Pontus Wasling

Pontus Wasling

Författare, hjärnforskare och neurolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Mer om Pontus

Finns det en gudspunkt?

Nyligen var jag på en julkonsert i vår kyrka och det finns ingenting annat som får mig att känna julstämningen lika varm och närvarande. Det är också vid den här tiden på året som jag kan sakna en stark tro och en religiös gemenskap. Den enda gången jag har varit i närheten av en uppenbarelse eller gudomlig närvaro i mitt liv var när jag på min tonårssäng läste Gamla Testamentet. När jag låg där fick jag en övergående förnimmelse av något större och det gjorde mig faktiskt lite rädd.

Spirituella upplevelser är vanliga i alla religioner och i Bibeln finns det förstås beskrivningar av dem. Ett exempel är det plötsliga ljussken och Jesus röst som uppenbaras för Paulus och som gör att han omvänds till kristendomen.

Det finns några typiska kännemärken för sådana upplevelser. De upplevs som mycket verkliga och konkreta, till skillnad från till exempel våra drömmar. Någonting händer verkligen någonting här och nu. Händelserna brukar dessutom komma till oss under starka emotionella omständigheter som när vi är sorgsna, rädda eller euforiska. Dessutom får man en stark känsla av förbindelse; att man inte känner sig ensam, utan som en enhet med någonting större.

Tyvärr saknar jag religiös talang och det gör att jag tillhör en liten minoritet på jorden. Femtionio procent av jordens befolkning ser sig som religiös enligt vissa mätningar och säkert är det ännu fler som tror på ett högre väsen utan att bekänna sig till en religion. Jag är alltså en avvikande anomali när jag inte bekänner mig till någon av de minst 4200 religionerna på jordklotet. Samtidigt passar jag som akademiker med ett intresse för naturvetenskap in i ett mönster som är typiskt för icke-troende.

Om så många bekänner sig till en religion, beror det på att det verkligen finns en högre makt, eller betyder det att religion är inbyggd i vår hjärna? Har vår evolution skapat särskilda kretsar i hjärnan som ger oss religiösa upplevelser när de aktiveras? Finns det till och med en evolutionär fördel med att vara religiös? Många börjar darra av oro när de hör frågan. Som troende kan man känna att tron undermineras. Hos icke troende kommer en olustig känsla av att tron är oundviklig eftersom den redan är installerad när vi föds. Frågan är brännhet i en tid av växande fundamentalism.

Religioner består av flera delar. Det handlar om en social relation med en icke-fysisk person, återkommande ritualer, en social identitet och inte minst en upphöjd andlig känsla som kan leda till omvändelse och stärka tron. Den där mystiska, upplysta känslan av översinnlig lycka, liknar den hjärnans övriga känslor?

En del ny forskning tyder på det. Att det blöta organ som vilar i vår skalle faktiskt kan inrymma andliga upplevelser har epilepsipatienter kunnat upplysa oss om sedan länge. Ett epileptiskt anfall kan starta ganska lugnt i en del av hjärnan innan fördämningarna öppnas och en elektrisk storm sprider sig över hela hjärnan och patienten blir medvetslös. När nervcellerna börjar knastra kan patienten ibland få en himmelsk upplevelse och oftast sker det när anfallen utgår från den högra tinningloben. Detta är ovanligt och jag har aldrig hört någon patient som berättat om välbehagliga epileptiska anfall, men det finns beskrivet i den vetenskapliga litteraturen.

En artikel (citerad i Oliver Sacks bok Hallucinations) beskriver en amerikansk busskonduktör på sextiotalet som på en busstur plötsligt upplevde en salig och upplyst stämning av att vara ett med Gud. Samtidigt som han samlade in biljettpengarna upplevde han att han var i Himlen och under två dagar befann han sig i ett tillstånd av hänryckning då han hörde gudomliga och änglalika röster. Händelsen fick honom att bli religiös under några år, men då fick han några ytterligare anfall och förlorade därefter sin tro helt och hållet.

Att konvertera till en annan religion är naturligtvis inte en sjukdom, men att få anfall av andlig transcendens kan skaka ens tro i grunden och leda till att man konverterar. Ibland kan det leda till flera konverteringar mellan olika religioner. Neurologen Norman Geschwind har rapporterat om en kvinna med tinninglobsepilepsi som redan i tjugoårsåldern hade konverterat mellan fem olika religioner.

Man har scannat hjärnorna på nunnor av Karmelitorden samtidigt som de upplever att de är ett med Gud och då sett att vissa delar av hjärnan aktiverats, men det är inte bara höger tinninglob, utan stora delar av båda hjärnhalvor. En annan studie har visat att en omvändelse eller religiös pånyttfödelse hos äldre är kopplat till att hippocampus har skrumpnat. Det är dessutom välkänt att hallucinogener kan ge översinnliga upplevelser.

