Dave Goulson

Grönare städer

  • 7 min

Detta är ett utdrag ur kapitlet “Gröna städer” från min bok Tyst jord – Insekternas framtid är också vår.

Det är lätt att känna sig uppgiven inför stora, globala problem som kräver bevarandeåtgärder: klimatförändringen, skövlingen av regnskog eller tillbakagången för isbjörnar i takt med isavsmältningen. Det vi själva skulle kunna göra ter sig futtigt och för in-direkt för att kunna ha någon synbar effekt, och processerna pågår ofta någonstans långt borta där vi inte kan föreställa oss att det vi gör skulle kunna spela roll. Lyckligtvis är skyddet för insekter ett område där alla kan bidra på ett direkt sätt och märka att de egna insatserna faktiskt leder till förändring. I motsats till isbjörnar lever insekter överallt omkring oss – på våra tomter, i stadsparkerna, på odlingslotterna, kyrkogårdarna, vägrenarna, längs banvallarna och i rondellerna, och det är platser som ganska enkelt kan göras mer gästvänliga för insekter. Enbart trädgårdstomter utgör nästan en halv miljon hektar i Storbritannien, mer än alla våra naturreservat tillsammans, och med tanke på bostadsbyggandet som planeras för de närmaste åren kommer den ytan bara att öka. Våra tomter knyts samman av den urbana miljöns grönområden, och mellan våra samhällen, småstäder och storstäder löper vägrenar, banvallar och strandkanter. Bara i Storbritannien finns vägrenar motsvarande en sträcka på drygt 40Ð000 mil. Här finns en möjlighet att snabbt förvandla stora och små städer, samhällen och trädgårdstomter till ett surrande nätverk av insektsvänliga habitat.

I motsats till isbjörnar lever insekter överallt omkring oss

Det mest självklara som trädgårdsodlare kan göra är att plantera sådana blommor som lockar pollinerare. Det är ingen konst alls, och det finns mängder av information att ta del av även om den inte alltid går att lita på till hundra procent. En hel del förteckningar över växter som gynnar pollinerare finns publicerade. I Storbritannien, till exempel, hör Royal Horticultural Societys rekommendationer, som kan läsas på nätet, till de mest uttömmande och tillförlitliga. Handelsträdgårdar märker ofta upp arter som lockar pollinerare, inte sällan med logotyper som föreställer ett tecknat bi. I de tempererade delarna av norra halvklotet är det aldrig fel att fylla tomten med gammaldags trädgårdsväxter och örter – som lavendel, rosmarin, mejram, vallört, kattmynta, timjan och tåliga nävor av släktet Geranium (inte att förväxla med Pelargonium, som också tillhör näveväxterna men inte är till någon nytta alls för våra inhemska insekter, eftersom de är anpassade att pollineras av långtungade insekter som finns i södra Afrika). Fyll på med lite inhemska vildblommor om du har plats: i Västeuropa är fingerborgsblomma, blåeld och vitplister utmärkta val, men det finns många fler. Vissa inhemska växter blommar väldigt vackert samtidigt som de är födoväxter för fjärilslarver. I Storbritannien ger till exempel käringtand och ängsbräsma mat åt puktörneblåvingen respektive aurorafjärilen. Undvik ettåriga prydnadsväxter som flitiga Lisa, begonior, petunior och penséer – sådana växter har intensivförädlats för att blomma rikligt och färggrant men har under processens gång ofta mist sin doft eller sin nektar, eller så har blommans form blivit så förändrad att insekter inte tar sig in i den, så där har de sällan något att hämta. Avstå också från dubbelblommiga varianter av till exempel rosor, körsbär, stockrosor och akleja – de är mutanter som utvecklar extra kronblad i stället för pollen.

Även om du bara har en liten trädgårdsplätt behöver du inte misströsta

Även om du bara har en liten trädgårdsplätt behöver du inte misströsta, för också en balkong eller terrass kan förse pollinerare som bin och blomflugor med föda. På tionde våningen i ett hus mitt i stan har jag sett humlor infinna sig punktligt för att sedan frakta hem maten till ett undanskymt bo någonstans i stadsdjungeln. Lite örter som mejram eller gräslök i krukor lockar dit dem, med smakrika tillskott till din matlagning som bonus.

