Utdrag: Daniel Hermanssons epos om antikens fältherrar
- 3 min
Följ med en av landets mesta folkbildare på en resa till antikens blodiga slagfält.
Efter tio år på poddscenen är det nämligen dags för den ena halvan av Historiepodden att debutera som författare. De kom, de såg, de segrade är Daniel Hermanssons efterlängtade epos om antikens fältherrar. Lika mycket är det ett brandtal för antikens hårdvunna lärdomar och allt som går förlorat om vi inte bryr oss om dem. I en tid präglad av historielöshet och despoter som utmanar demokratin, har behovet av en andra renässans sällan varit större.
Allt serveras med den humor, berättarglädje och rykande inaktualitet som gjort Historiepodden till en av landets största podcasts.
Nedan kan du läsa ett utdrag från boken.
Legenden blir till
En klinga på andra sidan floden bländar honom. Där står en armé, större än hans egen. Parmenion har avrått honom från att söka strid vid de höga flodbäddarna, men det här är bara en bäck i jämförelse med Hellesponten.
Han ser på sina män – herdepojkar som nyss fått sina soldatkappor. Trots att deras sarissor satt skräck i Grekland är oron uppenbar. Det här är ett annat slags fiende än tebanerna, men han vet att det viskas i leden. Han är Akilles ättling. Han bär hjältens rustning från kriget mot Troja. Han är Zeus son. Det är tecken, goda tecken! Själv vet han att deras enda garanti för seger är flankerna. Där finns de kungliga kamratkrigarna, hans elitkavalleri.
Oddsen är emot dem, men gudarna är med honom
Bakom honom frustar en rastlös häst. Annars tyst, så märkvärdigt tyst. Oddsen är emot dem, men gudarna är med honom. Det är här det måste ske, vid Granikos, det måste ske.
Han tar på sig hjälmen med de höga fjäderplymerna, kastar sig upp på hästen och ger signalen.Trumpetstötar. Stridsrop till krigsguden Enyalios ära. Tusentals ryttare i rörelse, bakom dem börjar falangerna marschera framåt. Floden forceras. Gyttjan yr om kavalleriet som snabbt tar sig fram mot den fientliga stridslinjen.
Fjädrarna flyger i luften när svärdseggen smeker hans hår
Kamratkrigarna dundrar fram mot det persiska rytteriet. Ett rop på främmande språk. Projektiler slungas. Det smattrar som hagel ibronsplåtarna. En smäll! Hans harnesk träffas av ett spjut. Obrydd sätter han fart mot den persiske adelsman som slungat det. En lans. En stöt. Motståndaren faller till marken. Ett vinande ljud. Fjädrarna flyger i luften när svärdseggen smeker hans hår. Pang! Hjälmen spricker. Mörker. Han återfår fattningen och fäller även denne perser med sin lans. Överallt rasar striden. Ännu en sabel svingas mot hans huvud, men armen fortsätter sakta upp i luften. Högre och högre, lösgjord från sin kropp. En av kamratkrigarna har räddat kungens liv. Han heter Kleitos och kommer senare att påminna Alexander om sin insats.
Kungen drar sitt svärd och rider mot nästa fiende, rider mot allt det som har fått eftervärlden att ge honom epitetet ”den store”.
*
Det som återges är de mest dramatiska ögonblicken ur slaget vid Granikos år 334 f.Kr., den första av flera drabbningar i Alexanders krig mot Persien. Genom seklerna har Alexander mytologiserats, beundrats och förkastats. Oavsett vad man anser om den unge krigarkungens gärning, omges berättelsen av en storslagenhet som fått fältherrar som Julius Caesar, Karl XII och Napoleon Bonaparte att sträva efter att bli hans like. Och nog är det en bedrift att lägga under sig hela den kända världen, före sina fyllda 33 år.
Men hur hamnade en makedonisk armé, som för bara någon generation sedan utgjorde ett perifert bergsfolk, vid det persiska rikets utkanter? Inte för att försvara sig mot det största rike som världen dittills hade skådat, utan för att invadera det.
Om vi ska tro på legenderna, finns svaret på Olympen.
(…)