Per Grankvist

Per Grankvist

Journalist och författare. Pers fokusområde är hur hållbarhet och engagemang förändrar det sätt näringslivet, den offentliga sektorn och civilsamhället fungerar och samarbetar. Mer om Per

Årets ekonomipristagare i perspektiv

Min förhandsgissning på Thomas Piketty som årets ekonomipristagare var fel. Men förutom att Jean Tirole också är från Frankrike har analysen bakom min gissning på Piketty dock en viss bäring på Tirole.

Förr om åren gavs ekonomipriserna till gubbar – för det är ju mest gubbar – som bevisat någon tes som visat sig vara viktig. Men sedan några år tillbaka tycker jag mig märka att ekonomiprisjuryn verkar ha influerats av fredsprisjuryn i sitt sätt att inte enbart belöna de som åstadkommit något genom intressant forskning, men som även gjort det inom ett fält juryn önskar ska få större betydelse framöver.

Förr om åren gavs ekonomipriserna till gubbar – för det är ju mest gubbar – som bevisat någon tes som visat sig vara viktig.

I kölvattnet efter finanskrisen 2008 delade Ellinor Ostrom och Oliver Williamson 2009 års pris för deras forskning om hur en ekonomi kan styras. Hennes forskning handlade om allmänningar, tidigare något av en anomali eftersom varje användare teoretiskt sett borde sko sig själv utan hänsyn till andra men ändå inte gjorde det. En parallell fanns i hans forskning om företag som medlare och konfliktlösare på imperfekta marknader med få aktörer. Båda representerade perspektiv som tidigare inte rymts i den neoliberala ekonomisk teori som dominerat världsekonomin.

År 2012 fick Alvin Roth och Lloyd Shapley priset för sina teorier om olika metoder för hur behov och efterfrågan kan matchas så bra som möjligt på marknader; hur elever paras ihop med skolor eller organdonatorer med mottagare. Genom att premiera ”olika metoder” verkar juryn alltså ha velat signalera att det inte bara är den klassiska – den som kan betala bäst får varan – som gäller, en insikt som även den bör förstås som något som juryn önskade att fler tog hänsyn till.

Jag menade att Piketty skulle passa väl in som pristagare av två anledningar. Dels för att hans forskning om den ojämna fördelningen av kapital i världen idag, och hur det sett ut historiskt (sammanfattat i boken ”Kapitalet”) är relevant eftersom det är en central fråga för varje regering att förhålla sig till.

Den förra regeringens hållning var att en ojämn fördelning av inkomster i ett land som Sverige också kan bidra till det blir tydligare för medborgarna varför de måste anstränga sig. Den nya regeringens hållning är den motsatta och de pekar på faran i att en ojämn fördelning också kan skapa en känsla av uppgivenhet bland de som har minst ackumulerat kapital eftersom de normalt lönearbete inte räcker för att skrapa ihop till de förmögenheter som de rikaste procentenheterna har i samhället.

Piketty argumenterar varken för det ena eller det andra men poängterar vikten av att kunna följa utvecklingen där en aldrig så liten förmögenhetsskatt är det viktigaste instrumentet. Genom att ge honom priset kunde juryn ha markerat att det är ett nyckeltal värt att ta i beaktande när en ekonomisk politik ska utvärderas. Även hans innovativa sätt att skaffa fakta på områden där det inte finns officiell statistik, exempelvis genom textanalys av romaner från den tiden, tycker jag hade varit värt att premiera som en motvikt till en övertro på att sanningen enbart finns att hitta i stora forskningsstudier.

NOBEL-ECONOMIC-SCIENCES-FILES

Det Jean Tirol belönas för är sina studier av hur man kan reglera och styra stora företags ständiga strävan efter marknadsmonopol. I teorin borde tillgång och efterfrågan på en marknad så småningom alltid borde nå jämvikt, likt två kommunicerande kärl, vilket legat till grund för ekonomisk politik under flera decennier. Vad Tirol visat är dock att alla branscher inte kan dras över en kam, utan att antalet spelar och deras storlek också måste tas i beaktande. När någon blir för dominerande är det som är bra för företaget inte längre bra för marknaden, kunderna och allmänheten.

