Hjärnspöken: Hallucinationer och den egenaktiva hjärnan

• 2 november 2021
• 12 min

Om du börjar hallucinera skulle du antagligen inte berätta om det för någon i första taget. Få saker är så starkt förknippade med att tappa fotfästet i tillvaron som de inre rösterna hos någon som har schizofreni, den övermedicinerade parkinsonpatientens syner eller den uttörstade ökenvandrarens hägringar av en oas i fjärran. När du ser och hör sådant är det fara å färde. De är ofta ett tecken på allvarliga sjukdomstillstånd som du helst vill vara utan. Men samtidigt säger de något intressant om hur hjärnan fungerar och de behöver inte vara tecken på att du är sjuk. 

Hjärnan är inte bara en passiv mottagare av sinnesintryck från yttervärlden som vi tidigare trott. Men varför är hallucinationer så intressanta?

KATTER OCH KANINER I KÖKET

En sen kväll på akutmottagningen står Beatrice W ensam kvar på listan. Jag tycker lite synd om denna äldre dam som inte fått träffa någon läkare på hela dagen. På morgonen hade hon sökt upp en ögonläkare och beskrivit sina nytillkomna besvär, men man såg ingenting annat än att hennes tidigare synnedsättning tilltagit ännu mer. Det var hennes ärftliga sjukdom retinitis pigmentosa som långsamt skadade näthinnan och fick hennes syn att försämras för varje år.

Nu var synen så dålig att hon i det närmaste blivit blind. Vad ögonläkaren däremot inte kunde förklara var de märkliga scener som hade utspelat sig i Beatrice W:s hem under de senaste veckorna. När jag bad henne att läsa stora bokstäver på akutrummet kunde hon inte se texten på den varningsskylt som var monterad på väggen och tryckt med stora bokstäver. Inte heller kunde hon räkna hur många fingrar jag sträckte upp bara någon meter framför henne. Ögonsjukdomen skadade en efter en av hennes tappar och stavar som fångar upp omvärldens ljus och färger. Det uppstod därför inga elektriska impulser som kunde föras genom synnerven till nacklobens syncentrum.

Samtidigt hade hon börjat se de mest osannolika saker i det hem där hon i all stillhet bott i många år.

Min patient höll på att förlora synen och inga synintryck nådde hjärnan. Samtidigt hade hon börjat se de mest osannolika saker i det hem där hon i all stillhet bott i många år. I vardagsrummet hade det börjat dyka upp människor som hon inte kände igen, men som lugnt rörde sig och satte sig för att prata med varandra i soffan. I köket hade både katter och kaniner rört sig och hon förvånades av att det växte blommor och buskar i hallgolvet.

Samtidigt som synintrycken var lika verkliga som verkligheten själv förstod hon att detta inte kunde vara möjligt. Ingen kunde ha kommit in genom hennes låsta ytterdörr för att samspråka i vardagsrummet och hon hade aldrig haft några sällskapsdjur. Hennes krukväxter stod på fönsterbrädorna och självklart hade hon inte brutit upp sitt golv för att plantera blommor där. Allt gjorde henne mycket konfunderad. Jag kunde lugna henne med att fenomenet är sedan länge välkänt och kallas Charles Bonnets syndrom, efter den schweizare som beskrev hallucinationen för första gången redan på 1700­talet.

Det som hänt var att Beatrice W:s hjärna börjat producera växtodlingar, människor och djur helt av sig själv. När det elektriska inflödet från ögonen försvinner kommer de intryck som formas av yttervärlden att ersättas med bilder som skapas i hjärnans inre. Sinnesintryck utan förankring i vår yttre verklighet kallas för hallucinationer och liknar på sätt och vis drömmar eftersom de skapas av en hjärna som avskärmats från omvärlden. Det finns däremot ingenting drömskt över dessa sinnesintryck. De nya bilderna projiceras på verklighetens yta och intrycken är lika klara och tydliga som annars. Vid Charles Bonnets syndrom har man liksom i det vakna livet också en insikt om att hallucinationen rimligtvis inte kan finnas på riktigt.

PELARHELGON, FLOATING OCH MINSTA MÖJLIGA SINNESINFLÖDE

Några månader senare sitter jag med blött hår på ett kafé och funderar på vad jag nyss varit med om. För bara några minuter sedan låg jag i ett kroppsvarmt vattenbad mättat med salt. En bit bort i utkanten av ett köpcentrum hade jag bland IT­byråer och butiker till slut hittat vad jag letat efter. Mitt mål var ett floatingcentrum och inne i lokalen fanns det gigantiska badkaret som var fyllt med välgörande magnesiumsulfat upplöst i vatten. Men det var inte för sina hälsobringande egenskaper som jag krånglade mig in i den lilla vattenfyllda rymdkapseln.

