Nu händer det igen. Reatorsken inom mig vaknar till liv. Det är ju ”Black week”.

För en vecka sedan hade jag ingen aning om att jag behövde en ny datorväska. Jag har ju nyligen köpt ett nytt jättefint laptopfodral, som jag varit nöjd med ända sedan jag slog till på det (på rea). Men så fick jag ett mail från en nätshop jag handlat från tidigare (var det förra Black Friday, kanske?) som upplyste mig om att allt nu var till 50%, plus ytterligare 20% om man köper över ett visst belopp.

Kunde inte motstå kolla in utbudet. Och där… en jättefin datorportfölj! Som har axelrem också. Ah, en praktisk funktion mitt laptopfodral inte har. Vore alltså fullt rationellt att köpa en sådan väska, och naturligtvis passa på nu när det är så billigt!

Låt oss analysera det här, hur jag faller i den klassiska fällan:

1. Jag lockas in att upptäcka utbudet, så att jag där kan finna något som jag hittar på att jag behöver. För att få tillfredsställelsen av ”transaktionsnyttan” som uppstår när man känner att man gör en bra deal.

2. För att få extra 20% rabatt hittar jag på att jag också behöver en powerbank för att komma över beloppsgränsen.

3. När jag ändå handlar till så bra rabatt slinker det ned ett airpodsfodral också i julklapp till dottern, jag har ju ändå betalat frakten redan. Och det är ju så billigt…

prylar i shoppingvagnen för över 1000 kronor

Summa summarum: prylar i shoppingvagnen för över 1000 kronor, som jag tidigare inte tänkt mig köpa. Det är lockande att klicka sig vidare eftersom det överstrukna priset antyder att det annars hade kostat 2700.

Transaktionsnyttan kliar i fingrarna, vill klicka ”köp”. Men besinnar mig i sista stund och ger mig själv en välbehövlig ”cooling off period”.

När jag kollar mailen senare finns en påminnelse från butiken: ”Det verkar som att du glömt slutföra köpet. Passa på nu, erbjudandet slutar snart gälla snart!”. Klickar in och möts av beskedet att kampanjen är slut. Men sekunden senare dyker en popup upp med beskedet ”Grattis! Du har fått en extra timme på dig att slutföra köpet till kampanjpris!”

Oj, nästan så jag faller för det simpla tricket. De försöker få mig känna ”knapphetens begär”. Men det var ett dåligt raggningsknep. Så säger ni till alla tveksamma kunder… Lite förnärmad faktiskt för att de tror jag är så dum. Så i ren protest slänger jag mailet.

Räddad, tills vidare i alla fall. Vi får se om jag klarar stå emot hela veckan, tills priset återgått till det ”normala” så att den mycket kortlivade transaktionsnyttan går ned till noll och jag nyktert kan konstatera att jag varken behöver ny datorväska, powerbank eller ett airpodsfodral till dottern som hon inte ens önskat sig.

Jag hatar att ”fynda” på det här viset. Det enda rätta är att vara målmedveten som en missil en vecka som denna. Eller som ekonomipristagaren Richard Thaler gav mig rådet för några år sedan: ”Om det är något du annars skulle köpt till fullt pris, och nu råkar det vara på rea, desto bättre. Annars, låt bli!”.

Så enkelt att säga, så svårt att göra för en sådan som jag.

Vad gäller fenomenet att hitta på ”rationella” skäl att köpa nytt för att lura sig att det är okej att spendera, så finns här en intressant artikel om hur det slumpar sig så att folk råkar tappa och förstöra sin gamla lur mycket oftare i samband med att det kommer ut en ny modell på marknaden. #konstenattlurasigsjälv

Läs mer i boken!

Vill du läsa mer om beslutsfällorna i handeln och annat som ekonomisk vetenskap lärt oss om konsten att fatta bra beslut, kolla in min senaste bok Magkänslans intelligens.

Här kan du köpa den till kampanjpris och fri frakt. Med rabattkoden ”tänkföre” får du ytterligare 20%. Obs! Erbjudandet gäller bara en timme! 😉

”Jag tycker väl egentligen att alla borde ha det, men när jag började använda det så fick man lite blickar. Jag är ju inte jätteparanoid, det är ju bara onödigt att sprida det vidare när det redan är som det är.”