Om du har gräsmatta är nästa enkla åtgärd för att göra tomten till ett insektsparadis att bara klippa den lite mindre ofta. På så sätt sparar du dessutom både bensin och egen tid. Kanske häpnar du över alla blommor som poppar upp: smörblommor, tusenskönor, maskrosor, klöver, brunört och käringtand är alla vanliga i gräsmattor, men om man klipper regelbundet hinner de aldrig gå i blom. Om du tar det lugnt i några veckor kommer det snart fram knoppar som slår ut och drar till sig gott om insekter.

Begreppet ogräs« finns bara i våra huvuden

Det finns förstås trädgårdsodlare som gillar prydlighet och ser gräsmattans blommor som »ogräs«, som bör grävas upp för hand eller sprutas bort med växtdödande medel. Jag har aldrig förstått varför vissa människor så förtvivlat gärna vill ha en fulländat enhetlig grön gräsmatta, utan fina blommor som stör. Begreppet ogräs« finns bara i våra huvuden – den enes ogräs är den andres älsklingsblomma. Om vi på något sätt kan få till en attitydförändring så att »ogräs« som tusensköna och klöver betraktas som önskvärda tillskott till en gräsmatta och inte fiender som ska bekämpas, slipper vi slösa bort en massa tid och pengar samtidigt som vi förebygger stress, och dessutom hjälper vi naturen.

Hit hör också att du kan göra tomten till en frizon utan bekämpningsmedel. Det finns helt enkelt ingen anledning att ha bekämpningsmedel på en trädgårdstomt, och varför skulle man vilja sprida gift i miljön där ens barn leker? Jag talar av egen erfarenhet, för jag är lyckligt lottad nog att ha en tomt på två hektar full med blommor, frukt, grönsaker och vilda arter, som alla lever i hyfsad harmoni utan fabrikstillverkade kemikalier. Om du skulle hitta några blad- eller mjöllöss – låt dem vara, för de ger föda åt nätvingar, nyckelpigor, tvestjärtar, blomflugor och blåmesar. Inom kort har de förmodligen blivit uppätna, och i annat fall gör de troligen ingen större skada. Om du har en växt som gång på gång angrips av skadedjur är det ett säkert tecken på att den inte trivs. Gör i så fall ett försök att odla något som passar förhållandena på din tomt bättre.

Om du vill att din trädgårdstomt ska vara fri från bekämpningsmedel bör du också se upp med de vackra blommorna som säljs på handelsträdgården nära dig. Tyvärr har de allra flesta växter som säljs i handeln, även de som marknadsförs som »bivänliga«, behandlats med insektsgifter och andra bekämpningsmedel, och ofta finns det spår av dem kvar. Vi upptäckte detta i mitt labb 2017 när vi undersökte förekomsten av bekämpningsmedel i växter från brittiska handelsträdgårdar. 97 procent av växterna som saluförts som bivänliga innehöll minst ett bekämpningsmedel, och 70 pro-cent innehöll insektsmedel med neonikotinoider. Just sådana är till största delen förbjudna nu, men jag är beredd att slå vad om att de ersatts med andra insektsgifter. Det är mycket bättre att köpa växter på en ekologisk handelsträdgård (sådana går att hitta på nätet) eller driva upp egna plantor från fröer, alternativt byta plantor med vänner eller grannar. Sådana alternativ gör också att man slipper miljöbelastningen som är förknippad med den torvbaserade kompost som många prydnadsväxter odlas i, gödningen de får och plastkrukorna de säljs i (varav de flesta aldrig återanvänds).

Tyst jord liksom Den vilda trädgården innehåller båda en mängd praktiska tips för hur du kan göra skillnad för insekterna, oavsett om du bor i stads- eller landsmiljö, har en trädgård, en radhustäppa eller bara en balkong.

Ett liv med insekter – och inget utan dem

  • 11 min

I min bok Tyst jord fortsätter jag det som blivit min livsuppgift: att få människor att verkligen uppskatta insekter, eller åtminstone respektera dem för allt de uträttar. Men i Tyst jord är mina skäl mörkare än vanligt. Vi är på väg mot en insektsapokalyps som kommer förändra världen högst påtagligt för oss själva. Därför vill jag verkligen förklara varför vi behöver lära var och en att redan från tidig ålder värna om de här små djuren – varför de är så viktiga. För insekternas framtid är också vår framtid.