Vad Tirol visat är dock att alla branscher inte kan dras över en kam, utan att antalet spelar och deras storlek också måste tas i beaktande.

En tanke från juryns sida med att välja Tirol som pristagare skulle alltså kunna vara att markera att de fördelar med storskalighet som företag hoppas på vid fusioner inte automatiskt är bra för ekonomin som helhet, trots att vi slentrianmässigt antagit det. Större är inte alltid bättre.

Det här rimmar väl med den ökade vurm för lokalproducerat, hantverksmässigt och småskaligt som blir allt populärare. Om det enda målet är att pressa priserna i syfte att öka marginalerna är storskalighet en metod men idag vet vi att marginalerna också kan ökas genom att företaget ställer om sin produktion att bli småskaligare eftersom det gör att kunder ofta är villiga att betala ett premium för det.

Märk väl: målet för företaget är fortfarande att ge avkastning till sina aktieägare. Men sätten att generera den avkastningen är många och allt fler föredrar att det sker på ett sätt som också är i samklang med människorna, naturen och med hänsyn tagen till att de flesta resurser på planeten faktiskt är begränsade.

Så ökar du engagemanget bland medarbetarna

På fritiden är svenskarna bland de mest engagerade i världen. Ungefär hälften av oss har någon typ av ideellt uppdrag i exempelvis fotbollsklubben, bostadsrättsföreningen eller Röda Korsets lokalkrets. På jobbet ser det annorlunda ut – bara 16 procent är riktigt engagerade, enligt en stor studie från Gallup. Den stora gruppen medarbetare – 73 procent – känner inget engagemang för sin arbetsplats. De gör sitt jobb i enlighet med sina instruktioner men inte mer och istället för att känna entusiasm för vad de åstadkommer längtar de mest till nästa rast eller lunchpausen. En tredje grupp är de aktivt negativa, de 12 procent som mer eller mindre är ute efter att sabotera och som vantrivs.

 

Under det år som gått sedan min bok Engagemang – Batman, Putnam och jag släpptes har jag fått massor av frågor om det här och ofta blivit inbjuden till olika chefskonferenser för att tala om hur och varför vi engagerar oss. Det är uppenbart att många ledare inser den potentiella effekten av det engagemang som skulle kunna frigöras om de bara lyckades få fler anställda att bry sig lite mer om sitt jobb.

Att ge sig på att sammanfatta ett fenomen som man ägnat fem år åt att forska på är inte lätt, men här är ett försök att summera de viktigaste lärdomarna.

 

  • Ställ frågan. Den vanligaste orsaken till att vi börjar engagera oss ideellt är att vi får frågan av någon, inte att vi tar egna initiativ. Att fler inte engagerar sig på jobbet kan helt enkelt bero på att de inte upplever att det efterfrågas, av olika orsaker. Att leda människor på ett sätt så att de känner sig mer engagerade ställer alltså krav på ledarna att kunna ta tillvara på det engagemang de anställda visar.

 

  • Utgå från de anställdas egna drivkrafter. Att få fler anställda att känna engagemang för sina arbetsuppgifter är inget man löser med en personalfest eller genom att ordna en kick-off med en ”inspirerande” föreläsare. Som ledare måste man inse att alla drivs av olika saker och för att göra dem engagerade på riktigt måste det vara utgångspunkten. Någon vill engagera sig för att få känna att de tar ansvar, någon för att hen tycker om att hjälpa andra medan en tredje kommer att känna sig mer engagerad bara av det faktum att de får möjlighet att påverka sin arbetssituation. På samma sätt som alla människor är olika skiljer också våra drivkrafter för engagemang sig åt.

