltid bättre.