Tilda är en av de med munskydd som Studio Ett intervjuar på stan om hur det känns när det inte är så många andra som bär det. Med sitt svar fångar hon frågan mitt i prick och ger uttryck för något jag tror fler tänker: munskydd finns det väl en poäng med i vissa situationer, men jag vill inte sticka ut som en udda fågel och gå i täten.

Till en början bestod den munskyddsbärande minoriteten mest av äldre. Som troligen beklädde sitt ansikte för att skydda sig själv. Men den senaste tiden har jag noterat allt fler yngre. 20-30-åringar, som Tilda. Jag gissar att de bär det av en annan anledning: vara med och skydda andra. Tilda resonerar i radioklippet, såsom den senaste danska studien i frågan kommer fram till, att hon nog inte själv vinner så mycket på det. Jag tycker de är modiga.

Jag försöker undvika att vila blicken för länge på killen i blå hipster-fleece och vita designersneakers som sätter sig ned en rad bort på tunnelbanan. Med munskydd. Med lite beundran funderar jag på vad det är för karaktär som krävs för att orka gå mot strömmen, som han. För sociala normer är en oerhört mäktig kraft. Och här i Sverige är normen, ännu, att inte bära munskydd.

I min bok Magkänslans intelligens – Vetenskapen bakom bra beslut skriver jag bland annat om sociala normers betydelse för de beslut vi fattar i vardagen. Vill man påverka en grupp, är det ett av de mest effektiva verktygen man kan ta till. Avsaknaden av munskyddsnorm förklarar varför två av tio svenskar i augusti ville ha krav på munskydd på allmänna platser och fyra av tio ville se krav på det på allmänna färdmedel, samtidigt som det knappast var 20 % som gick omkring med det på stan och verkligen inga 40 % som själva bar det i kollektivtrafiken.

Tycker du nu att det är det rätta, bär det själv då utan att någon ska behöva tvinga dig, kan man tycka. Men diskrepansen mellan antalet som anser att man bör och de som faktiskt gör, kan förklaras med den sociala normen. Så länge den är att inte bära munskydd, så länge man blir uttittad ut om man har det, så drar sig folk för att göra det de egentligen tycker är det rätta. Med ett tvång skulle de däremot kunna dra på sig munskyddet och smälta in.

Hur jag själv gör? Som sagt, jag kollade på munskyddskillen i tunnelbanan med beundran. För att han är med och normaliserar något jag tycker är sunt: små, billiga, anpassningar i vardagen vi som individer kan bidra med för att göra positiv skillnad på totalen. Även om det det i stunden kanske högst är på marginalen.

Nyligen hemkommen från en reportageresa i USA upptäckte jag hur snabbt jag där blev van vid att ha det där munskyddet på. Och att man inte måste se ut som en narkosläkare på vift i ansiktet. Det finns riktigt stiliga varianter på ansiktsbeklädnaden.

Men när jag steg ut från Arlanda åkte den av. Man vill ju inte vara den som blir utstirrad på stan. Så modig är inte jag.

Du som är nyfiken på att läsa mer om beslutsfattande i min bok Magkänslans intelligens är säkert smart nog att inte låta dig luras av ”extrapriser”. Men visst är det lite kittlande när man hittar en rabattkod som ger 20% på det redan lägsta priset online? Koden är ”tänkföre” och funkar i Volanteshop.

För många av oss krävs tyvärr en känd persons Covid-död på löpsedeln för att vi ska vakna upp och inse att det är på allvar.

”Jag skakar hand hela tiden. Jag var på ett sjukhus häromdagen där det fanns corona-patienter, och jag skakade hand med alla där, och till er glädje kan jag berätta att jag kommer fortsätta skaka hand.”

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid en presskonferens några veckor innan han själv fördes till akuten med corona och var nära att stryka med. Boris Johnson är inte dum i huvudet, även om det kan verka så på det uttalandet mitt under en pågående pandemi. Han är smart. För det mesta. Men här tycks han ha drabbats av en mycket vanlig åkomma: överoptimism vad gäller det egna ödet.

