Vem bestämmer? Inte jag!
- 4 min
Jag erkänner. Jag har fastnat i en bok och kommer inte vidare.
– Men strunta i boken och skaffa en ny i stället, kanske du säger.
Och det skulle jag göra, men det här är en otroligt vacker bok som det tog alingsåsbon Erik Andersson fyra år att översätta. Det är den behagligt blå tegelstenen Ulysses av James Joyce, ett monument över modernismen som inte har eroderat minsta lilla under snart hundra år. Jag fick den som present när jag föreläste på bokhandeln Lohrs Pocket med mera och tittade på den med både intresse och lite olust under flera månader innan jag började läsa den i somras. Jag har läst den som gymnasist en gång tidigare i den gamla översättningen och jag kan omöjligtvis ha förstått någonting då. Frågan är om jag förstår mycket mer nu.
James Joyce Ulysses är en jäkligt skum bok.
James Joyce skrev boken under många års tid och det tog alltså flera år att översätta den till svenska igen. På något underligt sätt känner jag en slags vördnad för arbetet med översättningen och det tillsammans med Erik Anderssons otroligt fina lilla blå bok om sina vedermödor under åren med Ulysses, gör att jag så gärna vill komma igenom den.
Problemet med Joyce är att han är så flyktigt intresserad av att berätta själva historien. Han är ingen storyteller och därför är det så behagligt att i stället läsa Gillian Flynns Gone Girl (jag har börjat göra det i stället för att läsa Ulysses). Vad som händer i boken flimrar plötsligt till i en mening och missar man den går det inte att förstå.
-Har detta någonting alls att göra med neurovetenskap, undrar du.
Ja, i Ulysses får vi följa Leopold Blooms inre monolog och det är en ostrukturerad malström av tankar som väcks av det ena eller andra och leder än hit och än dit.
James Joyce visar under en hel dag i boken exempel på några extremt intressant frågor som träffar i hjärtat av det vi vill förstå om hjärnan: Varifrån kommer en tanke? Vem bestämmer vad vi ska göra? Är det ett överordnat jag eller kommer det upp tankar och beslut från delar av hjärnan som den fria viljan inte rår över?
Mycket av det vi känner, gör och tänker kommer från ett omedvetet djup. Tänk på det fascinerande fenomenet priming. Om du sett fotot av en okänd människa tidigare kommer du att finna hen mer attraktiv när du ser henne igen. Ett intryck kan stanna kvar i hjärnans vindlingar och påverka senare val och föreställningar utan att vi vet om det.
Vem är det som drömmer åt oss när vi sover? Bestämmer vi något av alla dessa bisarra händelser som vi råkar ut för natt efter natt och som vi aldrig skulle komma på när vi är vakna? Kan vi säga att det är jaget som styr och ställer under drömsömnen?
Vem är det som drömmer åt oss när vi sover?
På 60-talet lät forskaren Benjamin Libet försökspersoner lyfta på ett finger när de ville, samtidigt som han mätte deras hjärnaktivitet. Han såg att aktiviteten började innan de upplevde att de fått viljan att göra något. Vem var det då som satte igång rörelsen? Var det försökspersonen eller hennes hjärna (vilket ju förstås är samma sak, men ändå!)?
Vem är det som får människor med Tourettes syndrom att göra sina tics eller ofrivilligt börja svära och säga fula ord? De skulle helst inte göra det om de fick välja, men de kan inte välja bort det.
James Joyce Ulysses är en jäkligt skum bok. Den är ekvilibristisk, ibland rolig, tramsig och samtidigt melankoliskt vacker. Den gräver sig dessutom långt ned i hjärnans alla skrymslen och vrår och visar upp hur osammanhängande vårt tänkande är, utan att vi tänker på det. Vår språkliga och dominanta vänstra hemisfär låter oss inte tro att vårt medvetande nästan enbart är fyllt av en ström av lösryckta och triviala tankar och infall. Vi konstruerar ett sammanhängande jag och utan det hade livet antagligen varit alldeles omöjligt att leva utan att bli tokig.
Det fantastiska fotot av Marilyn Monroe (är inte alla foton på henne fantastiska?) är taget av Eve Arnold på Long Island 1954.