Inledning till boken Ärvda svar: Det är en bok om allt det som håller oss fast

  • 14 min

Jag leker ”röda lyktan stopp” med mina barn. Den där leken som går ut på att man ska förflytta sig en sträcka och dunka personen som har den röda lyktan i ryggen utan att hen ser att man rör sig. ”Ett, två, tre, röda lyktan stopp”, säger den med lyktan och vänder sig sedan snabbt om. Då ska man frysa till ab-solut stillhet. Svajar man det minsta skickas man tillbaka för att börja om. Mitt yngsta barn har snappat upp ”ett, två, tre, röda lyktan stopp” någonstans ifrån men förstår inte riktigt grejen. Han rabblar fort och förtjust och vänder sig om hela tiden, så jag kommer ingen vart. Jag får röra mig framåt med myrsteg. Ibland inte alls. Jag blir alltid utpekad, ofta oförklarligt, och får gå tillbaka till noll ofta utan att ens ha rört mig.

Det finns något med den här leken som påminner om livet. Om hur vi rusar mot det vi vill ha men ändå inte kommer någon vart. Om mål vi inte når och visioner vi inte lyckas för-verkliga. Om vardagen på jobbet. Varenda kund jag har säger ”vi står inför stora utmaningar”. Varför tar då ett enkelt beslut månader och ska passera sjutton kommittéer? Varför hamnar vi i mötesmaraton, reaktivt springande och brandkårsutryckningar? Fattade vi inte beslut om det där för tre år sedan, varför har inget hänt? Vart tog arbetsdagen vägen? Och hur kunde hela kvällen bara gå? Nåja, jag tränar i morgon i stället.

Det är en bok om allt det som håller oss fast.

Det här är en bok om varför så många kloka, kunniga, engagerade och välvilliga människor har så svårt att få något riktigt gjort. Om varför det är så svårt att åstadkomma verklig förändring både på jobbet och privat – en omställning till den framtid vi vill ha och behöver. Det är en bok om allt det som håller oss fast.

I femton års tid har jag rört mig i svenskt näringslivs toppskikt. Jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att observera och tolka världen och vardagen, på jakt efter nya beteenden, och sedan presentera mina upptäckter för mina uppdragsgivare, ofta stora företag. Som etnolog är man en rätt udda fågel i styrelser och ledningsgrupper. Det är bara att gilla läget och inse att det man bidrar med är perspektiv.

När jag fick mina första konsultuppdrag var jag ung. På många ställen var jag inte bara yngst utan även den enda kvinnan och den enda humanisten och jag arbetade ensam utan vägledande chef. Det fanns nästan ingenting jag kunde ta för givet. Det var en värld jag inte hade mött under mina studier. Ibland fick jag uppfinna vägar i terrängen. Det etnografiska anslaget passade perfekt. Det gick att se affärslivet som en främmande kultur, ett annat folk, exotiska ritualer. Jag försökte förstå, upptäcka en logik, se hur man orienterade sig i denna värld.

ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer uniform blir klädseln

Från början var min blick inte riktad inåt mot dessa företag och allt som försiggick där, utan utåt. Mitt uppdrag var ofta att ta reda på hur kunderna tänkte, vad de behövde och ville ha, och att göra omvärldsanalyser. Med tiden fick jag samtidigt en allt bättre inblick i de stora organisationer som var mina uppdragsgivare. Vilka regler som gällde, hur saker fungerade, vilka mönster som fanns och hur saker gjordes. Det jag såg fascinerade mig. Så kom etnologen Magnus Mörcks och företagsekonomen Maria Tullbergs studie av hur man klär sig på börsbolagens stämmor. Det visade sig att ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer uniform blir klädseln. På lägre nivåer finns ofta stort utrymme för frihet, men med makten kommer likhet. Den här forskningen satte ljus på ett fenomen av vikt för denna bok. Hur kommer det sig att människor som inte måste vara lika ändå väljer att vara det?

Jag kom i mitt arbete till sist till en punkt där jag vände min blick inåt av nödvändighet, för jag insåg att det egentligen inte spelade någon roll hur väl underbyggd omvärldsanalys eller hur banbrytande nya insikter man kommer med om det inte finns förutsättningar i organisationen att ta till sig och agera på dem. Det som motiverade mig att skriva den här boken var insikten om att mycket av det jag tidigare gjort varit rätt så poänglöst. Alltså att komma med omvärldspaningar och insikter om världen utanför organisationen. För alldeles oavsett hur träffsäker en spaning är så stöts den bort om den inte passar in. Den här bortstötningen sker på många nivåer, i många sammanhang och drabbar många människor. Det verkar nästan som om vi har organiserat bort möjligheten att agera.