Det är allmänt belagt i ett flertal studier att vi anser oss vara bättre än de flesta andra på alltifrån att prestera i sängen till att köra bil. Där handlar det om att vi människor i allmänhet dras med ett inbyggt överdrivet självförtroende. Ett syskon till det är överdriven optimism. Olyckor händer, men inte mig.

1980 genomförde psykologen Neil Weinstein en studie där 258 studenter fick svara på frågor om hur de såg på sin framtid vad gäller alltifrån karriär till hälsa. Överlag ansåg de att positiva saker var mer troliga att inträffa i deras egna liv än för andra. Omvänt för tråkiga händelser: de skulle oftare drabba andra. Sådan ”optimism bias” uppvisade inte bara den odödlige Johnson, som fortsatte skaka händer tills han själv blev sjuk (för att inte tala om Trump…). Vi såg det hos individer som trotsade råden, hos experter på Folkhälsomyndigheten som trodde att Sverige skulle skonas från att få hit smittan, och jag såg det hos mig själv.

”Jag är aldrig sjuk, det slår inte mot mig.” Jag tänkte att eftersom influensan nästan aldrig drabbar mig, så har jag väl så bra immunförsvar att inte heller coronan biter på mig. Det var min hobbyepidemiologiska grund för att inte vara orolig för egen del. Jag spritade händerna och höll avstånd för min svärmors och alla andra riskgruppers skull. Så att de inte skulle få det och bli allvarligt sjuka. Men själv var jag odödlig. Kanske var jag bara fullständigt rationell. Statistiskt sett är jag – utifrån den här smittan, i alla fall – hyfsat odödlig. Men det var även min vän Fredrik. Och när jag läste hans senaste Facebook-uppdatering fick jag mig en rejäl tankeställare.

Fredrik är en fullt frisk man i 40-årsåldern utan underliggande sjukdomar, som tränar regelbundet och tänker på vad han stoppar i sig. Han är typen som inte oroar sig över saker i onödan och verkar ha bra balans i livet. 30 procent sundare livsstil än jag, alltså. Om någon skulle vara ”immun” mot coronan så var det han. Men i mitten på april läser jag hans uppdatering som börjar med ”Jag vill berätta hur min kropp reagerade på attacken av covid-19”.

I kronologisk ordning ger han en mycket konkret redovisning av sjukdomsförloppet och behandlingsinsatserna, varvat med vad han tänker och känner vartefter det blir värre. Det kulminerar i minnet av läkaren som säger till honom att hans röntgenbilder och provsvar visar att ”du har åkt på en nitlott. Läget är mycket allvarligt”. Fredrik uppmanas att ringa sin fru och berätta att han kan komma att hamna på IVA om det går åt fel håll. ”Det kan gå snabbt och hon måste därför veta det.” Efter fem dagar med syrgas, antibiotika, kortison och stenhård andningsträning på mage med uppmaningen att andas djupt även om det smärtar, så vänder det och läkarna meddelar honom att han klarat den mest kritiska puckeln.

Jag läste det dagen efter att Sverige nåtts av beskedet att Adam Alsing dött i sviterna av covid-19. En folkkär profil många kunde relatera till. Han blev endast 51 år. Många tog det som en signal att det inte bara var äldre som drabbades. Med Adam Alsing kröp covid-19 ett steg närmare de som inte redan kände någon som fallit offer för det.

Fredrik blev för mig liksom Adam Alsing för många svenskar, tillgänglighetsgenvägar för att bedöma risken för att själv drabbas. På fackspråk talar man om ”availability heuristic” för att beskriva denna mentala genväg, där man bedömer om något är viktigt utifrån de exempel som dyker upp i huvudet när man överväger ett beslut i en fråga. Vi påverkas mycket av det som skett nyligen och emotionellt nära oss, vilket vi lättare drar oss till minnes.