Jag har varit fascinerad av insekter i hela mitt liv. Ett av mina första minnen är när jag, fem eller sex år gammal, hittade några gul- och svartrandiga larver som åt av gräset som växte i sprickorna i asfalten längst bort på skolgården. Jag tog vara på dem, lade ner dem bland smulorna i min tomma lunchlåda och bar hem dem. Mina föräldrar hjälpte mig att hitta mer av den sorts löv de ville äta, och så småningom förvandlades larverna till vackra rödsvarta fjärilar (europeiska läsare känner kanske igen namnet karmosinspinnare). För mig framstod det här som trolleri – och det gör det fortfarande. Jag blev fast.

längre fram doktorerade jag på en avhandling om dagfjärilars ekologi vid Oxford Brooks, det betydligt mindre snofsiga universitet som ligger på en höjd öster om Oxford.

Sedan dess har jag på något vis lyckats göra mitt barndomsintresse till mitt levebröd. I tonåren ägnade jag alltid helger och skollov åt att försöka fånga dagfjärilar med nät, locka nattfjärilar med sockrade beten eller samla skalbaggar med hjälp av fallfällor. Jag köpte exotiska fjärilsägg på postorder från specialister och såg dem växa till märkliga, regnbågsfärgade larver som med tiden blev till enorma och praktfulla fjärilar: gröna månspinnare från Indien med långa svansutskott, påfågelspinnare från Madagaskar med effektfulla ögonfläckar och gigantiska chokladbruna atlasspinnare från Sydostasien, den största nattfjäril som finns. Att läsa biologi var ett givet val när jag blev antagen till Oxford University, och längre fram doktorerade jag på en avhandling om dagfjärilars ekologi vid Oxford Brooks, det betydligt mindre snofsiga universitet som ligger på en höjd öster om Oxford. Efter det lyckades jag få lite olika forskartjänster: först en vid Oxford University där jag studerade den skäckiga trägnagarens mycket speciella parningsbeteende, och sedan en vid ett statligt labb i Oxford där jag undersökte hur nattfjärilars skadeangrepp kan bekämpas genom att bespruta grödor med virus. Eftersom jag helst inte ville döda insekter avskydde jag det jobbet, och jag blev oerhört lättad när jag erbjöds en fast tjänst vid institutionen för biologi vid Southampton University.

Det var där jag började specialisera mig på humlor, som för mig är de mest bedårande av alla insekter (och här är konkurrensen hård). Jag blev fascinerad av hur humlor väljer vilka blommor de ska slå sig ner på och ägnade fem år åt att komma fram till att de undviker tömda blommor genom att sniffa på dem, i jakt på den svaga doften av en annan humlas illaluktande fötter. Jag fick klart för mig att humlor, trots sin lite drulliga och nalleaktiga framtoning, är smarta djur och insektsvärldens intellektuella giganter – de kan navigera och lära in var riktmärken och blomrika ställen finns, tar effektivt vara på läckerheterna som döljer sig i raffinerade blommor och lever i komplexa samhällen där ränker smids och regentmord inte är ovanliga. Jämfört med dem tedde sig fjärilarna jag jagat i ungdomen nu som vackra men dumma i huvudet.

Hemma på tomten i Sussex har jag tillbringat oräkneliga timmar på mage och sett gräshoppor uppvakta en partner och mota bort rivaler, tvestjärtar ta hand om sina små, myror mjölka honungsdagg från bladlöss och buksamlarbin skära till löv att tapetsera boet med.

Att följa insekter i spåren har gett mig förmånen att få resa över hela världen, från Patagoniens öknar till de istäckta topparna i Nya Zeelands fjordlandskap och de fuktiga, skogsklädda bergen i Bhutan. Jag har sett svärmar av fågelfjärilar suga mineraler från leriga flodstränder på Borneo och tusentals eldflugors bakkroppar blinka i takt i nattmörka träskmarker i Thailand. Hemma på tomten i Sussex har jag tillbringat oräkneliga timmar på mage och sett gräshoppor uppvakta en partner och mota bort rivaler, tvestjärtar ta hand om sina små, myror mjölka honungsdagg från bladlöss och buksamlarbin skära till löv att tapetsera boet med.

Jag har haft fantastiskt roligt. Samtidigt har jag kämpat med vetskapen att insekterna blir allt färre. Det är 50 år sedan jag tog vara på mina första larver där på skolgården, och för varje år som gått sedan dess har det blivit lite färre fjärilar och lite färre humlor – lite färre av hela den myriad små rackare som får världen att fortsätta fungera. De här fascinerande och fantastiska djuren är på väg att försvinna, myra för myra, bi för bi, dag för dag. Uppskattningarna skiftar och är långtifrån exakta, men troligen har insekterna minskat i förekomst med åtminstone 75 procent sedan jag var fem år. Det vetenskapliga stödet för det blir starkare för varje år, i takt med att allt fler studier publiceras och vittnar om att populationer av fjärilen monark kollapsar i Nordamerika, att skogs- och gräsmarkernas insekter dukar under i Tyskland och att utbredningsområdena för humlor och blomflugor till synes obönhörligt krymper i Storbritannien.