Det är etnologens uppgift och privilegium att se med förundran på det alldagliga

Nordiska museet, etnologins högborg, har på sitt emblem orden känn dig själv, en av de delphiska maximerna. Etnologin studerar just den egna kulturen, den som ofta är svår att se eftersom vi, med kulturantropologen Ruth Benedicts ord, ”inte ser linsen genom vilken vi betraktar världen”. Eller som science fiction-författaren William Gibson lär ha sagt: Vi ser inte kultur, för vi ser med den. Som etnolog tränas du i att ta av och på dessa kulturella glasögon. Du övar upp din förmåga att upptäcka de osynliga nät av värderingar, beteenden, seder och annat som bygger upp en kultur. Det är etnologens uppgift och privilegium att se med förundran på det alldagliga, och ställa frågor om det vi tar för givet.

Utgångspunkten är att man i alla kulturer har en serie antaganden om hur världen fungerar. Några av dessa upprepas så ofta att de till sist blir principer. De blir därmed svåra att utmana, eller ens upptäcka. De är inte längre antaganden, tolkningar, utan den renläriga sanningen. I våra organisationer handlar det förstås inte bara om hur man klär sig i styrelserummen, utan om den kognitiva kostym, den uniform, av vedertagna antaganden, förhållningssätt och arbetssätt som vi alla bär. Genom ständig upprepning förvärvar formen successivt en osynlighet.

Att det blir så är inte så konstigt. Vi går in i livet frågande, och från första stund får vi svar. Från föräldrar och andra vuxna, från omgivningen, från lärare i förskolan, skolan och på universitetet, sedan från chefer och kollegor. Något annat hade varit omöjligt – utan svar famlar vi. Den här boken är inte en uppräkning av sådana ärvda svar, för det finns ett oändligt antal, och de förändras över tid och från plats till plats. De är dessutom ofta individuella – mina ärvda svar är inte dina. Alla är inte heller av ondo, vi kan inte tolka världen på nytt i varje stund. Som Billy Ehn, professor i etnologi, insiktsfullt konstaterade i ett av våra samtal: ”Utan dem blir livet outhärdligt.” Men baksidan är att vi får för många av dem. Att de blir för enkla.

När jag i den här boken talar om ärvda svar menar jag inte allt vi har fått med oss, inte hela paketet av sanningar, utan de som gör oss närsynta och som gör våra liv fattiga. De som inte känns som våra egna. De som står i vår väg, ibland utan att vi ens märker det. De som får oss att göra saker som vi tror tar oss framåt, men som i stället lämnar oss i ett tillstånd av frenetiskt stillastående.

För en etnolog är en arbetsplats ett utmärkt studieobjekt.

Jag tror att vi kan avslöja några av dessa ärvda svar genom att titta på vad de gör med oss. På så vis kan vi lättare se vilka som inte vägleder oss framåt utan tvärtom håller oss tillbaka.

Det som försiggår vid köksbordet och i tv-soffan hemma återupprepar sig mångfaldigt ute på våra arbetsplatser. De logiska kullerbyttor och det kontraproduktiva idisslande vi kan komma undan med i våra privatliv utvecklas exponentiellt på jobbet. Här förstärks alla våra mänskliga drag. För en etnolog är en arbetsplats ett utmärkt studieobjekt. Det är en avgränsad och tydlig kultur, med officiella kartor, påbud och arbetsgångar, rik på traditioner, strukturer, konventioner och saker som sit-ter i väggarna. Det betyder också att de frågor vi ställer om hamnarbetare vid sekelskiftet, besökare på spa eller Hadzafolket i Tanzania är exakt de frågor vi kan och bör ställa till Ikea, Amazon, Skatteverket eller Kulturförvaltningen i Lerum.

Den här boken är resultatet av det jag såg när jag vände min blick inåt, mot organisationen och det som sker i vardagen på jobbet. Jag har bedrivit mitt etnologiska fältarbete i mötesrum och kontorslandskap och sett ritualerna och rigiditeten i dem.

Vad får man respektive får man inte säga i en organisation? Hur spelas rollerna? Vilka riter utförs? Vilka symboler och praktiker upprätthåller legitimitet? Vilka hierarkier, positioner och tankesätt blir naturliga följeslagare till ”systemet”? Boken är en etnografi och kulturanalys av folket i den ordinära världen, och i den ordinära världens organisationer. Vanliga människor, alltså du och jag. Med dess hjälp hoppas jag att vi lättare ser vattnet vi simmar i.