När jag stängt dörren och glidit ned i det varma vattnet var jag omsluten av mörker och en varm, fuktig luft. Lampan utanför i det kaklade rummet hade släckts av personalen och jag satte in en öronpropp i vardera örat. Det var andra gången på en vecka som jag flöt omkring som en turist i Döda havet. Något som kallas för Epsomsalt gjorde att jag kunde flyta runt.

Första gången fick jag handfasta instruktioner att duscha ordentligt och göra mig i ordning innan jag fick lägga mig i vattnet, men då hade jag varit lite sen och stressad eftersom jag inte hittat till rätt adress. Dessutom sved ett litet sår på handen och jag kunde inte komma till ro på en lång stund. Jag drev långsamt runt i vattnet och stötte i väggarna allteftersom jag fördes fram och tillbaka av minimala rörelser. Hjärtat slog hårt och jag för­stod att jag borde hoppat över morgonkaffet en stund tidigare. Mest stördes jag av mina tankar som dök upp en efter en och där jag tänkte på telefonsamtal som jag borde ringa och plane­ring som jag måste få klar.

Efter en lång stund märkte jag hur det inre tjattret lade sig och jag blev till slut lugn. Exakt hur lång tid det tog vet jag inte. Tidsuppfattningen är vag i ett floatingbad och jag slumrade också till en kort stund. Plötsligt vaknade jag av ett plötsligt ryck som fick svallvågor att slå mot kanterna och sedan tillbaka mot min kropp. Jag guppade vidare ett tag och när tiden tagit slut knackade någon försynt på dörren.

Tidsuppfattningen är vag i ett floatingbad och jag slumrade också till en kort stund.

Efteråt pratade jag med ägaren till floatingbadet som berättade hur många som blivit friska från olika åkommor av att ha badat i Epsomsalt. Min målsättning var en helt annan. Jag ville blockera alla sinnesintryck för att börja hallucinera. När jag flyter runt med öronproppar i kroppsvarmt vatten i det nedsläckta rummet får jag minsta möjliga sinnesinflöde till hjärnan och för somliga räcker det här tillståndet för att röster och syner ska börja uppträda. Tyvärr hände ingenting, varken den första eller andra gången jag låg i mitt bad, och jag har lagt ut mer än tusen kronor på något som skulle kunna kallas för ett misslyckande. Det räckte inte att jag andra gången hade hoppat över morgon­kaffet och kommit i god tid för att vara så avspänd som möjligt.

Jag upplevde inte floating som särskilt annorlunda jämfört med när jag sträcker ut mig i hängmattan en varm sommardag. Något besviken äter jag upp min sista kakbit och sväljer ner den sista klunken kaffe innan jag lämnar kaféet.  När jag kommer hem hör jag av mig till psykologiprofessorn Torsten Norlander som har forskat på floating under många år. Jag frågar honom vad som krävs för att börja hallucinera i den mörka och tysta saltvattentanken. Han berättar för mig att en timmes bad oftast inte räcker, men om jag skulle flutit runt under några timmar hade det säkert kunnat framträda bilder och ljud som bara skulle finnas i mitt huvud utan någon motsvarighet i yttervärlden.

Att minska inflödet av sinnesintryck kallas för sinnesdeprivation och det är ett välkänt sätt att uppnå högre insikter. Det har använts av mystiker inom många världsreligioner för att nå högre kunskaper och är ett sätt att försöka lämna jaget, yttervärlden, känslor och föreställningar bakom sig för att ingå i en enhet med gud. I kristendomen fanns ökenfäderna som drog sig tillbaka bland sanddynerna i den egyptiska öknen, inom buddhismen finns munkar i både Tibet och inom den japanska zenbuddhismen och det finns sufiska mystiker inom islam. De vanligaste mystiska utövningarna handlar om isolering under lång tid, gärna en månad eller mer. Helst i ett litet begränsat utrymme, ett litet mörkt rum eller på en pelare.

Sammanlagt tillbringade han trettiosju år på höga höjder och inspirerade många heliga män till att bli så kallade pelarhelgon.