År 1962, tre år innan jag föddes, kom boken Tyst vår där Rachel Carson slog larm om de fruktansvärda skador vi tillfogade jorden. Hon hade gråtit om hon fått se hur mycket värre det har blivit. Insektsrika och naturliga livsmiljöer som slåtterängar, våtmarker, hedar och tropiska regnskogar har utsatts för storskalig skövling genom att schaktas sönder, brännas ner eller plöjas upp. Problemen med bekämpningsmedel och konstgödning som hon uppmärksammade har blivit betydligt mer akuta – den globala miljön tillförs nu uppskattningsvis tre miljoner ton insektsgift medel varje år. Vissa av dessa nya bekämpningsmedel är flera tusen gånger giftigare för insekter än något av dem som fanns på Carsons tid. Jordar har fördärvats; floder har täppts igen av slam och förorenats av kemikalier. Också klimatförändringen, ett på 1960-talet okänt fenomen, hotar nu vår starkt utsatta planet. Allt detta har hänt i vår livstid, under vårt överinseende, och utvecklingen fortsätter att accelerera.

Tillbakagången för insekter är en stor tragedi för dem av oss som älskar de här små liven och ser dem som värdefulla i sig, men den utgör också ett hot mot mänsklighetens livsvillkor. Vi behöver insekter som pollinerar våra grödor, återvinner spillning, blad och kadaver, håller jorden frisk, bekämpar skadedjur och väldigt mycket annat. För många större djur som fåglar, fiskar och grodor är insekter livsviktiga som föda. För vilda blommor är de livsviktiga som pollinerare. Efter hand som insekterna blir allt färre kommer världen långsamt att bromsa in och stanna av, för utan dem kan den inte fungera. Som Rachel Carson sa: ”Människan är en del av naturen, och kriget hon för mot naturen för hon ofrånkomligen mot sig själv.”

Tiden är på väg att rinna ut, men det betyder inte att kampen är förlorad.

Jag ägnar numera mycket tid åt att försöka få andra att värdesätta och värna om insekter, eller åtminstone respektera insekterna för allt viktigt som de uträttar. Det är förstås därför jag har skrivit den här boken. Jag vill få dig att uppfatta insekter som jag gör: som vackra, förbluffande, ibland obeskrivligt märkliga, ibland lömska och besvärande, men alltid förunderliga och förtjänta av vår respekt. Jag tror du kommer att häpna över vissa av deras rätt egenartade vanor, livscykler och beteenden, som kan få science fiction-författares skapelser att te sig ytliga och triviala. Efter hand som vi utforskar insekternas värld, deras utvecklingshistoria, deras betydelse och alla hot som de utsätts för, dyker korta mellanspel upp efter varje kapitel – snabba nedslag i tillvaron för några av mina favoritinsekter.

Tiden är på väg att rinna ut, men det betyder inte att kampen är förlorad. Insekterna behöver vår hjälp. De flesta är inte utdöda ännu, och om vi bara ger dem utrymme kan de återhämta sig på kort tid eftersom insekter kan föröka sig snabbt. Insekterna lever överallt omkring oss – på våra tomter, i parkerna, på åkrarna, i jorden under oss och även i trottoarsprickorna i stadsmiljön – så vi kan alla vara med och ta hand om de här livsviktiga djuren och se till att de inte försvinner. Visst kan vi känna oss uppgivna inför många av miljöproblemen som tornar upp sig vid horisonten, men det finns enkla saker som vi alla kan göra för att hjälpa insekterna på traven.

Tänk dig en framtid där våra städer och samhällen grönskar och det finns vilda blommor, blommande fruktträd, gröna tak och växtväggar överallt, där barnen blir vana vid gräshoppans svirrande läte, fågelsången, brummet från humlor som flyger förbi och fjärilarnas färgprakt.

