Hur ofta tänker du INTE på romarriket?

Nutidsspaning i historiskt perspektiv:

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här ”trenden” om romarriket och män. Delvis festligt. Men med risk för att framstå som humorlös, är det här vi har hamnat? Det är alltså förvånande att vissa män intresserar sig för bildning? Dessutom framställs de som rena utomjordingarna. ”En global hemlig klubb” av romarriketnördar. Ja … eller så är det övriga som utgör anomalin, som avviker ur ett längre perspektiv.

Att gå runt och inte vara minsta intresserad av tillvaron före sitt eget liv tror jag är ett mer modernt fenomen. ”Jag och nu” är samtidens paroll. Och ändå finns de kvar, de som bryr sig. I min boks efterord skriver jag om Sveriges resa från land med bildningsideal till ett land där man vill lägga ner våra arkeologiska institut i medelhavet och är chockad i tv över att folk verkar bry sig om antiken.

Det är inte alls förvånande att så många är intresserade av Romarriket och antiken. Det är förvånande att det förvånar. Det gäller förresten även mängder med kvinnor, det är nämligen inte sant att bara män intresserar sig för antiken, det finns även bildade kvinnor.

Själv tänker jag förstås på romarriket mer än Nalle Puh tänker på honung men jag räknas nog inte. Slut på nutidsspaning i historiskt perspektiv.

(Här kan du förresten läsa ett utdrag ur De kom, de såg, de segrade och här en intervju med mig inför släppet.)

(PS Här kan du höra mig i Talkshow i P1 om ämnet.)