I botten för mina resonemang ligger egna erfarenheter och fältstudier, det jag sett och hört och uppmärksammat. Men boken bygger lika mycket på andras forskning och tankar. Jag sällar mig till skaran av etnologer och antropologer som har jobbat tillämpat i företag och andra organisationer, som danska Christian Madsbjerg, brittiska Gillian Tett och amerikanska Grant McCracken. Mina resonemang vilar mot och har inspirerats av deras.

Jag har i mitt arbete försökt dechiffrera de kulturella koder som finns i organisationer och förstå logiken bakom dem, så att vi kan välja att ändra dem. Ibland har det jag upptäckt öppnat för ny kunskap även hos de ”infödda”. Eftersom jag ofta kommit utifrån, varit udda, har det varit lättare för mig att se att sättet man gör saker på är ett möjligt sätt bland många.

Mjukisdjur och köksrenoveringar får samsas med post-it-visioner, asterisker och revirpinkande

Samtidigt är jag själv en del av allt detta. Jag står inte utanför bokens ”vi”. Det här är inte heller en bok uteslutande om vad vi gör på jobbet. Jag växlar mellan att visa på det vi gör privat och det vi gör på researchavdelningar, i projektmöten och i ledningsrum. Mjukisdjur och köksrenoveringar får samsas med post-it-visioner, asterisker och revirpinkande, för allt detta berättar om mänskliga villkor. Det vardagliga gör de stora problemen synliga och greppbara. Och precis som vi kan träffa på människor som är inåtblickande presterare med lite självinsikt, svagt konsekvenstänkande och dåligt tålamod – så finns det organisationer som kan beskrivas med ungefär samma ord.

Jag har velat blottlägga de antaganden som vi – individer och organisationer – misstar för sanningar. På så sätt kan vi se på dem som bubblor vi kan spräcka. Boken handlar om vad man får syn på när man observerar hur vi fastnar – när allt vi vill är att röra oss.

I bokens första del kommer du att få se hur vi trots allt vårt görande faktiskt är passiva. Du kommer att få se problemen som uppstår när vi försöker applicera våra ärvda svar på det nya, det som ska bli.

Jag vill i bokens första del också visa vilken klyfta det är mellan det vi gör och det vi drömmer om på det privata planet, hur våra djupt kända drömmar trasslar in sig i ärvda svar. Vi får inte ihop vardagen och visionen. Vi sminkar dissonansen, men känner fortfarande klyftan.

I bokens andra del vill jag i stället visa hur vi med olika knep kan bryta oss loss från de ärvda svaren och utforska en annan verklighet. En där vi inte är så fast i nuet utan låter den önskade framtiden styra våra steg. Det blir aldrig läge att göra en genomgripande förändring som kräver hårt, kontinuerligt och djupt arbete. Det är på många sätt enklare att bara fortsätta marschera i evighetsåttan. Samtidigt har vi i varje läge i livet ett val.

I våra privatliv handlar det om att ta tillbaka makten över vårt eget och unika tänkande, att förstå skillnaden mellan det vi drömmer om att göra och det vi faktiskt gör, och förstå att gapet finns, och att det påverkar oss negativt. Våra liv blir tråkigare. Mindre våra egna. På jobbet, ute i våra organisationer, gäller i grund och botten samma sak. Vi högaktar idén om den bättre framtiden, men gör som vi alltid gjort, och gör för görandets skull – vi håller oss upptagna och rusar på – och i detta förutsägbarhetens träsk fastnar vi. När vi i stället skulle kunna vara den förändring vi behöver.

När jag återupptäckte den gamla modellen om monomyten, hjälteresan, i Joseph Campbells Hjälten med tusen ansikten fann jag en analogi för den här boken. Jag kommer inte att fördjupa mig i själva hjältebegreppet och anhalterna på hjälteresan utan i stället ta vara på idén om världen som flerdimensionell. Dels en ordinär dimension, en värld av ”business as usual”, dels en speciell värld där dessa lagar är delvis satta ur spel. I den ordinära världen hittar vi allt det vi känner till och kallar normalt – vardagslivet, vårt vanliga arbete och alla de ärvda svaren. Men sedan har vi också det okända, den speciella världen, och där finns de fenomen vi hoppas upptäcka och utforska.

För hjälten börjar äventyret med kallet. Vakna upp från ditt sömniga tillstånd. Om du vågar säga ja till äventyret tar du steget in i en värld där det normala inte längre ter sig lika självklart och naturligt, där valmöjligheterna är fler, där du kan tänja tanken och använda din föreställningsförmåga fullt ut.

