Årets ekonomipristagare i perspektiv

• 13 oktober 2014
• 4 min

Min förhandsgissning på Thomas Piketty som årets ekonomipristagare var fel. Men förutom att Jean Tirole också är från Frankrike har analysen bakom min gissning på Piketty dock en viss bäring på Tirole.

Förr om åren gavs ekonomipriserna till gubbar – för det är ju mest gubbar – som bevisat någon tes som visat sig vara viktig. Men sedan några år tillbaka tycker jag mig märka att ekonomiprisjuryn verkar ha influerats av fredsprisjuryn i sitt sätt att inte enbart belöna de som åstadkommit något genom intressant forskning, men som även gjort det inom ett fält juryn önskar ska få större betydelse framöver.

Förr om åren gavs ekonomipriserna till gubbar – för det är ju mest gubbar – som bevisat någon tes som visat sig vara viktig.

I kölvattnet efter finanskrisen 2008 delade Ellinor Ostrom och Oliver Williamson 2009 års pris för deras forskning om hur en ekonomi kan styras. Hennes forskning handlade om allmänningar, tidigare något av en anomali eftersom varje användare teoretiskt sett borde sko sig själv utan hänsyn till andra men ändå inte gjorde det. En parallell fanns i hans forskning om företag som medlare och konfliktlösare på imperfekta marknader med få aktörer. Båda representerade perspektiv som tidigare inte rymts i den neoliberala ekonomisk teori som dominerat världsekonomin.

År 2012 fick Alvin Roth och Lloyd Shapley priset för sina teorier om olika metoder för hur behov och efterfrågan kan matchas så bra som möjligt på marknader; hur elever paras ihop med skolor eller organdonatorer med mottagare. Genom att premiera ”olika metoder” verkar juryn alltså ha velat signalera att det inte bara är den klassiska – den som kan betala bäst får varan – som gäller, en insikt som även den bör förstås som något som juryn önskade att fler tog hänsyn till.

Jag menade att Piketty skulle passa väl in som pristagare av två anledningar. Dels för att hans forskning om den ojämna fördelningen av kapital i världen idag, och hur det sett ut historiskt (sammanfattat i boken ”Kapitalet”) är relevant eftersom det är en central fråga för varje regering att förhålla sig till.

Den förra regeringens hållning var att en ojämn fördelning av inkomster i ett land som Sverige också kan bidra till det blir tydligare för medborgarna varför de måste anstränga sig. Den nya regeringens hållning är den motsatta och de pekar på faran i att en ojämn fördelning också kan skapa en känsla av uppgivenhet bland de som har minst ackumulerat kapital eftersom de normalt lönearbete inte räcker för att skrapa ihop till de förmögenheter som de rikaste procentenheterna har i samhället.

Piketty argumenterar varken för det ena eller det andra men poängterar vikten av att kunna följa utvecklingen där en aldrig så liten förmögenhetsskatt är det viktigaste instrumentet. Genom att ge honom priset kunde juryn ha markerat att det är ett nyckeltal värt att ta i beaktande när en ekonomisk politik ska utvärderas. Även hans innovativa sätt att skaffa fakta på områden där det inte finns officiell statistik, exempelvis genom textanalys av romaner från den tiden, tycker jag hade varit värt att premiera som en motvikt till en övertro på att sanningen enbart finns att hitta i stora forskningsstudier.

Det Jean Tirol belönas för är sina studier av hur man kan reglera och styra stora företags ständiga strävan efter marknadsmonopol. I teorin borde tillgång och efterfrågan på en marknad så småningom alltid borde nå jämvikt, likt två kommunicerande kärl, vilket legat till grund för ekonomisk politik under flera decennier. Vad Tirol visat är dock att alla branscher inte kan dras över en kam, utan att antalet spelar och deras storlek också måste tas i beaktande. När någon blir för dominerande är det som är bra för företaget inte längre bra för marknaden, kunderna och allmänheten.

Vad Tirol visat är dock att alla branscher inte kan dras över en kam, utan att antalet spelar och deras storlek också måste tas i beaktande.

En tanke från juryns sida med att välja Tirol som pristagare skulle alltså kunna vara att markera att de fördelar med storskalighet som företag hoppas på vid fusioner inte automatiskt är bra för ekonomin som helhet, trots att vi slentrianmässigt antagit det. Större är inte alltid bättre.

Det här rimmar väl med den ökade vurm för lokalproducerat, hantverksmässigt och småskaligt som blir allt populärare. Om det enda målet är att pressa priserna i syfte att öka marginalerna är storskalighet en metod men idag vet vi att marginalerna också kan ökas genom att företaget ställer om sin produktion att bli småskaligare eftersom det gör att kunder ofta är villiga att betala ett premium för det.

Märk väl: målet för företaget är fortfarande att ge avkastning till sina aktieägare. Men sätten att generera den avkastningen är många och allt fler föredrar att det sker på ett sätt som också är i samklang med människorna, naturen och med hänsyn tagen till att de flesta resurser på planeten faktiskt är begränsade.