Covidioti del 2 – ”det händer inte mig”
- 5 min
För många av oss krävs tyvärr en känd persons Covid-död på löpsedeln för att vi ska vakna upp och inse att det är på allvar.
”Jag skakar hand hela tiden. Jag var på ett sjukhus häromdagen där det fanns corona-patienter, och jag skakade hand med alla där, och till er glädje kan jag berätta att jag kommer fortsätta skaka hand.”
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid en presskonferens några veckor innan han själv fördes till akuten med corona och var nära att stryka med. Boris Johnson är inte dum i huvudet, även om det kan verka så på det uttalandet mitt under en pågående pandemi. Han är smart. För det mesta. Men här tycks han ha drabbats av en mycket vanlig åkomma: överoptimism vad gäller det egna ödet.
Det är allmänt belagt i ett flertal studier att vi anser oss vara bättre än de flesta andra på alltifrån att prestera i sängen till att köra bil. Där handlar det om att vi människor i allmänhet dras med ett inbyggt överdrivet självförtroende. Ett syskon till det är överdriven optimism. Olyckor händer, men inte mig.
1980 genomförde psykologen Neil Weinstein en studie där 258 studenter fick svara på frågor om hur de såg på sin framtid vad gäller alltifrån karriär till hälsa. Överlag ansåg de att positiva saker var mer troliga att inträffa i deras egna liv än för andra. Omvänt för tråkiga händelser: de skulle oftare drabba andra. Sådan ”optimism bias” uppvisade inte bara den odödlige Johnson, som fortsatte skaka händer tills han själv blev sjuk (för att inte tala om Trump…). Vi såg det hos individer som trotsade råden, hos experter på Folkhälsomyndigheten som trodde att Sverige skulle skonas från att få hit smittan, och jag såg det hos mig själv.
”Jag är aldrig sjuk, det slår inte mot mig.” Jag tänkte att eftersom influensan nästan aldrig drabbar mig, så har jag väl så bra immunförsvar att inte heller coronan biter på mig. Det var min hobbyepidemiologiska grund för att inte vara orolig för egen del. Jag spritade händerna och höll avstånd för min svärmors och alla andra riskgruppers skull. Så att de inte skulle få det och bli allvarligt sjuka. Men själv var jag odödlig. Kanske var jag bara fullständigt rationell. Statistiskt sett är jag – utifrån den här smittan, i alla fall – hyfsat odödlig. Men det var även min vän Fredrik. Och när jag läste hans senaste Facebook-uppdatering fick jag mig en rejäl tankeställare.
Fredrik är en fullt frisk man i 40-årsåldern utan underliggande sjukdomar, som tränar regelbundet och tänker på vad han stoppar i sig. Han är typen som inte oroar sig över saker i onödan och verkar ha bra balans i livet. 30 procent sundare livsstil än jag, alltså. Om någon skulle vara ”immun” mot coronan så var det han. Men i mitten på april läser jag hans uppdatering som börjar med ”Jag vill berätta hur min kropp reagerade på attacken av covid-19”.
I kronologisk ordning ger han en mycket konkret redovisning av sjukdomsförloppet och behandlingsinsatserna, varvat med vad han tänker och känner vartefter det blir värre. Det kulminerar i minnet av läkaren som säger till honom att hans röntgenbilder och provsvar visar att ”du har åkt på en nitlott. Läget är mycket allvarligt”. Fredrik uppmanas att ringa sin fru och berätta att han kan komma att hamna på IVA om det går åt fel håll. ”Det kan gå snabbt och hon måste därför veta det.” Efter fem dagar med syrgas, antibiotika, kortison och stenhård andningsträning på mage med uppmaningen att andas djupt även om det smärtar, så vänder det och läkarna meddelar honom att han klarat den mest kritiska puckeln.
Jag läste det dagen efter att Sverige nåtts av beskedet att Adam Alsing dött i sviterna av covid-19. En folkkär profil många kunde relatera till. Han blev endast 51 år. Många tog det som en signal att det inte bara var äldre som drabbades. Med Adam Alsing kröp covid-19 ett steg närmare de som inte redan kände någon som fallit offer för det.
Fredrik blev för mig liksom Adam Alsing för många svenskar, tillgänglighetsgenvägar för att bedöma risken för att själv drabbas. På fackspråk talar man om ”availability heuristic” för att beskriva denna mentala genväg, där man bedömer om något är viktigt utifrån de exempel som dyker upp i huvudet när man överväger ett beslut i en fråga. Vi påverkas mycket av det som skett nyligen och emotionellt nära oss, vilket vi lättare drar oss till minnes.
Effekten förstärks om det är en känslomässigt stark historia vi minns. Har det exempelvis nyligen varit en uppmärksammad flygolycka där alla detaljer är väl omskrivna, så är det lättare att bli flygrädd än om det var länge sedan något sådant var i nyhetsflödet. Eller, som i det här fallet, när en vän eller en folkkär kändis råkar ut för något hemskt som ger en främmande sjukdom ett bekant ansikte. Och med Sven Wollter fick Sverige nu tyvärr ett till sådant ansikte. En ny väckarklocka som påminner om att det inte är dags att slappna av än.
Det här är ett bearbetat utdrag ur min nya bok Magkänslans intelligens: Vetenskapen bakom bra beslut.