Det är ofta en konflikt som utgör tröskeln mellan den ordinära världen och den speciella, att ta sig över är inte behagligt. Har du sett The Matrix så vet du att Neos passage inte är särskilt angenäm. Han väljer det röda pillret och ser plötsligt världen med nya ögon. Det är ingen vacker syn. Men det är åtminstone inte en illusion. Och när du drar fram det du tagit för sant och rätt i ljuset frigörs något. En kraft. Kreativitet. Lust. Kanske mod. Den speciella världens skatter, som du sedan kan ta med dig tillbaka till den ordinära världen.

Den speciella värld jag talar om i den här boken är inte full av talande lejon och magiska ringar, som i sagorna. Den är inte Narnia eller Mordor, utan världen bortom allfarvägarna. Det mer sällan tänkta. En värld som liknar framtiden. Jag tror att vi behöver besöka den världen oftare.

Du kan läsa den här boken som en berättelse om den ordinära världen. Du kan också läsa den som en inbjudan till det okända, till framtiden, till äventyret.

 

Min önsketitel: Chef för framtiden

  • 3 min

I mitt tonårsrum fanns en omsorgsfullt kalligraferad lapp: “when you are 16 years old you think you can take on the whole world. Sometimes you are right”. Orden kom från Bono i någon obskyr dokumentär och jag levde för dem. Sista året på gymnasiet sökte jag jobbet som chefredaktör för en ny bilaga på VLT, Vestmanland Läns tidning. Man skulle bevisa sin långa erfarenhet och jag exemplifierade med mina skoltidningar och därmed 9 års erfarenhet. Jag fick inte jobbet, till min förtret. Jag blev inte ens kallad till intervju.

Jag lämnade mitt första jobb när chefen bad mig kliva ned från mina höga hästar och anpassa mig till min juniorroll. På ett annat jobb var jag understimulerad och berättade för chefen att jag var en Ferrari vars motor sotade igen av att köra glassbil i villaområdet. Jag startade egen byrå när jag var 26 år fullkomligt övertygad om att konsumentstrategi för stora bolag, det kan inte vara så svårt. I talarbranschen beskrevs jag som en blandning av idéhistorikern Karin Johannisson och Tove Janssons Lilla My. Så glad för Karin som värnade rätten att vara komplex. My kändes tröttande, henne tycks man bli med automatik som kort, kvinna och kritisk. Eller var det för att jag avslutade föreläsningarna med en bild på pyttevalp som gläfste ”fuck you” till en jättehund?

I talarbranschen beskrevs jag som en blandning av idéhistorikern Karin Johannisson och Tove Janssons Lilla My.

Som etnolog hittade jag hem. Här ingick det i jobbet att gå sin egen väg. Det var en studie om klädsel i börsbolag som först fångade mig. Den som slog fast att ju högre upp i hierarkierna, desto  mer uniform blir klädseln. Hur kommer det sig att människor som inte måste, ändå väljer attt vara lika? Det är min erfarenhet att denna uniforma norm inte bara gäller sättet att klä sig på utan även är en kognitiv kostym av vedertagna sanningar och praktiker. Uni (en) form, alltså en lik form. Med ständig upprepning förvärvar formen successivt osynlighet. Om den osynligheten skriver jag. Om att vi har en äh-pidemi som breder ut sig, om att vi lever på autopilot och vad det leder till. Världen är full av människor som inte lyssnar till sig själva. Så jag lyssnar. Observerar och berättar. Jag arbetar med att göra framtiden verklig för människor. När den blir det gör vi bättre saker mot oss själva, varandra och planeten.

Som etnolog hittade jag hem.

Jag dras till miljöer med lågt i tak trots att jag blir obekväm där mycket är outmanat. Jag kan inte hålla mig från att kräva förändring. Jag kan inte låta bli att dränera ytlighet och punktera tröghet. Jag tar mig rätten att ta plats. Med alla de sömngående idéer som multiplicerar sig snabbt i våra verksamheter och tränger undan allt annat så ser jag en kollapsande föreställningsförmåga. Så jag skrev ett upprop till tänkandet och till fantasin.

Jag har två personligheter inom mig. De har en sak gemensamt. De vill vara fria. Egna. Inte böja sig för att passa in. En av dem gillar att synas, höras och vara i opposition. Den andra trivs bäst tyst, med de närmaste tätt intill och med sjörapporten på repeat. En av dem har skrivit en bok. Den andra vojjar sig redan.

Ida Hult