Att konvertera till en annan religion är naturligtvis inte en sjukdom

Ingen vet egentligen vad som händer i hjärnan vid religiösa upplevelser och upplevelserna är både olikartade och komplexa. Vi är långt ifrån att ha hittat gudspunkten, den del i hjärnan som får oss att uppleva gudomliga upplevelser. Frågan är om vi någonsin kommer att förstå vad som händer.

Det som ger mig julstämningen på en kyrkokonsert är framför allt musiken och det har skapats fantastiska verk i Guds namn. Som tur är kan alla njuta av dem. När jag hör psalmerna med sina kärva harmonier, de välbekanta julsångerna, sopranernas överstämmor och en välspelad orgel kan jag känna en ljuvlig känsla i kroppen. På gränsen till religiös.

Både religiösa och estetiska upplevelser är bland det svåraste att förklara för hjärnforskningen, men är en viktig del i vårt mänskliga arv som gör oss till dem vi är. Frågan är om vi ens vill ha dem förklarade.

Här är en av mina favoritjulsånger, Benjamin Brittens A Hymn to the Virgin. Hoppas du njuter av den lika mycket som jag.

Welcome Yule!

 

Vem bestämmer? Inte jag!

Jag erkänner. Jag har fastnat i en bok och kommer inte vidare.

– Men strunta i boken och skaffa en ny i stället, kanske du säger.

Och det skulle jag göra, men det här är en otroligt vacker bok som det tog alingsåsbon Erik Andersson fyra år att översätta. Det är den behagligt blå tegelstenen Ulysses av James Joyce, ett monument över modernismen som inte har eroderat minsta lilla under snart hundra år. Jag fick den som present när jag föreläste på bokhandeln Lohrs Pocket med mera och tittade på den med både intresse och lite olust under flera månader innan jag började läsa den i somras. Jag har läst den som gymnasist en gång tidigare i den gamla översättningen och jag kan omöjligtvis ha förstått någonting då. Frågan är om jag förstår mycket mer nu.

James Joyce Ulysses är en jäkligt skum bok.

James Joyce skrev boken under många års tid och det tog alltså flera år att översätta den till svenska igen. På något underligt sätt känner jag en slags vördnad för arbetet med översättningen och det tillsammans med Erik Anderssons otroligt fina lilla blå bok om sina vedermödor under åren med Ulysses, gör att jag så gärna vill komma igenom den.

Problemet med Joyce är att han är så flyktigt intresserad av att berätta själva historien. Han är ingen storyteller och därför är det så behagligt att i stället läsa Gillian Flynns Gone Girl (jag har börjat göra det i stället för att läsa Ulysses). Vad som händer i boken flimrar plötsligt till i en mening och missar man den går det inte att förstå.

-Har detta någonting alls att göra med neurovetenskap, undrar du.

marilyn

Ja, i Ulysses får vi följa Leopold Blooms inre monolog och det är en ostrukturerad malström av tankar som väcks av det ena eller andra och leder än hit och än dit.

James Joyce visar under en hel dag i boken exempel på några extremt intressant frågor som träffar i hjärtat av det vi vill förstå om hjärnan: Varifrån kommer en tanke? Vem bestämmer vad vi ska göra? Är det ett överordnat jag eller kommer det upp tankar och beslut från delar av hjärnan som den fria viljan inte rår över?

Mycket av det vi känner, gör och tänker kommer från ett omedvetet djup. Tänk på det fascinerande fenomenet priming. Om du sett fotot av en okänd människa tidigare kommer du att finna hen mer attraktiv när du ser henne igen. Ett intryck kan stanna kvar i hjärnans vindlingar och påverka senare val och föreställningar utan att vi vet om det.

Vem är det som drömmer åt oss när vi sover? Bestämmer vi något av alla dessa bisarra händelser som vi råkar ut för natt efter natt och som vi aldrig skulle komma på när vi är vakna? Kan vi säga att det är jaget som styr och ställer under drömsömnen?

Vem är det som drömmer åt oss när vi sover?

På 60-talet lät forskaren Benjamin Libet försökspersoner lyfta på ett finger när de ville, samtidigt som han mätte deras hjärnaktivitet. Han såg att aktiviteten började innan de upplevde att de fått viljan att göra något. Vem var det då som satte igång rörelsen? Var det försökspersonen eller hennes hjärna (vilket ju förstås är samma sak, men ändå!)?

Vem är det som får människor med Tourettes syndrom att göra sina tics eller ofrivilligt börja svära och säga fula ord? De skulle helst inte göra det om de fick välja, men de kan inte välja bort det.

James Joyce Ulysses är en jäkligt skum bok. Den är ekvilibristisk, ibland rolig, tramsig och samtidigt melankoliskt vacker. Den gräver sig dessutom långt ned i hjärnans alla skrymslen och vrår och visar upp hur osammanhängande vårt tänkande är, utan att vi tänker på det. Vår språkliga och dominanta vänstra hemisfär låter oss inte tro att vårt medvetande nästan enbart är fyllt av en ström av lösryckta och triviala tankar och infall. Vi konstruerar ett sammanhängande jag och utan det hade livet antagligen varit alldeles omöjligt att leva utan att bli tokig.

