Att engagera väljare

• 9 september 2014
• 5 min

Om jag ska ge någon förtroendet att företräda mig i något sammanhang vill jag gärna veta vad personen brinner för först. Att upptäcka att någon har liknande drivkrafter som en själv är ett av de snabbaste sätten att skapa detta förtroende.

För den tredjedel av väljarna som väntat till sista veckan för att bestämma vilket parti de ska ge förtroendet i årets val spelar alltså vem som företräder partiet stor roll.

Bland unga och de 440 000 förstagångsväljarna har det ännu större betydelse. Som jag visar i min bok Engagemang – Batman, Putnam och jag är det så att ju yngre man är, ju större är sannolikheten att man tar sig själv rätten att engagera sig för olika frågor genom att välja verktyg och kanaler utanför de traditionella folkrörelserna och föreningslivet.

När jag bestämde mig för att fråga partiledarna om vad som engagerar dem privat var det en idé född ur lika delar frustration och fascination över att så lite av valet handlat om personerna bakom de proffspolitiska maskerna.

Trots att svaren inte var långa avslöjade de ändå något nytt. Det visade sig att klimatet, inte vinsterna i välfärden, är det Jonas Sjöstedt oroar sig för, att Gudrun Schymans engagemang väcktes i fredsrörelsen, inte kvinnorörelsen och att Annie Lööf engagerat sig i alla möjliga saker innan hon hittade rätt. (Se alla svaren här).

Men frånvaron av svar avslöjade också något. Fyra partiledare ville faktiskt inte svara på frågan om vad som gör de engagerade. (Här är det på plats att poängtera att de fick förlängda tidsfrister när de bad om det, erbjöds flera olika sätt att lämna sina svar och dessutom fick veta att jag oroade mig för att de begick ett misstag när de slutligen meddelade att jag inte skulle få något svar. Det ligger alltså ingen tanke om att försöka sätta dit dem bakom det sätt som de behandlats på.)

Svaret på varför Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Jan Björklund och Jimmie Åkesson inte vill svara på frågan tror jag man måste se till deras gemensamma drag: frånvaron av folkrörelsebakgrund.

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är alla sprungna ur rörelser där frågan om vad som engagerar någon inte bara är självklar eftersom det också är hur rörelserna startat. Människor som funnit att de varit engagerade för samma sak, som brunnit för samma typ av förändring har slagit sig samman för att tillsammans stå enade mot en annan klass som suttit på makten. Detsamma gäller ju även Centerpartiet som startade som bondeförbundet, ett intresseparti för landsbygdens folk. Som alla som varit engagerade ideellt eller i en folkrörelse vet går det inte att be om någons förtroende utan att samtidigt berätta vad man brinner för.

På inrikespolitikens högerflank är har man under många decennier haft hållningen att inte svara på privata frågor. Det måste man ha respekt för, särskilt i en tid när media älskar att gräva avslöja detaljer ur privatlivet som borde förblivit privata. Men att tillämpa det även i frågan om vad de brinner för privat vittnar om att man inte alls verkar förstått hur engagemanget förändrats i Sverige det senaste decenniet.

När 20-åriga Zenab Yousafzai, en av de 442 346 som i år har möjlighet att rösta för första gången fick frågan om vad hon skulle rösta på i ett program i P3 svarade hon typiskt nog att det som avgjorde var att ”de ska vara bra, de ska göra bra grejer och hålla det de lovar.” Hon talar med andra ord om partierna som verktyg för att kanalisera sitt eget samhällsengagemang. Eller för att utrycka det annorlunda: partierna ses som väljarnas verktyg snarare än ombud.

Det ökar betydelsen av partiledare som inte bara repeterar huvudbudskapen från valaffischerna utan som lyckas förmedla att hen drivs av ett genuint engagemang för vissa frågor, en avgörande egenskap för att betraktas som någon som ”gör bra grejer”, för att låna Yousafzais ord.

Det är i det ljuset som man ska förstå Socialdemokraternas film om Stefan Löfvens uppväxt eller filmerna där Gudrun Schyman berättar om vad Feministiskt Initiativ ska göra när (notera: inte ”om”) de kommer in i riksdagen. Det ger en bild av personerna bakom politikerna och en bild av vad de vill göra framåt.

Längst av alla går Miljöpartiet. Ska man skapa förtroende hos den tredjedel av väljarkåren som ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta är det naturligtvis ett oerhört begåvat grepp att tillåta dem att själva att bilda sig en uppfattning om vad man genom att sända en daglig dokusåpa inifrån partiet den sista veckan innan valet. Att se Gustav Fridolins ofiltrerade frustration efter en partiledaredebatt eller Åsa Romsons försök att klämma in miljöperspektivet med skohorn i en försvarspolitiskt debatt är lika fängslande som förtroendeskapande.

Nej, att som partiledare vägra säga något om vad som engagerar i valrörelsen 2014 är ett tecken på att man inte förstått vad som är viktigt för väljarna. Att inte vilja tala högt om sin drivkraft avslöjar också att det är något man är rädd kommer påverka väljarnas syn på partiledaren negativt om det blev känt. Kanske för att det bara är något så banalt som att ”få mer makt”.