Min önsketitel: Chef för framtiden

  • 3 min

I mitt tonårsrum fanns en omsorgsfullt kalligraferad lapp: “when you are 16 years old you think you can take on the whole world. Sometimes you are right”. Orden kom från Bono i någon obskyr dokumentär och jag levde för dem. Sista året på gymnasiet sökte jag jobbet som chefredaktör för en ny bilaga på VLT, Vestmanland Läns tidning. Man skulle bevisa sin långa erfarenhet och jag exemplifierade med mina skoltidningar och därmed 9 års erfarenhet. Jag fick inte jobbet, till min förtret. Jag blev inte ens kallad till intervju.

Jag lämnade mitt första jobb när chefen bad mig kliva ned från mina höga hästar och anpassa mig till min juniorroll. På ett annat jobb var jag understimulerad och berättade för chefen att jag var en Ferrari vars motor sotade igen av att köra glassbil i villaområdet. Jag startade egen byrå när jag var 26 år fullkomligt övertygad om att konsumentstrategi för stora bolag, det kan inte vara så svårt. I talarbranschen beskrevs jag som en blandning av idéhistorikern Karin Johannisson och Tove Janssons Lilla My. Så glad för Karin som värnade rätten att vara komplex. My kändes tröttande, henne tycks man bli med automatik som kort, kvinna och kritisk. Eller var det för att jag avslutade föreläsningarna med en bild på pyttevalp som gläfste ”fuck you” till en jättehund?

I talarbranschen beskrevs jag som en blandning av idéhistorikern Karin Johannisson och Tove Janssons Lilla My.

Som etnolog hittade jag hem. Här ingick det i jobbet att gå sin egen väg. Det var en studie om klädsel i börsbolag som först fångade mig. Den som slog fast att ju högre upp i hierarkierna, desto  mer uniform blir klädseln. Hur kommer det sig att människor som inte måste, ändå väljer attt vara lika? Det är min erfarenhet att denna uniforma norm inte bara gäller sättet att klä sig på utan även är en kognitiv kostym av vedertagna sanningar och praktiker. Uni (en) form, alltså en lik form. Med ständig upprepning förvärvar formen successivt osynlighet. Om den osynligheten skriver jag. Om att vi har en äh-pidemi som breder ut sig, om att vi lever på autopilot och vad det leder till. Världen är full av människor som inte lyssnar till sig själva. Så jag lyssnar. Observerar och berättar. Jag arbetar med att göra framtiden verklig för människor. När den blir det gör vi bättre saker mot oss själva, varandra och planeten.

Som etnolog hittade jag hem.

Jag dras till miljöer med lågt i tak trots att jag blir obekväm där mycket är outmanat. Jag kan inte hålla mig från att kräva förändring. Jag kan inte låta bli att dränera ytlighet och punktera tröghet. Jag tar mig rätten att ta plats. Med alla de sömngående idéer som multiplicerar sig snabbt i våra verksamheter och tränger undan allt annat så ser jag en kollapsande föreställningsförmåga. Så jag skrev ett upprop till tänkandet och till fantasin.

Jag har två personligheter inom mig. De har en sak gemensamt. De vill vara fria. Egna. Inte böja sig för att passa in. En av dem gillar att synas, höras och vara i opposition. Den andra trivs bäst tyst, med de närmaste tätt intill och med sjörapporten på repeat. En av dem har skrivit en bok. Den andra vojjar sig redan.

Ida Hult

Ida Hult är författare till boken Ärvda svar, utkommen november 2021. Läs bokens inledning här.