Som jag ser det krävs genomgripande förändringar. Vi behöver välkomna fler insekter till våra tomter och parker och omvandla våra städer och tätorter, och vägrenarna, banvallarna och rondellerna som knyter ihop dem, till ett nätverk av habitat fyllda med blommor och fria från bekämpningsmedel. Vi behöver lägga om vår urspårade livsmedelsförsörjning i grunden och minska matsvinnet och köttkonsumtionen, så att vi kan lämna riktigt stora ytor av mindre produktiv mark till naturen. Vi behöver skapa ett jordbruk som är genuint uthålligt och inriktat på att samverka med naturen och producera livsmedel som är bra för oss, i stället för att odla handelsgrödor i gigantiska, torftiga monokulturer impregnerade med bekämpningsmedel och konstgödning. Vi kan alla hjälpa till att driva fram sådana förändringar, på många olika sätt: genom att köpa och äta frukt och grönsaker från lokala, ekologiska producenter och efter säsong, genom att odla vår egen mat, genom att rösta på politiker som tar miljöfrågorna på allvar, genom att förklara för våra barn varför vi bara måste ta bättre hand om vår jord.

Tänk dig en framtid där våra städer och samhällen grönskar och det finns vilda blommor, blommande fruktträd, gröna tak och växtväggar överallt, där barnen blir vana vid gräshoppans svirrande läte, fågelsången, brummet från humlor som flyger förbi och fjärilarnas färgprakt. Runt städerna ligger små gårdar där man bedriver mångfaldsodling av närande frukt och grönt, där mängder av olika insekter sköter pollineringen, där skadedjur hålls i schack av en armé av naturliga fiender och där jordkvaliteten upprätthålls och kolinlagringen hanteras av en myriad organismer som lever under jord. Ännu längre ut från stadsbebyggelsen erbjuder nya återförvildningsprojekt människor möjligheten att utforska våtmarker skapade av bävrar och rika på trollsländor och blomflugor, blommande ängar och avsnitt av skogsmark, som alla myllrar av liv. Det här kan låta som fantasier, men det finns plats på jorden för oss alla att leva ett gott liv, att äta bra och hälsosamt och att ändå ha en sjudande, grönskande planet där livsformerna flödar. Vi behöver bara lära oss att leva som en del av naturen, inte fristående från den. Och första steget är att börja värna om insekterna, de små varelser som får vår gemensamma värld att fortsätta fungera.

Läs också denna intervju med Dave Goulson om Tyst jord.

Surkål och hembryggt vin från den vilda trädgården

  • 2 min

I min nya bok Den vilda trädgården försöker jag beskriva det fantastiska, rika livet i en min trädgård – och inte minst visa hur vi alla kan bidra till att gynna alla fascinerande och imponerande djur som delar trädgårdar och parker med oss. Dessutom bjuder jag på några favoritrecept på sådant som man kan laga av det man odlar. Så låt mig bjuda på ett par recept – som ett sätt att fokusera på något trevligt för kommande dagar.

Surkål

Ingredienser: kål (någon krispig sort); salt

  1. Ta bort vissna blad, finstrimla eller hyvla ett kilo kål, lägg i en skål.
  2. Strö över 15 gram salt och blanda ordentligt. Krama och massera kålen i ungefär fem minuter. Nu släpper kålen lite vätska.
  3. Häll över kål och vätska i en stor burk, pressa ner kålen med knuten näve. Placera en tyngd ovanpå (exempelvis en stor rengjord sten). Täck burken med tyg, knyt om ett snöre eller sätt på ett gummiband.
  4. Låt stå i fyra till tio dagar på en sval, mörk plats. De naturliga mjölksyrabakterierna jäser det naturliga sockret och får blandningen att bubbla – och det är bra!
  5. Ät direkt eller sätt på ett lock på burken och förvara i kylskåpet – surkålen står sig i flera månader och är fullpackad med hälsosamma bakterier. Passar utmärkt till nästan vilken smakrik rätt som helst.

Fläderbärsvin

Ingredienser: 1,3 kg mogna fläderbär; 1,6 kg socker; vinjäst

  1. Mosa fläderbär, tillsätt 4 liter vatten och jäst, täck med duk och låt stå i 2 dagar.
  2. Sila vätskan genom en silduk, tillsätt socker.
  3. Häll över i ett kärl som rymmer 5 liter (t.ex. en damejeanne) med jäsrör, vänta tills det slutar bubbla.
  4. Tappa upp med hävert, försegla flaskorna.
  5. Vänta i 6 månader eller mer om du har tålamod.
  6. Drick (men inte allt på samma gång).

Att brygga vin hemma är en konst på utdöende, men det är så lätt och billigt och resultatet kan bli väldigt gott. Det här receptet ger ett fylligt, portvinsliknande rödvin; jag har sparat en del flaskor i tjugo år och vinet blir bara bättre och bättre. Många andra bär fungerar också bra, till exempel björnbär och svarta vinbär eller krusbär för vitt vin.