Den mest berömde av de kristna eremiter som bosatte sig på pelare var Symeon styliten som levde på 400­talet i nuvarande Syrien. För att dra sig undan mänskligheten fann han till slut en fristad på en tre meter hög pelare. Senare slog han sig ned på femton meters höjd där han ska ha bott på en kvadratmeter stor yta under resten av sitt liv. Sammanlagt tillbringade han trettiosju år på höga höjder och inspirerade många heliga män till att bli så kallade pelarhelgon. Eremitlivet i alla sina former ger möjlighet till isolering, att upprepa böner för sig själv och naturligtvis att meditera.

Inspirationen till floating fick jag från ett experiment på 1950­-talet då man lät deltagarna vistas under flera dagar i ett helt mörkt och ljudisolerat rum, där de dessutom fick ha mjuka handskar och kläder på sig. De vistades dag och natt i sina isoleringsceller och fick bara komma ut för att äta eller gå på toaletten.

Först hände ingenting och försökspersonerna blev uttråkade trots försök att sysselsätta sig med dagdrömmar och mentala lekar. När tiden flöt ytterligare började några se märkliga bilder framför sig i rummet. Till en början var det prickar och linjer eller enkla geometriska mönster. Sedan blev enstaka föremål synliga och till slut kunde några personer se hur bilderna för­vandlades till komplexa scener med djur och människor.

I en studie från Harvarduniversitetet 2004 gjorde man en liknande studie på tretton personer som fick använda en hel­täckande ögonbindel under fyra dygn. För att försäkra sig om att försökspersonerna inte tog av sig bindeln hade man placerat en fotografisk film under den. Den skulle avslöja om något dagsljus läckt in.

För tio av dem började saker att hända mellan första och andra dygnet. De upplevde hur plötsliga synhallucinationer som var utom deras kontroll dök upp från ingenstans. I de enklaste fallen var det bara ljusblixtar, medan andra såg högar av kullerstenar som låg i deras väg, stora gröna marmorslott och solnedgångar med så starkt ljus att de var bländande.

En av deltagarna lyssnade på Mozarts Requiem och under tiden musiken spelades upp såg han plötsligt framför sig hur ett kranium rörde sig runt och riktade sin blick mot honom. Den andra gången han spelade dödsmässan såg han en figur framför sig med en sirligt utformad ceremoniell mask som såg på honom med öppen mun. Trots de skrämmande bilderna började han att än en gång lyssna på musiken och såg då en mycket rynkig gammal kvinna med vitt hår som riktade en hotfull blick mot honom. Kvinnan satt i något som liknade en flygplansstol och från ett ögonblick till ett annat förvandlades hennes ansikte till en mus. I slutet av den hundra timmar långa studien fick alla ta av sig sina ögonbindlar och hallucinationerna försvann snabbt.

I studier kan man se hur retbarheten i hjärnvävnaden ökar så snart man blundar.

När inflödet till hjärnan försvinner uppträder ett frisläppningsfenomen som får hjärnan att skapa innehåll av sig själv. Efter några timmar utan yttre intryck börjar de elektriska signalerna att knastra helt av sig själv. På samma sätt som fantomsmärtor kan uppstå i en amputerad kroppsdel uppstår fantombilder av en förlorad syn. Samma sorts hallucination kan uppstå hos någon som blivit döv och ändå börjar uppfatta ljud, prat och inte sällan musik när hörselbarken blir aktiv av sig själv. Sinnesintryck hämmar vanligtvis hallucinationernas uppträdande. I studier kan man se hur retbarheten i hjärnvävnaden ökar så snart man blundar.

Samma sak har man sett hos djur som fått ögonbindel och där synbarken snabbt börjar spraka av aktivitet. Det kan också hända när själva synbarken blir skadad och då uppstår de inre bilderna i delar av hjärnan som ligger längre bort från den primära synbarken. Dessa delar är viktiga för själva upplevelsen av ett synintryck. Det visar också, som vi tidigare sett, att medvetna synintryck inte uppstår i den primära synbarken som först tar emot synintryck från näthinnan utan i andra delar av hjärnan som ligger något framför synbarken och kallas för visuella associationscortex.

Hjärnan producerar ständigt en mängd aktivitet som är oberoende av alla de sinnesintryck vi hela tiden tar emot. Det händer när standardnätverket arbetar och vi befinner oss i dagdrömmar, det syns när vi förlorar sinnesintryck och det märks inte minst när vi drömmer. Det kan också hända i det fascinerande gränstillståndet mellan vakenhet och sömn.