Effekten förstärks om det är en känslomässigt stark historia vi minns. Har det exempelvis nyligen varit en uppmärksammad flygolycka där alla detaljer är väl omskrivna, så är det lättare att bli flygrädd än om det var länge sedan något sådant var i nyhetsflödet. Eller, som i det här fallet, när en vän eller en folkkär kändis råkar ut för något hemskt som ger en främmande sjukdom ett bekant ansikte. Och med Sven Wollter fick Sverige nu tyvärr ett till sådant ansikte. En ny väckarklocka som påminner om att det inte är dags att slappna av än.

Det här är ett bearbetat utdrag ur min nya bok Magkänslans intelligens: Vetenskapen bakom bra beslut.

I Pandemin har vi tvingats fatta snabba beslut under stor osäkerhet. Många blev fel, inte sällan på grund av en falsk magkänsla som lurade oss bort från rationellt beteende. Den första beslutsfällan: strutseffekten.

Corona-krisen var från första början en beteendekris. Fram till dess att vi kan räkna med ett fungerande vaccin, så hänger den epidemiologiska och ekonomiska utvecklingen på vårt dagliga beteende. Om vi lyckas hålla avståndet och hålla igång hjulen som grupp, beror helt på de små individuella besluten vi fattar i vardagen.

Själv upptäckte jag under våren 2020 hur mycket människa jag egentligen är. Trots att jag ägnat de senaste åren åt att läsa och skriva om hur man ska göra för att tänka klart och agera rationellt i sådana här lägen, så tog känslorna ändå över och styrde mig ur kurs vid fler tillfällen än jag egentligen vill erkänna.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende. I bloggen kommer jag den närmaste tiden publicera utdrag ur min nya bok Magkänslans intelligens där sista kapitlet handlar om den senaste tidens covidiotiska beslut och pandemiska beteenden. Vi börjar med strutseffekten!

Den stora gåtan för mig under pandemin har varit varför vi knappt reagerade i januari/februari 2020 trots att det var alldeles uppenbart hur illa det var i Kina? Nyhetsbilderna från Wuhan, där man byggde nya akutsjukhus på rekordtid och stängde ned hela staden, fanns ju där och talade sitt tydliga språk: detta är inte en vanlig influensa. Även om kineserna gjorde allt för att dölja det i början (vilket förvärrade situationen för dem och resten av världen), så hade Kina vid den här tiden börjat ta det på högsta allvar. Varför gjorde vi inte detsamma?

Av samma anledning som invånarna i Pompeji bara stod och såg på i flera timmar när Vesuvius fick ett utbrott? Av samma skäl som man inte förberedde passagerarna på evakuering i tid på Titanic? Varför var det så få som lämnade New Orleans i tid innan orkanen Katrina? Så många som dröjde med att evakuera sig ut ur de brinnande skyskraporna den elfte september? Och så nu 2020 – varför väntade de flesta länder i världen tills det var för sent med att reagera på corona-pandemin?

Strutseffekten!

Vetenskapligt kallas detta för ”Normalcy bias” eller ”negativ panik”. Fenomenet förklarar varför så många inte gör någonting trots att det är uppenbart att katastrofen är nära. Studier av hur människor agerat i katastrofer visar att en liten del (10–15 %) får panik och uppvisar kontraproduktivt beteende,[i] En lika liten andel behåller lugnet, samlar tankarna snabbt och agerar för att rädda sitt liv. De flesta (ca 75 %) är förvirrade, deras tankeförmåga försämras och de blir handlingsmässigt förlamade. Fenomenet är så vanligt, menar psykologen John Leach som forskar kring överlevnadspsykologi, att man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna” (”fight, flight, or freeze”)[ii].

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga. WHO och Världsbankens gemensamma organ Global Preparedness Monitoring Board hade så sent som i oktober 2019 i sin årsrapport[iii] ett kapitel betitlat ”Förbereda för det värsta: en snabbt spridande, dödlig respiratorisk patogen pandemi”. Man konstaterade att samtidigt som risken för en ny global pandemi ökat så är världen inte förberedd på en pandemi där ett snabbspridande virus angriper andningssystemet. Bortsett från de mänskliga kostnaderna i form av miljontals döda, pekar man på de enorma ekonomiska kostnader som det skulle föra med sig i form av förhindrad världshandel och turism. Facit på förhand.