Det fantastiska fotot av Marilyn Monroe (är inte alla foton på henne fantastiska?) är taget av Eve Arnold på Long Island 1954.

En dagdrömmares försvarstal. Hur du får energi och blir kreativ efter semestern.

Här är ett klipp från Nyhetsmorgon i dag där jag och Mattias Ribbing pratar om hur man vässar minnet och får energi efter semestern. Längre ned kan du läsa mina 6 tips om hur du kommer igång på jobbet.

Efter sommaren har IT-avdelningarna fullt upp med telefonsamtal från medarbetare som glömt sina lösenord och många är oroliga för sitt dåliga minne, men det är ingen fara. Det är helt normalt att glömma bort information som man inte använder dagligen och forskning visar att glömskan är en aktiv process. Har du haft en bra semester är chansen stor att du glömt inloggningen till datorn.

Hjärnan är nästan precis lika aktiv under all vaken tid, men börjar arbeta lite annorlunda under semestern. I stället för att vara fokuserade och effektivt beslutsfattande glider den semestrande hjärnan oftare in i dagdrömmeri och det händer faktiskt inte bara när vi är lediga. Studier visar att vi tappar fokus och låter tanken vandra iväg nästan halva vår vakna tid. Hela tiden rör vi oss mellan att vara fokuserade och att omärkligt driva in i en fantasivärld, men det är framför allt under våra lediga stunder som vi blir världsfrånvända. Dessa båda tillstånd sköts av två olika nätverk i hjärnan och medan pannloberna är viktiga för beslutsfattande, så medverkar tinningloben i att skapa dagdrömmar. Tinningloben har en viktig minnesfunktion och det visar sig i våra fantasier. Det är nämligen när vi låter tanken vandra som vi är kreativa. Då kan vi komma på lösningar på alla sorters problem och det mest kända kreativa ögonblicket skedde när Arkimedes låg avslappnad i ett badkar och fantiserade.

Dagdrömmeri har ett dåligt rykte, det är ofta improduktivt och låter slappt. Men jag vill slå ett slag för den kreativa verklighetsflykten. Det gäller att tillskapa sig stunder i tillvaron då man inte är distraherad av något som måste göras eller sociala medier som måste underhållas. Somliga upplever det när de springer eller tar en skogspromenad, andra när de går på teater eller sitter stilla i ett tyst rum. Då kan det komma en plötslig insikt – i alla fall om man har tur.

Kreativitetens byggmaterial är minnen eller idéer och ju fler man har desto större är chansen att se nya kopplingar mellan dem. Det är i princip omöjligt att komma på någonting helt och hållet nytt och alla ”nya” idéer är egentligen kombinationer av det vi redan visste. Vår kultur är en mixkultur.

Det kan vara svårt att återfinna energin efter semestern, men ett sätt att få ny kraft är att vara kreativ och att vässa sitt minne.

Här är mina tips:

  1. Varva upp lite försiktigt och sätt inte igång stora projekt första tiden efter semestern.
  2. Ägna dig åt aktivteter och träffa människor som ger energi. Träning är naturligtvis bra på alla möjliga sätt. Det gäller bara att hitta den träningsform som du trivs med. Och att få in vanan att träna.
  3. Hos de flesta dyker negativa känslor upp när semestern är slut och rutinerna dragit igång. Lyssna inte för noga på dem under de första veckorna.
  4. Det värsta för minnet är stress och nedstämdhet. Många yngre personer som söker till en minnesmottagning har dåligt minne för att de är stressade, deprimerade eller utbrända. Att finna orsaker till sitt illabefinnande och göra något år det är viktigt.
  5. Sömnen har en oerhört viktigt funktion för att både minnas och vara kreativ. Det är i drömmarna under REM-sömnen som vi präntar in nya minnen och det är då vi kan komma på nya lösningar på problem. När vi ”sover på saken” och drömmer arbetar hjärnan nästan lika aktivt som på dagen med att finna nya lösningar på problemen. Förutom att sömn är bra för minne och kreativitet, förbättras beslutsfattande, koncentration och immunförsvar. Om inte det räcker som argument för att sova mer, visar studier att vi ser mer attraktiva ut när vi är utsövda. Sömn gör dig helt enkelt snyggare och de flesta av oss behöver 7-8 timmar per natt för att sova ut.
  6. Multitasking är överskattat. Att kunna göra olika saker samtidigt är en efterfrågad egenskap, låter bra och kan vara berusande. Tyvärr är det inte särskilt effektivt att hela tiden skifta fokus. Dela i stället upp dagen i segment där du svarar på mejl, är kreativ, ägnar dig åt rutinarbete eller sociala aktiviteter.

Lycka till!