 

  • Gör det lätt att engagera sig. Orsaken till att ideella organisationer, fackföreningar och välgörenhetsorganisationer tappat medlemmar de senaste decennierna beror på att de erbjudit alldeles för få sätt att engagera sig på. Ge de anställda många möjligheter att engagera sig på, från att påverka hur fikapausen ska utformas till att vara med och utforma företagets nya framtidsstrategi, och allt där emellan. Som ledare kan det tyckas meningslöst att involvera medarbetarna de små, till synes oviktiga besluten, men i själva verket är det just det faktum att de är små och överblickbara som sänker trösklarna för engagemang och gör det lättare för fler att tacka ja. Att våga visa tillit är avgörande.

 

  • Ställ inte krav på engagemanget. På många arbetsplatser finns en kultur som motverkar eget initiativtagande. När du väl börjat fråga anställda om vad som engagerar dem och om förslag på saker som de skulle kunna tänka sig engagera sig för på jobbet är det viktigt att inte avfärda deras förslag om du vill skapa en kultur med högre engagemang. Om någon vill bidra till att förbättra exempelvis kaffekvaliteten på jobbet – släpp dem fria, även när du inte tycker att det är viktigt.

 

  • Var tydlig med vilka tekniska och ekonomiska förutsättningar som måste uppfyllas, men ställ inga krav på hur själva lösningen ska se ut. (Lösningen på kaffeproblemet kanske inte alls är nya maskiner, utan dyrare men färre maskiner eller kanske något så enkelt som att byta kaffeleverantör.) Kom ihåg: inget skapar så mycket engagemang som när man känner att man får styra det man håller på med. På samma sätt kan du också ge dem friare händer att planera sin tid så att de både hinner med det nya engagemanget och de ordinarie arbetsuppgifterna.

 

  • Låt anställda uppleva att deras engagemang gör skillnad. Den enskilt viktigaste faktorn för att anställda ska fortsätta vilja engagera sig i högre grad än tidigare är att de känner att de får effekt. Ett vanligt fel är att man låter anställda ta på sig alltför stora projekt där det dröjer innan effekterna blir synbara. Som ledare gör du därför klokt i att hjälpa anställda avgränsa sina åtaganden i många mindre delar vilket gör det möjligt att utvärdera och uppmärksamma varje delmål. Då skapar du förutsättningar för att alla anställda ska få känna på engagemangets positiva kraft och i förlängningen: att företaget kan frigöra den potentiella effekt som ökat engagemang hos de anställda kan innebära.

***

Bild av BlondinRikard med CC-licens.

Att engagera väljare

Om jag ska ge någon förtroendet att företräda mig i något sammanhang vill jag gärna veta vad personen brinner för först. Att upptäcka att någon har liknande drivkrafter som en själv är ett av de snabbaste sätten att skapa detta förtroende.

För den tredjedel av väljarna som väntat till sista veckan för att bestämma vilket parti de ska ge förtroendet i årets val spelar alltså vem som företräder partiet stor roll.

Bland unga och de 440 000 förstagångsväljarna har det ännu större betydelse. Som jag visar i min bok Engagemang – Batman, Putnam och jag är det så att ju yngre man är, ju större är sannolikheten att man tar sig själv rätten att engagera sig för olika frågor genom att välja verktyg och kanaler utanför de traditionella folkrörelserna och föreningslivet.

När jag bestämde mig för att fråga partiledarna om vad som engagerar dem privat var det en idé född ur lika delar frustration och fascination över att så lite av valet handlat om personerna bakom de proffspolitiska maskerna.

Trots att svaren inte var långa avslöjade de ändå något nytt. Det visade sig att klimatet, inte vinsterna i välfärden, är det Jonas Sjöstedt oroar sig för, att Gudrun Schymans engagemang väcktes i fredsrörelsen, inte kvinnorörelsen och att Annie Lööf engagerat sig i alla möjliga saker innan hon hittade rätt. (Se alla svaren här).