Bill Gates TED-talk ”The next outbreak? We´re not ready” hade setts 2,5 miljoner gånger innan den här pandemin började. Nu har hans föreläsning över 30 miljoner visningar. Men vad gör det egentligen för skillnad hur många som ser den, om ingen agerar utifrån insikten. Räcker det ens att vi upplevt den här pandemin och sett vad den kostat oss för att investera i bättre förberedelser?

När livet väl normaliserats igen kommer normalcy bias utöva en stark dragningskraft tillbaka till att fortsätta som vanligt, och att skjuta upp dyrbara katastrofförsäkringar till ”senare” när alla andra behov i samhället pockar på pengar igen. Precis som försäkringsbolag noterar en stor ökning i antal tecknade översvämningsförsäkringar precis efter en översvämning, medan intresset är svalt för det när minnet av översvämmade källare efter en tid falnat och andra vardagsutgifter känns mer angelägna. Precis som vi är medvetna om vikten att agera utifrån klimatförändringarna, men ändå skjuter det på framtiden, trots att framtiden rycker allt närmare med allt fler extremväder som snart inte längre kan bortförklaras med slumpen.

Det kan till och med vara så att enstaka oväder, så länge de utgör undantag, har motsatt effekt på oss. Vi klarar oss igenom dem, hyfsat snart återgår livet till det vanliga och hotet glöms snart bort. En falsk trygghetskänsla infinner sig när man konstaterar att ”det här fixade vi, så illa är det ändå inte”. Stolpe ut. Vi släppte inte in något mål och vann matchen. Men stolpe ut hänger på millimetern, och ett försvarsspel som bygger på att man ska ha tur när motståndaren har fritt fram framför mål är inte en hållbar strategi. Då förlorar man garanterat turneringen.

En sådan stolpe ut, eller ”near miss” i katastrofsammanhang, var orkanen Ivan. I flera år hade experter varnat för att New Orleans var väldigt sårbar om en stor storm skulle träffa staden. Skyddsvallarna var undermåliga och det saknades säkra platser att evakuera folk till. Detta påmindes man om nu när kategori 5-orkanen Ivan riskerade dra in över miljonstaden i mitten på september 2004. Stadens borgmästare uppmanade alla som kunde det att lämna staden. Men 100 000 saknade färdmedel och flygplatsen hade stängt. De skulle ha blivit fast i ett modernt Atlantis, där husen dränkts under 6 meter vatten.

Den här gången hade man tur. Orkanen tog en annan bana och New Orleans skonades. Det här var en kraftig varning om allt som behövde fixas för att klara ett liknande oväder, den dag det inte skulle byta bana i sista stund. Men man klarade sig ju, livet var tillbaka till det normala, och inget gjordes för att vara bättre förberedd nästa gång. Knappt ett år senare kom orkanen Katrina.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan. En ”near miss” som borde ha manat till ökad beredskap men som istället inbäddade folk i en falsk trygghetskänsla. Pandemiforskaren och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen hör till dem som länge varnat för att något liknande corona-pandemin var att räkna med och borde stått högre på agendan.

– I tjugofem år har jag föreläst om vad som väntar. Att vår nuvarande livsstil gör nästa pandemi oundviklig … En och annan nickar, men ingen accepterar tanken att det faktiskt kommer att inträffa.[iv]

Normalcy bias.

Katrina är inte det värsta som kan hända New Orleans. Den bytte också bana strax innan den skulle ha nått staden. Nästa gång kan det bli en orkan som inte ändrar riktning innan den når land, utan fortsätter med full styrka rakt mot staden. Och nästa gång kan virus-pandemin bli både mer smittsam och mer dödlig. Ska vi verkligen lära oss något av detta, så bör vi se covid-19 som en ”near miss”, en varning om att vi borde vara förberedda på något ännu värre.

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi, som Björn Olsen konstaterar.

Då måste vi motstå frestelsen att helt återgå till det normala även om vi kan det i x antal år till. Det nya normala behöver utgå från att livet mellan orkanerna och pandemierna är en paus från katastrofer.

Det här är ett förkortat utdrag ur kapitlet ”covidiotiska beslut och pandemiska beteenden”, från min senaste bok Magkänslans intelligens.

Källor

[i] Why People ‘Freeze’ in an Emergency: Temporal and Cognitive Constraints on Survival Responses Aviation, Space, and Environmental Medicine • Vol. 75, No. 6 • June 2004 John Leach

[ii] https://thepsychologist.bps.org.uk/volume-24/edition-1/survival-psychology-wont-live

[iii] https://apps.who.int/gpmb/assets/annual_report/GPMB_annualreport_2019.pdf

[iv] Intervju med Björn Olsen på Uppala Universitets hemsida 4 juni 2020

Årets julklapp är alltså second hand-plagget. Samtidigt spås vi handla rekordmycket på Black Friday – uppåt 6,6 miljarder. Man får många begagnade koftor för de slantarna. Man kan göra sig lustig över det politiskt korrekta i att dem som livnär sig på att sälja nytt lyfter fram återbruket som årets julklapp. Eller så kan man se det som en symbolisk knuff att tänka efter lite mer kring vad man köper. Att lyckans valuta kanske snarare är kvalité än kvantitet.

Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar, jag var precis på väg att logga in på en sajt för att se om de skulle ha några fina skinnhandskar till rea nu. Mode är förresten just det mest köpta under den här shoppingdagen som blivit allt viktigare för handeln sedan de stora hemelektronikkedjorna tog den till Sverige för fem år sedan.

Under tiden jag väntar på att erbjudandet går live på modesajten passar jag på att läsa på lite fler fakta om Black Friday hos Resumé:

• Köpcentrumens besöksflöden var 60 procent högre under Black Friday än under en vanlig fredag förra året. Det innebär en halv miljon fler kunder som trängs i butikerna denna fredag.
• Förra året handlade vi för 5,3 miljarder under Black Friday, i år spås det öka med ytterligare en miljard.
• Var tredje svensk handlade på Black Friday ifjol, för i genomsnitt 2290 kronor.
• Antalet köp av kvinnor ökade nästan dubbelt så mycket som mäns köp.
• 94 procent litar på reapriset (vilket de har anledning att inte göra).

Och på spartjänsten Dreams kampanjsida peppas jag att hejda min köplust med fakta om hur handeln lyckas få oss att ryckas med i hetsen. De citerar en brittisk undersökning som visar att:

• Tre av fem känner press att köpa något under Black Friday
• Var tredje erkänner att de köpt något det redan har, bara för att det var ”billigt”
• Topp tre ångrade Black Friday-köp är: klädesplagg, kaffesmaskin, handväska

De påpekar också att stressen som skapas kring de tidsbegränsade erbjudandena är den sämsta förutsättningen för att fatta kloka beslut. Läs mer här om några av de beslutsfällor som det är extra lätt att falla i när man rycks med i känslan av att det är ”nu eller aldrig” som det gäller att passa på. Skulle du ändå ge dig ut och trängas idag, se åtminstone till att ta en paus innan du går till kassan. Forskning har visat att den som tar många beslut efter varandra till slut råkar ut för ”beslutströtthet” och inte orkar reflektera lika mycket längre. Ta ett break och fyll på med energi för att ge hjärnan en chans att koppla på omdömet igen –  innan du slår till på det där till synes oemotståndliga fyndet.

Är man efter alla dessa fakta inte så sugen längre på att ”fynda” idag, behöver man inte gå så långt som att ansluta sig till motståndsrörelsen En Köpfri dag (som råkar infalla samtidigt). Det räcker med att ta till sig uppmaningen från en av de allt fler kommersiella aktörer som ser en poäng i att locka kunder till mer hållbar konsumtion: ”Du måste inte köpa något på Black Friday.”

En timme kvar till midnatt. Jag orkar inte vänta, jag går och lägger mig istället. Handskarna kan vänta till en annan dag. Det blir säkert ändå en mild vinter.

Taggar: Black Friday