Men frånvaron av svar avslöjade också något. Fyra partiledare ville faktiskt inte svara på frågan om vad som gör de engagerade. (Här är det på plats att poängtera att de fick förlängda tidsfrister när de bad om det, erbjöds flera olika sätt att lämna sina svar och dessutom fick veta att jag oroade mig för att de begick ett misstag när de slutligen meddelade att jag inte skulle få något svar. Det ligger alltså ingen tanke om att försöka sätta dit dem bakom det sätt som de behandlats på.)

Svaret på varför Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Jan Björklund och Jimmie Åkesson inte vill svara på frågan tror jag man måste se till deras gemensamma drag: frånvaron av folkrörelsebakgrund.

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är alla sprungna ur rörelser där frågan om vad som engagerar någon inte bara är självklar eftersom det också är hur rörelserna startat. Människor som funnit att de varit engagerade för samma sak, som brunnit för samma typ av förändring har slagit sig samman för att tillsammans stå enade mot en annan klass som suttit på makten. Detsamma gäller ju även Centerpartiet som startade som bondeförbundet, ett intresseparti för landsbygdens folk. Som alla som varit engagerade ideellt eller i en folkrörelse vet går det inte att be om någons förtroende utan att samtidigt berätta vad man brinner för.

På inrikespolitikens högerflank är har man under många decennier haft hållningen att inte svara på privata frågor. Det måste man ha respekt för, särskilt i en tid när media älskar att gräva avslöja detaljer ur privatlivet som borde förblivit privata. Men att tillämpa det även i frågan om vad de brinner för privat vittnar om att man inte alls verkar förstått hur engagemanget förändrats i Sverige det senaste decenniet.

När 20-åriga Zenab Yousafzai, en av de 442 346 som i år har möjlighet att rösta för första gången fick frågan om vad hon skulle rösta på i ett program i P3 svarade hon typiskt nog att det som avgjorde var att ”de ska vara bra, de ska göra bra grejer och hålla det de lovar.” Hon talar med andra ord om partierna som verktyg för att kanalisera sitt eget samhällsengagemang. Eller för att utrycka det annorlunda: partierna ses som väljarnas verktyg snarare än ombud.

Det ökar betydelsen av partiledare som inte bara repeterar huvudbudskapen från valaffischerna utan som lyckas förmedla att hen drivs av ett genuint engagemang för vissa frågor, en avgörande egenskap för att betraktas som någon som ”gör bra grejer”, för att låna Yousafzais ord.

Det är i det ljuset som man ska förstå Socialdemokraternas film om Stefan Löfvens uppväxt eller filmerna där Gudrun Schyman berättar om vad Feministiskt Initiativ ska göra när (notera: inte ”om”) de kommer in i riksdagen. Det ger en bild av personerna bakom politikerna och en bild av vad de vill göra framåt.

Längst av alla går Miljöpartiet. Ska man skapa förtroende hos den tredjedel av väljarkåren som ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta är det naturligtvis ett oerhört begåvat grepp att tillåta dem att själva att bilda sig en uppfattning om vad man genom att sända en daglig dokusåpa inifrån partiet den sista veckan innan valet. Att se Gustav Fridolins ofiltrerade frustration efter en partiledaredebatt eller Åsa Romsons försök att klämma in miljöperspektivet med skohorn i en försvarspolitiskt debatt är lika fängslande som förtroendeskapande.

Nej, att som partiledare vägra säga något om vad som engagerar i valrörelsen 2014 är ett tecken på att man inte förstått vad som är viktigt för väljarna. Att inte vilja tala högt om sin drivkraft avslöjar också att det är något man är rädd kommer påverka väljarnas syn på partiledaren negativt om det blev känt. Kanske för att det bara är något så banalt som att ”få mer makt”.